Oj oj, var tar tiden vägen? Och varför hittar man alltid det mest spännande när grävningen precis håller på att ta slut?

Vår fina stenpackning i backen upp mot Konsthantverkshuset har blivit ännu större, och i takt med att den växer så växer även frågetecknen. Vi får inte riktigt ihop de gamla fotografierna med hur verkligheten ser ut idag och blir inte riktigt kloka på vad det är vi har hittat egentligen.
Det är nåt lurt i backen!

Vi har också misstänkt ett tag att vi har haft besök i groparna efter att vi har gått om dagarna, någon har varit och pysslat i jorden när vi inte tittat på. När vi kom i morse satt en skärslev parkerad i trappfundamentet.

Idag när vi började packa ihop hände det plötsligt, vi fick syn på våra mysteriegrävare! Tre barn i tioårsåldern kom glatt susande nedför backen, plockade på sig utrustning inne i buskarna och började gräva. Helt underbart med ungar som har sådant intresse att de hellre stannar till och gräver lite än går hem till varandra och leker (som de egentligen skulle ha gjort, fick vi höra sedan). Mer sådant!

I och med att grävningen börjar gå mot sitt slut så börjar det också vara dags för den där biten av arkeologin som kanske inte är lika kul. Dags att fylla igen schakten och pussla tillbaka grästorvorna. Och precis just då undrar man varför vi tvunget skulle gräva 70 cm djupt och inte bara 20? Men som tur var hittade vi en norrman på en bänk intill som glatt erbjöd sig att hjälpa till att fylla igen, och det hela gick relativt smärtfritt. Och med en arkeolog/trädgårdsmästare som styr över hur torvorna ska ligga så märks det knappt att vi varit där.

Eller ja, jo. Det gör det visst det. Märkligt nog finns det oftast för mycket gräs och jord över när allt ska tillbaka där det en gång var. En räfsa och lite gräsfrö imorgon så kommer det knappt märkas att vi varit i farten om en månad. Hoppas att ni står ut tills dess!

Imorgon är det konstigt nog dags för sista dagen, sista klassen kommer vid 10-tiden och efter det är det dags att fylla igen resten av groparna. På sätt och vis ska det bli skönt att vila kroppen en aning, men samtidigt känns det tråkigt och lite vemodigt att avsluta. Det finns ju så väldigt mycket mer att göra. Nästa år kanske…

Nu ska fröken Larsson vila sina trötta armar och drömma om tegel, ostindiskt porslin och mystiska stenpackningar.