Jag hade glömt…

Jag hade glömt bort hur förnedrande det är att sitta i rullstol…

Hur man blir nonchalerad, hur folk tittar snett, hur dom tränger sig förbi när det blir trångt och hur lätt man får sig en smäll av både armar och väskor.

Helt plötsligt så blir man behandlad som om jag inte längre är kapabel till att varken svara på tilltal eller tänka själv.

Hur kunde jag glömma bort allt detta?

Jo för jag dom flesta dagarna sitter hemma i soffan, på tryggt avstånd från människor och invaggad i min trygga lilla bubbla.

Det går oftast flera dagar utan att jag träffar folk eller tar mig ut och så länge jag sitter här ensam så tror jag mig längta ut till det ”normala”.

Idag fick jag mig ett kallt uppvaknande när jag hade lite ärenden på banken och det som kändes som ett trevligt avbrott i min vardag istället blev som en ordentlig käftsmäll.

Folk pratar över mitt huvud, ingen tar ögonkontakt och jag fick mig både en och två ordentliga smällar då folk tydligen inte kan se mig när jag sitter i rullstolen.

Istället för att må bra av att få komma mig ut så känner jag mer för att krypa ner under täcket och gråta mig less…

Över & out