Hamstern är död…

Följde med Kärleken för att handla igår.

Utan att överdriva så kan jag lugnt påstå att det är ett helt projekt, jag förstår inte hur han orkar ta med mig…

Upp med kortison tjockisen ur soffan, flytta över till rullstolen, ur rullstolen och över till trappliften, ur trappliften och över till rullstolen, ur rullstolen och in i bilen… Puh!

Väl inne på affären så får vi ta en kundkorg med hjul som jag får styra framför rullstolen med en hand så att Kärleken kan styra rullstolen.

Ni förstår väl att vi ser ut som ”tripp trapp trull” …

Varje gång Kärleken går ifrån för att hämta någon vara så lämnar han mig precis där vi för stunden står, ofta eller mer korrekt alltid, mitt i gången till de flestas irritation.

Jag hör dom kommentera, sucka och gnälla över att jag blockerar deras framfart.

”Måste hon sitta precis här” (Bra fråga, måste jag det?)

”Mitt i gången *suck*” (Ja mitt i gången, ursäkta mig!)

”Jaha och hur ska vi ta oss förbi” (Mitt förslag är jämfota höjdhopp)

Till sist fick jag lov att be Kärleken att inte lämna mig som en bromskloss mitt i gångarna.

Kärleken frågade då vart han istället skulle ställa mig?

På sidan om eller i något hörn blev mitt svar.

Och exakt där och då fick min fantasi frispel…

Jag kunde se mig själv sitta i ett hörn, liten och eländig, förtvivlat ropar jag ”hallå… HALLÅÅÅ…”
Men ingen svarar för alla har gått hem…

Kanske hade jag försökt sparka mig framåt med ett ben och hjälpt till med armen som fungerar, problemet är ”bara” att rullstolen då bara går runt runt runt i en liten cirkel.

Varför kommer jag då att tänka på uttrycket ”hjulet snurrar men hamstern är död”?

Mycket passande med tanke på mina hamster (kortison) kinder 🙂

Rubrikerna i morgontidningarna skulle lyda: Rullstolsbunden kvinna bortglömd i matbutik, överlevde på lösviktsgodis”

Kortisontjockisen hade iallafall jublat 😉

Nähä, vi får nog prata ihop oss lite och lägga upp en handlingsplan innan nästa besök på affären!