Advent går mot sitt slut. Ljuset tändes, dikten lästes (visserligen en kort dikt, men jag slapp i alla fall dikta denna gång). Sedan har jag legat på sängen tillsammans med de två barnbarnen och sett på Mamma Mia. Vilken härlig film det är, vilken musik och vilka skådisar. Meryl Streep är fantastisk som kan sjunga och dansa med sådan energi. Min favoritskådespelare var förstås med också; Mr Darcy. Där är en man med en otrolig utstrålning. Det var jättemysigt att få ligga och slappa med tjejerna på det viset, det är tag sedan sist, de börjar ju bli stora nu.

Nu har de fått kvällsfika och N1 har fått en tablett mot halsont och dragit sig tillbaka till sovrummet. N2 sitter vid ena datorn, jag sitter vid den andra och Livskamraten sitter framför TVn, tämligen lugnt alltså.

Dags att börja förbereda sig för morgondagen, jag är inbokad i möten från 08.15 - 14.00, med en liten paus före lunch. Om pappa är lite piggare imorgon så tar vi en försenad "adventsmiddag" med honom. Jag har köpt skinka, men uppriktigt sagt så kände jag mig som en svikare när jag smög in på Konsum och köpte den. Det var nästan så att jag ville dölja den under jackan. Grisar är vänliga, renliga och sällskapliga djur men de har också sina egna, djurbeteenden som inte är så gulliga. Men rent och fint omkring sig borde de i alla fall få ha.

På adventsöndagarna brukar vi samla familjen och äta middag tillsammans.Vi har som tradition att läsa en dikt när man tänder ljusen. Tanken var att vi skulle turas om att hitta på en dikt men det vanligaste är att det är jag som är diktaren. Det ska helst vara en egen påhittad dikt. Det är en trevlig tradition och jag hör på barnbarnen att de ser fram emot det.

I år skulle vi samlas, pappa, en faster, sonhustruns föräldrar och vår familj, men planerna har spruckit. I går kväll fick vi besök av våra två äldsta barnbarn som ville tillbringa kvällen med oss. N2 kände sig hängig och hade ont i halsen så N1 och jag promenerade till StorKonsum och handlade en jättepåse med godis. Där satt vi och tittade på Robinson och hade dukat upp dricka, popcorn och godis.

Men en bit in i programmet så ville tjejerna gå och lägga sig. De skulle titta på en video istället. Allt lugnt, Livskamraten och jag gick också i säng. Men sedan började det; N1 frös så hon skakade och såg verkligt eländig ut. Jag var upp och hämtade 2 filtar, men det räckte inte. På med ett duntäcke och en kopp thé med honung. Nej, hon frös förtvivlat. På med ett duntäcke till. Upp igen och fram med en Alvedon.

Nu trodde jag att allt var lugnt och somnade in ordentligt. Men en stund senare kom N1, fullt påklädd men hade kräkts och hon kände sig verkligen eländig. Fram med en balja att ha vid sängen och fullt påklädd, med 3 täcken och 2 filtar kunde hon sedan krypa i säng.

Nu har vi morgonfikat och vi kan bara konstatera att vi kan inte ta hit en massa människior idag. Till råga på allt så ligger även pappa idag, med förkylning och jag har ont i huvudet. Så vi tar det väldigt lugnt idag och hoppas att virusarna snabbt drar förbi utan att det utvecklas några knorrar eller nöffande hos oss. Flickorna får nog stanna kvar här i natt också och ta en lugn dag med morfar imorgon och jag kan förhoppningsvis gå till jobbet. Läsa en dikt ska vi i alla fall göra även om det blir för en decimerad skara. N2 har förberett sig och det känns jätteroligt!

Nu har jag varit upp på vinden och börjat plocka ner julsakerna. Livskamraten har stått nedanför stegen och tagit emot lådorna och påsarna under ett evinnerligt mumlande om onödigt, för mycket. När jag packade ner sakerna i fjol så var jag väldigt noga med att märka upp lådorna och hade till och med förberett ett speciellt hörn där allting skulle förvaras och det har jag känt mig så nöjd och belåten över. 

MEN nu när jag plockat ner en del saker, detta är inte allt, så kände jag helt plötsligt en förståelse för Livskamratens suckar och stönanden över "allt skräp". Det kanske börjar bli för mycket! Jag häpnar - är det jag som tycker så - men det vore kanske skönt att bara ta fram några utvalda saker.

För mig är julen röd och grön, och lite guld, men tänk att få ha en "vit" jul. Ingen fara, det är inte alkoholen jag syftar på då; alkohol och jul hör aldrig ihop. Men tänk att få ha det rent, luftigt, ljust med något inslag av rött eller guld?

Å andra sidan har vi ju en liten som i år får uppleva sin första "riktiga" jul - ska man inte dra på ordentligt då med alla tillbehör kring jul? Nu blev det svårt, men eftersom  det mesta nu är nedplockat från vinden så är det nog lika bra att köra vidare med det vanliga konceptet.

Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att fira jul i stugan, där är så "lagom" jul; en tomte, två röda hjärtan i ett fönster, svart/vita julgardiner, allmogekuddar i soffan och en krans på dörren, detta tankesätt är inte likt mig. Jag avbryter adventspyntandet en stund och tar mig en kopp kaffe och en pepparkaka medan jag tänker efter.....

Utsövd, väldoftande thé i den hawaiianska muggen med härliga blommor på, levande ljus, lugnt och tyst, rimfrost på gräsmattan, grannens ljusslinga lyser vänligt, en hel dag ligger framför oss, en dag som vi kan göra vad vi vill av - visst är livet extra härligt ibland!

Det är något magiskt med den första adventshelgen. Visserligen har några tjuvstartat med adventstakarna redan i början på veckan, men IDAG!!, fredag, vilken uppenbarelse. Det gnistrar av ljusslingor överallt, stjärnor, ljusstakar, underbart!! 

Imorgon ska jag gå upp på vinden och bära ner alla julsaker. Vilket nöje att få packa upp alla mina tomtar (jag hade bestämt att jag inte skulle köpa någon mer tomte i år, men eländes, elände - nu har jag ett nyförvärv i alla fall.) Men jag ursäktar mig med att han är så liten och billig att han nästan inte räknas.
                           

I år har jag faktiskt något att skriva upp på önskelistan. I normala fall så brukar det dyka upp idéer någon gång då och då, men sedan när kära anförvanter frågar vad jag vill ha, ja då är det precis blankt och tomt. "Ingenting", brukar svaret bli, "bara vi kan träffas och ha trevligt, vad vill ni ha då?" Men i år så har jag faktiskt något jag verkligen vill ha; en ny digitalkamera. Jag har en som har några år på nacken. Det är inget fel på bilderna men visst har tekniken gått framåt. Det har lossnat en liten "plopp" som håller batteriluckan på plats och jag brukar få mina gliringar för gummibandet som måste sitta runt kameran.

Vi får ta detta som ett prov; är det någon anhörig som läser min blogg? Isåfall har ni fått ett julklappstips nu. Ni kan få ett till; en trädgårdsbok om växter som passar att odla på sluttningar / terasser.  Njut nu av helgen!

Det är som att en ny kull människor har dykt upp. De heter ofta korta, slående namn: Elin, Ebba eller något liknande. De är oförskämt unga, jag vet inte alls vad de har för utbildning eller livserfarenhet, men de blir utnämnda till orakler i alla möjliga, och omöjliga sammanhang och får uttala sig i media, gärna med ett foto på dem själva i någon läcker utstyrsel. Där kan de skriva om "kändisar" = ofta människor som blivit kända genom att vara med i någon obskyr TV-såpa eller liknande, de kan döma ut hur andra människor klär sig, eller beter sig i olika sammanhang. Jag säger bara: VAD???!!!

Jag får samma känsla som när kronprinsessan Viktoria, ett år yngre än min dotter, tvingades ställa sig inför en stor folkmassa och en mängd kameror och prata om att hon ville "ta hand om sitt land Sverige och sitt folk". Hon var då nyss 18 år fyllda och min tanke var: VAD???!!!

Min andra tanke var: lilla vän, ta du hand om dig själv så tar jag hand om mig.

Men vad ska jag tycka om alla dessa "besserwissrar" som dyker upp i överallt? Enkelt uttryckt; fjanterier. Vem bryr sig? Hur kan de få så mycket utrymme i media?

För att travestera ett uttryck som en av mina arbetskamrater har: det var allt från häxan surtant för idag!

Jag kunde inte somna igår kväll. Vet inte varför, det gick bara inte. Klockan halv två gick jag upp och värmde mjölk med honung i och det gjorde faktiskt susen. Men ack så trött jag var i morse. Sedan har det varit en småtjafsig dag på jobbet. Inte riktigt kul. Vad kan man göra åt det? Inte mycket, det är väl bara att acceptera; detta blev en tämligen oansenlig, grådimmig pärla i mitt livs halsband. Lika bra att gömma den bredvid någon annan, lite roligare pärla.

Till exempel denna; detta kort tog jag när jag låg på soffan en kväll i stugan. Ni vet, man ligger och slötittar upp i taket och då ser man detta:

Vi har världens knäppaste tak i stugan, detta är i vardagsrummet och där finns dessa flätade partier omväxlande med slät, vanlig takbeläggning. Det flätade är gjort av band som användes inom televerket tidigare, fråga mig inte till vad. Men tänk er bara tanken; att två människor bestämmer sig för att fläta sitt tak.

I matrumsdelen i köket är hela taket flätat och i själva matlagningsdelen finns ett, ganska vackert, rutigt, furutak. Jag tog för givet att jag kunde vitmåla det rutiga taket, men det visade sig vara av plast. Kan du tänka dig något sådant?! Det är så läckert, vilka människor de måste ha varit, de två stugbyggarna. Se där, nu blev jag på bra humör igen, kanske dags att gå och umgås med livskamraten en stund och visa att jag faktiskt kan vara trevlig, åtminstone en stund. Det gäller att ta vara på de små stunderna!

Idag har två av mina grannar, (hej!) tänt sina adventstakar i fönstren. Har ni tänkt på vilket underbart vackert sken dessa ljusbärare ger? När jag så åkte iväg till Konsum så tänkte jag på vilket helgerån det hade varit, i min barndom, om man tänt adventstaken före advent. Nej, det hade absolut inte gått för sig.

Tankarna gick vidare till Skyltsöndagen, med stort S! När skyltfönstren var förtejpade och vi inte hade en aning om vad som doldes sig där bakom. Känslan när man sedan gick runt och alla skyltfönster var fulla av de mest underbara saker. Vilken fantastisk värld som öppnade sig. Att få gå runt och titta..hos fröknarna Pettersson, hos Fältmans skor, hos Gerdins Bokhandel..och sedan sluta utanför Konsum där man, hör så fantastiskt, slängde ut karameller vid ett visst klockslag. Då gällde det att vara beredd och att ha med sig förstärkning i form av föräldrar som också kunde plocka godis.

Känner man samma förväntan nu för tiden? Inte jag, visst är det trevligt med skyltsöndag (lägg märke till att nu är det med litet s) men nu är det ju bara kommers det handlar om. Upplevandets glädje är borta och det tycker jag är synd. Men jag längtar till på lördag kväll, då ska jag tända mina adventstakar och njuta av det vackra ljuset. Vem vet, jag kanske inte kan ge mig tåls utan redan på fredag kväll......

I går kväll såg jag intervjun med Vattenfalls (f.d) VD. Man visade då en bit ur en video inspelad för internt bruk inom Vattenfall. För dem av er som inte såg detta inslag så var det en mycket glad video, med sång, dans och glada miner, så här roligt har vi hos oss. Videon fungerade (förhoppningsvis) bra i den miljö den var tänkt att fungera i men så här i efterhand så ger den lite unket intryck.

Men de ska inte vara ledsna för det. Se bara på denna videosnutt så kul man ha på jobbet!
 

Nu har jag minsann lagt in en bild! Den är för stor, men jag vet inte hur man gör den mindre, så den får vara så här tills jag antingen lär mig att förminska den, eller helt enkelt plockar bort den. Kortet är taget i morse från stugan. Jag älskar den utsikten, vem har sagt att hösten inte kan vara alldeles underbar?!

I eftermiddags när jag satt och drack eftermiddagskaffe med min pappa så berättade han, gång på gång, om någon ur nattpersonalen som brukar stryka honom över håret när hon går ronden på natten. Han hade sådan längtan, och tacksamhet, i rösten att jag bara ville gråta.

Sedan mamma gick bort så har han inte längre någon som sjunger "Du är min man" (Helen Sjöholms låt) för honom och saknaden efter att inte vara ensam är djup. Det spelar ingen roll om man är 90 år, 9 år eller 9 timmar, vi behöver alla beröring. Jag känner en väldig tacksamhet mot den medmänniska som ger av sig själv; stryker min pappa över håret. Gesten är liten, men den betyder oerhört mycket.

Stugan är förberedd på jul nu. Väldigt lite, men en krans på dörren, en tomte i köksfönstret och ett bord med lite julkänsla. Om jag fick göra som jag egentligen vill så skulle jag frossa i julsaker även där, men...det får räcka med detta.

Här har man en 18 månaders tjej i huset och räknar naturligtvis med att bli väckt ganska tidigt. Men vad händer? Klockan 08:50 blir man väckt av livskamraten som säger; nu tror jag att hon pratar därinne.

Vilken liten slö'is! Vi har suttit uppkurade i Laminon och druckit välling (ja, inte jag förstås, jag drack thé), lugnt och stilla. Nu har hon precis vaknat till ordentligt och plockat fram favoritleksaken; dockvagnen. Nallen och vår gamla docka är nedbäddade och nu är hon i full gång. Vilken härlig start på en ny dag! Tänka sig, solen är dessutom framme!

Både igår och idag har jag varit så himla trött, det måste vara detta gråa och trista väder som påverkar mig på ett negativt sätt. Men i eftermiddags kom L och med henne följer alltid ett ständigt solsken. Hon pysslar här hemma, hon "pratar" oavbrutet, hon har lärt sig att stå på ett ben minsann, och att snurra runt, och det visar hon gärna att hon kan.

Nu har hon fått välling och tagit nallen med sig i säng, CD:n snurrar därinne och inte ett ljud hörs. Jag måste nog prova att spela den CD:n när jag inte kan sova för den verkar ha en oerhört sövande effekt. Dags att åka iväg till "StorKonsum" för vi är utan blöjor hemma.

PS! Något jag funderar på i dessa "svininfluensetider" är om det finns någon statistik över hur många som dör i den "vanliga" influensan som kommer som ett brev på posten varje år? Kan det vara att det är yngre som drabbas denna gång som gör att det blir så mycket skriverier? Spelar det mindre roll om det är åldringar som drabbas?Bara en liten funderare. DS!

Idag är det tungt, tröttheten ligger som ett täcke över mig och jag längtar faktiskt efter att få gå och lägga mig. Hur kan det vara så helt plötsligt? Bara pang bom. Inte kan jag skylla på att jag är sjuk heller, inte minsta lilla hosta eller nysning, inte ens huvudvärk eller något annat.

Det är nog inget annat att göra än lägga sig på soffan, slötitita på TVn eller kanske läsa ut boken Pojke försvunnen av Anna Jansson. Så får det bli.

Det händer ofta att jag får trevliga, roliga mail. Här är ett som också visar att vitsmakarna hänger med:

Det var en björn, ett lejon och en gris. Björnen sa: om jag morrar så skakar alla av rädsla.
Lejonet sa: om jag morrar så flyr alla.
Då sa grisen - det är väl inget om jag nyser så går hela världen och vaccinerar sig...

Tack för det mailet!

Vi har varit en vända till sta'n och min längtan väcktes. Längtan efter att få plocka fram alla tomtar, att få börja JULPYNTA!!!! Visserligen tycker jag att affärerna börjar plockar fram julpyntet för tidigt, men nu har det varit så mörkt och trist så länge att nu behöver vi lite ljus. Ljus i form av vit, gnistrande snö, ljus i form av tända ljus, ljus i form av adventstjärnor, ljus i form av slingor - över buskar, längs husväggar, kanske rentav i form av någon ren utanför något hus.

USA är ju ett "föregångsmannaland" när det gäller julpynt och de kan verkligen frossa i det mest osmakliga pynt man kan tänka sig. Men, vadå, blir någon lyckligare av blinkande, mångfärgade lampor och plasttomtar så.....

I år har vi ju dessutom ett nytt litet tillskott i familjen så nu blir det extra roligt att få arrangera tomtelandet. Så här såg det ut för några år sedan:

Sedan dess har tomtesamlingen vuxit och nu kan jag ju verkligen frossa i allt pyntande och så skyller jag det på lilla Lilly. Tack och lov för barn som ger en möjlighet att få använda de barnsliga sidor man har.......

Något jag aldrig kan förstå är att många vuxna anser att man ska berätta för de små barnen att "tomten inte finns". Ja, jag markerar orden för ni kommer aldrig att få höra mig säga det. Vadå, inte finns!? Vem är det då som kommer, iklädd päls, tjocka stövlar, skägg och säck med klappar på ryggen, jag bara frågar....År efter år efter år...."inte finns", det var det dummaste.....

 

Jag måste säga att jag har aldrig upplevt det som världens roligaste sak att ta kontakt med myndigheter, elföretag eller vad som helst per telefon. När Internet kom så tyckte jag det var jätteskönt att kunna sköta beställningar, avbokningar och smärre ärenden genom mail till kundtjänst. Snabbt, enkelt och på mina villkor.

På den sista tiden så har jag dock haft anledning att kontakta en rad myndigheter som jag aldrig haft kontakt med tidigare och, döm om min förvåning; jag har bemötts ytterst vänligt, människorna har varit väldigt service-inriktade, de har tagit reda på saker åt mig, har ringt tillbaka och informerat, jag har fått lämna saker på deras hemadress m.m. En del har varit så öppna och hjälpsamma att det känns som att ringa till en (ytlig) bekant.

En eloge till dessa okända telefonröster som gör allt de kan för att hjälpa till. 

Hela dagen har regnet strömmat ner. Jag hade bestämt mig för att vara ett trevligt sällskap i bilen från Sundsvall och hem, men utanför Ö-vik så gick det inte längre. Man sover så gott i bilen, med vindrutetorkarnas svischande, sövande musik i öronen och regnskvalpet runt däcken....skönt...., men tråkigt för livskamraten förstås.

Tidigare i våra (yngre) liv så brukade vi lösa korsord tillsammans. Nu tänkte jag att vi skulle prova med Sudoku i lördags kväll, men ack, ack, det gick inte. Klockan var knappt 20.30 så meddelade livskamraten att han skulle minsann gå och lägga sig. Så där satt jag ensam, men så kan det bli ibland. Livskamraten har värk och gårdagens tunga lågtryck knäckte honom. Det händer ibland och det har jag fått vänja mig vid. Men det var mysigt att lägga sig tidigt och läsa: Torbjörn Flygts Himmel. Flygt är en ny bekantskap för mig och en mycket trevlig sådan. Regnet dundrade mot plåttaket, livskamraten snusade gott bredvid mig och livet kändes bra. Ibland behöver man inte mer.

Idag är det en lugn dag, det regnar ute, temperaturen håller sig kring 0-strecket och vi ska bara relaxa hela dagen. När vi satt och åt lunch så kom vår lilla ekorre springande längs muren utanför uteplatsen. Han såg mäkta upptagen ut och hade en stor kotte i munnen. Han har ett vinterförråd i tallen till höger om uteplatsen. Vi kan se honom springa förbi i sydvästra fönstret, därefter dyker han upp i västerfönstret och störtar rakt upp i tallen, han är snabb den lille rackaren. När jag hade hängt ut en matta på vädring över muren så var han där och slet lugg ur fransarna, så han har säkert ett väldigt skönt och ombonat bo någonstans. Vet ni vad han heter? Talgoxen, och vi förtydligar det med att det är talgoxen med den långa ludna svansen. Så kan det bli ibland när man inte lyssnar ordentligt på varandra.

Jag har målat en liten fotpall som fanns här i stugan. Min tanke var att sätta på ett lite tuffare tyg, troligen i svart, men så blev det inte. I mina gömmor (hallgarderoben) hittade jag ett tyg som kändes rätt. Nu fattas bara den lilla tygremsan längst ner på kanten.

Jag tänkte ta de fyra stolarna i samma färg och samma tyg. Vill jag tuffa till mig så kan jag alltid byta ut tyget mot svart lite senare.
Vi träffade ett par av våra andra grannar igår. De berättade att det finns ett rävgryt alldeles i närheten av stugan och att räven brukar vandra omkring. Det stämmer nog, för vi såg spåren efter honom igår. Ett par bävrar finns i sjön även om grannen var rädd att de skulle vara skjutna nu (det vore väl synd) samt att både varg och björn har synts till i området. Härligt, även om jag inte vill stöta på vare sig varg eller björn, men roligt att de finns här. Sedan hörs sjön vara väldigt fiskrik också, jag får väl lära mig fiska. När jag läser "blogg-grannen" Gunnels Guldfyndigheter, så förstår jag ju att fiske är härligt även om jag inte har upptäckt tjusningen med det.
Nu sitter jag och funderar över, ja vad heter det, se bilden:

en sådan förvaring för socker, mjöl etc. Visst måste jag låta den sitta kvar? Det känns som att jag inte kan ta bort den. De övre skåpluckorna är dock packade in i bilen. Den gula färgen ska ersättas med antingen vaniljfärg eller äggskalsvit, få se vad det blir.
Nu har jag fräschat upp den öppna spisen också. Jag sänder återigen en tacksamhetens tanke till killen på Colorama som kunde bryta till exakt färg. Visst är den fin?

Fortsätt att lata er och njut av lördagen!

Jag har just läst igenom ett av mina gamla inlägg Inredningsblogg där jag beskriver tankarna på hur vårt nya lilla badrum, 2 kvm, i stugan ska se ut. Tänk, det har blivit som vi tänkt. Något runt fönster har vi inte satt in ännu, det får komma till sommaren, och träsponten blev äggskalsvit istället för ljusgrå, men för övrigt stämmer det. Badrummet är så litet att det är svårt att ta kort med vanlig digitalkamera därinne, men jag har försökt så titta nedan:

Dörrlisterna är inte målade ännu, men det man ser är det inbyggda förvaringsskåpet längst till vänster och de öppna hyllorna in mot tvättstället och tvättstället förstås.

Tack vare att vi har nära till IKEA så kan man matcha det mesta, och det mesta är köpt i Fyndhörnan, detta fantastiska hörn där vi köpt såväl tvättställskommod som tavla och badrumslampan (precis den lampa vi tänkte ha, men 70 % billigare)! T o m fägmatchat lock till toastolen, va' sägs om det!

Skulle det vara så att någon känner för att sitta och filosofera så kan man studera denna fina blomtavla och filosofera omkring den. Jättefin tycker jag. Den kostade 39;- i Fyndhörnan och ramen tog jag med mig från ramavdelningen men när jag kom till Fyndhörnan så fanns den där också, bra mycket billigare. OK, nu slutar jag med reklam för toaletten. Vattnet har frusit så nu ska jag ut och hämta sjövatten så att jag kan diska upp efter gårdagens härliga middag. Idag blir det mycket vattenhämtning för det ska duschas. Vi har upptäckt att i ett av rummen på övervåningen så finns faktiskt avloppsrör, det är uppenbarligen tänkt som badrum. Duschkar fanns i källaren tillsammans med liten portabel dusch så nu har vi möjlighet att duscha inomhus fast vi är utan vatten. Det är nära till sjön, men trappan uppför slänten är lååååång

Igår var vi ute på stugan, kallt var det när vi kom dit och jag fick i uppdrag att sköta om allting inne, dvs elda, sätta på element på utvalda ställen och i största allmänhet fixa och dona. Sagt och gjort, jag "donade" och trots att jag tänkte på att inte sätta på alla element samtidigt så var det just vad jag gjorde. Kolsvart blev det, och jobbigt var det att hitta vilken säkring som gått. Ingen säkring inne i stugan utan på elskåpet som sitter på ett träd ute i skogen. Men man lär sig, jag kände mig som en riktigt primitiv människa där jag satt och huttrade i mörkret framför den enda värmekällan, den öppna spisen. Rått och primitivt! Men sedan fixade livskamraten naturligtvis till det där med säkringen och det primitiva utbyttes mot; ska vi bara värma upp ett par pizzor i mikron? Så hamnade vi rakt in i nutiden igen.
Men skönt  är det ibland att bara vara, inte behöva prestera utan bara existera. Existera är det enda man vågar göra så här på fredagen den 13:e, lugnt och skönt, en påse popcorn och ett glas vin, livet är gott! Ikväll blir det en tidig kväll tror jag, kanske med en god bok eller så kanske vi bara ligger och fantiserar lite, livskamraten och jag, det är också livskvalitet.

Idag är det städdag, eller snarare plockdag. Det har varit så mycket de senaste veckorna med tjänsteresor och, inte minst, resor till stugan att nu är det dags att komma ikapp här hemma.

Tidigare när jag städade och höll på hemma så brukade jag sätta på CD-spelaren och spela "musik under arbetet". Men efter mitt brustna aneurym så har tystnaden sänkt sig över hemmet. Jag tål helt enkelt inte så mycket bakgrundsljud. CD-spelaren är rentav bortplockad, kastad? jag vet inte.

Men idag har jag städat badrummet till Phantom of the Opera och just nu sjunger Roy Orbison sina gamla godingar. Vilka roliga minnen från ungdomsgården som väcktes till "Pretty woman"!

Jag har nämligen blivit inbjuden till Spotify (tack Sofi!) och så roligt det är, jag har lyssnat på the Animals, (House of the Rising Sun, ett par gången faktiskt). Oj, nu startar "Love hurts", hur länge sedan var det som man hörde den? och ändå minns man orden? Inte riktigt läge för Alzheimer än alltså..

Alltså, var var jag, jo Animals och Diana och Corinne och Howlin' Wolf och Totta Näslund och...... hur kul som helst. Detta är teknik som jag gillar ...oh yea, I live my life to be with you...Anything you want, you got it....sjunger Orbison, Anything at all, klok man! Nu ska jag städa lite mer före Fars Dags-middagen. Oh yeaaaaa!

I morse när jag satt och läste nyheterna på datorn så hade jag fått ett mail från väninnan på Österlen. Egentligen ett kedjebrev, men det var väldigt tänkvärt så jag delar med mig av det på detta sätt:

"Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.

Våra sängar var målade med blybaserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.

Vi drack vatten från trädgårdsslangen.  Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.

Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen hade mobiltelefon.

Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.

Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem! Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor! Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.

Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Titta på detta inlägg från en italiensk fotbollsmatch. Vem har sagt att idrott inte är på liv och död?

Igår, i Piteå, så skrev jag att idag fanns inget speciellt att skriva om. MEN när jag satt där vid datorn i receptionen så kom en man gående nerför den gamla, vackra trappan på Pite Stadshotell. Han pratade högljutt med någon, trodde jag, men upptäckte sedan att han gick med öronsnäcka och pratade i telefonen. OK, han passerade förbi, men precis när jag hade loggat ut så vände han och kom tillbaka.

Han ställde sig och hängde över receptionsdisken och fortsatte sitt högljudda samtal. Just när jag passerade honom så  G Ä S P A D E han högt och länge rakt in i mikrofonen.

Vad är det som gör att människor som pratar i sina mobiler kan prata hur ogenerat som helst om allt mellan himmel och jord? Hur kan man gäspa någon rakt i örat på detta viset?
Tror alla dessa mobiltalare att de med automatik får en liten glasbubbla omkring sig som gör att vi andra besparas deras snack om saker som bara angår dem?

Då ska jag be att få upplysa er om att: så är inte fallet, ni hörs och ni stör. Ni är inte så viktiga att er omgivning måste veta allt om er!

Se där, lite ilska som fick pysa ut.

 Arbetsdagen är över, jag har till och med hunnit ut en vända på Piteå Centrum, provade lite kläder men kunde snabbt konstatera att de var inte rätt plagg för mig. Någpt har definitivt hänt, urvalet har minskat, det kanske börjar bli dags att gå på sportavdelningen och prova tvåmanstält.....

Nej, bort med de negativa tankarna. Kvällen sträcker sig framför mig, helt ensam på mitt hotellrum. Gardinerna är fördragna, boken (böckerna) är framlagda, Arga Snickar'n på TV, ja, det kan nog bli en avslappad kväll. Detta får bli en absolut meningslös blogg, jag har inget att fundera kring, att vara retad eller glad för....

Idag har varit en lite stökig dag, fullt upp. Men nu är huset tomt, förutom på livskamraten då förstås och mellanbarnbarnet som sitter vid ena datorn. Lite löjligt egentligen, här sitter jag vid den stora datorn, mellanbarnbarnet sitter vid den lilla vita och livskamraten, som vill känna sig som en i gänget, har satt sig vid den lilla svarta. Nästa steg är väl att vi börja skicka sms till varandra.....

Nej, i kväll har jag tänkt att läsa en bok; Maintenance Planning and Scheduling Handbook, lockande titel eller hur. Men på något sätt så har jag ett motstånd mot att börja läsa den så istället kan jag tipsa om några andra bra böcker som jag läst på sistone:

Först ut är den omtalade Hypnotisören av pseudonymen Lars Kepler. Vilket betyg vill jag ge åt den?  rosor blir det. Den var skrämmande, otäck och väldigt bra skriven. Läs den, men helst inte en kväll när du är ensam hemma.

Nästa bok är Den utstötte av Sadie Jones. Den ger jag  rosor. Ikväll är jag generös, men jag tyckte att den var gripande och, samtidigt lite otäck. Världen kan vara en grym plats ibland.

Den tredje boken är Sånt man bara säger av Helena von Zweigberk. En ny bekantskap för mig, men jag kommer sannolikt att läsa mer av henne. En bok om människors svaghet men också om människans styrka i olika situationer. Läsvärd och jag ger den  rosor.

Jahapp, det var det. Nu kan jag inte dra ut på tiden längre utan det är dags att dyka ner i boken om hur man formar en organisation utifrån Lean-konceptet. Önska mig lycka till!

Tänk att döden finns, så tråkigt  och vad den ställer till...Detta skriver jag utan att tänka på de verkliga tragedierna som inträffar ibland och där hjärtat bara gråter när man tänker på vad som hänt. Ibland längtar jag så efter att få prata med mamma och oh, vad hon skulle ha tyckt om stugan. Förutom att hon skulle oroa sig för de långa bilresorna, att det kostar att ha en stuga etc. Men de funderingarna hör mammor till så....

Men tänk att få sitta och prata med gubben Knutte som byggde vår stuga, som började 1955 och inte slutade förrän döden kom, 2005. Som efter vad jag nu fått höra varje dag promenerade till hustrun på vårdhemmet 2 gånger, punktligt som en klocka, och som däremellan hann en tur ut till stugan. Grannen berättade att han brukade prata med Knutte en stund varje dag när han skulle gå till stugan. Varje gång slutade samtalet med att Knutte sa; nej, nu ska jag gå iväg och gjuta.

Trodde grannen - tills han upptäckte att Knutte sa att han skulle gå och njuta. För det gjorde han uppenbarligen när han jobbade och slet med stugan. I fredags kväll satt vi framför brasan och tittade igenom några av de böcker som finns efterlämnade. "Konsten att arbeta med smide, med silver" etc. Tydligen hade paret många strängar på sina lyror. Här ska ni få se ett exempel på vad han gjort i smidesväg:

Två av dessa prydnader hänger i uterummet och två hänger på murarna runt "pation". Vackra eller hur. Om man granskar dem noga kan se de små detaljerna som visar att de är handgjorda och tänk, vad det ökar värdet på dem.

Inte nog med det, paret tillbringade mycket tid utomlands också. De har tapetserat trappuppgången med vimplar på ena sidan. De kommer från såväl Thailand, Spanien, Tyskland, Holland som Åre och Norrköping. Kul, men de ska plockas ned. Men på den andra väggen i trappan har de klistrat upp servetter från olika ställen i världen; Kanada, Missouri m fl. De sitter fast och de utgör en väldigt rolig och annorlunda detalj. I helgen kom jag på att jag kan måla runtom dem och sedan sätta smala, svarta lister som ram runt varje servett. Det tror jag kan se fint ut. Men tänk så roligt om vi hade fått träffa detta par som har lagt ned så ovanligt mycket av sina själar och hjärtan i denna stuga.

Detta är några vimplarna som ska plockas ned. Jag undrar om det, mycket aktiva och idérika paret skulle uppskatta att just vi tagit över stugan......