Om jag somnar nu och får en god natts sömn, så kanske jag kan vifta på mina tår i morgon...

Sov gott

Vart är den starka, kärleksfulla och underbara som borde vara vid min sida för att stötta, trösta och hålla om?

Vart är den som ska vara mina ben medan mina ej fungerar?

Vart är den som ska lova mig att allt detta snart är över?

Vart är den som ska torka mina tårar?

Vart?

Medicin, medicin, medicin med detsamma...

Fördelen med att vara G just nu är att ingen säger något om jag ligger i sängen precis hela dagen och äter godis.

Undrar bara hur kul det blir sen då jag måste jobba bort varenda liten godis som smugit sig ner?

Graviditetskilon måste väl i jämförelse med detta vara en fis i rymden gissar jag?

Morgonen har varit tung!

Och då menar jag tung i som när det nästan inte ens är värt att vara med i leken.

Den super trevlige mannen från hemtjänsten tyckte vi skulle ringa efter en bil för en enkelbiljett till sjukhuset...

Men jag vill INTE!

Jag har bara fått vara hemma i knappt 2 veckor och precis börjat få någon slags rutin på det som för tillfället påstås vara mitt liv.

Efter X antal tabletter och lite gråt så sitter jag nu vid köksbordet och kan andas utan att jag tror jag ska dö för varje djupare andetag.

Mannen från hemtjänsten gissar på att lung tippen  (?) hamnat i kläm eller muskel trassel, han låter säker på sin sak så vi kör på det.

Jag för min del sitter och försöker formulera en uppsägning av avtalet mellan mig själv och kroppen.

Efter det är avklarat så är frågan vad som är viktigast i en nyanställning av en ny kropp?

Det första jag kommer på är långa ben...

Jag har nämligen alltid velat ha långa ben som matchar ännu bättre till mina snygga skor än vad mina nuvarande gör ;)

Idag har jag tagit time out (läs ligger under täcket och tänker våga vägra att kliva upp idag) från att vara vuxen, kliva upp,borsta tänderna, klä mig, äta frukost osv osv...

Återkommer under dagen efter att jag hittat lite motivation till att orka leka handikappad en liten stund till.

Hello berg & dalbana!

Jag kom just på ett nytt sätt att beskriva hur mitt liv känns ibland...

Man tar en G, en son, en rottweiler, 100 tals högklackade skor, kanske inte lika många handväskor, massor av nagellack, tillräckligt mycket möbler för att fylla ett hus men de ska ändå få plats i en 4a, porslin till minst 3 familjer fastän vi bara är 2 och en hel värld av böcker...

Så slänger man in allt detta i en gigantisk torktummlare och det som inte gått sönder, missfärgats eller krympt det är vad som finns kvar...

Precis så känns mitt liv ibland!

Som en enda stor röra ...

Jag hade precis flyttat till en ny lägenhet när hela den här sjuka (i dubbel bemärkelse) situationen tog fart.

Inte ens min säng var ihopskruvad än mindre hade jag packat ur alla flyttkartonger.

Nu är mitt sovrum i rummet som borde vara en matsal och det som egentligen ska vara mitt sovrum är ett förvaringsrum till alla flyttkartonger.

Mina kläder ligger fortfarande i svarta sopsäckar och det går inte en dag utan att jag måste be hemtjänsten leta efter något i någon av alla flyttkartonger.

Om allt vore som det skulle vara, då fanns det inte en chans i världen att det skulle få vara så här!

Jag hade jobbat dag och natt med att tömma alla kartonger och påsar, och inte vilat förrän det var städat och fint överallt.

Det enda jag kan göra just nu, är att inse att jag inte kan ändra något och tills jag kan ta tag i det själv så får jag helt enkelt lov att acceptera situationen som den är.

Kan man få lugnande medel intravenöst?

Den röda "kuben" som jag använder varje gång jag ska ta mig upp i rullstolen från golvet (som en mellanlandning ) har visat sig kunna användas till något ännu viktigare också.

Jag kan nämligen använda den för att lägga upp benen på när jag ligger i sängen och på så sätt avlasta ryggen lite.

Så här ligger jag nu med benen upp i vädret och känner mig lycklig.

Förstå vad lite det krävs ibland ;)

Är det lite elakt att be honom vika tvätten när jag vet att det mest är mina underkläder som hänger där ute på tork?

Är det lite elakt att be honom att hämta just de rosa spetstrosorna från troslådan?

Är det lite elakt eftersom jag vet att han blir så generad ?

Eller kan jag få säga att det sätter guldkant på min tillvaro att få retas lite ?

Idag firar jag lilla mammas födelsedag .

Grattis älskade mamma <3

Tankarna bara snurrar runt runt...

Jag har försökt att prata och skriva, skratta och skoja om allting annat när det jag egentligen skulle vilja göra är att skrika och gråta!

Min vardag just nu är inget nöjesfält precis och det är vansinnigt svårt att inte vara bitter över hur snabbt det vände från att vara riktigt trevligt till något som bara kan beskrivas som allting annat än trevligt.

Jag skulle gärna vilja vara utan denna erfarenhet.

Tidigare idag så fick jag journalkopior från sjukhuset. I morgon ska jag ta kontakt med dem för att justera en hel del felaktigheter.

Det känns jobbigt att läsa dem, när de ger en helt annan bild av vad som hände än vad jag upplevde.

Enligt journalkopiorna så ska jag ha fått ett enormt stort stöd av sjukhuset efter det inträffade...

I journalen så skriver de sig fria genom att skriva om hur jag fått stöd, hjälp, ny bostad osv tack vare deras omsorg.

Något som jag inte märkt av.

Är det ingen som kollar upp om det som kanske sagts också genomförs?

På papperet så ser det ju bra ut och om det stämt med verkligheten så kanske jag inte skulle känna mig så besviken på hur det blivit?

En olycka kan hända, jag påstår inte att detta skett med vilja men jag anser att det aldrig borde kunnat ske.

Tankarna snurrar som sagt runt som i en karusell, makes no sense...

Sova på saken och ta nya tag i morgon.

Kan Vk inte ordna så att man kan få trycka på en knapp typ "lägg till som favorit" eller "följ denna blogg" ?

Jag hittar jätte många bloggar som jag gärna vill följa men tycker det är tungt att komma ihåg namnen på dem alla...

Undrar om det finns någon "trollmästare" eller annan varelse hos dem som kanske kan ordna det?

Är det nu jag borde höra Gert Fyllkings röst som säger:

"Kopior av detta mail skickas till Västerbottens kuriren och till klubben viskitervälivaddutyckeromförbloggar sällskapet" ?

Tänk dig att du älskar choklad.

Att choklad för dig är så gott att det skulle stå med på listan när du får välja endast 3 saker att ta med till en öde ö.

Att choklad är så viktigt att när du vaknar mitt i natten och är suge,n men inte har något hemma, då kliver du upp, klär dig och kör iväg till Statoil och köper choklad.

Är vi på det klara med hur viktigt choklad är nu?

Bra.

Då kan jag berätta om mitt problem nu då:

Jag har ingen choklad här hemma. Dvs ingen choklad som jag är sugen på och trots att jag försökt smaka på det som finns så stillar det inte suget.

Jag kan inte kliva upp och åka och handla. Dels för att bilen är på verkstaden fortfarande men också för att jag just nu leker "våga vägra köra bil - kör rullstol istället"

Så här ligger jag alltså i sängen och försöker motstå mitt begär, duktig tjej.

Och vad händer då?

Jo elaka,elaka tv 3 kör reklam för McDonalds choklad maräng "mums" glass för endast 10 kr...

Så nu så är jag sugen på maräng OCH glass!

Snyft

Vi laddade upp för att släppa ur oss några liter vatten, i form av tårar.

Till det skulle vi vräka i oss massor av godis och ostkrokar, precis vad kroppen behöver! Eller hur det nu var...

Det spelar ingen roll att vi hade sett filmen förr. Det är en riktigt stor favorit och vi var överrens om att se den igen.

Ps I love you heter den, se den om du inte redan sett den.

När vi stökat och bökat färdigt (inte jag eftersom jag just nu innehar ett "grattisduslipperansträngadigfrikort" ) så trycker vi på play och vad händer?

Allt är grönt!

Grön text, grön bakgrund och gröna människor.

Vad vi än försökt med så är allt fortfarande grönt.

Om det vore så att vi skulle se Hulken så kanske det hade varit ok.

Men en kärleksfilm som borde ha varningstext för allt vackert som får dig att gråta lite extra mycket?

Grönt ljus för inköp av ny dvd spelare nu då?

Alla känner apan men apan känner ingen heter det visst.

Men jag kan säga att denna apa känner ingen.

Jag pratade just med någon som i ett och samma andetag lyckades fråga mig om den "andra" tjejen som sitter i rullstol på samma område OCH killen som gick på särskola för några år sedan.

Tydligen så skulle jag både veta vilka han pratade om samt veta vad de gör idag bara för att jag också sitter i rullstol antar jag?

Det är bäst att jag skyndar mig att gå med i "oj vad lyckliga vi som sitter i rullstols klubben" nu då.

Bråttom bråttom...

Undrar om de delar ut adress och telefonnummer till alla medlemar så jag hinner uppdatera mig innan jag får fler frågor nästa gång?

Är det dimma som sprider sig omkring mig?

Eller är det avgaser?

Det är då garanterat skadligt för jag har inte längre något luktsinne kvar.

Min (justnuinteallsälskade) hund som har ätit något olämpligt och nu delar hon med sig...

Hon tyckte säkert att det smakade mums.

Frågar du mig så är jag säker på att det var både ruttet och i allra högsta grad olämpligt som hund godis!

Tror ni det finns något slags reningsfilter som man kan koppla på utsläppets mynning?

Jag tyckte att rullstolen, som by the way heter Hjulia, gick ovanligt trögt...

Så jag böjde mig ner och kunde konstatera att det som saktade ner farten på Hjulia var min vänsterfot...

Jag antar att det gjorde rätt ont?

Dvs om jag hade känt något ;)

Alltså ogräs...

Det har flyttat in ogräs i min lilla men ack så älskade rabatt och mig veterligen så har jag inte tecknat något hyreskontrakt för just ogräs?

Om det är så att jag har fel och det finns ett giltigt hyresavtal så skulle jag gärna vilja se det tack!

Ogräset har slagit rot bland mina fina blommor och skäms inte ens för det.

Det stjäl näring från panseerna utan minsta lilla dåliga samvete.

Min fråga är nu om det finns någon som kan tänka sig att hyra ut sin rabatt alt. låna ut en liten jordplätt till mina oinbjudna hyresgäster så får jag lugn och ro?

Lilla syster yster köpte, på min beställning av blommor, vita fina rosor förra helgen.

Nu är de ledsna och tittar, halvt ihoptorkade, delvis ut blommade, ner i bordet.

Jag blir ledsen för att de är ledsna.

Jag skulle vilja ha färska blommor i varje rum, eller åtminstone i sovrummet och köket

Blommor gör mig lycklig och de doftar ju så gott.

Jag älskar blommor!

Godmorgon Umeå, godmorgon Sverige, godmorgon världen!

Vad tycker ni, ska vi göra den här söndagen till veckans bästa dag?

Just idag kommer vi ihåg att le lite extra mot alla vi möter och kanske berättar för nära och kära hur mycket vi tycker om dem bara för sprida extra mycket kärlek <3

Ja ja, jag vet att jag är otäckt glad och pratsam så här tidigt på morgonen och nej jag har inte tagit fel piller ur dosetten. (visst skulle jag ta de rosa med glada gubbar på ?)

Jag vaknade och hade extra ont, tyckte inte livet var så kul och just därför tänkte jag att det var bäst att tänka om.

Fokusera på något annat och sätta mig över det jobbiga.

Gör om och gör rätt.

Kram på er alla :)

Är det ok att jag ska behöva gruva mig för att somna då jag vet att jag får ligga i ett och samma läge hela natten?

Jag har nämligen så ont i ryggen att jag själv inte klarar av att vända mig i sängen.

Dom tunga benen är dessutom inte lättare att hantera i liggande.

Om jag har en "snällare" (läs mindre hemsk) natt/kväll så kan jag  kanske lyckas vända mig från rygg till mage men det finns ingen chans i världen att jag klarar av det omvända.

Jag har försökt x antal gånger (eftersom det givetvis gör ännu mer ont i ryggen ,moment 22, av att ligga stilla en hel natt ) och både gråtit och sagt fula ord (förlåt mamma) när det inte fungerat.

Finns det någon som vill ta anställning som "vändare"?

Lönen är obefintlig ( undrar om min tacksamhet räcker som lön?) och det är natt skift som gäller 7 dagar i veckan.

Tack och lov så blir det piller till frukost varje morgon och efter det intaget så tar det ju "bara" ca 40 minuter innan jag vågar andas utan att det är någon som sticker knivar i min rygg.

En kniv i ryggen slår en spik i foten flera gånger om!

Världens bästa pappa har min son!

Han är snäll, rolig, omtänksam, trygg och finns alltid där för både sonen och mig.

Trots att vi inte bor tillsammans så ringer han varje dag, oavsett om han är i Sverige eller utomlands, för att prata en stund och för att säga god natt till prinsen. Behöver jag säga att sonen inte kan somna innan han ringt?

Prinsens pappa har bestämt sig för att varje dag dela med sig av det som han kan. Det betyder att prinsen får lära sig hur man fiskar i en bäck, de stora floderna i europa,hur man målar under en välvd bro ståendes på en flotte, baka farmors goda sockerkaka och mycket mycket mer.

Varje besök hos pappa ger prinsen mer kunskap om livet och massor av kärlek.

Prinsen har själv valt sin pappa och tog den absolut bästa som fanns.

När jag tidigare ikväll frågade honom vad som var bäst med hans pappa så svarade han: "Att han är min pappa"

I kväll visar dom The ring på tv.

Undrar om jag kan programera om tv dosan så att jag inte av misstag hamnar mitt i filmen och får se något riktigt otäckt.

Förstå hur konstigt skruvad man ska vara i huvudet för att ens kunna komma på allt hemskt för att få ihop en hel film?

För när det kommer till skräck filmer så är jag så löjlig att jag känner hur det knyter sig i magen av tanken på att se en.

Ännu värre är det väl att jag också inbillar mig att det finns monster under sängen och spöken i garderoben ... Men lova att aldrig berätta det för någon för då måste jag ljuga och säga att det inte stämmer ;)

Ingen tv för fröken G ikväll alltså!

Jag har ju äntligen fått hem min älskade Kira.

Det är obeskrivbart vad mycket jag har saknat henne och hon försöker berätta för mig att hon känner likadant genom att leka följa John, (läs rullstol) ligga tätt tätt intill mig hela natten och andas på mig med sin allt annat än mysiga andedräkt...

Jag hade i min fantasi ritat upp hur det skulle gå med hennes promenader Jag skulle ta mig nerför trappan på egen hand (något jag verkligen inte kan) och hålla i hennes koppel samtidigt som jag rullar min rullstol, både uppför backar och trottoarkanter. I min fantasi så skulle hon aldrig dra i kopplet eller vilja busa.

Det skulle absolut inte vara ett problem att ta ut henne minst 4 gånger per dag.

Behöver jag säga hur otroligt långt bort min fantasi är från verkligheten?

Det är nästan så jag kan höra alla sucka och skaka upprört på huvudet.

Ok! Jag var väl aningen naiv och dum... Men min vilja är stark och jag tyckte det skulle räcka.

Nu måste jag snabbt hitta någon annan lösning.

Och våga inte ens föreslå att jag måste göra mig av med henne för jag tänker börja gå så snart det bara går (senast i morgon tack) och då vill vi vara tillsammans.

Jag har fått lovat av hemtjänsten att de ska kunna natt kissa henne och min ledsagare ska ta ut henne på långpromenader nästan varje dag tillsammans med mig.

En väninna till mig lovar också att komma förbi och hjälpa till när det går men det återstår ett par promenader till innan det är riktigt bra ordnat.

Så jag tänker att det kanske finns någon snäll människa som är ute och promenerar varje dag och som kan tänka sig att få sällskap av världens snällaste hund?

Om du är den hurtiga och sunda människan eller känner någon annan som kan tänka sig lite hund sällskap så snälla hör av dig :)

Nu är det strax dags för den årliga dansen och jag hoppas att ni alla har sjungit upp ordentligt innan ni ger er ut i sommar solen.

För er som glömt texten så kommer den här:

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se.

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se.

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de.

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de.

Kou ack ack ack, kou ack ack ack,

kou ack ack ack ack kaa.

Kou ack ack ack, kou ack ack ack,

kou ack ack ack ack kaa.

Själv funderar jag på att försöka hitta ett nytt sätt att utföra dagens dans runt stången...

Vad tror ni om att ta ett ordentligt tag runt stången, be någon sätta fart på mig och att jag på så sätt kan få mig en ordentlig tur i riktigt hög fart?

Eller räcker det om jag erbjuder folk att smycka min rullstol istället för stången för att sedan låta dem dansa i ring runt omkring mig?

Stödstrumpor är nyttiga. Kanske inte nyttiga på samma sätt som morötter är men nyttiga ändå.

Stödstrumpor är bra för svullna ben, blodproppar och säkert massor av andra hemsketer. Iallafall sa arbetsterapeuten det och hon borde veta.

Men hur fula kan ett par strumpor vara egentligen, innan polisen sätter böter på mig vid en ev kontroll?

Jag är stensäker på att ingen kan få en date på krogen iklädd ett par bruna (förlåt hudfärgade enl förpackningen) stödstrumpor från apoteket.

Tack och lov så har jag, efter att ha vänt upp och ner på internet, nu ett par svart/grå randiga och ett par chockrosa stödstrumpor och kan dra en lättnadens suck.

Ordningen återställd.

(dvs ordningen återställd i en värld då just nu stödstrumpan är ett krav för att få vara med att leka )

Varför kommer den på natten?

Smyger sig in som en tjuv...

Sätter en skräck i mig som ingen annan kan...

Får mig att både svettas och må illa...

Ångest GO AWAY!

Du är inte välkommen här!

Vem vill ta ansvar för att jag inte får någon semester denna sommar?

Eller räknas min sjukskrivning som semester?

Kanske borde jag damma av passet och bara ha det på sidan om sängen och låtsas att jag är på ett hotellrum i Aten...

Be hemtjänst plocka fram bikinin och hänga den i duschen så jag kan låtsas att jag just klivit upp ur poolen på en lyxyatch...

Be min lille prins hämta lite mer sand än den han redan drar in i skorna, hälla ut det på köksgolvet och låtsas att det är en strand i Thailand...

Det är en sak att själv ta beslutet att inte ta semester. Att kanske göra valet att bara jobba en hel sommar, eller helt enkelt nöja sig med att bara vara en hel sommar.

Men det här med att vara tvingad att "finns" sig i en situation som jag inte själv valt.

Alla som vill byta plats med mig och berätta för 11 åringen som tror att vi ska resa till Turkiet 2 veckor i Augusti kan ju skicka in en intresseanmälan, jag avstår gärna.

Ja ja , jag vet också att det inte är en prioritet att ha semester just här och nu- JAG VET!

Men just nu vill jag stampa med foten, som en tjurig 3 åring, och skrika att jag vill bestämma själv!

Just nu vill jag vara 3 år gammal.

Min busiga, varma, håriga och fjärrkontrollätande tjej har kommit hem igen!

Jag har inte tillräckligt många ord för att kunna tacka de snälla människor som haft henne under min tid på sjukhuset och även nu efterråt. Speciellt med tanke på att de inte ens känner mig. De ställde upp rakt upp och ner, när det inte fanns något annat alternativ, och för det är jag och många med mig djupt tacksamma!

Nu saknas bara lille prinsen, mitt livs största kärlek, så är livet så perfekt som det någonsin kan bli för stunden.

Kom hem snart trollungen min, din mamma spricker snart av alla pussar du ska få!

Inte för att de är så många som den kartong med pussar jag fick av dig, fylld med lappar som det stod puss på, men näst intill...

Jag skäms och jag vill be så väldigt mycket om ursäkt, till alla er som är så underbara och kommenterar i min lilla dagbok, men aldrig får något svar tillbaka...

Jag hoppas att jag nu på detta sätt får säga att ni, med era ord, sätter guldkant på mitt just nu lite mindre guldskimmrande liv och att jag är så tacksam för ert stöd!

Kanske att jag för rättvisans skull egentligen borde fakturera er för alla näsdukar som jag förbrukat för alla lyckotårar men vi låtsas inte om det va?

Tusen tack och tack för ert stöd, tankar, glada tillrop eller om ni så bara lämnat ett spår för att ni varit här!

Kram <3

Tydligen kan man bedöma en människas liv för att det ska passa in i en mall.

En mall som behövs för att den, som behöver hjälp, ska kunna ansöka om "rätt" mängd hjälp...

Den här situationen  är för mig ny (och helt ofattbar) så har jag fick hjälp av någon som kan och vet hur det bedöms.

Jag vet inte hur andra skulle ha reagerat eller tänkt om de fått sitt liv uppspaltat i tillfällen och minuter men jag kan säga att just nu så är jag stum.

Om vi (du på andra sidan av skärmen och jag alltså) aldrig hade träffats förut (vilket vi kanske inte har) så skulle jag , istället för att berätta vem jag är kunna lägga fram en kopia av siffrorna nedan och säga.

"Det här är mitt liv"...

Grundläggande behov:

Uppstigning 10 min x 7 dgr = 70 min..

Dusch och torkning 45 min. x 7 dgr = 315 min.

Påklädning,30 min. x 7 dgr = 210 min.

Ta på och justera stödstrumpor 4 ggr/dag x 5 min.x 7 dgr = 140 min.

Till/från säng för lägesändring/sträcka ut/vila 3 ggr/dag x 10 min x 7 dgr = 210 min

Träning/stretch/massage och sittsårskontroll 2 ggr/dag x 30 minx 7 dgr =  420 min.

Vändningar/lägesändringar natt 3 ggr x 5 min.x 7 dgr = 105 min.

Medicin natt 2 ggr x 5 min x 7 dgr = 70 min.

Till/från toa, på/av kläder 7 ggr/dygn för tappning a 15 min/gång x 7 dgr= 735 min.

Till/från toa på natt 1 gång 30 min. x 7 dgr = 210 min.

Avklädning, kväll 10 min. x 7 dgr= 70 min.

Dusch och torkning, kväll 30 min. x 7 dgr = 210 min.

Till sängen på kväll, lägga till, etc. : 10 min x 7 dgr= 70 min.

Ytterkläder och skor vid utomhus-aktivitet, hundrastning, 5 min. x 4ggr/dag x 7 dgr = 140 min.

Grundläggande behov i timmar/vecka: 2 975 min/60 = 49,58 tim/vecka 

Övrigt:

Tillaga/ställa fram/plocka bort måltider (frukost, lunch, middag) x 10 min x 7 dgr = 210 min.

Upp/ner trapp x 4 ggr/dag x 7 dgr = 280 min.

Promenad hund x 4 ggr  (styra rullstol)x 7 dgr = 420 min.

Tvätta, 3 ggr/vecka = 45 min.

Handla, 2 ggr/vecka = 90 min.

Dammsuga varje dag 10 min. x 7 dgr= 70 min.

Träning rehab, 3 ggr/vecka a 1,5 tim = 270 min.

Fritidsaktiviteter 2 ggr/vecka a 1,5 tim. = 180 min.

Mamma-rollen, 3 ggr/vecka a 1,5 tim = 270 min.

Övriga behov i timmar/vecka = 1 830 min/60= 30,5 tim/vecka.

Sammanlagt 80,08 tim/vecka.

Tack gode gud att jag fick hjälp av någon som kan göra sånt här för jag hade ALDRIG klarat av att se på mitt liv på det här sättet! Sen så får jag nog titta lite närmare på det  för som den personen sa, det kan ju vara så att jag behöver justera det lite här och där...

Vilken tankeställare!

Hur många minuter tar det för dig att kliva upp på morgonen?

När ingen ser kommer tårarna.

Saker som jag, innan allt det här hände, inte ens skulle tänka på.

Mina glasögon som någon av misstag lagt uppe på spisfläkten.

Morgontidningen som ligger kvar ute i brevlådan och nästa besök kommer först om 4 timmar.

Mjölken som varit slut sen igår och jag får inte handla förrän i morgon.

Morgonrocken som jag gärna vill sitta och mysa i men den är för krångligt att få på.

Fast det som gör som mest ont just nu är att solen lyser utanför, inte ett moln så långt jag kan se, och jag skulle så gärna vilja sitta i solen och äta blåbärs mjukglass...

Det kom ett litet rött paket på posten idag.

Ett litet rött paket med en liten söt nalle.

En skydds ängel i form av en nalle.

Nallen kommer från en vän som på detta sätt vill säga att hon tänker på mig.

Tack snälla söta Kerstin för din omtanke <3

Scherben bringen Glück

Betyder det att nu när jag är som mest trasig, så kommer jag att vara som mest lycklig?

Jag hoppas verkligen att det är så!

Önskar jag kunde blåsa så att det onda och allt otäckt gick över

Vi kanske skulle försöka med det mamma, när du blåser brukar du ju få allt att bli bättre !

Om Du bara visste hur mycket jag blåser just nu :)

Mitt lunch besök idag var en frisk fläkt efter bullbaket.

Men innan jag berättar om det besöket så måste jag ta upp något mycket viktigt och i allra hösta grad nödvändigt:

Jag önskar jag kunde ta på mig äran för dom super goda bullarna men den får snälla Ylva från Attendo istället bära med stolthet !

Jag borde kanske göra någon slags "pin" med texten suverän bullbagare på till henne?

;)

Nå ja, nu till besöket innan jag trasslar mig in i "pin `s"  (eller blir det "pin"nens? nu blev det jobbigt ) outgrundliga värld.

Jag fick besök , tack vare en god vän, av en kvinna som hade massor av goda råd och information som kan hjälpa i min situation. Information om vad jag har för rättigheter, vad jag kan be om hjälp med eller inte och vart jag hittar information för att få den hjälpen.

Varför finns det inte något slags "crash & burn" kit en sån här gång?

Ett paket som innehåller kontakt information, bra att tänka på, vad man kan ha rätt till och vart man vänder sig, kanske t.o.m ett litet plåster för de som har lite extra ont i själen?

Det är ju så mycket att ta in och hantera när ens vardag inte längre ser ut som den gjorde förrut.

Oavsett om det är för 1 vecka, 1 månad, 1 år eller aldrig mer.

Det är så många olika ansikten man möter, så mycket information att ta in och mitt i allt detta så ska man själv hinna med att bara vara sig själv också, när man kanske just för stunden inte vet varken vad som är upp eller ner...

Detta "Crash & burn" kit borde ju kunna användas till dom flesta situationer oavsett om man brutit ett ben, opererat njuren, opererat hjärtat eller varit med om något annat traumatiskt.

Ingen "vanlig" människa sitter väl på informationen om vart man vänder sig en sån här gång, vilka försäkringar som ev täcker det som hänt eller hur man ansöker om färdtjänst etc...

Ja ja nog om detta.

Jag ville egentligen mest dela med mig av mitt positiva och mycket trevliga lunchbesök :)

Bullar bullar bullar...

På köksbänken finns det nu ett helt berg med nygräddade väldoftande och frestande bullar.

Bullar som ber om att få bli uppätna.

Bullar som lovar att lägga sig som en varm filt runt min mage.

Bullar som om jag kunde ställa mig på vågen skulle plussa på minst något kilo extra och framkalla lite ångest.

Bullar som jag vet skulle smaka bra medans jag vräker i mig många fler än vad som är lovligt enligt vett och etikett, men i efterhand ge mig dåligt samvete.

Jag ska nog lägga mig och vila en stund medans dom kallnar och sedan när de är lovliga så ska jag unna mig en tillsammans med ett glas kall mjölk.

Eller så kanske jag tar två för att jag är vuxen och får bestämma själv... eller tre...

Men absolut inte mer än fyra! Iallafall inte till lunch

Elin Johansson från Vk skriver om mig i dagens tidning...

Jag tänker på att detta bara visar en liten del av just min situation, en artikel rymmer ju trots allt bara ett visst antal bokstäver, Elin har lyckats riktigt bra med att få med det som är allra viktigast.

Men hur många fler finns det som lever i en mycket värre situation än min?

Som inte får det stöd av vänner och familj som jag får?

Som inte har en så snäll kvartersvärd som jag har?

Som inte träffat på just rätt sköterska på sjukhuset som försöker göra det som går när det inte finns möjlighet att göra mer?

Jag är så tacksam för det stöd jag får av de som egentligen inte behöver stödja!

Jag är så tacksam för den hjälp jag får av de som egentligen inte behöver hjälpa!

Tack och lov för min familj och mina vänner!

Utan deras kärlek vet jag inte hur jag skulle orka <3

Men vad gör de som inte får det stödet?

Mina tankar går till dem som inte får det stödet, de som inte orkar bråka om minsta lilla sak och till dem som inte klarar av att vara starka i en situation där man egentligen bara borde få vara liten och få bry sig om sig själv...

Jag trodde att John Blund och jag skulle få njuta tillsammans hela natten lång...

Men icke sa Nicke!

Nej då. Istället så bjuds jag på ryggont, huvudvärk och en lång kamp med att försöka vända mig från mage till rygg. Jag kan ge mig tusan på att t.o.m benen gör ont om jag bara kunde känna dom.

För att inte tala om den allt annat än sköna bulan i pannan som lever sitt egna lilla liv.

Jag trodde att den "nya" slags värken heter Storebror men nu vet  jag att Monstret är hans namn. (givetvis är det en han för bara en grinig karl kan vara så här besvärlig)

Jag har försökt mata honom med piller, vädja till honom och lovat honom att vara snäll hela dagen bara han kan unna mig lite mer tid med John Blund.

Han verkar allt annat än samarbetsvillig, undrar om inte det hela handlar om ren och skär svartsjuka?

Och vi är väl många hur trevlig en svartsjuk karl kan vara?

I rest my case!

G ska på date!

Jag hoppas på att min date räcker hela natten och att jag imorgon får vakna med ett leende på mina läppar,

Det känns som om det var länge sedan nu...

Daten jag väntar och längtar efter heter  Blund, John Blund :)

(Ha ha ha vad trodde ni egentligen?)

Kan vi nu alla gemensamt brista ut i sång :

Titta, kom och titta, 
kom sätt er häromkring.
Det dröjer säkert ännu en stund
innan sömnen kommer med John Blund.
Han vill visa oss någonting.

Sedan, genast sedan
när sagan tagit slut
så lovar vi att sova så sött
efter dagen är man ganska trött.
Men först tar John Blund med oss ut.

Läggdags, det är läggdags
för klockan slagit sju.
Vi träffas säkert åter en dag
då roar vi oss åter ett slag.
Sov så gott! God natt med er nu.

Jag hoppas på att han kommer riktigt snart och tar mig med storm ;)

Någon har stulit min cykel!

Min fina röda monark cykel a la mormors modell med extra bred sadel för en extra välformad rumpa...

Den var låst och stod inne på gården i väntan på att jag kan gå igen och nu är den borta.

Varför blir jag ens förvånad?

Är det någonting mer som kan gå snett nu?

Varsågod sparka på mig medans jag redan ligger...

Om någon av en händelse ser en röd monark med vit sprucken sadel (ev med svart mjukt och skönt sadelskydd på ) så hör den hemma hos mig.

"Men ligger du i sängen hela dagen, latar dig och äter godis?"

Han sitter på sängkanten och ser nöjd ut över sitt skämt. Sedan rinner det ur honom som vatten...

"Rör på benen nu då"

"Vad ska du göra, springa ifatt mig kanske?"

"Du får sparka på mig om du vill"

Visst är det underbart när man känner varandra så väl att man får och kan skämta om det som man egentligen inte får skämta om.

Kärlek när den är som finast.

Håll något kalt mot bulan så gör den mindre ont!

Isbitar? I massor?

Huvudet mot frysen?

I frysen?

 Tack för rådet mamma, du vet vart du hittar mig när du kommer nästa gång ;)

Jag har fått blommor <3

En jätte bukett med rosor, liljor och gerberor. Allt i en fantastisk blanding av rosa och cerise. Undrar om det är en tillfällighet att den matchar kjolen jag har på mig idag och färgen på mina naglar?

Tusen tack!

Alltså ..

Hur är det egentligen med tights?

Vi pratade om det igår kväll, eftersom att mina sprattel ben inte riktigt vill hålla ihop när jag ska i och ur stolen eller ner/upp i trappen, så måste jag (vill inte!)  ha på mig tights under min kjol eller klänning om jag inte ska visa alla om jag matchar hela vägen i färg eller inte.

Men hur snyggt är det egentligen?

Inte alls över huvud taget om du frågar mig!

Eftersom jag har rätt kraftiga lår så ser de om möjligt ännu kraftigare ut (egentligen vill jag skriva att jag har feta lår men då ska väl någon säga att oj oj oj så kan du ju inte säga så jag låter bli )

i.o.f så är det av just den anledningen bra för då slipper man att låren nöts mot varandra och gör sår i värmen men ändå...

Men visst vet alla att man ser ännu fetare (men förlåt jag menade ju kraftigare) ut i tights?

Om inte så låt mig bli den som avslöjade det.

Jag kan se någon som är riktigt snyggt klädd i klänning eller kjol och så sticker det fram tights under kanten eller halvvägs ner på benen och det förstör allt.

Vad hände med vackra sommar bruna ben ?

Det finns ju annars snygga stayups ?

Inte har väl alla feta lår?

Och om andra liksom jag har det så kan vi väl komma överrens om att vi kör med kortare tights som slutar före kjol/klänningskanten?

Ok ? Bra!

Skönt att vi fick det avklarat :)

Nu har det gått ett par timmar och jag har fått trösta min sårade självkänsla.

Så nu kan jag kanske dela med mig av vad som hände tidigt i morse...

Egentligen är det såna här saker som man inte berättar för i samma sekund som man skriver ner det så går det ju inte längre att låtsas som om det aldrig hänt.

Jag hade ju färdtjänst premiären i morse och tyckte det var viktigt att komma i tid.

Så jag vaknade innan hemtjänsten skulle komma, lyckades ta mig ur sängen, upp i rullstolen (har jag sagt hur tunga dumma ben är ungefär 100 gånger redan ?) över till duschpallen (inte riktigt säkert men det var ingen arbetsterapeut som såg det så snälla skvallra inte) och började duscha på egen hand.

"Kan själv"  tänker jag lika tjurig som en 3 åring och riktigt nöjd med min företagsamhet.

Duscha var väl inget problem! Hurra, jag klarar mig ju hur bra som helst själv!!

Jag hinner börja tänka ut allt annat som jag också skulle hinna göra på egen hand efter duschen och innan hemtjänsten ska komma.

Så! Duschen avklarad och jag doftar som en nyplockad mango (tack för det apoteket eller droghandeln eller vad ni nu allt heter?)

Ingen handduk inom räckhåll, åh typiskt, att det ska vara så svårt att tänka om och lära mig att ha allt nära nära helst i knät. Bäst av allt vore en liten släpvagn som gick att koppla på bakom rullstolen eftersom det är så mycket som jag skulle behöva när jag minst tror det... Mobil, fjärrkontroll, näsdukar, pennor, skrivblock, boken som är för bra för att sluta läsa, dricka, mediciner, hemtelefonen osv...

Men det går väl att ta sig blöt till rullstolen från duschpallen och hämta en handduk lätt som en plätt?

No no !

Jag kan väl korta ner en mycket lång historia eftersom jag fortfarande efter flera timmar skäms lite grann... men bara lite...

Vatten , hala händer, mycket hårt handfat, fallande G, kollision mellan panna och tidigare nämda handfat, kallt och blött golv möter varm naken kropp = ONT!

Efter en liten stund inser jag liggande på golvet, med en ordentlig bula i pannan, att rullstolen nu står ute i hallen och fnissar åt mig (ja givetvis rullade den ut i hallen eftersom bromsen inte låg i och jag inte stängt dörren)

Det är precis då jag kommer på att hemtjänsten fortfarande inte dykt upp fastän jag trodde de skulle kommit ca 20 min tidigare, klockan är mycket och premiärturen med färdtjänst närmar sig. Jag hinner helt enkelt inte lösa detta själv just nu.

Jag trycker, mycket skamsen, på larmknappen och får försöka förklara för killen, som svarar borta på min larm mottagare i hallen, vad som hänt och snällt be dem skicka någon som kan hjälpa mig upp.

Än en gång nya ansikten som ska hjälpa mig upp från golvet och upp i rullstolen utan kläder men det bestämde vi väl redan tidigare att vi inte längre bryr oss om...

Ringa mamma och gråta en skvätt över bulan i pannan skulle absolut hjälpa men jag hann ju inte så det får bli ikväll istället (den lär inte försvinna i första taget )

Vad lärde jag mig om detta då?

"Kan själv" kanske får vänta ett litet tag till innan allt fungerar till 100%

Better safe than sorry kanske är lite mer rimligt just nu hur tråkigt det än känns.

Eller fungerar "Är huvudet dumt får kroppen/knoppen lida" bäst??

Ps: Premiärturen med färdtjänst gick riktigt bra! Trevlig och pratsam chaufför båda vägarna :)

Jag önskar att det vore någon storslagen premiär med röd matta, urtjusig klänning, skyhöga klackar och champagne...

Istället får jag nöja mig med:

*en oändligt lång trapp (läs eländet som står mellan mig och friheten eftersom jag inte har en hiss och min lägenhet har nästan alla rum 1 trp upp)

*trapp vänliga kläder (läs något som inte visar allt då sprattel benen sticker iväg överallt men inte dit jag vill)

*rullstolsvänliga skor (måste vara straffet för allt elakt jag någonsin gjort att behöva ha skor utan klackar!)

*extra mycket mediciner (utflykt=extra mycket ont, hur nu det ens är möjligt?)

Idag är det nämligen färdtjänst premiär för G

Snälla håll tummarna för att jag får en snäll taxi chaufför som inte kommer sitta och svära över hur dåligt betalt det är för att ta just färdtjänstresorna...  Den långa och mycket otrevliga utläggningen har jag redan fått smaka på under sjuktransporten hem från sjukhuset sist. Men ärligt talat en sån otrevlig chaufför kan det ju bara finnas ett exemplar av i Umeå hoppas jag.

Jag lovar att jag ska sitta bak i bilen och vinka a la drottning Silvia style ;)

Mitt i natten är det skönt att höra mammas röst i telefonen.

Love U <3

Besök av de som förstår, lite tårta och en kopp te och så är jag tillbaka i leken igen.

Det är väl det här som jag måste försöka vänja mig vid. Att det går upp och ner som i en berg & dalbana med humör, ork och värk.

Men (varför finns det alltid med ett men?) jag är van vid att oftast vara glad, att orka med så mycket mer än vad som egentligen borde vara rimligt och jag brukar kunna sätta mig över värken.

Mycket tankar och funderingar, speciellt de stunder som jag är ensam.

Men nu struntar vi allt det trista och är glada för att det just här och nu känns rätt ok att vara G igen!

Allt som tidigare fungerade trots min värk sedan bilolyckan fungerar absolut inte längre.

Värken som var då lärde jag mig att leva med. Vissa dagar ville jag bara stanna kvar i sängen och ge upp men på något sätt så bet jag ihop och satte den ena foten framför den andra.

Jag grät oftast bara efter att lampan släcktes men ibland också ismyg då det var ohanterbart.

Jag lärde mig vilka dagar jag kunde göra mer än att bara "vara" och jag hade full koll på när inte ens min tjurskallighet skulle hålla mig uppe på benen.

Många gånger hamnade jag i underliga situationer som resulterade i bla. avsliten tumme eller en halvt avskuren tå pga min dumma rygg men det är helt andra historier.

Sånt som tidigare var svårt att hantera är nu helt omöjligt att hantera.

Jag har svårt att sova eftersom jag inte själv klarar av att vända mig i sängen (Fy vad tunga ickefungerandeskitben är) 

Värken sliter och drar i mig dygnet runt, den riktigt skriker efter uppmärksamhet.

Jag klarar inte av att själv klä mig för att benen spretar och far åt alla håll som en annan elak spratel docka.

Äta när jag är hungrig går inte om jag vill ha någonting varmt för jag har inte lärt mig att hantera varma saker samtidigt som jag ska rulla rullstolen ännu. Visst skulle det kunna gå att äta direkt från köksbänken men hur kul är det?

Duscha ensam får jag inte för en våt kropp är svår att hantera. Glöm bort att vara blyg för nu är det helt normalt att precis vem som helst som fått "äran" att jobba morgon passet hos mig får hjälpa till.

Toalett bestyren behöver jag väl ändå inte ens beröra ? Vi kan väl enkelt säga: NOT working!

Listan på allt som inte längre går att hantera kan jag göra nästan hur lång som helst och listan på alla små saker som får mig att gråta just nu kan bli ännu längre.

Det enda som fortfarande gör att jag får känna mig som mig själv är att jag får fortsätta att  fixa håret, sminka mig, måla mina naglar och klä mig i sånt som jag tycker är fint. Oavsett hur opraktiskt det är att ha i en rullstol. Men när jag ser mig i spegeln så ser jag iallafall en bild av någon jag känner igen!

Tyvärr är det också det som gör att  jag får höra att jag ser för "frisk" ut , för "pigg" ut och att jag "inte ser ut att ha några problem"...

"Men det där kan du ju göra själv" "Det där kan ju inte vara så svårt" "Hur svårt kan väl det vara att göra själv" "Visst fixar du det själv?"

Svaret på allt ovan är: NEJ!

Även om det faktum att jag sitter i rullstol inte ska hindra mig från att göra många saker när jag väl fått lära mig trixen för att göra allt, så blir jag bromsad av att jag sedan tidigare hade problem med att sitta längre stunder och att allt som innebar att hålla ut armarna en längre stund, sträcka upp armarna högre än axlarna eller hålla i saker gjorde ont . Medicinen mot det var långa promenader och att stå upp så mycket som möjligt. Grattis G! Kombinationen mellan det och sitta i rullstol är ju perfekt...

Just nu gör precis allt jag gör ont, just nu räcker inte min tjurskallighet till, just nu är allt tungt, just nu får precis minsta lilla sak mig att brista ut i gråt, just nu tycker jag inte att livet är rosen rött och fullt av solsken...

Jag försöker verkligen med all min kraft och beslutsamhet att få livet att fungera och jag vet att det kommer att fungera om bara jag hittar lösningarna på alla små och stora hinder som dyker upp längs vägen såsmåningom.

Just idag var det en liten kommentar som gjorde mig illa

Kanske att jag i morgon har styrkan och orken att slå ifrån mig eller ignorera.

Men just nu känner jag mig liten och ensam.

Jag vill verkligen baka matbröd idag men hemtjänst har inte tid att hjälpa.

Knacka på hos grannen och be om hjälp kanske? Han/hon (märks det att jag inte vet vem min granne är?) är säkert superduktig på att baka :) Och han/ hon skulle inte alls tro att jag är tokig så här en söndagsmorgon.

Jag måste bara komma på hur jag ensam ska ta mig nerför trappen och upp i rullstolen först...

Red bull någon?

Idag är dagen då vår kronprinsessa äntligen får sin prins <3

Visst har vi väl tur som "får vara med" även om det är på andra sidan av plattskärmen.

Själv så ska jag deltaga i firandet tillsammans med lilla mamma och syster yster, vi får t.o.m bröllopstårta.

Vi kommer att bedöma klänningar, hattar och frisyrer...

Jag har alltid tyckt att jag borde ha fötts till prinsessa så att jag kunde få klä mig i vackra kläder och skor precis varenda dag ;)

Fast hmm... om det är att vara en prinsessa då man får klä sig i vackra kläder och skor så skulle minsann min sko garderob kvalificera mig till prinsessornas prinsessa!

Frukost är väl en av dagens höjdpunkter?

Visst borde det  finnas en lag på att det borde vara så?

Eller åtminstonde finnas en oskriven lag på att åtminstonde helgens frukost är lite extra trevlig och gärna får innebära extra mycket gott tillsammans med nära och kära...

Jag och sonen har en oskriven lag på att det måste vara Amerikanska pannkakor på söndagar! Och så brukar vi ladda upp köksbordet med allt gott vi hittar a la hotell style...

Nu funderar jag på hur mycket hemtjänsten kommer att ställa upp på detta?

Och hur ska jag göra för att bjuda in nära och kära till frukosten varje söndag (läs tvinga hit dom)?

Jag kanske får ordna något slags tjänstgörings schema så jag är garanterad sällskap till min söndagsfrukost varje vecka, för t.o.m jag inser omöjligheten med att få sällskap varje vecka ;)

Eller sätta upp ett anslag på Ica eller Coop?

Ju fler desto trevligare heter det väl?

Hur många pannkakor blir det då?

Så många frågor/tankar kring något så enkelt som en frukost och allt jag egentligen tänkte skriva var att jag älskar frukost a la hotell style med sällskap till <3

Ont...

Smärtan väckte mig fastän jag blivit lovad sovmorgon och nu tycker den att vi ska leka...

Jag har försökt tala allvar med den och berätta att jag vill vara ifred men den klagar på för lite medicin och tills den fått mer så är den ute efter uppmärksamhet.

Jag får väl mata monstret så det blir lugnt här och sedan kommer väl hemtjänsten.

Undrar vem det är som kommer idag?

Jag har sedan min bilolycka för ca 6 år sedan lärt mig att leva med smärta... Många dagar har jag haft så ont i ryggen att jag inte ens själv vetat hur jag tagit mig ur sängen för att gå till jobbet men på något sätt har jag satt mig över smärtan, bitit ihop och fått det att fungera.

Jag kan säga att just nu känns det som om den smärta jag kände då var lillebror till den smärta jag har nu!

"Storebror" är mycket mer aggressiv och beter sig på ett sånt annorlunda sätt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Kanske beror det på att jag inte känner nederdelen av min kropp eller så beror det på att jag sitter i rullstolen? Jag hade ju innan det här hände mest ont i ryggen om jag satt en längre stund.

Vad är oddsen att jag får byta ut min nuvarande kropp mot en bättre och fungerande kropp?

Vart vänder jag mig med min reklamation och tror ni att man måste visa upp ett kvitto?

*Suck*

Mer medicin med detsamma...

Kärlek är vad jag känner för min familj och vänner!

För att de ALLTID ställer upp och för att de ser hur jag mår fastän jag ler och försöker låtsas som om allt fungerar...

För att de ringer och bara pratar bort en liten stund när jag sitter och stirrar ut genom fönstret i väntan på att hemtjänsten kommer nästa gång...

Jag funderar serriöst på att börja skriva ner när mina grannar går ut med soporna och hur ofta för att föra statistik i brist på andra händelser i mitt liv ;)...

För att de svänger förbi en snabbis när de vet att jag behöver en kram för att orka fortsätta en liten stund till...

Mest av allt älskar jag min familj och mina vänner för att de vill vara min familj och mina vänner i vått och tort och för att de står ut med mina tokigheter, mitt gnäll och mina tårar!

HURRA!!!

Jag har fått godkänt att jag får en ledsagare.

Dvs jag får ett liv men viktigast av allt är att min älskade son och jag kan få göra någonting av allt vi har planerat in att göra under sommaren.

70 timmar /månad är visst antalet timmar jag anses behöva för att få ett "normalt" liv.

Undrar hur och vem som gör den bedömningen?

Livet som G är just nu inte så roligt och inte heller är det enkelt, det har jag ju redan konstaterat flera gånger om.

Men det är väl som tusan att det som skulle kunna underlätta mitt tillfrisknande och min livssituation (som just nu inte fungerar så bra som den skulle kunna) inte fungerar. Att det inte finns någon som tar ansvar för allt som hänt. Att ingen kliver fram och säger "prata med den här personen", "vänd dig hit så får du hjälp" eller "jag hjälper dig att kontakta rätt person/avdelning "...

Så nu blev jag arg.

Jag blev less.

Men mest av allt så blev jag ledsen!

Och så skrev jag ett mail till Vk och frågade dem om de tycker att det är ok att det kan gå till så här? Att ingenting fungerar? Att ingen tar ansvar? Jag ju berätta att Vk minsann reagerade omg!

Nu får jag väl vänta och se om jag kanske kan "reta" någon? "provocera" någon? Öppna någons ögon för hur det går till ibland...

Eller kanske t.o.m att någon sträcker ut en hjälpande hand?

Jag vill gärna fortsätta att tro på mänskligheten.

Jag vill tro att alla har rätt till den vård och omsorg som krävs för att alla ska få må bra och kunna leva ett normalt och drägligt liv.

Allt jag ber om är ju hjälpen för att få tillbaka en så "normal" vardag som möjligt.

Jag har viljan och styrkan för att göra "skitgörat" om jag bara får rätt verktyg.

Jag väljer att tro att jag inte är ensam och att tillsammans så är vi alla starkare!

Bara för att reda ut en viktig sak:

Jag är inte rullstolsbunden eller rullstolsburen.

Jag är hjulbent ;)

Det är så mycket lättare att skratta åt eländet än att ge efter för gråten...

Vissa stunder känns det som om jag kan hantera livet just idag.

Andra stunder känns det som om jag inte orkar med en enda sekund till.

Vilken tur att jag trots allt som händer just nu har kvar mitt djävla anama och kan bli både arg och tjurskallig!

Mitt liv just idag är ett liv i rullstol, ett liv jag varken tycker om eller själv har valt men ett liv som jag måste lära mig att gilla tills allt börjar fungera igen.

Jag sökte hjälp av sjukvården för ryggsmärtor och efter en ryggblockad (som egentligen ska vara ett standard ingrepp och inte kunna gå snett) så är jag nu förlamad från naveln och ner. Grattis G :/

Jag har viljan att så snabbt som möjligt komma igång med träning eller precis vad som helst annat som kan tänkas hjälpa. Men svaret jag får från alla håll vare sig det gäller rehabträning, sjukgymnastik, vattengymnastik, psykolog eller tom bostadsanpassning är "Tyvärr semester/sommar stängt" Kom tillbaka i höst..."

MEN URSÄKTA MIG FÖR ATT NI HAR GJORT MIG FÖRLAMAD JUST NU OCH INTE I HÖST!

Tack och lov så har jag en underbar familj och fantastiska vänner som ställer upp och hjälper mig med allt som ingen annan kan just nu. Och tack och lov så bor jag hos Bostaden och har världens snällaste kvartersvärd som också hjälper till med mycket mer än jag trodde var möjligt. Jag vet att utan deras hjälp så skulle jag inte få bo hemma ännu utan fortfarande vara kvar på sjukhuset med deras "fantastiska" micro mat och andra sjuka patienter som kräks, gråter, skriker och snarkar... Jätte synd om alla som måste vara där men när jag själv börjar må bättre i huvudet även om kroppen sagt upp sig så är det mer än outhärdligt och jag är säker på att jag inte blir friskare av att vara fast där! Mycket hellre är jag hemma bland mina egna saker och lär mig att få allt att fungera så gott det nu går. Borta bra men hemma bäst!

Så! Nu är det väl bäst att jag gör lite nytta. Tex så måste jag ju träna armarna så jag orkar med att släpa på "dököttet" ;)