Igår knackade blomsterbudet på dörren med en helt underbart vacker orkidé som nu hjälper till att lysa upp i det göteborgska höstmörkret. Tack Kristina!

Blomman i sig är fantastisk, men anledningen till varför den kom är snäppet bättre. Förra helgen bestämde vi oss nämligen för att förlova oss! En helt underbar känsla som jag har gått omkring hela veckan och försökt sätta ord på utan att helt lyckas (därav bloggtystnaden, huvudet har varit någon helt annanstans). Tänk er en blandning mellan lyckorus, glädje, trygghet och förälskelse, vrid sedan upp känslorna ett par nivåer så är ni nästan där.

Ringarna har inte hittat fram till våra fingrar riktigt ännu. Dels så är de specialbeställda av världens bästa Anneli och de har inte hittat upp från Odense riktigt ännu. Sedan lyckades vi tima in det hela lite dåligt Karls jobbresa till Las Vegas så fästmannen i fråga återvänder inte till landet förrän om en vecka ungefär. Men då jäklar blir det fin middag och ringbyte. Jag längtar så att jag går sönder!