Dokumentären "Min kamp mot tiden" väcker en massa känslor till liv och jag kämpar mot tårarna som tränger sig fram. Inte för att det jag gått igenom inte ens är i närheten av det som ALS utsätter människor för, men för att jag förstår hennes frustration för dom små sakerna som blir en kamp för att fortfarande få bestämma själv trots att kroppen inte längre samarbetar. Hur ofta ville jag inte bara skrika och slå omkring mig för att jag inte kunde göra sakerna själv eller inte fick ta besluten själv. Hur ofta var frustration inte så stor att jag knappt visste vad jag skulle göra av alla känslor. Justdå när jag var mitt uppe i allting så bet jag bara ihop men nu i efterhand så tar känslorna över när jag tittar tillbaka och jag blir så ledsen, så ledsen... Är det ok att det ska vara så tungt i efterhand? Kan jag inte bara fortsätta att bita ihop och bara låtsas att det aldrig hänt? Det förändrar ju ingenting att vara ledsen och gråta nu? Allt är ju över nu, jag kan gå igen och de som ingenting vet kan inte se det på mig vad jag gått igenom. Men just precis nu så gör det ändå ont och precis just nu så är jag ledsen. Vilken tur att det snart går över!