Det finns nog åtskilliga sätt att göra det. Från att vara målinriktad från unga år till att inte välja alls och sen alla varianter däremellan. Själv tillhör jag dom som inte riktigt valt att hamna där jag är. I brist på bättre vetande har jag gett mig i kast med än det ena än det andra utan att i förväg reflektera om jag kan det eller inte. Sen lever jag med mottot att ”jag kan allt tills motsatsen har bevisats” med andra ord så länge jag inte provat så vet jag inte vad jag klarar av. Historien hur jag blev läkare har jag berättat för många men jag har inte skrivit ner den nån gång. Dags för det nu. Det kanske är ett ålderstecken att man vill berätta sin historia?

Hur som helst.

På gymnasiet valde jag att gå 4-årig teknisk linje och i slutet blev det den el-tele-tekniska varianten. Jag är alltså i grunden en gymnasie-el-tele-ingenjör. Under tiden i gymnasiet planerade jag en karriär som elmekaniker på flygplan inom flygvapnet. Jag gjorde också lumpen som värnpliktig elmekaniker. Men av nån anledning så gick jag aldrig vidare. Om det berodde på hemlängtan till Vilhelmina eller annat det minns jag egentligen inte. Men jag åkte hem och var arbetslös i ungefär 6 månader, enda gången jag varit arbetslös om jag minns rätt. Det gick ju inte så jag pratade runt lite och fick ganska snabbt ett jobb som lärarvikarie på högstadiet. Då hade skolan hyfsat med pengar och vi var två personer anställda enbart som vikarier. Under de kommande åren jobbade jag delvis på musikskolan, jag han vara elevhemsföreståndare ett läsår på Tallåsen. Jag jobbade på fritidsgården. Jag hann även med en period som ”pinnpojke”, eller utsättningsassisten, vid vid vägbygget som går från Bergbacka ner mot Hällstigen. Men till sist kändes Vilhelmina inte så spännande, jag hade bara tillfälliga jobb och såg ingen chans till något mer varaktigt. En dröm hade jag, att få spela musik på heltid så jag sökte till ett dansband och fick jobbet som klaviaturist. 2 år med turnerande blev det innan vi la ner bandet 1988. Marknaden för dansbandsmusik hade redan då börjat på att bli svagare.

I samma veva träffade jag min fru men jag han komma hem och jobbade som journalist på VF i drygt ett halvt år men när den tjänsten annonserades ut och jag inte fick den så flyttade jag till Umeå och blev sambo.

Men jag skulle ju ha jobb. Jag gjorde som tidigare, skrev lite till olika ställen, bl a visste jag att det behövdes folk inom vård och omvårdnad så jag fick börja jobba som vårdbiträde på Umebygdens sjukhem och därmed startade min vårdkarriär dock utan att jag var medveten om det då. Ganska snart fick jag undersköterske/mentalskötar utbildningen som en betalt utbildning, en AMS-kurs. Gick denna och jobbade som undersköterska på njurmedicin på NUS, då trodde jag att det var så jag skulle jobba resten av yrkeslivet. Då är vi framme i början av 90-talet och neddragningar i vården startade och jag visste ju att jag var bland de senaste anställda och löpte hög risk att bli utan jobb. Så jag gjorde högskoleprovet och sökte lite universitetsutbildningar bara sådär utifall-att. Sen satt jag där mitt i sommaren och hade kommit in på allt jag sökte. Och efter en del övertalning av mina dåvarande arbetskompisar så blev det läkarlinjen och resten är, som man säger, historia.

Så jag har aldrig planerad vad jag skall jobba med utan jag har hamnat i olika situationer när jag blivit arbetslös eller riskerat att bli arbetslös och därmed hamnat i än det ena, än det andra. Så nu funderar jag på vad jag skall hamna i för jobb nästa gång – fast det förutsätter ju nästan att jag blir utan jobb och den risken känns inte så stor.