Kärleken och jag hade haft ett ENORMT gräl...
Det är länge sedan nu men jag tror det handlade om den stackars sambon som han hade där hemma.
Sambon som han för övrigt inte kommit ihåg att berätta om de första månaderna vi umgicks dygnet runt.
Hur han lyckades hålla henne och "oss" skilda åt under alla år (dvs till det sista året för då fick hon veta men det ändrade ingenting) är för mig en gåta, speciellt eftersom vi sov tillsammans lite nu och då, reste utomlands tillsammans, han var ju tom var med på min mormors begravning, men det är flera helt andra historier från mitt liv.
Vi stormade ut från krogen, skrek och kallade varandra allting annat än kärleksfulla saker.
När jag gav mig på honom handgripligen så fick han väl nog och tryckte upp mig mot en vägg men först tog han ifrån mig mobilen och krossade den mot stenväggen.
Min gissning är att han var lite lätt orolig att jag skulle ringa hans sambo?
Mitt temperament ville ju absolut inte gå som förlorande ur striden, så jag slet av honom hans glasögon och var mycket noga med att krossa först det ena och sedan det andra glaset med mina höga klackar.
Sen påbörjade jag min mycket långa promenad hemåt i snö och kyla utan jacka, telefon eller pengar till en taxi.
Ur mina ögon forsade tårarna som aldrig förr och jag grät högt!
Min förtvivlan över de 3,5 år som jag investerat i ett förhållande som aldrig kom längre än till "snart är det vi", "snart är den här mardrömmen över", "jag längtar efter att få leva tillsammans med dig" och "jag har aldrig någonsin älskat någon som jag älskar dig" fick äntligen komma upp till ytan och det var inte vackert.
Under flera år så trodde jag ju faktiskt att jag inte skulle kunna ta ett enda andetag om inte just han delade mitt liv.
Medan jag går där längs vägen och skriker ut min sorg så känner jag en hand på min axel, bakom mig står en polis.
Han frågar vad som har hänt men jag har gråtit och gråter fortfarande så hårt att jag inte kan svara, jag kunde inte ens andas ordentligt.
Polismannen ber mig följa med till polisbilen som står parkerad på andra sidan vägen, han berättar att de kört förbi mig och blivit oroliga, vänt om och bestämt sig för att kolla hur det var med mig.
Sittandes i baksätet i polisbilen så försöker de fråga mig vad som hänt, om någon gjort mig illa och om jag behöver uppsöka sjukhus?
Min förklaring om att det "bara" är mitt hjärta som gått sönder, givetvis fortfarande gråtande och med stora svårigheter att andas.,vet jag inte om de köpte då de upprepade gånger frågade mig om inget annat hänt?
Någon utläggning om det tidigare bråket gav jag mig aldrig in på.
De erbjöd sig att skjutsa mig hem och det tackade jag ja till.
Men jag bad dem om att släppa av mig en bra bit hemifrån så att inte mina grannar skulle fundera eller, ve och fasa, att min son och barnvakt skulle se mig kliva ur polisbilen.
När jag kliver ur polisbilen så hör jag ett förvånat :
"Mamma?"
Utanför polisbilen står sonen och barnvakten som var ute på promenad med mördarhunden...
Ridå!
Så här långt senare kan jag skratta åt poliseskorten hem men minnet av mitt krossade hjärta gör fortfarande ont.
Kärleken från då hör fortfarande av sig varje dag och använder fortfarande samma vackra ord, skillnaden nu är att jag sedan länge insett att de är tomma och utan verklighetsförankring.