Jag hoppas verkligen att det är fortsatt fint väder i veckan. Jag behöver åka upp till Umeå på fredag, hade tänkt åka tåg men det är svårt att få tågtiderna att passa in. Det blir nog till att ta bilen. Usch, att köra fram och tillbaka över dagen. Men fredagen är den enda dag jag inte har något inbokat. Idag var det optikern, i morgon är det planering inför ett avslutningsmöte och på torsdag är det avslutning i vattengympa, med fika därefter. Det är inte lätt att vara pensionär minsann.

Även den årliga grannfesten på Valborgsmässoafton närmar sig. Vi brukar ju hålla till nere på badplatsen och grilla men i fjol var det högvatten så det blev till att hålla till i vårt uterum istället. Även i år är det riktigt ordentligt högvatten så det blir inget av att hålla till på badplatsen, det kan jag lova. Ska vi erbjuda oss att ha festen hos oss även i år eller ska vi hoppas att någon annan erbjuder lokal, hm hm, det tål att tänkas på.

Min förkylning är visserligen bättre men riktigt bra är det inte så det känns som att allting är lite tungt. Mina småplantor behöver tas om hand och skolas om och dahlialökarna skjuter gröna blad i sina plastpåsar. Det finns saker att göra överallt. Det är nog faktiskt äntligen vår!

Så går måndagen mot sitt slut. Livskamraten skjutsade mig till Läsecirkeln idag och när vi närmade oss Träffpunkten så fick jag syn på en av ”mina tanter”, 92-åringen. Hon är så böjd, nästan dubbelvikt över sin rollator men kämpar sig framåt ändå. Hon hade varit både på Apoteket och ICA och handlat för veckan, är inte det fantastiskt! Nästa vecka kommer hon att vara på sjukhuset måndag-fredag för strålbehandling av sin elaka knöl på halsen. Men hon klagar aldrig. Tvärtom skrattade hon så hon nästan grät när vi pratade kring boken vi ska läsa. Man känner sig ödmjuk när man umgås med henne, en alldeles vanlig postkassörska med en humor, en glädje som lyser i hennes ögon, trots ständig smärta.

Jag berättade att nu hade jag formellt avslutat Läsecirkeln hos ABF, summerat och signerat. Men se, det ville de inte vara med om – ”det är ju bara april”. Vi har inte haft någon Läsecirkel på två veckor, först påsk och sedan för att jag tog ledigt, och det pratade de om. Det kändes så tomt när de inte fick gå till vår träff. – ”Ja, vi kan väl hålla på hela sommaren”.

Hittar vi en lägenhet och säljer huset här så kommer det att bli tungt att lämna dem. Jag kan bara hoppas att någon vill fortsätta i mitt ställe så damerna får fortsätta att träffas. Vi läste bara två kapitel idag för vi pratade mest. Tydligen fanns det ett uppdämt behov av att få prata av sig. Jag letade fram mitt första inlägg om Läsecirkeln. Så här skrev jag den 16 januari 2019:

Så iväg for jag och där i ett litet rum satt två äldre, prydliga damer. De berättade att de varit ganska många i gruppen, men nu var de bara tre stycken. Det hade varit naturliga avgångar skrattade de. Jag fick också veta att här diskuterade man inte böcker utan här läste man högt för varandra ur en bok.

-Hon är 90 år, har både grå starr och gula fläcken så hon kan inte läsa, sade den yngre damen. -Jag har också grå starr så jag läser inte heller. Men hon som. läser är bara 85.

Den tredje damen dök upp och vi småpratade lite och skrapade trisslotter. De berättade att de träffats i många år, att det var roligt att ”läsa” en bok tillsammans men att det mesta var rent socialt. De höll på i två timmar, började med att skrapa triss-lotter, läste 50 minuter, tog kaffepaus och fortsatte sedan läsningen. Först tänkte jag att nja, inte min grupp kanske, men de var så trevliga att jag kommer att åka dit nästa vecka också. Jag kan ju lösa av 85-åringen med att läsa. Det blir inte i den gruppen jag kommer att hitta vänner att gå på teater och konserter med, men det var faktiskt skönt att sitta och lyssna när någon annan läser. Få se vad det blir.

Åren har gått, två damer har slutat av naturliga skäl, men gruppen har fyllts på. Vem hade kunnat tro att den finns kvar fem år senare. Livet är förunderligt, håller ni inte med?

Vi funderar på att flytta tillbaka mot Umeå. Faktum är helt enkelt att det börjar märkas att vi blivit äldre. Nerfarten till huset har aldrig varit så dåligt skottad som i år. För det mesta har den blivit nedtrampad till en liten stig. Det känns inte så bra att det blivit så. Jag som brukar ta tillvara alla dahlialökar, Cannor, pelargoner och afrikanska liljor missade det helt enkelt förra senhösten. Med den följd att alla växter frös ihjäl. För att säga sanningen så fanns inte orken, eller geisten. Nu när det går mot vår så känns det tråkigt att inte kunna lyfta fram växterna, men det är som det är.

Brand, Livskamratens olycka plus annan ledsamhet i familjen slog ut mig totalt. Så ledsen och nedstämd har jag nog aldrig varit. Man kan undra över att jag ändå hade min Läsecirkel, höll i kurser i Digitala Klyftan för PRO och ABF samt förstås, höll i vattengympan. Men för att säga som det var så var det de enda stunder då min hjärna bara koncentrerade sig på nuet och inte höll på med att snurra tankar hit och dit.

Resultatet har i alla fall blivit att jag tittar på lägenheter varje dag, jag rensar långsamt bort saker som jag vet att jag aldrig kommer att använda mer och mentalt förbereder jag mig på att lämna detta mitt paradis på jorden. Det är för mycket trappor överallt, för mycket att hålla efter. Men kanske har man för höga förväntningar på en lägenhet. Hiss och balkong är absoluta krav och det är inga problem. Gångavstånd till centrum och strandpromenaden, ja det går nog att lösa. Inte öppen planlösning, nej helst vill jag nog ha ett avskilt kök. Då verkar det bli lite äldre lägenheter som blir aktuella. Två toaletter, då stöter man på problem. Det är inte ofta det finns. Vi är vana vid att ha separata badrum, det har vi haft i ca 40 år och det vill vi ha i fortsättningen också. Fräscht och nytt men med lite vinklar och vrår och utan att kosta för mycket. Var hittar man det?

Livskamraten har inte kommit lika långt i sitt tänkande utan han släpar efter lite. Han vet att vi kommer att behöva flytta, men tidpunkten? nja, där skiljer sig våra tankar.

Jag fortsätter väl att titta på lägenheter och rensa, det skadar ju aldrig. Njut av söndagen!

Ibland känner jag något som liknar avsmak för vår samtid. Vart är vi på väg? Mer våld, mer rasism, mer avståndstagande från dem som skiljer sig från ”oss”? Samtidigt så känner jag en okunnighet om det som pågår. TV-inslagen från Skärholmen efter Mikael som blev skjuten i sonens åsyn…. vad…när….hur….

När vi bodde i Vårby Gård på 70-talet så var vi ofta i Skärholmen och handlade. Då kunde möjligen någon A-lagare skråla lite, men rädd, nej det var man inte. Men förorten ser inte ut på samma sätt längre. Vad har hänt under de 40 åren som gjort att det växt upp en generation som ser vapen, våld som något naturligt? Som kan skjuta en pappa på väg till badhuset med sin son?

Det är knappast de ”ensamkommande” som strömmade in i landet 2015 som bildar gängen. Nej, det verkar vara dem som är födda i Sverige, som är den andra generationen, som väljer att leva i en annan värld än den vi erbjuder. Ibland känns det som att man inte vill vara med längre…..

Men det vill jag, jag vill leva mitt liv på mitt alldeles egna sätt, Jag VILL, jag KAN och jag SKA göra det bästa av min framtid. Ibland tror jag att man kan få för mycket information, man orkar inte ta till sig alla olyckor. Nej, nu stänger jag ute allt elände och koncentrerar bara på vad jag vill göra.

Just nu vill jag, kanske enfaldigt, men so what, åka på ICA, köpa grillpinnar att stötta upp mina solrosplantor med och köpa Thai-mat till middag. Sagt och gjort, nu åker jag. Sköt om er!

Varje år kollar jag ordkännedomen enligt högskoletestet. Någon enstaka gång har jag missat något ord, men i år var det 20/20. Då har demensen inte slagit till ännu.

Jag hänvisade till den lilla brand vi hade i sommar, måste berätta vad som hände. Jag vaknade vid 6-tiden på morgonen och trodde att det regnade. Det fullkomligt dånade så jag steg upp för att titta ut genom fönstret. Men så insåg jag ju att detta är inte regn. Så jag började gå nerför trappan, kände en oljig, äcklig lukt och att det kom från köket. Tittade in genom dörröppningen, såg vatten över golvet, Livskamratens kryckor slängda kors och tvärs (han hade en fraktur då) och mitt i allt detta stod gasol-
brännaren och lågorna slog ut från den. Panik!!! Såg först efter att Livskamraten var OK och rusade sedan efter handdukar från duschrummet. Blötte dem och började packa runt brännaren för att släcka lågorna. När jag stod där böjd över brännaren och klappade fast de blöta handdukarna dök tanken upp – kan den explodera?!

Inte kul men det var ju bara att fortsätta trycka till handdukarna och hälla på mer vatten. Till slut kunde vi dra ut den i uterummet, på betongtrappan. Sedan slängde jag ut flera påslakan och lakan för att få golvet torrt. När det väl var avklarat gick jag och lade mig igen. Fy sjutton, vilket uppvaknande.

Men försäkringsbolaget skötte saneringen snabbt och elegant. I en vecka hade vi 2 damer som rengjorde allt på bottenvåningen. Jag tog själv det som var inne i köksskåpen så det gick jämnt upp med självrisken. Men tala om vilket elände det är med sot. Så äckligt! Anledningen till branden var att det var en gammal brännare, den fanns i huset när vi köpte det 2009 så gummislangen hade släppt eller torkat eller något sådant. Stackars Livskamraten som då sov på nedervåningen eftersom han inte kunde ta sig uppför trappan till sovrummet, han ville bara ha upp värmen lite på morgonen. Det är inte lätt att släcka bränder när man är beroende av två kryckor.

I torsdags var det alltså vattengympa och det var ett tungt pass. Visserligen tog jag det så lugnt jag bara kunde, men man måste ju röra sig och jag var så genomsvettig och slut efteråt att jag trodde jag skulle svimma. Det var en besvärlig förkylning men den gick över snabbt. På eftermiddagen for vi med några grannar till Bröderna Bommen på After Work. Vi åt pizza och det var inte vilka pizzor som helst, det var Maggan, Ronny och Sommar. Jag tog Sommar och det var en ”vit” pizza med potatis, mozzarella, rom och dill och den var suveränt god. Jag var chaufför men de andra tog Bröderna Bommens egna öl-sorter. Hela middagen var underbar, dit ska vi åka fler gånger minsann. Trevlig miljö, avslappnat, trevliga Bröder, ja jag är idel superlativer.

Igår kväll började jag känna mig lite snuvig. Men jag skulle ju på styrelsemöte så det blev till att stiga upp i ottan. Jag trodde att mötet började 08.30 men det var fel. Inte förrän 9.30 skulle vi börja. Medan jag väntade på att mötet skulle börja så kände jag hur jag blev snuvigare och snuvigare. När mötet var slut 13.30 så var jag genomsjuk. Hoppas bara att ingen blev smittad. Det rinner från ögonen så jag är rädd att det kan vara pollen också. Måste åka till apoteket i morgon och handla lite näsdroppar. Får väl tillbringa resten av dagen på soffan. Eländes elände!

Så härligt att få se solen lysa. Det går så snabbt när den väl är framme. Men denna vinter har fört med sig lite skador, en bräda har lossnat från spaljétaket utanför förrådet och en hängränna på samma förråd har lossnat med brädan den var fäst vid. Den stora spiralformade tujan har vikt sig dubbel liksom två av tujorna i slänten. De små har jag försökt att räta upp men den spiralformade…. ja det får vi se.

I våras gjorde jag en rabatt av en dagbädd. Jag planerade verkligen, letade efter en rabatt på Internet och beställde blommorna som användes där. Jag bifogar en bild över hur det såg hur från början av sommaren.
Bilden är lite mörk och allting har inte börjat blomma ordentligt, men det blev så underbart fint senare på sommaren. Vi fortsatte med att göra en liten ”vägg” bakom av en gammal lastpall och fortsatte att bygga vidare åt höger med delar från dagbädden. Vi planerar alltid så att vår käre granne ska kunna ploga med traktorn så vi har en parkering. Jag var så nöjd med rabatten och eftersom det mesta var perenner så har det varit med längtan jag väntat på denna vår.

Så en dag kommer jag hem och ser att hela ytan uppe vid vägen är plogad. Jag konstaterade det med förvåning men när jag parkerat bilen så ser jag tydliga tecken på att det inte är vår plogande granne utan misstanken dök upp att det var den ”gamle bonden” som varit förbi. Han är nämligen urusel på att köra traktorn, vare sig det är sommar eller vinter.

Varför föll misstankarna på honom då? 1. Plogbladet hade hållits så djupt ned att det skrapat upp jorden. 2. Det högra armstödet på dagbädden spretade rakt upp i luften. 3. Plåtramen som jag gjorde i somras runt en hortensia balanserade högst upp på den nya snöhögen tillsammans med buskar från den nya häcken mot grannen.

Så rasande jag blev! Hela kvällen gick jag omkring med huvudet i ett åskmoln. Däremellan mumlade jag: -han ville bara vara snäll, han ville bara vara snäll……..

Livskamraten gick och pratade med honom och han hade inte ens märkt att han körde på något! Så kan det gå. Nu har bädden börjat tina fram och jag hoppas, hoppas, hoppas att armstödet går att räta till och att rabatten till höger om bädden inte är totalförstörd. Ja, suck….

Något annat som solen med all tydlighet visar är fläckarna i kökstaket där jag torkade efter branden i somras. Som saneringsfirman sade, man ska inte torka rent förrän de kommer med sina specialmedel. Torkar man själv så blir det som gråvita märken. Har jag inte berättat om branden? Det tar vi en annan gång. Jag måste nog köpa takfärg och väggfärg till pärlsponten så alla märken försvinner. Nu noterar jag det i minnet så jag kommer ihåg att stanna till vid färgaffären i morgon. Det blir ett heldags styrelsemöte i PRO i morgon. Ska jag vara ärlig så känns det lite tungt idag. Men den som sig i leken ger……

I morse sprang ett par rådjur snabbt och lätt över isen. De har börjat ligga och sova mitt på isen på dagarna. Är det för att de har bra sikt åt alla håll kanske? En eftermiddag när jag kom hem så skymtade jag en skugga i ögonvrån. Det visade sig vara en räv. En riktigt vacker räv som kom och ställde sig framför mig. Jag pratade med den och då hoppade den upp med tassarna på mig. Så snopen jag blev! Den stod där och tittade på mig ungefär som en hund som tigger. Det måste vara någon som matar den. När jag gick ner till dörren så följde den efter och sedan stod den och tittade in genom glasdörren en bra stund. Det kändes så roligt och bäst av allt var att den såg så välbefinnande ut med blank päls och yvig svans.

Igår berättade en av grannarna att hon kommer att flytta till lägenhet i juni. Jag visste ju att huset lagts ut som ”kommande” på en mäklarsida, men att det gick så snabbt! Inom två veckor var affären i hamn och papperna signerade. Ett par veckor tidigare såldes ett annat hus i byn och det gick också väldigt snabbt. Mäklarna, två olika, sade att det var ovanligt med sådana snabba affärer.

Det stärkte mina tankar om att sälja och flytta till lägenhet norrut. Det har varit en tung vinter för både kropp och själ av olika anledningar och jag känner att vi orkar nog inte med huset längre. Så hemskt det känns att skriva så, jag älskar ju detta ställe! Men man måste se verkligheten i ögonen. Att komma närmare barn och barnbarn igen, det skulle kännas bra. Att slippa skotta, i år har Livskamraten haft besvärligt och jag ska ju vara försiktig med skottning, så nedfarten till huset har bara trampats upp. Tur att vi satte upp rep hela vägen från bilparkeringen till ytterdörren. Vi håller i oss i repet av alla krafter och halkar oss upp och sedan ned igen. Det är inte så bra. Vi blev tvungna att ta hit ambulansen i våras och det var inte det lättaste att frakta Livskamraten upp till den. Icke något man vill vara med om någon mer gång.

Det är nog bäst att fortsätta hålla koll på lägenheterna i Umeå. Det känns i alla fall som en bra vecka som kommer. Jag har avbokat Läsecirkeln på måndag. Faktum är att det händer så många aktiviteter på PROs Träffpunkt att vi måste byta lokal och det blir krångligt med kaffe (och kaffe och smörgås är viktigt för oss). Sedan har vi planeringsmöte i styrelsen på tisdag, heldagsaktivitet, så det känns bra att skippa Läsecirkeln. På torsdag är det vattengympa, hårfrissan och sedan After Work med fem av grannarna. Då är den veckan över. Jag har bokat in mig på fyra aktiviteter på torsdag. Utöver vattengympa, frisör och AW så har jag anmält att jag ska vara med på ett on-line seminarium för vattengympaledare (besvärligt ord) men det måste jag avboka i alla fall. Man kan ju inte klona sig.

Visst, i början på veckan kändes det som vår och jag satte några fröer. Idag har det snöat hela dagen och vi som satte på sommardäck i tisdags. Det har blivit till att hålla sig hemma, i lugn och ro inomhus. Rackarns, så onödigt med mer snö! Men jag har i alla renbäddat och tvättat. Hade även tänkt ta fram symaskinen och fålla upp ärmarna på ett par tröjor, men det får vara till en annan dag.

Visst är det en härlig dag, ”en-annan-dag”. Man kan liksom lägga in den dagen lite när det passar en. Man ska ju inte skippa att göra något, nej då det ska göras, men inte just nu, inte idag. Jag tar det en annan dag.

Jag har gjort lite förändringar i vattengympa-övningarna, nämligen lagt till 3 låtar som jag kör koreografi till. Inte alla 3 varje gång, men det är kul att slänga in någon dans då och då. Nu är det bara två gånger kvar denna termin men jag funderar på att köra Beyonce Texas Hold ’Em nästa termin. Jag har hittat en så fin koreografi som jag vill prova. Det är roligt att göra något nytt ibland. Man måste bara ta sig tid att träna in rörelserna så de sitter i ryggmärgen. Det är nyttigt för både kropp och själ. Upp och rör på er, gärna till musik. Det mår man gott av.

Ja, så är vi ensamma igen. Märkligt så trött man blir fast man inget gjort. Vi har tittat på Harry Potter-filmer och pratat, det är allt. Igår åkte vi förstås och slängde lite skräp och sedan till Bröderna Bommens Bryggeri, Bränneri och Bageri. Vilka morotskakor och vilket mysigt ställe! De ska ha AfterWork i kväll och jag var så sugen på att höra om några kunde tänka sig att följa med dit. Men Livskamraten är snuvig och mår inte bra så vi får skjuta det på framtiden.

Vi har lagt alla planer på att flyga någonstans på hyllan. Mycket därför att jag känt mig lite ängslig för tryckförändringar som kan störa mitt återstående aneurysm. I mina tankar har jag planerat att tigga mig till skiktröntgen vartannat år och på det viset kunna följa utvecklingen och, om/när det blir större, få planera in en operation. Men neuroläkaren ringde mig för ett par veckor sedan och sade att även om de skulle se att det vuxit så blir det ingen operation i förebyggande syfte. Man är helt enkelt för ”rädda” att något ska hända vid en operation. Det kändes inte så bra efter det samtalet och jag tog mig en ordentlig funderare.

Hur ska jag nu leva? Ängslig, avstå från sådant jag vill göra eller leva som jag vill. Ganska enkelt svar egentligen. Naturligtvis ska jag göra det jag vill göra. Så nu blir det till att skaffa ett nytt pass och börja planera. När, vart? Vad vill jag göra på resan? Roliga saker att fundera på.

I april ska jag i alla fall besöka Pilgrimscentret här i Selånger för en lunch och se vilket upplägga de har på sina pilgrimsvandringar. Det kan väl vara mysigt. Är det trevligt så kanske man kan planera in en vandring i Spanien, nu kommer jag inte ihåg vad stället heter men det är ett välkänt besöksställe. Världen har öppnat sig igen!