Aldrig någonsin har jag varit så lycklig som nu.
Aldrig har jag mått så dåligt som nu.
Aldrig har jag känt sån kärlek som nu.
Aldrig har jag varit så ensam som nu.

Som en väninna skrev till mig någon gång i höstas så är det fruktansvärt svårt för de runt omkring att veta hur de ska förhålla sig då jag periodvis pga sjukdomen stänger in mig och alla andra ute.

Hur jag själv hade reagerat i omvänd situation kan jag bara gissa.

Min önskan hade varit att allt fick fortsätta som vanligt runtomkring trots att jag inte längre orkar med.

Min önskan hade varit att de få gånger som jag har ork så skulle jag fortfarande veta att alla fanns kvar.

Jag förstår men det gör ändå ont de gånger som jag har orken att sakna alla vänner och det liv jag hade förr.

Det är inte lätt att stå utanför och se på, men jag kan lova att det är ännu värre att försöka ta sig igenom helvetet.