Tänk om…

Det är som en dålig repris på tv och jag kan inte ens byta kanal.

Att kräkas blod är inte ok.

Eller ja det beror ju på vem du frågar och vart dom arbetar tydligen.

En natt blev det på mitt ”älskade” Ava här i Gävle sen blev jag hemskickad med orden ”Vårdcentralen får utreda det vidare”…

Absolut det kör vi på tänkte jag medan halsen blev tjock av gråt.

Hem igen, tillbaka i fosterställning och hinken bredvid sängen.

Det är väl så här det ska vara då, helt ok tydligen, vem är jag att försöka göra mig hörd?

Men så blev det bara värre och värre tills det bara inte gick längre.

In till akuten igen, med smärtor i magen som inte ens går att beskriva.

Svimmade i väntsalen och skrämde väl ihjäl Den långe men fort gick det att komma in trots fullsatt väntrum.

Så fick jag träffa två olika doktorer som både hörde och såg mig, snabbt fick jag hjälp mot både smärta och illamående, hurra!!

Att dom också gav mig ngt för att stilla blödningen gjorde stor skillnad.

Denna gång ligger jag på kirurgen och här är dom på riktigt underbara, ni vet så där omtänksamma och extra snälla som man så desperat behöver när man är liten och ynklig.

Om några timmar sövs jag och så ska dom leta efter vad som är trasigt, jag håller tummarna att dom äntligen hittar felet!!

Tänk om jag skulle kunna få äta mat igen!

Tänk om jag skulle kunna få slippa kräkas jämt!

Tänk om jag slapp ha ont dygnet runt!

Tänk om…