Förstå hur snabbt det går att vända världen upp och ner. Trollet är sitt vanliga jag igen, ca 10 timmar efter allt började. Han är kollad och genomgången från topp till tå, nu skickas alla prover till Karolinska för ytterligare genomgång. Läkarna tror att det var frågan om kramp (varför hans blod var surt vet man inte) och han kommer få göra epelepsi tester till veckan. "En gång är ingen gång" sa läkaren och jag ber en bön om att det stannar vid just ingen gång. Vi får åka hem strax och ordningen är återställd. Frågan nu är hur den hysteriska mamman ska lugna nerverna, tror ärligt talat att jag aldrig varit så rädd som jag var i morse. Visst kan vi ha gjort bort alla såna här dumheter en gång för alla nu? Snälla?

Det finns få saker som skrämmer mig så vansinnigt mycket som då sonen blir sjuk. Kanske sitter det kvar i bakhuvudet hur läkaren sa till mig då han föddes att jag skulle ställa in mig på att det kanske inte skulle bli så att han överlevde, jag vet inte? Vad jag vet är att jag tappar vett o sans då han mår dåligt. Det har inte spelat någon roll om det varit en värre förkylning eller näsblod som aldrig ville sluta (vi stod med golvskrapa och skrapade undan allt blod) varje gång har jag trott att nu är det dags... Ok jag vet, jag är mamma och då blir man lite lätt hysterisk. Men nu i natt då jag vaknade av han rop efter mig och jag skulle ta mig uppför trappen tillräckligt snabbt, för att hitta honom i köket och han sa att han inte kunde gå då dog jag en bit. Han kunde inte hålla ögonkontakt, han pratade osammanhängande och var allmänt förvirrad. 112 skickade snabbt över en ambulans men jag kan berätta att det kändes som en evighet innan dom kom ändå. Nu sitter jag här på akuten och väntar på svar, dom pratar om epelepsi, feber kramper och sockersjuka. Han skiftar mellan att sova, prata strunt (hur tokiga utläggningar som helst om både det ena och det andra)och kräkas. Jag önskar så att jag kunde ta bort det som gör att han mår dåligt just nu men mest av allt så ber jag om att det inte är någonting allvarligt utan bara hans mamma som är lite lätt hysterisk. Visst är det underligt att jag mitt i detta kommer på att blogga också men det är skönt att få "spy" ur mig oron så den kanske släpper strypgreppet den tagit om min hals...

Fredags mys!

Efter skolan idag ska visst sonen storstäda...

H U R R A !

Undrar om han hittar igen sin MP3 spelare kanske?

Eller 28 st sockar, slalompjäxor, halva uppsättningen av besticken som saknas i kökslådorna och kanske en antik apelsin eller två?

Visst är det märkvärdigt att det inte ska gå att hålla städat och ordning där inne?

Fast om jag säger någonting så hänger han upp en skylt på dörren som säger "stop! Mamma får inte komma in"

Point taken.

Är det någon som kan förklara för mig varför det ska vara så komplicerat att vara vuxen?

Varför försöker jag alltid lösa världsproblemen på egen hand innan de ens hunnit uppstå när jag egentligen borde slappna av och njuta av nuet?

Behöver allting vara ordnat och tillrättalagt?

Eller skulle det kunna fungera om jag bara tar saker och ting för vad de är?

Kan mitt kontrollbehov fabricera fram problem som egentligen inte finns?

Vad är det värsta som kan hända om jag bara slutar försöka kontrollera allting?

Att leva här och nu känns lockande, men då sitter den lilla röda farbrorn med horn i pannan på min axel och hoppar...

Han målar upp scenarion som skulle kunna bli komplicerade, stökiga och annorlunda att ta sig igenom.

Speciellt när allt jag drömmer om är lugn och ro.

Varför kan inte bara alla pusselbitar falla på plats utan att jag ska behöva vrida och vända på dem för att få ihop pusslet?

Särskilt besvärligt blir det kanske för att det inte är rätt pusselbitar jag försöker få att passa ihop?

Problemet beror nog mest på att det är mitt i natten och mitt i natten blir allting så otroligt mycket mer avancerat att få ordning på.

 

 

Vilken berg och dalbana det är att vara sjuk med feber.

Antingen så ligger jag i sängen, snörvlar, suckar och tycker synd om mig själv.

Eller så får jag värsta energi påslaget och planerar att riva upp hela lägenheten för en stor städning.

Hur normalt är det?

Hur stavar man till L A G O M ?

För det ordet tycks inte existera i min värld oavsett om det gäller en frisk G eller en som är sjuk..

 

Just nu skäms jag för att jag gnäller o gnäller.

Egentligen har jag absolut ingenting att gnälla på.

Mitt liv är jämfört med mycket annat är ju bara så fantastiskt!

Saker och ting börjar falla på plats och allting blir bättre och bättre dag för dag.

Jag är en mycket lyckligt lottad G som lever det liv som jag trivs så väldigt bra med, vad mer kan jag begära?

Gnäll förbud ett litet tag nu!

Vilken skön känsla att hitta en efterlämnad hälsning efter att väninnan åkt hem till sitt...

När jag var liten och fick hicka så sade pappa alltid "Om du hickar 5 gånger till så ska vi göra xxx " (alltid olika roliga saker som vi ville göra självklart)

Självklart så kunde jag aldrig hicka de där extra 5 gångerna även om jag hickat 20 gånger innan han sa så.

Idag behöver jag höra pappa säga samma sak om mina nysningar, för de ger sig inte!

Visste jag inte bättre så skulle jag tro att jag stoppat snoken i en burk med vitpeppar...

Finns det någon gräns för hur synd man får tycka om sig själv för en liten förkylning?

För oavsett hur mycket jag än får tycka synd om mig själv så vill jag ha dispens för ännu lite mer självömkan tack.

 

Det kan inte vara nyttigt att svälja en golfboll. Men precis så känns det i min hals just nu. Jag har prövat med echinagard, sinova, varmt te med honung i och halstabletter men ingenting hjälper. Flaskborste känns som nästa grej värd att prova på. På schemat idag stod rehab besök och träning men istället blir det tycka synd om mig själv under täcket. Varför bor man inte kvar hos mamma en sån här gång så att hon kan ta hand om mig och säga "stackars lilla gumman" ?

I "vanliga" fall så brukar jag underhålla min solbränna flitigt.

Förra året var ju inte "vanligt" så solbrännan lyser med sin frånvaro, det är nästan så att jag kan påstå att jag lyser upp mörkret med den icke existerande solbrännan.

Nu har jag dock tagit mig i kragen och sökt mig till solen och värmen, dvs den enda som just nu finns att tillgå mitt i detta underbara vårväder...

Jag pratar om kärring grillen.

Självklart är jag mycket väl medveten om att det är canser framkallande men det är väl snart exakt allting roligt som man kan tänka sig att göra i övrigt också?

Värmen är gudomlig!

På något sätt så lyckas jag alltid att somna oavsett hur kort stund jag än ligger där och det är då problemen uppstår.

Alla veck på kroppen som skapar obalans i brännan.

Eller är det så att de i själva verket är fläskvalkar eller volanger kring magen men jag försöker att förneka det?

Hur det än är så blir det vita streck som är fula och jag vill inte ha dom, det finns ju en viss risk att någon kanske vill inspektera G kroppen någon gång och funderar på om det är nytt mode att se ut som en Zebra?

Men vad vet jag, Zebra ränder på en G kanske fungerar?

 

Mitt stora misstag var att skicka ett sms till P.T from Hell för att säga att jag längtar till träningen i morgon.

Gensvaret kom som en blixt från klar himmel:

"Ät ordentligt och börja dricka redan idag för i morgon kommer du inte längre att tycka om mig"

Nu får jag gruva mig ända tills i morgon.

Hur hemskt kan det bli om jag måste börja förbereda mig redan idag?

 

Jag undrar om det finns något namn på mitt nya begär?

Begäret efter att få röra på mig, helst hela dagarna och hela tiden.

Tänk vad underbart om några månader när det kanske tom börjar synas på kroppen att träningen gett resultat.

Vi har tränat 4 dagar denna vecka men idag får jag inte träna utan måste vila, likaså i morgon.

Men jag vill!

Söndag är ju en hel evighet bort.

Önskar det kunde hjälpa att likt en tjurig 5 åring slänga mig på golvet och gråta eller skrika.

Undrar hur P.T from hell (kallar honom så men han är min stora favorit!) skulle hantera det utbrottet?

Antagligen genom att titta på mig med avsky och skam för att sedan fnysa och vända sig om.

Ärligt talat inser jag nog det sunda i att inte ens försöka mig på det sättet, bättre att leka lydig och snäll flicka och göra som P.T säger.

Träningsnarkoman är nog den nya titeln på mitt icke existerande visitkort?

 

Sitter och njuter av morgon stunden med en kopp te och morgon tidningarna.

På Vk `s familje sidor finns ett reportage om Leif Rasmussen som får mig att sitta här med tårarna rinnande nerför mina kinder.

Hela reportaget osar av äkta kärlek.

Det berättar om hur han som 19 åring var kär och cyklade de 140 mil som skiljde honom och kärleken åt, för att sedan välja att stanna kvar här uppe för resten av sitt liv.

Allt på grund av kärleken.

Men det som får mig att gråta är delen som berättar om hur hans älskade hustru nu insjuknat i Alzheimer och hur han valt att vårda henne själv i hemmet...

"Vi sover tillsammans och håller varandra i handen."

"Vi gifte oss och lovade älska varandra i nöd och lust till dess döden skiljer oss åt."

"Det jag gör nu för Åsa är ingen samarittjänst."

"Jag gör det av ren kärlek."

Kärlek när den är som vackrast, en kärlek som håller sig stark genom alla livets prövningar.

En kärlek som de flesta av oss drömmer om.

 

 

Bättre inköp än detta har jag aldrig haft i min kundkorg!

När man kommer från den stora staden så har man lite annorlunda uttryck och namn på saker och ting jämfört med oss här hemma. Det har vi minsann snabbt kunnat konstatera efter bara ett par timmar tillsammans idag jag och väninnan. Tex så säger vi tutte om tutten vi ger till en bebis, medan de där borta tror att vi då pratar om bröst och blir riktigt förfärade. Där heter det minsann napp. Men medan de åt de hållet är lite fina i kanten så har de absolut inget problem då det kommer till att beskriva hur någonting smakar riktigt gott: "Det är så gott att det knullar i munnen"... Frågan är nu om det är sexet man har med någon man älskar, sexet man har med någon man egentligen inte har bra sex med men det är bättre än ingenting, det häftiga gruppsexet eller pratar vi om det heta och vilda sexmötet mellan två kåta främlingar? Vad smakar bättre?

Hastigt och lustigt, helt ofrivilligt så blev 2 katter 4...

Oddsen är nu extremt höga för att jag ska gå till historien känd som "Den galna kärringen med alla katter".

Är det någon som har sett om det finns någon "lär dig konsten att säga nej" kurs?

Nu är kvällens största problem att bestämma vem som är en "hon" och vem som är en "han" så att det blir rätt katt som får p-piller i morgon.

Dom ser för mig nämligen exakt likadanna ut.

Citronmaräng paj?

Kladdkaka med vispgrädde?

Creme brule?

Kanelbullar?

Det var länge sedan jag fick ett sådant här vansinnigt sug efter någonting onyttigt (och gott)

Kan det vara så att träningen chockade kroppen så svårt att den i ren överlevnads instinkt har cravings efter mer kalorier?

Det kan ju inte vara en liten omställning att gå från frossande monster till begynnande sundhets entusiast.

Minsann så tror jag att ikväll så blir det till att baka lite, det skulle ju inte vara helt fel att ha någonting gott till den obligatoriska koppen te ikväll.

 

 

Lila klös fungerar efter svarta med silver ränder.

Vissa dagar behöver jag armar långa nog att omfamna hela världen.

Andra dagar hade det räckt om de var långa nog att klia mig själv på ryggen.

Det finns tillfällen då mina armar skulle kunna vara både långa och starka nog att hålla alla utanför mitt liv.

Men oftast så vill mina armar bara ligga runt halsen på någon som får min mage att pirra lite extra.

Just exakt nu så skulle det vara tillräckligt om mina armar vore långa nog att skaka ut dubbeltäcket som fått nytt påslakan.

Idag känner jag att mina korta armar inte räcker till.

Att vänta på sin tur är inte alltid så roligt men då får man roa sig på egen hand...

Det som göms i snö kommer fram vid tö...

Men vad gör jag när det där töandet är långt borta och bilen på något sätt har förvandlats till en iglo?

Allra underbaraste väninnan kommer i morgon och jag har lovat henne att använda bilen, men som den nu ser ut så finns det inte en chans att det kommer att gå.

Blåslampa?

Kroppsvärme?

Elektrisk värme filt?

Eller måste jag ta till det tunga artilleriet och ta till is spettet?

 

Resonemangsäktenskap?

Skulle det vara så fel egentligen?

Istället för att sitta ensam och sakna sällskap eller någon att dela frukost, bråk om vem som ska ta ut soporna, bära hem inköpen från Ica, mysmiddagen med levande ljus eller en het stund i sängen med?

Om man bara visste att den andre har ungefär samma värderingar när det gäller ekonomi, arbete, religion och barnuppfostran.

Det fungerar ju inte om en av oss älskar att arbeta medan den andre tycker det är ok att leva på sin gamla rika farbror.

Kanske vore det också bra att man gillar ungefär samma saker inom det sexuella också, eller åtminstonde samma aptit på det sexuella?

För ve och fasa att den andre parten skulle tycka att det vore ok att bara ha sex varannan tisdag, under täcket och med lampan släckt.

Tror ni inte att om man är tydlig med alla bitarna så skulle det kunna fungera?

Kanske med tiden att känslor skulle växa fram också?

Förr i tiden så gick det ju vägen och de höll minsann ihop för resten av sina liv..

Ok jag vet , kanske de inte alltid var super lyckliga men vem är lycklig hela tiden?

Skulle det inte väga upp att kunna dela både bra och dåligt med någon?

Vi har pratat om detta i ett par dagar nu och ställningen är hyfsat lika mellan för och emot resonemangsäktenskap.

Någon som vill tycka till?

 

 

Lunchen räddad!

Det blir tydligen uppstekt kissekatt...

Funderationerna kring att tillverka en skylt som jag kan hänga runt halsen varje gång vi tränar växer vecka för vecka.

Om det ska stå "Mongo", "Sluta stirra" eller bara "Detta är ett nykterhets test" vet vi inte, men helt klart krävs någonting.

På väg nerför trappen (hiss förbud numera enligt P.T) så konstaterade jag att jag inte skulle ha ett problem med att folk stirrar om jag vore uppklädd och gående i ett par snygga sexiga stövlar men då det är att de stirrar för att jag har kryckor så blir det obekvämt.

För att inte tala om då jag övar mig på att gå efter en rak linje (Nykterhets testet) på golvet medans de runt omkring mig antingen balanserar på ett ben stående ovanpå en liten boll eller gör utfall med  vikter.

Då stirrar folk!

Eller kanske det mest beror på kontrasten mellan oss som står på samma sida av rummet?

Eller är det för att jag gör någonting som ser så lätt ut, och för att det kan vara svårt för någon som inte är insatt att förstå hur mycket som krävs för att klara av det?

Men med tanke på att jag i sommras grät glädjetårar över att kunna röra en liten tå så känns det egentligen oväsäntligt om folk tycker jag är "annorlunda" med mina övningar, jag bjuder på det.

När jag blir stor så ska jag skaffa mig en egen drake.

En talande drake som kan spruta eld givetvis.

Det skulle inte heller göra ont om draken kom i sällskap av en stor, stark, farlig och vansinnigt snygg viking.

Kanske borde jag öva på att skrika lite sexigt, så att det låter bra när han ska storma in i mitt liv och slänga upp mig över sin muskulösa axel, för att sedan ta med mig hem till sin fästning eller skepp?

Fredagskvällen här hemma bjuder på barnfilmen "draktränaren" därav min livliga fantasi.

Vem behöver väl få klä upp sig snyggt, sminka sig, dofta "hot" och gå ut bland vuxna människor för att umgås och dricka vin, när man istället kan sitta i soffan iklädd myskläder, äta godis och mysa med son och låne barn?

 

Om jag skulle vara tvungen att byta jobb för att jobba på en flygplats så skulle jag kanske undvika att ta anställning på flygplatsen i Nordrhein-Westfalen.

"Stramare tyglar i säkerhetskontrollen"

www.aftonbladet.se/resa/article8410024.ab

Bh tvånget har jag ingenting emot, för hur skulle det se ut om jag står där o knockar passagerarna i huvudet på löpande band?

Men problemet är klorna!

De har nämligen även förbjudit långa naglar och det går ju bara inte.

Mina klor är en sån stor del av min galna personlighet, för att inte tala om det faktum att jag faktiskt tycker det är snyggt.

Läste igenom början av min blogg och hittade denna:

G är:

Allvarlig ibland

Busig jätte ofta

Citron sur om hon känner för det

Diamant och blingbling älskare

Envis med stort E

Fartdåre i smyg

Galen i saltlakrits

Henriettas storasyster

Inbiten skogalning ;)

Jobbigt pratsam

Kiras matte (numera fd. men matte till Caesar & Sfinx)

Loving sin mamma <3

Moderat

Nakenfis ibland

Optimist in till det sista

Puss sugen lite nu & då

Qvinna

Rödhårig ibland

Sanslöst morgon pigg (fast där borde det stå SINGEL)

Trollets mamma

UNDERBAR

Vuxen när det krävs

X-box 360 ägarinna

Yatsy tokig

Zafers dotter

Åtråvärd

Ändlöst tacksam för sina underbara vänner

Överraskande söt med lite socker på

Det är ett bra tag sedan jag skrev den och fortfarande måste jag säga att den passar underbart bra in på vem jag är!

Tänk om man kunde få en sån här lista av de flesta man vill lära känna, det vore vansinnigt roligt.

 

Alla har nog sett reklamen där ett par sitter i garderoben och väntar i en taxi kö?

"Vi tar strax emot ditt samtal, var god och dröj" "Du behåller din plats i kön"

Så ser mitt liv ut just nu, jag sitter "inlåst i en garderob" och väntar på att få min rumpa transporterad från A till B.

Min rumpa är rätt så söt, så egentligen borde det inte vara ett så stort problem?

Snälla rara släpp ut mig ur garderoben nu tack!

Glee är verkligen en glädjespridande serie som jag älskar!

Det måste vara musiken som gör det, eller rättare sagt så är det alltid musiken som gör det speciellt.

Men för mig personligen så är det alltid viktigast med texten.

 

I soffan här hemma är det mys av hög kvalite just nu.

Mer mys för den andre parten än för mig kanske.

Jag håller nämligen andan av ren och skär skräck så snart han rör på sig.

Men han ser rätt nöjd ut över att ha nästlat sig in i värmen...

 

Vill jag att mitt ansikte ska vara lent som en barnrumpa?

Eller att det ska dofta rosor?

Kanske så vill jag att det ska vara slätt som siden istället för fullt av kratrar?

(Inte för att jag har några kratrar men det kan ju kännas så när man läser alla beskrivningar på burkarna)

Är mitt ansikte fett, oljigt, torrt, fullt av acne eller bara fult?

Varför ska det vara så svårt att få köpa en helt vanlig ansiktskräm?

Utbudet är så stort att jag knappt orkar att köpa någonting...

Vad jag vill ha är en kräm som gör mig yngre, snyggare och rikare.

Skönhet på burk helt enkelt.

Kan man få det?

Utan att få psykbryt på köpet?

Annars vet jag vad det krämlösa resultatet blir:

Gammal prinsessa som bär sin ålder med stolthet !

 

 

 

 

Till min stora lycka så fick jag idag följa med lilla syster yster, för att titta på det lilla mirakel som inom kort ska göra entre i vår familj.

Ännu är det ingen som vet om det är en liten prins eller prinsessa men efterlängtad kan jag garantera att hon/han är!

Jag är också helt övertygad om att hon/han var så otroligt aktiv i mammas mage av glädje för att världens bästa moster följde med idag.

Vem som helst ser ju att bebisen är hur söt som helst!

(Visst är det lite magi över de 3D bilder som de kan ta av bebisarna ?)

Utanför magen väntar en otålig storebror och kusin, du kommer inte att sakna lekkompisar.

 

Garn över hela hallen fick mig att misstänka att någon haft rätt så roligt... Mycket riktigt, Caesar kom väl på att han ska sticka en ny tröja då han inte tycker om kyla. Killen ser ärligt talat rätt så skyldig ut.

Puss, kram och kärlek...

Tänk att det fanns pussar, kramar och kärlek i form av choklad, kan man önska sig någonting mer än så?

Gå omkring och vara småsur flera dagar i streck är inte riktigt min melodi.

Men ibland blir det så ändå, det känns som om jag är på riktigt dåligt humör men jag vet inte varför.

Minsta lilla sak får mig att koka över men det är inte tillräckligt ändå.

Vad jag skulle behöva är att få bråka riktigt ordentligt!

Skrika och kanske tom slå på någonting kanske?

Släppa ut lite frustration skulle man kunna säga.

Finns det någon som vill erbjuda sig som mothugg?

För om jag ska argumentera så vill jag gärna göra det mot någon som kan svara emot, alla mesproppar kan snällt hålla sig undan tack.

En irriterad G är inte att leka med så passa er...

Vem kan gissa på vad som gömmer sig under detta täcke?

Maräng täcket vilar på hembakt sockerkaka och i mitten gömmer sig den iskalla glassen.

Undrar om jag borde åka tillbaka till gymet efter maten?

Min absoluta favorit mat, turkisk yoghurt soppa med köttbullar, serveras idag hemma hos lilla mamma.

Ingen kan vara lyckligare än mig!

Varför måste man sova?

Är inte sömn överskattat?

Fungerar det inte om jag hoppar över det momentet?

Nähä... förstod väl att det inte skulle vara så enkelt.

Men jag kan inte somna om natten.

Natt efter natt så är det samma visa och jag känner att jag börjar vara lite less.

John Blund lyser verkligen med sin frånvaro även ikväll och inte står någon bredvid mig med en stekpanna för att knocka mig.

Suck... Allting får man göra själv.

Räkna får kanske?

 

Det är verkligen någonting speciellt med fredagsmiddag.

Lite extra god mat, lite extra trevlig stämning och har man tur så är middagssällskapet lite extra trevligt också.

Undrar om jag får skylla mig själv som började prata om ormskinnet?

För nu kom det ju önskemål om hur en sådan klänning ser ut...

Er önskan är min lag:

 

Åka hiss kan ju vara mer eller mindre trevligt, kanske beroende på sällskap, tid och plats.

Kanske sämst är det då det då det är maten som åker hiss upp och ner.

Men nu var det inte en sån hiss resa jag skulle berätta om.

Eftersom de dumma benen har någonting emot trappor så skulle jag och de snygga flickorna ta hissen härom kvällen på Äpplet.

Vi kliver in i hissen, dörrarna stängs och sen går det inte att trycka på några knappar...

Dvs förrutom den som tar oss ner i källaren.

Eftersom vi inte såg det som ett alternativ att tillbringa partykvällen instängda i en hiss, lika lite som vi kände för att skapa rubriker i VK ex "Partypinglornas mardrömsnatt i hissen" genom att trycka på larmknappen, så valde vi att ta hissen ner.

Tack och lov så var inte alla hjärnceller dränkta av alkoholintaget ännu så vi hade sinnesnärvaro nog att inte alla kliva helt ur hissen för väl där nere så gick det inte att trycka upp hissen till foajen igen och då fanns det endast två alternativ: En lång trapp upp där dörren var låst eller en dörr ut i kylan, -18 grader och kort klänning samt skyhöga klackar kanske inte är den bästa kombinationen alla gånger?

Rubrikerna i Vk hade då genast ändrats till "Partypinglor ihjälfrusna i källare"

Smarta som vi nu är så insåg vi att vi var fast i hissen eller så fick någon av oss offra sig för att ta promenaden runt byggnaden och "beema" upp oss andra i hissen.

Handikapps kortet (även om min morbror säger att det numera är ogiltigt numera då jag kan ta ett par steg med hjälp av kryckorna och Hjulia är varslad) fungerar utmärkt att ta fram en sån gång.

Kanske hade jag kunnat klara mig undan hursomhelst genom att skylla på min klänning som inte bara var super kort utan också genomvåt efter att ha fått hela drinken rakt ner i knät tidigare också?

Det är inte alltid så lätt att klämma in kroppen, iklädd ett ormskinn modell super tight, med kryckorna som vill spreta åt alla håll utom dit jag ville, in bakom ett litet bord i skamvrån på Lottas.

Då händer det lätt en liten olycka i stil med "Du knockade drinken med ditt bröst" som väninnan sa.

Uttrycket "våt mellan benen" togs just då till en helt ny nivå...

Men men tillbaka till hissen nu, att det ska vara så svårt att hålla tråden då man har mundiarré?

Det blev iallafall den stackars väninnan som offrade sig och vi andra klev tillbaka in i hissen och försökte komma på fyndiga saker att prata om instängda i hissen.

Absolut inte ett problem för sociala proffs som vi är, det blir en hel del gap skratt när vi väl kommer igång.

Galghumor fungerar i alla lägen!

Kvällen hade kunnat sluta helt annorlunda än den nu gjorde (Dvs underbar eftersom jag hade det sällskapet som jag hade!)  men lite spännande var det för en stund.

Men visst är det väl lite underligt att det inte satt en skylt på hissen om att den ej var  i bruk? Eller en som sade att man kan kontakta personal om man behöver använda hissen?

 

 

 

 

Prata inte med mig före kl 12.00 snälla.

Ring inte på min mobil innan 12.00 snälla.

Rör inte i min säng innan kl 12.00 snälla.

Nej jag vill inte ha frukost idag tack, kanske lunch men mer troligt middag om jag måste gissa.

Nu går jag och lägger mig efter en super trevlig kväll/natt/morgon.

Sov gott eller god morgon, välj själv.

 

Super nyttigt lär ju detta absolut inte vara, men gott som tusan! Speciellt efter ungefär 40 min i kö...

Ikväll blir det utgång *HURRA*

Kanske jag har berättat att jag älskar att vara ute bland folk?

Behöver ni gissa vart jag ska gå eller blev jag avslöjad av bilden ovan?

Ärligt talat så har jag trott att Äpplet bara är styrdans men säkra källor garanterar att det är så mycket mer än så där.

Upp till bevis!

Blommor skulle jag kunna fylla hela hemmet med om jag bara kunde.

Doften de sprider ger en känsla av sommar och mys.

Redan tidigt i morse började Trollet fråga: "När komer han?" " Vad är det för märke på traktorn?"

Han skulle nämligen få följa med skogstrollet för att reparera en traktor som står hos bildoktorn.

HURRA!

Vad är det som är speciellt med killar och motorer?

En bekant till mig har i över 8 års tid väntat på att sambon ska fria men ingenting händer...

Nu är frågan om det är ok att skriva en manual så det hela går "rätt" till?

Det får ju inte bli ett frieri som inte motsvarar 8 års väntan.

Ex på vad som enligt den blivande frun är helt fel:

Det får inte ske på alla dag.

Det får inte vara ett frieri där han går ner på knä.

Däremot ser hon gärna att det kommer som en överraskning att han friar och ringen får gärna dyka upp gömd i en efterrätt eller liknande.

Egentligen vill fröken gifta sig i hemlighet men efter att ha sett vår kronprinsessas bröllop så kan hon tänka sig att ha en fest men bara om hon får ha en liknande fest.

Personligen känner jag lite lätt medlidande med hennes blivande man, förstå vilken press han har på sig att göra det rätt.

För egen del så gillar jag tanken på det "klassiska" frieriet bäst:

Gå ner på knä, berätta hur du känner för henne och öppna sedan asken med den vackraste ringen som finns i hela universum!

 

 

 

Hurra ingenting glömt, dvs ingenting annat än alla påsar att packa allting i... De ligger kvar i bilen, det är bara att ge sig ut och hämta. *suck*

Snälla rara kom ihåg att köpa detta:

Mjölk

Bregott

Kattmat

Grönsaker

Lördagsgodis (till Trollet)

Ketchup

Chilisås

Plåster modell större

Deo

Chai te

Braständare

Soppåsar

Vitlökspulver

Kycklingfile

Magert kött

Kom också ihåg att inte impulshandla alltför mycket ;)

 

Allt som heter bloggar och dyl älskar jag.

Facebook är också ett av mina missbruk.

Fram tills idag så har facebook varit ett underbart ställe för att hålla koll på nära och kära.

Men så dimper det in en förfrågan om sexkontakt via facebook...

Inte bara en utan tre!

Några som säger sig ha "råkat" titta in på min sida och frågar om jag är sugen på att ses, eller för att citera den sista idioten ordagrant: "Är du bussugen?"

Min tanke var att det var jag som tolkade honom fel så jag svarade med frågan "Det beror på vad du menar med bussugen?"

Varpå jag fick svaret: "Ligga under täcket och känna på varandras heta kroppar:-) Saknar en kvinnokropp..... Törs du?"ler" Kram"

VAD ÄR FELET???

Vi är på facebook inte på en sexsite!

Om jag hade letat efter en sådan kontakt så är nätet fullt av perfekta ställen för såna kontakter, facebook hör inte dit!

Herr idiot jag kan lova dig att om jag hade varit sugen så hade jag vågat, men det hade krävts stil och finess frå din sida + så mycket mer än "är du bussugen"

Väx upp, gå en grundkurs i hur man närmar sig kvinnor och framför allt leta efter rätt sak på rätt ställe!

 

 

Ok kanske jag inte alls tog i som jag brukar göra.

Inte heller körde vi ett extremt långt träningspass heller.

Men tror ni att kroppen förstår det?

Nej då inte alls.

Musklerna skriker efter uppmärksamhet och vill gärna göra mig uppmärksam på att de anser sig ha gjort sig förtjänta av lite uppmärksamhet.

En varm och skön dusch har jag lovat dem men det är ute efter någonting helt annat:

En massage!

Eftersom jag är extremt samarbetsvillig när det passar mig så kan jag säga att jag inte skulle tacka nej om det kom ett erbjudande om massage precis just nu.

Kanske sätta ut en annons och efterlysa ett par starka och sköna händer?

Någon som kan massera?

Vardagen har återvänt då träningen nu officiellt har kommit igång igen efter helgerna.

Men visst blev det en hel del hysteriska skratt attacker, eftersom jag tydligen tappat både en och två muskler sen sist och inte alls tyckte att jag skulle orka lyfta det som min P.T ansåg vara den rätta vikten.

Nya tag i morgon igen?

Annars tar han väl fram hela det tunga artilleriet och gastar åt mig "Kom igen då för fan" "Är du en man eller mus" eller vad han nu annat kan komma på för motiverande.

Ingenting fungerar så bra som att säga till mig att jag inte kan klara av det för då MÅSTE jag fixa det.

Ungefär samma fenomen är det med "Du får inte" för det säger sig själv att då kommer jag att göra det ändå, oavsett om jag borde eller inte...

Fröken tvärs över dygnet runt :D

 

 

"Ett visst mått av begär gör livet värt att leva"

Så sant så!

Det är ingen tvekan om att jag är fåfäng men kan någon klandra mig för att jag blir överlycklig när jag efter en kanske månad tvingar upp mig själv på vågen och den visar -8,4 kg ?

Hur gick det till?

Mina ansträngningar har väl inte varit enorma sista veckorna men jag har inte heller frossat i godis eller annat.

Tror ni det ska vara så enkelt att det är för att jag äntligen står, går och rör på mig igen?

Visst jag springer inte, men jag rör på mig enormt mycket i jämförelse med tidigare i höst.

Vad det än beror på så är jag överlycklig och ännu mer taggad för beach 2011!

Rymdkatten har just lagt beslag på min väninna...

Vissa människor borde bära munkavel!

Det finns en viss Stefan Hanna, kommunalråd för Centerpartiet i Uppsala, som har uttalat sig i sin blogg och samtidigt startat en mindre folkstorm:

"Överviktiga borde betala högre skatt än smala"

"Är inte det rimligt med tanke på att de utsätter det gemensamma systemet för mycket större påfrestningar?"

"Det är en sak att man som överviktig själv väljer ett liv där man orkar mindre och där min hälsa ständigt är mer utsatt än för en som inte är överviktig. Problemet för alla andra är att vi lever i ett samhälle där vi alltid, till stora kostnader, har valt att stötta alla oavsett de individuella okloka valen"

Ja precis så resonerar han i sin blogg.

Ska vi gissa på att han inte själv har eller haft problem med vikten?

Däremot tycks han sakna allt vad empati och intelligens heter.

Tror han verkligen att de som lider av fetma vill vara feta?

Att de som är feta inte försöker vara mer hälsosamma och må bra?

Att det faktiskt är många av de som är feta inte kan gå ner i vikt?

Jag skulle vilja veta hur herr Hanna får det när han kommer hem efter den semester han nu befinner sig på, skulle gissa på att han kanske inte är så omtyckt.

I sin profil på bloggen beskriver han att han om politiker vill försvara individens integritet, vilket han anser vara en viktig fråga för ett positivt samhälle...

Det tycks ju verkligen gå hand i hand med detta förslag?

*SUCK*

Läs artikeln själv här: www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8357190.ab

Aftonbladet som älskar att föra statistik har snabbt ställt dagens fråga:

Ja, de kostar samhället för mycket (29.3 %)
Nej, det är ett fånigt förslag (70.7 %)

Vad tycker du?

Det är någonting specielt med att få plocka fram julen, det kan vi säkert alla komma överrens om.

Men snabbt blir man less och ärligt talat så skulle jag nog kunna plocka bort julen direkt efter julafton har övergått till juldagen.

Nu har det fått vara julfint här hemma länge, eftersom att jag fuskade i år och började lite tidigare än vad som är brukligt hemma hos, oss, men nu går det inte längre.

Det är ju tomtar överallt!

Tomtar i köket, vardagsrummet, toaletten och flera stycken på loftet.

Så överst på "göralistan" idag blir att slänga ut julen.

Vi får väl se hur samarbetsvilliga tomtarna är över att behöva återgå till att bo i sina kartonger igen.

 

 

Glömde bort att fråga om ni såg showen?

Victoria `s Secret fashion show 2010 alltså

Om ni inte gjorde det så missade ni en super bra show!

Ni som gjorde det vet precis vad jag menar:

 

När man är liten så är det svårt att skilja på vad som är rätt eller fel.

Kompisen som man tycker riktigt bra om, men som alla andra tycker är lite annorlunda, kanske man inte längre leker med för att de andra barnen låter bli.

När de andra vännerna skrattar och pekar finger åt mannen som säljer lotter, så kanske man själv blir tyst, men gråter i hemlighet när man kommer hem för det kändes fel.

Kanske man stjäl ur mamma och pappas gamla mynt samling för att köpa godis till vännerna som man så gärna vill ska tycka om en.

Som barn har säkert många av oss i något läge gjort fel eller tagit ett felaktigt beslut.

Frågan är hur länge man ska bära runt på skuldkänslorna?

Är det okej att nästan 50 år senare fortfarande få en klump i magen då man ser vännen från lågstadiet som man verkligen tyckte var kul men ändå slutade att leka med?

Ska man behöva komma hem och gråta över att man inte klarade av att säga "sluta"?

Får det gå ut över dom egna barnen med oro att de också ska bli frestade att köpa sig popularitet?

När blir dom "barnsliga" misstagen preskriberade?

När hittar man styrkan att säga stopp då vännerna beter sig illa?

När inser man att bara för att man själv gjorde fel så behöver det inte betyda att andra gör likadant?

Kan man i vuxen ålder göra orätt rätt?

Vill kompisen som blev utan vänner i lågstadiet ha en förklaring och ursäkt 50 år senare?

Mår mannen med lotterna bättre av att se hur det iallafall finns någon som säger stopp när någon annan beter sig illa?

Törs man lita på att barnen gör rätt trots sina egna misstag?

Mitt svar är Ja!

Om du bär runt på dessa skuldkänslor eller negativa tankar så snälla ta beslutet att göra dig av med smärtan.

Ring upp vännen och förklara hur det var för 50 år sedan, det är aldrig för sent att be om ursäkt.

Gå fram till mannen på torget och berätta för honom att du tycker han gör ett bra jobb.

Våga lita på att du ger dina barn den bästa förutsättningen till att ta rätt beslut i alla lägen.

Våga erkänna att du inte är mer än en människa, och kanske gjorde du då fel, men nu vill du göra det rätta.

 

 

 

 

 

 

Hur närgången kan man egentligen bli?

Ligger jag på höger sida så försöker han ligga och andas mot min mun.

Vänder jag mig mot vänster så försöker han naffsa mig i örat.

Att ligga på rygg blir inte bättre för då vill han ligga ovanpå mig, gärna mellan brösten.

Han kan inte ta ett nej utan fortsätter ihärdigt att naffsa och slicka överallt han kommer åt.

När han inte får som han vill så smyger han in under täcket och myser sig in och ligger sked med mig.

Nu har jag vänt och vridit på mig hur länge som helst, jag har försiktigt sagt nej men jag har också blivit arg och slängt ut honom ur sängen...

Men tror ni det fungerar?

Närgången kille det här!

Kunde han så skulle han nog krypa in under mitt skinn.

Nu har vi äntligen hittat något som passar oss båda, jag sitter med datorn i mitt knä och han ligger mellan mina ben och kurrar nöjt.

Livet som kissekatt är inte alltid enkelt.

Jag vill inte gå och sova i natt.

Jag vill fortsätta att vara en rosa pralin.

Det var så otroligt underbart att för en gångs skull vara mig själv och njuta av att vara finklädd.

Varför kan inte var dag vara en fest?

Bäst jag förevigar den rosa pralinen innan den åker av och in i garderoben till nästa lämpliga tillfälle.