Alltså!

Dom här dumma dumma benen som spretar åt alla håll och kanter...

Och den tunga stora stjärten som jag inte kan lyfta ur stolen...

Slå ihop de två och föreställ dig sedan hur man ska få ner dom i ett par jätte trånga par strumpbyxor som dessutom går sönder om man sliter för mycket-

Can not!

*S U C K *

Mutter mutter.

Långbyxor och leva i dom för all framtid?

Not an opption kan jag ju bara meddela!

Det får regna precis hur mycket det vill just nu om det bara ger sig tills i kväll.

Jag och lilla mamma ska ju ha vår vuxen kväll tillsammans.

En vuxen kväll betyder inget barn, hund, hemtjänst eller sitta ensam hemma.

En vuxen kväll betyder titta på folk, god mat och gärna ett glas rött till det.

En kväll i veckan när jag får vara en social, glad och nöjd G.

U N D E R B A R T <3

Älskade älskade mamma har varit hos mig i dagarna 3 för att hjälpa till med (det absolut tråkigaste som finns att göra) att tömma mina flytt kartonger och göra fint här hemma.

Jag hade ju hunnit bo i min lägenhet i ca 1 vecka då detta hände. Allt sedan dess har varit kaos och absolut ingen har kunnat prioriterat att få ordning på alla saker.

Nu har jag super jätte fint hemma <3

Man skulle kunna säga att nu känns det som "Äntligen hemma"

Mitt besök på mitt arbete blev inte alls som tänkt idag.

Jag vill tillbaka så snart det bara går. Om inte annat så vill jag iallafall få jobba ett par timmar varje dag medans jag går på rehab träning.

Ärligt talat så kändes det inte som om det var ömsesidigt :(

Det blev jobbigt på jobbet kan jag väl säga...

Jag har hämtat mina nya glasögon idag.

Lila skalmar blev det denna gång.

Bäst av allt är att de matchar Hjulia som också är lila ;)

I går fick jag hjälp med att flytta mitt sovrum till det rum jag ursprungligen tänkt använda som sovrum.

Sedan jag hamnade i rullstolen så har nämligen matsalen varit mitt sovrum, då den är lite större och mer lätt tillgänglig för hjulia.

Visst blir allting lite jobbigare med att ha rummet i andra änden av mardrömstrappen.

Lite synd är det också att rummet är så trångt att jag inte kan använda badrummet som hör till sovrummet då Hjulia är för fet (törs inte säga till henne att börja banta för då sätter hon väl käppar i hjulet för mig) för att komma mellan sängen och väggen.

Men det spelar absolut ingen som helst roll att det är lite synd och jobbigt!

För nu känns det för första gången sen jag kom hem som MIN lägenhet <3

Nu kan jag ha fint runt omkring mig och alla möbler på rätt plats.

Förstå vad viktigt det är att själv få styra och ställa som man vill i sitt egna hem. Det kan ju tyckas löjligt men för mig är det guld värt!

Nu snör jag på mig gymnastik skorna och laddar med frukost för det är träningsdax.

Min avsikt är att träna så mycket jag kan klara av och så mycket som läkarna anser vara smart i min situation.

Allt för att så snabbt som möjligt hitta tillbaka till livet som G.

Att jag dessutom blir hjälpt av mer styrka i armar och rygg som situationen är just idag ser jag ju som ett stort plus.

See ya!

Det finns massor av saker som jag längtar efter. Det finns massor av saker som jag längtar efter att göra igen.

Jag längtar efter att få tillbaka kontrollen över de dumma benen.

Jag längtar efter att kunna springa efter lill prinsen eller bara lyfta upp honom och bära honom till sängen när han är trött på kvällen.

Jag längtar efter att kunna arbeta igen.

Jag längtar efter att kunna promenera tillsammans med mördarhunden.

Jag längtar verkligen efter att hitta en balans i hur jag mår och hur jag får vardagen att fungera.

Jag vill ha tillbaka mitt liv!

Gissa vem som just nu sitter vid köksbordet och dricker en kopp te?

Duktig tjej!

Det är nästan så jag ska klappa mig själv på huvudet ;)

Serriöst!

Kliv upp ur sängen!

Klockan är långt över lunch och du ligger fortfarande i din pyjamas...

Snacka om att du har blivit en riktig latmask.

Bara för att du inte kunde sova i natt så är det ingen ursäkt att bete sig så här.

Vem bryr sig om att du gnäller om att du har ont, det är ju inget nytt, och det kan ju inte vara så illa att du inte kan släpa dina dumma ben med dig upp ur sängen.

Min inre röst skriker idag och det kanske är dags att kliva upp nu då?

Smärta är livet - ju skarpare, desto mer bevis på liv.

Jag kämpar med att hitta igen balansen i allt detta som händer.

Kämpar för att försöka se en mening med allting som sker.

Jobbigast är nätterna och jag önskar mig en varm och trygg famn att få somna i.

Vi hade varit ute i regnet för en promenad och det var dags att ta sig an trappen men först skulle skorna av.

"Jag kan själv" sa jag sittandes på andra trappsteget i mardröms trappen.

Sagt och gjort, jag drar upp den första dumma foten i knät som inte alls ville vara stilla utan föll ut mot väggen.

Ja ja det går nog ändå, vem behöver ha det benet som stöd tänkte jag nog och drog istället upp fot nr två för att ta av den skon istället.

Nähä då föll det dumma benet ut mot andra väggen och nu hade jag fötterna i omlott och vardera knä på varsin sida om trappen.

Jag böjde mig ner för att trassla ut fötterna för ett nytt försök då jag känner hur jag glider ner mot golvet.

"Hjälp" hann jag ropa och sen hade jag huvudet mellan fötterna på golvet, ett knä på vardera sida av trappen och högst upp stjärten på trappsteg nr två...

"Ha ha ha" "Du ser exakt ut som en sumo padda" vrålar min ledsagare till mig och kommer sig inte ens för att hjälpa mig upp, dubbelvikt av skratt.

Jag har en känsla av att det smeknamnet kommer att förfölja mig ett bra tag ;)

Min älskade lille bror har hjälpt mig att "pimpa" till Livet som G.

I LOVE IT!

Du lyckades sätta bild på hur mitt liv känns just nu. Massor av stormande moln men solen som  trots allt skiner igenom...

Jag älskar dig lille bror, tusen tack! <3

Det är en konst att klara av att vara stark när saker inte går som jag önskat mig.

Det är en konst att hitta glädjen i det lilla även om mycket annat känns tungt.

Det är en konst att fokusera på det jag kan förändra istället för på det jag vill förändra.

Det är en konst att vara G när jag inte är den jag vill vara...

Jag fick träffa läkaren idag. Eller vänta det har visst hunnit bli lördag medan jag suttit här och funderat. Ok jag fick träffa läkaren igår ska det då vara, alla nöjda nu?

Ett besök som jag både gruvat och laddat för under en lång tid.

Lilla mamma följde med som stöd. tack snälla mamma, love u <3.

Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, blev som jag hade väntat mig.

Läkaren tog sig god tid att ställa frågor om hur allt fungerat, inte fungerat, svara på våra frågor och försöka förklara vad de tror felet kan vara med mina dumma ben.

För att citera läkaren: " Nerver är komplicerade och ibland är det enklare att berätta vad som inte är felet än att kunna säga vad som är felet"

Läkaren lovade att på alla önskvärda sätt hjälpa mig i min situation och med mitt tillfrisknande.

Ärligt talat så kan jag säga att jag känner mig nöjd med bemötandet jag fick idag.

Vad jag inte riktigt gillade, även om jag måste acceptera det, är att jag fick veta att det kan ta uppemot ett år innan det "går" till sig...

Att jag sen ett par dagar kan göra värsta party tricket med att "vifta" på 2 st tår på vänster fot och även känna lite i vänster ben (vilket är vansinnigt positivt) kunde inte förkorta denna fängelse dom nämnvärt.

Hur gör jag nu? Nedräkning med dagar, veckor, timmar eller sekunder?

Eller bara somna om och hoppas på att jag snart vaknar upp ur denna mardröm?

Jag anser att jag är en vuxen människa och därför  vill jag själv bestämma när jag ska gå i säng.

Något som inte har varit en självklarhet, då hemtjänsten allra senast har kunnat komma  hem till mig kl 20.30, för att hjälpa till med säng gåendet.

Jag har snällt fått gå isäng då oavsett om jag velat eller inte.

From idag så kommer inte längre hemtjänsten kl 20.30 utan nu tar nattpatrullen vid och de kommer ca 22.30 - HURRA!!

Men så slog det mig, precis just nu, att det också betyder att jag inte får någon som helst hjälp på ca 5,5 timmar och ingen kommer heller att ta ut Mördar hunden på sista natt kissningen...

Hur blev det här nu då?

Om ni lovar att inte skvallra så ska jag berätta en hemlighet...

Jag har rymt ur den dumma tråkiga Hjulia och sitter just nu i en (säkert superskön om jag hade känt stjärten) knallröd solstol och njuter av solen.

Jag har inte ens på mig stödstrumporna.

Just nu är det solen och jag :)

Bråttom ut från toaletten "rull rull".

Snurra runt och stänger dörren efter mig...

Stänger.

S t ä n g e r.

STÄNGER!

Men det var väl som katten att dörren inte ska gå igen!!! *arg G*

Jamen just det ja...

Jag kanske inte ska ha den dumma foten i kläm i dörren så går det lite bättre?

"Ops"...

Dum som en gås den där G :/

Lill prinsen har lämnat sin mamma för att vara med pappa ett par dagar.

"Hoppas att du går när jag kommer hem" sa han när han kramade om mig...

Lilla duktiga prinsen som försöker hjälpa mamma på alla sätt han kan och trösta när mamma ser ledsen ut.

Jag tror han kan behöva lite "vanlig" tid med pappa nu när allting är upp och ner här hemma.

Men oj oj vad tomt det är här nu!

Jag har bara en enda fråga:

Ska det verkligen vara så här???

Ska det?

Nu ikväll så väljer jag att ta pause från den här negativa spiralen som jag hamnat i.

Det är inte riktigt min grej att ligga här hemma och tycka synd om mig själv!

Jag är ju egentligen den superglada och evigt positiva tjejen.

Inte alls den gnälliga sur tanten som jag är just nu.

Så ikväll kommer G att äta middag i kvälls solen, dricka vin och titta på alla människor som ska se på sommaren i City.

Hoppas vi får det riktigt trevligt , lilla mamma och jag.

Vinka om vi ses ;)

Jag funderar en hel del på något som sjukgymnasten sa till mig igår.

Jag berättade för henne om hur jobbigt jag tycker det är att inte ha ett "stoppdatum" en dag då allt detta är over.

Att jag fortfarande väntar på att de 24 timmarna som förlamningen max skulle kunna sitta kvar i kroppen ska ta slut någon gång...

Hon sa att i hennes värld så är den tiden som gått med min förlamning ingenting...

Att jag inte ska stressa mig tillbaka till en vardag och jobbet.

Hon sa att det måste få ta tid.

Min önskan är att jag på något sätt ska kunna förbättra min situation.

Min önskan är att jag ska kunna jobba mig tillbaka med träning och mental styrka.

Är det orimligt att tro att jag kan påverka ?

Vill jag för mycket?

Var inte rädd för att skrika. Det kommer att få ditt minne fri från sorgsna tankar. (Hopi)

Jag hinner ju fundera en hel del i min ensamhet.

Tänk om det här nu tar längre tid än jag tror...

Hur blir det då med kärleken?

Hur gör man för att träffa någon när man är hjulbent?

Självklart förstår jag att det säkert finns någon som kan tänka sig att vara tillsammans med en hjulbent tjej.

Självklart finns det någon som kan se längre än till rullstolen.

Men faktum är att det ändå är rätt stökigt och omständigt att vara hjulbent.

Faktum är att det inte är så enkelt att vara hjulbent.

Säkerligen kommer jag att klara mig bättre och bättre själv.

Garanterat kommer det inte att kännas så här omständigt att vara hjulbent när jag börjat vänja mig och hittat lösningar på de problem som dyker upp.

Finns det någon prins med stort P som skulle vilja dela mitt och lill prinsens liv fastän jag för tillfället är hjulbent?

Det är ju faktiskt nog så svårt att hitta den rätte när man inte sitter på hjul...

Det är en stund av njutning hemma hos G just nu.

Jag dricker te som smakar cheese cake ur min fina fina te kopp som är smyckad av vackra rosor.

Melissa Horn sjunger samtidigt om långa nätter...

Kl blev 16.30 och det drar ihop sig till middag...

Hoppas hoppas att det idag kommer någon som har tid att laga middag.

Hemtjänsten kommer  för att laga middag och stöka till, allt ska vara gjort på max 1 timme. Problemet är att de ofta inte har tid eller inte kan laga mat.

Samma visa idag igen.

Vi har ingenting som går tillräckligt fort att tillaga, de har inte mer tid.

Lill prinsens förslag var tacos men nej.

Grönsakerna tar för lång tid att hacka...

Jag svär både en och två gånger, över att jag inte själv klarar av att laga maten, tyst för mig själv.

Nu sitter vi här med varsin tallrik i papper fylld av micro mat a `la Findus.

Suck...

Jag kommer på mig själv med att känna mig ensam.

Egentligen är det skrattretande för jag har folk runt omkring mig dygnet runt känns det som. Och jag har åtskilliga gånger önskat att bara få vara ensam...

Jag har ju trollet som håller mig sällskap dygnet runt, mammas älskade prins.

Jag har lilla mamma som bökar och stökar för att på alla sätt stötta, hjälpa och hålla sällskap.

Jag har vänner som kikar förbi och jag har både hemtjänst och nattpatrull som assisterar där inte jag själv klarar av att fixa just nu.

Men jag känner mig ensam.

Jag längtar efter en varm och trygg famn att försvinna in i.

Någon som finns här utan ord när tårarna kommer.

Eller bara någon som delar min kudde om natten.

G känner sig ensam.

G tog sig upp ur sängen.

Hon tog sig t.o.m ut i solen.

Vilken skön känsla med frisk luft och solsken!

Ett par timmar på rymmen från sängen och sovrummets 4 väggar har gjort underverk med både hjärtat och sinnet.

Jag har fått äta lunch i solen, glass på torget och sedan shoppa lite nödvändigheter.

Dvs om ett par vansinnigt snygga skor räknas som en nödvändighet?

Nu står dom oerhört snygga skorna bredvid tv `n här i sovrummet. Som en påminnelse för dom dumma benen så att det börjar "reconecta" igen.

Så enkelt var det att få en G på bättre tankar :)

Så nu sitter jag här i sängen igen, men denna gång med sol i sinnet!

Jag tar ett riktigt djupt andetag och lyfter dom dumma benen över sängkanten ...

G är ur sängen.

G försöker andas igen!

Helgen har varit tung...

Så där tung att inte ens G vill vara G.

Så kommer det ett mail från allra bästa hjärte vännen som får mig att gråta och skratta om vart annat.

Min väninna skriver:

"Ditt liv är för tillfället annorlunda just nu; allt är besvärligare nu, tar längre tid eller kanske inte fungerar alls...?! Men längst innerst inne är fortfarande den spralliga, glada, livsbejakande, energiska, soliga, roliga, hotta, sexiga, snygga, söta, omtänksamma Bella. Glöm ALDRIG bort det!"

Det är klart att det här är övergående och det är klart att jag ska försöka komma ihåg att jag snart är tillbaka i det underbara, härliga och tok roliga liv som är just mitt liv.

Det är klart att jag "förstår" att det känns så här för att jag sovit dåligt och att kroppen gör mer ont pga det. Och utan sömn så blir hela situationen ännu jobbigare.

Lilla mamma försöker trösta och kommer förbi för att titta till mig både en och två gånger.

Min underbara väninna samt f.d granne kikar in för att leverera en varm och tröstande kram.

Jag går inte igenom den här resan ensam, jag behöver inte bära allt det jobbiga själv och jag behöver inte slåss mot det otäcka utan min familj och vänner.

Jag har allt stöd som en för tillfället trasig G kan önska sig!

Jag tappade fotfästet (eller ska jag säga att jag slirade eller körde fel  eftersom jag är hjulbent just nu?) en liten stund men nu tar jag nya tag och idag ska jag ta mig ur sängen!

Jag älskar min familj och jag älskar mina  vänner!!

Jag får inte dom tunga och dumma benen att fungera.

Inte heller tycks ryggen vilja vara med idag...

Det luktar konspiration!

Vill verkligen inte stanna i sängen hela dagen men allt gör ont och jag hittar ingen styrka att ta mig upp.

Är det någon som kan låna ut en lyftkran kanske?

Sova om natten tycks just nu inte vara nödvändigt enligt G kroppen.

Att få vara smärtfri en liten stund tycks för G kroppen vara en onödighet också.

Ärligt talat så tycks G och G kroppen inte alls vara överens om hur livet ska se ut just nu.

G vill kunna njuta av en hel natts god sömn för att sedan vakna utvilad och på bra humör, redo att ta sig an en heldag i solen.

G kroppen tycker att halvsitta i sängen och känna knivar i både rygg och sida är det ultimata sättet att tillbringa natten. Dagtid så räcker det gott med ca 4 timmar i Hjulia inkl smärtor trots alla piller med glada ansikten på.

Är det någon som känner en duktig medlare alt skilsmässoadvokat?

För jag känner mig lite less nu!

Ligger här och tittar på tv (latmasken jublar )

Så visar tv shoppen en ny "magisk" makkapär som ska trolla bort ALLA extra kilon och göra magen super platt (yeah right)

Jag hinner fundera på om den verkligen fungerar, om priset är försvarbart, om den ryms här hemma och om den verkligen är nödvändig eller om det är bättre att jag tar upp gym träningen istället...

Så slår det mig helt plötsligt: Jag kan ju inte gå!

Mina dumma dumma ben vill ju inte vara med och leka just nu.

Och hur bra jag än är på att hitta lösningar på alla möjliga olika problem som dyker upp så finns det absolut inte an chans i världen att jag kan använda den där manikken just nu.

Hallå???

Hjärnsläpp!

Det har varit en hemsk natt.

Varje liten rörelse har plågat mig och varje andetag har fått det att svartna för ögonen.

Först kunde jag inte alls somna men efter lite extra medicin måste ögonen ha trillat igen.

Halv tre så kom natt patrullen för den nattliga vändningen av G och efter det så hjälpte ingenting alls...

Jag har gråtit så hela kudden är blöt och när morgon patrullen kom så klarade jag inte av att kliva upp för att duscha.

Nu har jag lyckats ta mig upp i sittande och druckit en kopp te med mediciner som tillbehör och kanske att jag kan ta mig upp i Hjulia när nästa patrull kommer vid halv tolv.

Så nu har jag gnällt färdigt!

Tycker inte om att gnälla men ibland bara måste jag för det blir för mycket att svälja ner.

Men visst får jag gnälla ibland?

I jobbiga situationer så blir minsta lilla sak ett "problem" eller rättare sagt en liten sorg...

Nu ska jag dela med mig av stundens sorg hemma hos G:

När jag drar ut min tros låda så väller det ut en massa vackra spets trosor i alla himmelens färger.

Trosorna skrattar högt åt mig varje gång jag öppnar lådan.

Trosorna vet nämligen vilket trassel det är för mig att få på mig dem just nu...

Benen som spretar åt alla håll, rullstolen agerar farthinder och jag kan inte själv lyfta på stjärten och samtidigt dra upp dom små spets sakerna.

Så vad är lösningen?

Jo fula, breda och totalt osexiga tant trosor :(

Ja ja alla ni som vill protestera mot detta får ha överseende, för det här är min blogg och här får jag skriva precis vad jag vill, för det har min mamma sagt lix ;)

Å andra sidan så känns det också mycket lättare för mig att be hemtjänsten om hjälp med att dra upp trosorna när det är en hel värld av tyg istället för en liten spets bit.

Så jag får väl se det som en nödvändighet tills de dumma benen börjar fungera igen men då blir det tros orgie!

Trollet hade öppet hus på sitt sjöläger och jag var inbjuden.

Väl där så insåg jag att det inte är självklart att jag som hjulbent skulle kunna följa med på rundvandringen. Marken var täckt av bark, stenar, grus och rötter...

Kanske inte så underligt då lägret ligger i skogsbrynet vid sjön.

Känslan att komma dit och inse att jag inte alls skulle kunna se allt eller leka med i lekarna som alla andra föräldrar kunde var allt annat än rolig men jag försökte hålla masken.

På fotbollsplanen hade de lagt ut en slags plastmatta och där placerade jag mig så jag kunde se så mycket som möjligt och Trollet kom springandes lite nu och då för en kram eller för att berätta något.

Så kom det en liten flicka (3 år gammal?) fram till mig och sa "du kan inte gå" jag svarade att nej det kan jag inte  "Det kan jag" svarade hon och så hoppade hon glatt för att visa hur duktig hon var på att hoppa :)

Efter ett tag kom hon tillbaka igen och sa "Du kan inte gå" jag försökte skratta och tycka att det var rart med små barn men lite ont gjorde det allt...

Hon kom tillbaka en tredje gång och nu hade hon med sig en boll. Hon frågade om jag kunde spela med henne? Nej svarade jag och hon såg ledsen ut (vart var hennes föräldrar?)

Då vänder hon sig till min pappa och frågar om han kan spela med henne? Pappa svarar "nej det kan jag inte för jag ska hålla min dotter sällskap"

Hon tittar på mig en lång stund och sen skiner hon upp och säger "hon är jätte söt!"

Hörde ni?

Jag är jätte söt ;)

Livet som G just nu betyder inga hundpromenader.

Inget slalomåkande (ja ja jag vet att det är sommar just nu men ni förstår vad jag menar)

Inget dansande (livet ska egentligen vara en dans på rosor!)

Inget ridande på elefanter (ha ha måste ju skoja lite också )

Ja ja you get the picture nu eller hur?

Vad är då tanken med all denna uppräkning om vad jag inte kan göra just nu?

Jo: Jag växer!

På breden inte på längden tyvär.

(har försökt att reklamera min längd men pappa säger att reklamationstiden gått ut)

Nu har jag lagt på mig så mycket under de här snart 8 veckorna, och tro mig det var för mycket av det goda redan innan, att jag snart har växt ur Hjulia...

Så nu måste jag göra någonting åt eländet!

Om inte annat för att skona min redan skadade rygg samt för att det ska bli lättare för mig själv vid förflyttningar.

Att jag sen blir snyggare på köpet ja det tar jag som en bonus ;)

Mitt älskade lilla troll tog med mördar hunden ut på promenad.

När han kom in så hade han med sig en bukett med sommarblommor <3

"Till min mamma för att jag älskar dig och du älskar blommor"

Jag kanske älskar blommor men det finns ingenting i hela universum

som jag älskar så mycket som jag älskar min lille prins!

Tänk vad lycklig hans kommande flickvän kommer att vara med en kille som honom ;)

I dag fick jag sitta i solen på båten, njuta av god lunch och en kall öl :)

Hjulia tog sig lätt och smidigt in tack vare den nya bron upp på däck, förra gången fick stackars mamma dra mig uppför en hal ramp.

Vilken tur att det inte var ett krav att ha "sjöben" för att komma in...

Livet som G, sittandes på en båt, vid älven, i solen, är helt underbart en dag som denna!

Hurra!

Lite pyssel och självrannsakan fick jag genom en utmaning (som jag självklart antar)

Utmaningen kom från Maria / Det här är en del av mitt liv, som ni kan hitta på http://blogg.vk.se/maria-lundmark-hallsten-umea

En beskrivning av G, om man kortar ner det till alfabetets A-Ö, kan se ut så här

G är:

Allvarlig ibland

Busig jätte ofta

Citron sur om hon känner för det

Diamant och blingbling älskare

Envis med stort E

Fartdåre i smyg

Galen i saltlakrits

Henriettas storasyster

Inbiten skogalning ;)

Jobbigt pratsam

Kiras matte

Loving sin mamma <3

Moderat

Nakenfis ibland

Optimist in till det sista

Puss sugen lite nu & då

Qvinna

Rödhårig ibland

Sanslöst morgon pigg

Trollets mamma

UNDERBAR

Vuxen när det krävs

X-box 360 ägarinna

Yatsy tokig

Zafers dotter

Åtråvärd enligt N

Ändlöst tacksam för sina underbara vänner

Överraskande söt med lite socker på

Ha ha inte lyckades jag korta ner det så mycket men å andra sidan så gör jag alltid allting på mitt egna sätt :)

Nu skickar jag utmaningen vidare till Lotta som ni hittar på : http://blogg.vk.se/lottas/

Nu har jag varit på mitt efterlängtade läkarbesök.

(Inte hos läkaren som fixat mitt underbara tillstånd, honom ska jag träffa först i slutet av Juli...)

Jag har träffat "min" nya läkare på vårdcentralen, en helt ny kontakt för mig då vi just flyttat då allt detta bröt lös.

Jag fick en bra känsla av denna läkare!

Inga krusiduller eller lull lull.

Läkaren gjorde sig t.o.m besväret  att ringa upp mig efter jag lämnat vårdcentralen för att fråga om jag blivit erbjuden en "second opinion" ?

Nej inget sådant erbjudande har jag fått men jag vill gärna få det.

Nu håller vi tummar och tår ( ok de förlamade tårna får väl hållas mentalt) för att detta leder till något positivt.

Något ytterligare som varit positivt idag är att jag fått prova ut en lättare och smidigare rullstol.

Om jag har tur (tur? I mitt liv så måste jag nog först lära mig hur det stavas och om det är ätbart innan jag ens kan få använda ordet) så tar det "bara" ca 4 veckor innan den kommer.

Jag har fått träningsvärk av mitt eviga tå viftande.

Nu skriker varenda muskel i mina fotsulor av smärta

Förstå vad krävande det är att varje dag anstränga musklerna till max.

Att pressa sig själv till det yttersta gång på gång.

.Men idag gav det ingen utdelning.

Bättre lycka i morgon.

Frustration är inte riktigt rätt ord för vad jag känner just nu.

Panik är väl att ta i för att beskriva känslan.

Maktlöshet är nog mest korrekt för stunden.

Sonen börjar hosta väl mycket och klagar på att det känns konstigt i halsen.

Antar att det är dags för ett ordentligt astma anfall...

Hur ska jag hämta medicinen? (ALLTID ha den vid sängen)

Hur ska jag hämta vattnet för medicinen? (Alltid ha ett glas vatten vid sängen)

Hur ska jag kunna rulla till honom snabbt nog när han får panik för han inte får någon luft? (Alltid ha honom sovandes i min säng)

Oj oj nu ställer vi oss alla upp och välkommnar den nattliga ångesten...

Varför är allt så mycket större, värre, tyngre och jobbigare på natten när man ligger ensam i sin säng och tankarna börjar snurra?

Bara 5 timmar kvar tills det är morgon, då börjar solen skina igen :)

Är det någon som behöver vattenballonger?

Jag har två stycken i storlek 37 :/

Vet inte riktigt varför det är extra illa idag men i morgon så får stödstrumporna sitta kvar hela dagen även om det blir 24 grader varmt som utlovat.

Det är väl inte ens tal om att försöka glida i de röda lack skorna med 16 cm klack...

As if :(

G har tagit en sväng på stan tack vare privat chaufför till Hjulia.

Men vet ni vad...

Det är jätte jobbigt att vara ute bland folk!

Jag som alltid älskat att stå i centrum och inte varit ens minsta lilla orolig för att hålla föredrag eller showa inför publik.

Jag upplever det som om folk stirrar och jag upplever mig själv som "besvärlig" då jag tar extra mycket plats då Hjulia är ganska bred.

Jag ville verkligen ner på stan, sitta i solen och äta blåbärsglass, kanske t.o.m titta lite på kläder "bara för att".

Men jag åt min glass och sen bad jag om att få åka hem igen.

Borta bra men hemma bäst.

Hemma är det ingen som frågar vad som hänt, ingen som funderar över när jag kommer att gå igen, ingen som tycker en hjulbent person är någon man stirrar på ( och i vissa fall även peka finger åt) och hemma finns det inte extra mycket saker att köra in i, över eller på.

Övning ger färdighet? Med tiden vänjer du dig?

*snyft*

(just nu tycker jag lite synd om mig själv, tur att det går över)

Stjärnkocken är på besök här hemma (pappa)

Nu är det mat dygnet runt som gäller!

Som om G kroppen behöver lägga på ännu mer...

Gott gotti gott gott :)

Jag misstänker starkt att han tror att mat kommer att göra mig "frisk" och jag tror det stämmer :)

Är det någon som söker mig så är jag gömd bakom berget av mat som står på frukostbordet.

Fröken fräken hund ville INTE låta hemtjänsten vända på matte...

Vi fick gulla och locka för att hon skulle flytta sig ifrån matte ( hon är rätt tung när hon ligger ovanpå)

Till slut fick de vända mig och vi kunde alla återgå till drömlandet.

Förstår inte varför jag känner mig så trött fortfarande?

Om jag skyndar mig så hinner jag sova nästan en timme innan trollet måste upp så han hinner iväg till sjölägret :)

Trött i huvudet (det tar på att vara handikappad kan jag lova)

Trött i armarna ( fruktansvärt tung hon är den där G...)

Trött på att sitta i rullstolen när jag egentligen bara vill springa runt i gräset, breda ut armarna och vända ansiktet upp mot solen...

Men glad för att pappa är och hälsar på.

Glad för att lill trollet trivs på lägret.

Glad för att jag fått äta jordgubbar.

Nu saknas bara att lilla mamma kommer hem så är livet så bra som det kan vara just nu.

Natti natti.

1 gubbe...

2 gubbar...

Några till...

Oj oj vad många gubbar det rymdes i min mage...

Tur att grädden lägger sig som ett täcke över så ingen vet hur många gubbar det blev där nere ;)

Till alla jag älskar, alla jag känner och alla mina vänner men också till alla dem som jag inte känner:

Sov gott och dröm rosen drömmar <3

Måste (!) få komma ut en stund idag.

2 dagar inomhus och väggarna kryper mot mig.

Sagt och gjort, jag började förbereda allting (rullstol, rem att knyta ihop mina ben med, kasta ner luft kudden till stolen där nere , larmet osv) och så började jag min färd neråt.

Ett steg i taget

Glöm inte bort att du inte känner stjärten (läs inte åka rutschkana nerför bara för att det går)

Så! Nere :)

Nu återstod bara lyftet från trappsteg upp i rullstolen som är allt annat än enkelt .

Det underlättar INTE att jag tyckt synd om mig själv och tröst tryckt i mig massor av godis och glass i ca 7 veckor...

Nå ja lång historia kort: Jag tog mig ner och jag tog mig ut på bron där solen sken ibland mellan molnen.

Sen kom söta AL som visade mig hur jag kan klick träna mördar hunden så nu fick vi båda något att göra :)

Duktig tjej som tog sig ut *klappar mig själv på axeln*

Får jag gå och sova nu?  För jag är helt slut...

Usch...

Jag låg i min säng när det kom in en okänd karl som lutade sig över mig.

Han hade sitt ansikte så nära mitt att jag kunde känna hans otäcka andedräkt och han skrattade mig rakt i ansiktet:

"ha ha ha ligger du här och tycker synd om dig själv... Du kommer aldrig mer att kunna gå, aldrig!!!"

Jag vaknade nyss av att jag grät högt...

Usch vad otäckt!

Undrar vad jag ska hitta på nu för att kunna somna om en liten stund till?

För 2 dagar sedan så trodde jag att det pirrade i benet men trots att jag t.o.m stängde av både tv och radion i köket så kunde jag inte känna något hur mycket jag än koncentrerade mig...

Sedan dess så har jag varit osäker på om det var ett pirr eller om fantasin spelade mig ett spratt?

Nu pirrade det igen!!!

HURRA!!!

Ett pirr kanske kan bli två pirr och snart kanske de dumma benen är med i leken igen.

Nu är bara frågan hur jag ska stå ut till nästa pirr kommer ?

Förra året åkte jag Cadillac, modell värsting, som fick sig en polering varje gång chauffören stannade till...

I år sitter jag på egna hjul, modell skit ful, som har en sittdyna för ömtåliga stjärtar...

Vad hände?

Och vem frågade mig om detta var ok?

Jag letar fortfarande efter en adress till den jag kan skicka mitt klagobrev!

Prinsen tog cykeln till affären för att köpa sitt lördagsgodis.

När han kom hem så var han stolt som en tupp, han hade en överraskning till sin mamma sa han.

Jorgubbar, grädde, mammas favorit lakrits och en film. ("mamma jag tog av mina egna spar pengar för jag ville bjuda dig ...")

Vi ska visst ligga i sängen och se på film, äta jordgubbar med vispgrädde och mysa tillsammans :)

Änglar finns dom?

Ja!

Dom dyker upp när man som mest behöver dom och kan med några ord få allt att kännas bättre.

<3

"Ska vi ut och jogga? Ja! Så har man inga ben"

Jag fick förfrågningen av en bekant på Facebook...

Det ska visst vara en inbjudan till en "grupp" som heter just så där.

Undrar om han menar allvar eller om det var tänkt som ett skämt?

Mormor frågar lill prinsen om han tycker det är jobbigt nu när mamma sitter i rull stol?

"Min mamma sitter inte i rullstol... Jag ser inte den, jag ser bara min mamma"

Mamman sitter och gråter kärlekstårar nu <3

Jag har så underbara vänner!

Dom är en så stor del i mitt liv och deras vänskap värderar jag så högt.

Men varför känns det då just nu så tungt att hålla kontakten?

Jag vet att jag borde svara på deras mail, svara på deras sms eller lyfta på luren och svara när de ringer...

Men jag orkar inte.

Jag orkar inte låtsas som om allt är ok.

Jag orkar inte sätta på masken och låtsas som om allt är som vanligt.

Jag orkar knappt med att låtsas för mig själv just nu .

Det är hur lätt som helst att vara "stark" och hålla huvudet högt inför okända men då det kommer till dem, som jag vet bara vill hjälpa, så orkar jag inte.

Ibland tänker jag att det kanske är för att så länge jag inte pratar med dem så behöver jag inte höra om allt jag går miste om eller hur deras liv fortsätter medans mitt liv fortsätter vara... ja.. mitt kanske?

Eller så är det så att om jag pratar med dem så kommer masken att spricka och allt som finns där innanför att komma ut...

Och jag är rädd för det som kommer ut, jag är rädd för det som händer och jag är rädd för mina egna känslor!

Så länge jag får hålla masken så är det jag som kontrollerar situationen och det vet jag att jag kan hantera.

Frågan är bara vad som händer den dagen jag inte orkar med det längre?

Är det då man gråter och skriker tills både luften och tårarna tar slut?

Undrar om näsduk i flagg storlek räcker eller om jag ska försöka skaffa ett segel?

Vart är den magiska rösten som frågar om jag vill använda en av mina livlinor?

Väljer du publiken eller vill du ringa en vän?

Min älskade älskade troll unge är hemma igen <3

Prinsen har varit hos sin pappa i flera veckor medans jag varit på sjukhus och sedan för att jag skulle få landa här hemma.

Nu är han hemma igen och vi har firat det med en hel burk av Ben & Jerry glass ;)

Ordningen återställd!

Ingen vet vad som är fel med de dumma benen...

Men vi kan väl vara överrens om att någonting är trasigt.

Vore det inte enklast att bara lappa och laga då?

Äta spik?

Dricka lim?

Eller räcker det om jag tar ett par plåster till frukost i 1 veckas tid?

Hunden vaktar mig mer nu än hon någonsin gjort...

Hon ligger så nära mig som hon kan komma och om jag rullar runt så får jag köra på henne gång på gång då hon nästan vill upp i stolen.

Hon väger "bara" 54 kg och det skapar problem eftersom hon tror hon är en knä hund.

Hon slickar på mig och vill hela tiden att jag kliar henne, när jag slutar så "buffar" hon på mig för att jag ska fortsätta.

Nu på morgonen ringde de från Nattpatrullen. De har fått klagomål från personalen som är hundrädd.

Hon låter ju som en riktig mördarhund tills de hälsat och hon ser vem det är som kommer om natten. Vi har ju två våningar i lägenheten och de kommer in där nere och hon är fast uppe med en grind som hindrar henne att se vem som kommer där nere.

Jag förstår dem! Och jag förstår henne med...

Om jag hade varit hundrädd så spelar det ingen roll om jag får höra att hunden inte är farlig.

Jag kan tycka hon nästan är lite söt som ska skydda mig mot alla hemska människor, en gång t.o.m la hon sig över mig och morrade när de skulle vända mig i sängen...

Frågan är nu hur jag ska lösa det om natten så hon känner sig trygg och likaså personalen?