Länge sen jag skrev en blogg här, använder mest facebook men den passar sig inte för längre inlägg. Dagens inlägg handlar om något jag funderat på länge men blev högaktuellt med den ”regeringskris” som vi fått i kommunen. Men inte om själva händelsen, vad som egentligen hänt får vi nog avvakta revisionens granskning och eventuell annan info som kommer. Nej, det jag tänkt på är hur vi hanterar offentliga personer, de risker man tar om man kliver fram i rampljuset och vad man man får vara beredd på att stå ut med.
Vi såg det med Juholt, Kindberg-Batra och med Åke och tänker man efter kan man hitta flera namn. Debatten om personen och personens brister förs i media, inget skrivs om personens fördelar och styrkor. Varför kan man läsa i tidningarna om man har fötroende eller inte innan ett internt beslut i partiet är taget? Eller varför ringer media en gång i timmen till partidistrikten för att avkräva ett svar om förtroende finns eller inte? Eller varför hårdbevakar media möten och ligger med teleobjektiv och fotar genom fönster? Det ger ju inte medlemmarna i ett parti eller en styrelse och än mindre den personen som det berör en chans att vara lite lugnt eftertänksamma och fatta ett välgrundade beslut.
Är det verkligen detta vi kan erbjuda som vilkor för den som kliver fram och är beredda att ta ansvar? Ett ansvar som många har åsikter om men få är beredd att axla. Förtroende som ett partis företrädare är inget man får på obestämd tid men när det tar slut måste man verkligen ta hedern av folk i media först? Eller är det media som driver kampanjer i jakten på inkomster och därmed slutar att utföra sina uppgift som granskare och blir en politisk sensations-kampanjmakare?
Största problemet jag ser är vad detta betende ger oss för ledare. Får vi ledare som kan samarbeta, kan vara lyhörda? Eller får vi ledare som är hårdhudade med förmågan att strunta i vad som sägs om dem?
Tyvärr är jag helt övertygad om att vi egentligen mest vaskar fram hårdhudingarna, dom som ser politiken som något där man ska slåss, en kamp, där hårda ord och konflikten är normen. Vi får inte fram några mjukisar, dom med empati, dom som hellre jobbar för samförstånd och samarbete. Det finns ledare som KAN vara ledare och det finns ledare som VILL vara ledare. I idealfallet så är en ledare båda delarna men i takt med att villkoren blir hårdare så kommer vi att få fler och fler som vill men inte nödvändigtvis kan därför att dom hårdhudade manövrerar ut och får mjukisarna att sluta. Det är det demokratiska systemets brist när antalet engagerade blir mindre och mindre.