Att ge upp har aldrig varit ett alternativ för mig, oavsett vad det än gällt.
Men så ibland trillar jag ner i den där hemska gropen av hopplöshet, misströstan och orklöshet.
En otäckt djup grop av värk, sår, trötthet och smärta.
Lägger man också till det faktum att jag efter både förlamningen och sedan detta helvete numera är ruinerad och har absolut inget socialt utbyte med andra vuxna, än kärleken och sonen, då jag är fånge i min egna kropp och hem, så spelar det ingen roll hur jag än kämpar för att ta mig upp, allt känns bara hopplöst och som slöseri med engagemang.
Vad hände egentligen?
Skulle mitt liv verkligen bli så här?
En evig väntan på slutet?
Bitterfitta de Lux!
Jag vet att jag har enormt mycket att vara tacksam för!
Jag vet det!!!
Men att säga det om och om igen förändrar ingenting och kvar i den här sjuka kroppen, fången, ända till slutet är bara jag.