Att slå upp ögonen på morgonen (eller mitt i natten) är sedan förra sommaren en skräckupplevelse blandat med hopp och oro.
Lever jag fortfarande?
Vart gör det mest ont?
Klarar jag av att sätta mig upp utan att kräkas?
Nya sår?
Slår hjärtat som det ska?
Men när den skadebedömningen är avklarad och jag är hyfsat säker på att det ev kan fungera så får jag lägga den lilla energi jag har på att uppskatta att jag faktiskt är med en stund till.
Det är då jag kan njuta av att kärleken ligger och håller om mig och hur hans andetag hjälper mig att få mina att lugna ner sig lite.
Andas in, andas ut...