eller om det var blyga pojkar, eller om det var rädda pojkar. Hur nu än talesättet lyder så ler vi kanske lite åt det men handen på hjärtat – hur är det egentligen? Vilka är det som tar sig fram i samhället bäst, som får de bästa jobben, den bästa lönen, blir bästa fotbollsspelaren, får ett toppolitikeruppdrag, mm? Är det de snälla pojkarna (och flickorna) som vi premierar och lyfter fram i samhället?

Säger du ja då tror jag inte ett ögonblick på att du är ärlig eller så har du inte tänkt efter. Vi har ett samhälle som premierar att man ska ta för sig för egen del och alltid hävda sin egen förträfflighet. Vi är nog långt ifrån andra samhällen (t ex det amerikanska) men vi är på väg ditåt.

Sen blir vi förvånade när vi tycker att tonen i den politiska debatten är rå, när tidningarna hellre skriver (eller vinklar artiklar) om nån konflikt, när en person förhandlat sig till en hög lön ”som han inte alls förtjänar”, när killar nyper tjejerna i rumpan.

Talar vi om mitt gebit så jobbar den snälle doktorn eller sköterskan på och blir pålagd mest jobb (han/hon säger ju inte emot) ända till han/hon inte orkar längre och kvar blir i värsta fall personal som inte bryr sig om andra i ett jobb som handlar om att bry sig. Jag skulle tro att det är likadant i många andra jobb.

Det samhälle och det samhällsklimat vi har idag har vi skapat själv och återigen, handen på hjärtat, vill vi ha det så?

Jo, jag vet att jag drar ut det jag skrivit lite mot ytterligheter men det är medvetet.

För min egen del försöker jag medvetet att bli mindre snäll och håller på att konvertera till GGG (gammal grinig gubbe)