En skön avslappnad dag som började med ett kort besök hos världens underbaraste ettåring. Hon var glad som vanligt, smilade och plockade med diverse leksaker. Gojan Jako var också ute och passade på att umgås. Han ville sitta på min axel, men tyvärr hade jag ganska stora knappar på t-shirten så det gick inte så bra. Jag vill ju ha mina knappar kvar. Tänk att det kan gå så bra med en papegoja och en liten tös. De har respekt för varandra och håller sig på varsin kant. Förutom när Lilly går i säng och hennes föräldrar går ut. Då sätter Jako igång och ropar på henne. Som tur var  sover hon bara vidare i godan ro.

Idag har jag handlat en ros, Feuerwerk, och 4 lavendel Hidcote. I min "inmurade" rabatt har jag nu rosorna Terese och Louise Bugnet, Maiden Blush, 2 Venusta Pendula, Feuerwerk och en som antingen är Nina Weibull eller Europeana. Dessutom lavendel, blå stäppsalvia och några rosa och nästan svarta liljor. Det borde bli jättefint nästa år om allting överlever.

Nu har det börjat regna, stillheten sänker sig över grannskapet, jag skulle gå över till en granne i kväll och titta på hennes trädgård men det får väl bli en annan kväll. Vi ska grilla en lätt middag och sedan tror jag livskamraten tänker titta på fri-idrott och då passar jag på att läsa någon av mina nylånade böcker. En alldeles underbart skön och lugn fredagkväll önskar jag er!

Ännu en sommardag! En dag med bara avslappning och lite stök i någon rabatt här och en annan rabatt där. Häcken blev klippt, men jag vet inte riktigt vad som var fel för den blev inte så jämn och rak som den borde varit, men det får vara bra ändå. Dagen avslutades med ett restaurangbesök med världens underbaraste ettåring och hennes föräldrar. Att ett så litet barn kan vara så go' och rar, det känns som att hon håller mitt hjärta i sina små händer.

Igår tittade jag lite på andra bloggar och funderade över hur olika de är till sina innehåll. Några skriver så engagerat om olika frågor i samhället, andra lika livfullt om sina kläder och fester medan andra gör som jag; bara skriver lite om dagens innehåll. En mycket fin och filosofisk blogg på Aftonbladet fick mig att börja fundera vad det är som gjort mig till den människa jag är.

Svåra tankar, men något som alltid funnits med mig, om än i olika skepnader, är en tro på någonting. När jag var liten så skrev jag i vännernas böcker att jag ville bli missionär. När jag blev tonåring så var jag inne på kommunistiska tongångar, likhet för alla. Som vuxen blev jag mentalskötare och arbetade inom sjukvården. Efter 9 år  minns jag att jag tänkte att "så skönt det skulle vara om man fick känna att man avslutade ett arbete någon gång". Det kände jag aldrig när jag arbetade med människor. Detta innebar ett byte av arbetsmiljö, från landstinget till det privata näringslivet och där är jag fortfarande kvar och trivs alldeles utomordentligt.

Men när jag tänker tillbaka; missionär, kommunist, mentalskötare så kommer jag fram till att egentligen är det känslan av att vilja hjälpa, stötta, dela med andra människor som var, och är, drivkraften. Jag går inte i kyrkan annat än när det är någon bemärkelse av typen bröllop, dop eller annat. Men jag känner mig avslappnad i kyrkan och skulle gärna vilja att vi hade det som inom många andra religioner; att man bara kan gå in och sitta en stund och tänka en stund, alldeles för sig själv. Jag skulle vilja känna en trygghet i kyrkan som jag tyvärr inte upplever idag.

Kommunist, javisst, att köpa posters med Che Guevara och Mao, att läsa om Ryssland, intressant, men engagemanget gällde människorna, det jag uppfattade som rättvisa, lika för alla, det var så jag ville tro att det var.

Att arbeta inom mentalvården trivdes jag med ända till dess att jag åkte buss en gång från lasarettet, tittade på de julfina fönstren i husen vi passerade, och tänkte; så fint på ytan, men så mycket elände innanför. Då kände jag att jag inte hade mer att ge inom det yrket. Det som var jobbigast var just detta att inte veta om det man gjorde hade någon egentlig effekt på människors liv.

Vid den senaste ledarutbildningen jag gick så gjorde vi en test och jag hamnade inom området barbapappa/barbamamma och det är nog sådan jag är. Alla ska må bra omkring mig, alla ska få det de behöver och vill ha, jag vill jämka och ena.....usch det låter nästan lite jobbigt detta. Ibland blir man filosofisk, det kanske spelar in att det nu bara är en semesterdag kvar, sedan ska jag tillbaka till arbetet med alla ambulanser, plogbilar och u-båtar (termer från ledarutbildningen) och då är det minsann inte alltid lätt att vara barbamamma. Jag tänker mig själv som en rosa, mullig Barbamamma och delar med mig av en kram till var och en av er som läser detta!

Äntligen kom den, den alldeles perfekta semesterdagen. Med morgonfika ute i solen, med trevligt sällskap under carporten, med städning av dotterns bil (nja, det är väl tveksamt om det var dagens höjdpunkt), med kaffe och tårta med de trevliga grannarna och därefter INGENTING SPECIELLT. Bara njuta av solen, värmen och trädgården.
Njut av livet!

Vår underbara hörna för att njuta av eftermiddagssolen. Se palmen till höger som vajar i vinden.
Utsikten från middagsbordet.
Samma utsikt lite senare. Med ett glas vin och laxtårta i magen så vilar man så skönt.....
....och tittar man uppåt så är utsikten sådan!

Dagen går mot sitt slut. För första gången på jag vet inte hur många år så har vädret inte varit riktigt soligt och fint fast det är min födelsedag. Jag har haft turen att få tillbringa mina födelsedagar ute på altanen med nära och kära i ett antal år nu. I år klarade vi av att sitta ute och äta själva middagen men efterrätten fick vi ta inne tyvärr. Det har varit en lugn och fin dag även om jag saknade några av dem som "alltid" är med på mina bemärkelsedagar. Mitt ena barnbarn som är med en kompis i Lövånger, hoppas ni har det bra! Även min pappa, min syster och svåger saknades runt bordet. Min pappa är och hälsar på min syster och jag har naturligtvis pratat med honom idag. Han var lite osäker på vad det var för speciellt idag, men gratulerade naturligtvis varmt när jag berättade hur det låg till. Efter vårt samtal tog jag fram madonnabilden. Under den står 1 augusti 1953 och pappa köpte den till mamma efter att jag fötts. Madonnan är vacker i mina ögon och betyder mycket för mig eftersom jag ser den som ett tecken på den kärlek som rådde mellan mamma och pappa. Visserligen har pippin Jocke varit och gnagt lite på ett finger men det kan inte hjälpas.

Tänk snart får vi planera pappas födelsedag, 90. Det ska bli jätteroligt och jag hoppas verkligen att hela familjen kan träffas då. Det är inte så ofta man får gå på 90-årskalas minsann! En lite trött kram till alla, och en extra varm till er på Österlen!

Visst är det något underligt när en positiv och glad människa helt plötsligt börjar använda ett ord mer än något annat. "Ska vi fara till sta'n?" Nej! "Ska vi göra ditten eller datten?" NEJ! "Ska vi....." Nej! Inte nog med det utan många meningar börjar Jag förstår inte varför de gör si.... eller så. Hamnar han, för det är en man, bakom ratten på en bil så börjar mumlandet kan inte köra, dumdj--lar, parkera på det sättet, varför kör han inte etc etc. 

Ett tidigare gott samarbete får sina törnar, "ska jag lägga dem åt det hållet?" Inget svar så då lägger jag dem åt det hållet. Då vaknar han till nej, inte kan du lägga dem åt det hållet, de ska ju ligga så här, mummel mummel, mutter mutter.

Vid sänggåendet tar han makten, dvs fjärrkontrollen, i sin hand, zappar runt mellan olika kanaler och inom 30 sekunder, snarkar han gott. "Om du ska sova kan du väl släcka TVn". Jag sover inte, zzzzz zzzzzz. Efter en stund försöker jag försiktigt ta fjärrkontrollen ur hans hand, men se, då vaknar han direkt, stirrar bistert på mig och därefter på TVn i 20 sekunder innan han återgår till snarkandet.

Lägger man ihop allt detta plus det faktum att han passerat 60 så kommer jag bara till en slutsats; han har hamnat i klimakteriet. Varför finns det inga artiklar som  handlar om männens klimakterium? Vad kan man göra när detta inträffar? Hur lockar man tillbaka den snälle och positive människa man en gång lärde känna? Är det någon som vet? Kram

Klockan är 10.40. Gimli, den lurviga nakenhunden, är promenerad, förmiddagskaffet står här bredvid mig, hela dagen ligger framför mig och jag funderar; vad ska jag göra idag?

Jag älskar min trädgård och får ibland kommentarer om att jag borde visa upp den. Åsele Trädgårdsförening var här förra sommaren på en snabbvisit, och det var kul, men att visa upp det som är min ögonsten känns inte aktuellt. Det är trots allt för min egen skull jag håller på i trädgården. Men i början på sommaren så hittade jag på nätet en uppmaning om att skicka in bilder på trädgården och på så sätt vara med i en tävling. Eftersom jag alltid tar bilder löpande på hur allt utvecklar sig så tänkte jag; varför inte? Så jag har verkligen försökt tänka på att det inte ska ligga någon sekatör eller annat livsnödvändigt framme som kan synas på bilderna. Idag gick jag in för att se vilket stoppdatum det var på inskick av fotografier och gissa vad? Jag minns inte på vilken sajt tävlingen var!! Så var det med det! Det hade varit roligt att vara med men......

Idag ska vi åka och hämta 22 kvm gårdsten som vi hade turen att hitta på Blocket. Lite reklam nu, vilket fantastiskt verktyg Blocket och Returmarknader m m är. Tänk att det som är mitt "skräp" kan passa någon annan. Denna vår har jag lagt ut ett par saker på Blocket och blivit lite chockad över hur fort det gått att bli av med sakerna. Jag har alltid hållit låga priser för det viktiga är inte pengarna, utan att sakerna kommer till användning och det har väl bidragit till den snabba försäljningen.

Det kommer alltså att bli mer stenläggning framöver. Min första prioritet är förstås fortsättningen på den lilla rabattmuren, men sedan kommer det stora arbetet med att stensätta under carporten. Jag känner hur valkarna i händerna börjar förbereda sig att komma och naglarna som vuxit till sig denna regniga sommar, förbereder sig på att gå av, men det är väl saker man får ta. Ett par nya arbetshandskar behöver jag i alla fall. När jag ändå är ute och handlar så kanske jag skulle handla lite för att förbereda lite inför den kommande födelsedagen. Ja, baka kan bli ett bra komplement till stenhämtning denna gråmulna dag. Dagen är räddad. Jag lägger in en av mina blombilder och önskar er en härlig söndag. Kram!

Nöjd, nöjd, nöjd är jag med min lilla mur runt rabatten. Sanden tog slut så jag hann inte göra hela rundeln, men en bra början är det. Nu kanske jorden håller sig på plats innanför kanten. Om det nu bara kunde vara uppehåll så att blommorna får en chans att räta på sig.

Jag vill så gärna lägga in en fin bild i toppen av bloggen, men hur ändrar jag höjden på bilden? Det blev en jättestor bild när jag provade så jag fick ta bort den igen.

Är det någon som kan hjälpa mig? Nu är det någorlunda uppehåll så nu ska jag ut och göra en liten mur runt en rabatt, spännande. Jag har aldrig gjort något liknande förr, men någon gång ska vara den första. Snälla, snälla  hjälp mig med bildformat, jag vill också göra lite fint på min blogg. En bedjande kram till er alla duktiga människor!

Regnet har bara vräkt ner i kväll, burr. Men vi har suttit ute på glasverandan med en karaff vin, tända ljus och trevligt sällskap. Då känns livet väldigt bra i alla fall. Inte ens hunden Gimli, den lurviga nakenhunden i detta fall, har velat gå ut. Jag försökte få honom att kissa nyss före vi går in, men han vägrade. Istället kurade han ihop sig bredvid mig i den nyinköpta soffan till loungemöbeln, för säkerhetens skull övertäckt med en fuskpäls och bara stirrade på mig, helt chockad. Gå ut!!?? i detta väder?. Gå själv om du vill! Men det vill jag inte. Kram!

Blogg, twitter - varför? Jag hade inte alls hakat på dessa trender med att skriva "offentligt" ända tills jag hörde att en kollega, hej Linnea!, bloggar. Naturligtvis måste jag läsa vad hon skrev och vad? upptäckte att hon skrev jättetrevligt. Sedan hörde jag att ytterligare en kollega bloggat i flera år och att hon hade spännande diskussioner ibland på sin blogg. Naturligtvis måste jag läsa även hennes blogg och att hon skriver jättebra, det vet jag ju sedan förut, tjenare Britta!

Så den 9 juli skrev jag en egen blogg, bara för kul, och upptäckte att det är just det som är grejen med att blogga. Det är roligt att uttrycka sig överhuvudtaget, det är lite spännande när man ser att någon / några faktiskt läser det man skriver. Jag förstår inte riktigt registreringen av antal besökare på bloggen, kan inte tänka mig att min blogg visats över 600 gånger, men jag vet att åtminstone någon gör det ibland.

Ersätter bloggen dagboksskrivandet? Jag skrev dagbok ett antal år, började alltid med att skriva Kära Kitty, inspirerad av Anne Franks dagbok. De böckerna finns kvar och är både roliga och sorgliga att läsa. Det mesta är skrivet när jag är upprörd över något, alltså en mängd fula ord och elaka påhopp på diverse personer. Någon enstaka gång skrev jag om verkliga händelser och det märkliga är att när jag läser det så minns jag. Jag minns hur saker luktade, vilka kläder jag hade på mig, hur det såg ut i miljöer som är renoverade och ombyggda sedan flera år. På ena sidan står skrivet över i stort sett hela sidan - schwartzwaldertårta - det var ett svårt ord att stava så det blev stora bokstäver. Tro mig, jag minns precis hur sagolikt god den tårtan var och hur "chokladig" jag blev om fingrarna efter att plockat åt mig de tunna, fina chokladbitarna.

En dagbok har en mängd hjärtan på framsidan och i varje hjärta står ett pojknamn. Det är nästan så jag blir generad när jag läser den boken. Där står varje blick noterad, varje beröring som skett (oavsiktligt och helt vänskapligt). Du milde, man kunde läsa in en hel romans i varje skeende. Men så flyktiga känslorna var - från den ena till den andra och sedan tillbaka ett nytt varv igen. Hjärtan, pilar, hästar på var och varannan sida. Men också roliga minnen, som när min kompis och jag tillbringade i stort sett en hel lördag i pappas plåtverkstad tillsammans med två killkompisar. Vi klippte ut smycken i kopparplåt, mest hjärtan, gjorde kunga- och drottningkronor, stansade hål och bara trivdes. I bakgrunden spelades House of the rising sun, min favoritlåt på skoldanserna för den var så lång och man kunde dansa så nära varandra.

Ja, för mig så är nog bloggandet som ett slags dagboksskrivande. Jag skulle sannolikt heller inte ha startat med detta om det inte varit så mycket regn denna semester. Ibland har jag tänkt att jag borde skriva något provocerande, eller åtminstone engagerande, men uppriktigt sagt så kommer jag inte på något. Men det kanske kommer........ En regnvåt kram till er som hittar igen bloggen.

För några år sedan brast ett aneurysm i min hjärna och jag fick opereras. Fem månader senare fick jag operera bort ytterligare ett s.k tvillinganeurysm. Efter det har jag förändrats till en snällare människa. Min syster säger att jag har blivit så "dj.vla snäll" och min livskamrat säger att kirurgen måste ha opererat in ett förändringschips. Han tackar dig, Per-Åke, av hela sitt hjärta! En annan effekt var att jag fick vissa svårigheter med mitt audiovisuella seende (jag hoppas att jag skriver rätt nu). Som exempel kan nämnas att jag på morgonen kunde ta fram en jumper, vända den "rätt", varpå någon sedan påpekade att jag hade jumpern på avigan. För att träna mig så sydde jag mycket vilket gör att jag har ett antal gardiner där någon av längderna är sydda med fel sida utåt, en spetsgardin där en längd är upp-och-ner etc, etc. Det löjliga var att jag verkligen kollade, kollade och kollade igen, ändå blev det fel.

Jag har suttit i baksätet och försökt koppla ihop mig med säkerhetsbältet i framsätet, till förarens stora förvåning kan jag säga. Sonen hittade mig gråtande på golvet för jag kunde inte hitta "rätt ände" på dammsugaren för att kunna byta dammsugarpåse. När jag sedan blir korrigerad så är det omöjligt att förstå hur jag kunde göra så fel.

Men hjälpsam är jag vilket ibland ställer till problem för min livskamrat. Häromdagen skulle vi hämta en väggskärm (mycket snygg, indisk modell) på DHL. Naturligtvis hjälpte jag till att spänna fast skärmen på biltaket. Livskamraten dirigerade; haka i där, linda runt där, men det funkade inte för mig. Han, den gode kamraten, höll på att skratta ihjäl sig medan jag stod där och provade att haka i än här, än där. Det var inte utan att jag kände mig lite purken just då, men sedan var jag också tvungen att skratta åt eländet. Å andra sidan är det ju ett sätt att slippa göra vissa saker......kanske inte så dumt ändå! Kram, nu ska jag ut och förbereda för Windsor-stenarna.

ÄNTLIGEN - sol och varmt! Vilken härlig lååååång dag det har varit. Jag har hunnit med både att påta lite i rabatterna och hälsa på världens bästa ettåring. Idag skulle hennes mamma och pappa mura "blombänkarna" i  det fina renoverade växthuset, så då fick jag äran att vara med L. Någonting som jag, och alla andra mor- och farmödrar, aldrig kommer att förstå är hur det kommer sig att just jag / vi har världens underbaraste barnbarn. Det är lika märkligt för oss alla tror jag.

L skulle bada i badbaljan ute på altan, men det gick inte så bra. Badbassängen var jättehalkig, L halkade omkring som en hal tvål och farmor (jag) som skulle hålla den hala tvålen halkade in i bassängen, ridå! Som tur var föll jag inte rakt över L och jag lyckades hålla hennes huvud över vattenytan. Tur att hon inte är långsint, det var nog ett värre trauma för mig.

Vi är med hund i dessa dagar, Gimli, en kinesisk nakenhund med mycket hår, är på semester hos oss. Han blir omskött efter konstens alla regler så jag tror att han trivs ganska bra. Jag känner saknaden efter ett eget husdjur, men den tiden är förbi. Det går ju bra att "låna" Gimli ibland, sedan har jag ju papegojan Jako som behöver tillsyn ibland, för att inte tala om pappas >20 gamla Jocke, nymfparakit, som ju också behöver rent i buren, mat och vatten. Sedan har vi ju förstås Måns som behöver tillsyn när hans matte och husse är borta. Det borde väl räcka? 

Till middagen, grillad lax, egen dill och potatis, kan det bli bättre, så började jag planera för att höja en rabatt med hjälp av kantsten. Troligen blir det Windsor-sten, det är så snyggt. Jag har varit ute och måttat den rabatt som jag tänker börja med att höja. Det blir min rosenrabatt där Terese och Louise Bugnet trivs tillsammans med Morden Blush och två Venusta Pendula samt en ros som jag inte vet namnet på. Jag älskar rosor. Tack och lov för Roskraft på Österlen, där kan man köpa rotäkta, kanadensiska rosor och de trivs mycket bra här i Norrland. Klockan 22.00 börjar Dalziel och Pasco på BBC och de måste jag titta på, det är inte bara kanadensiska rosor jag älskar utan även engelska deckare. Idag blir det en varm och go' kram till den / de som råkar hitta min skrivelse!

Regn, regn, rensa, städa, plocka undan, titta ut på den fina trädgården där blommorna hänger och slokar efter allt blåsande och regnande.........puuuh! En liten, svag kram till er som också har semester (och till er andra om jag orkar)

Lite seg är jag idag, vi kom åter från världsmetropolen Åsele och dess marknad igår kväll så då har man väl rätt att känna sig lite "dagen efter". Vi hade lyckan att få med oss två av barnbarnen, 13 och 12 år, till besöket hos min syster. Vill man verkligen uppleva en marknad, var den än må ligga, så ska man ta med sig ungdomar. Halva lördagen tittade vi på t-shirts med häftiga motiv och smycken av allehanda slag. Däremellan så hann vi prova olika massagestolar för det behövde vi, i all fall syrran och jag. Dessutom tog vi en tur i vad jag trodde var Tekopparna, ni vet den där åkattraktionen där man snurrar lite hit och dit i lagom fart. Men det visade sig att det inte var Tekopparna utan något annat med betydligt mer fart! Kul, men både syrran och jag blev lite hesa av allt skrikande och tog både ett och två snedsteg när vi väl kommit av "karusellen"!

Men igår, söndag, så riktade vi in oss på uppträdanden. Vi började med breakdans och gick sedan vidare till varité. Vilken varité, jättemysig. När fakiren skulle ha upp en kvinnlig medhjälpare på scenen så satt den "elaka" systern och pekade i smyg på mig! Men det fick hon ångra för han tog upp henne på scen. Hon klarade sig mycket bra, hon kanske har något av linslus i sig? förutom i slutet när hon skulle dra ut en gaffel  ur hans näsa, då syntes det klart att det kändes tämligen äckligt. Sedan återkom samme man iklädd en ballong, underbart udda nummer, han imponerade stort på oss, förutom att tjejerna tyckte att det kanske var lite väl häftigt när han tappade badbyxorna!? Kvällen avslutades med Tomas diLeva. Vi gick faktiskt efter bara två låtar för tjejerna var ganska nöjda då, men han är utan tvekan en färgklick i tillvaron. Han pratade väldigt mycket om vad han hade under kaftanen och så chockade vi skulle bli om han skulle visa oss vad han hade. Under promenaden från marknaden så enades vi om att han sannolikt hade gammelrosa, knälånga mamelucker med spets nere vid knäna och som han broderat en regnbåge på. Jag undrar om vi har rätt..... Tack för att vi fick ha med er tjejer! Kram

När man träffar gamla vänner så är det många tankar, många minnen som kommer upp till ytan. Jag minns när vi flyttade in i den alldeles nybyggda lägenheten i Vårby Gård 1972. Mottot för området var att "varje barn ska ha sitt eget klätterträd" och därför var det också nya, små träd planterade överallt. Området var mysigt, vi hade promenadavstånd till badsjön i ett gammalt sommarstugeområde och vi brukade promenera ner till båthamnen där vi hade båten. När min väninna skulle flytta till Stockholm så var det självklart att hon skulle bo hos oss, vi hade ju en 3-rummare. Att vi inte hade några möbler i det tredje rummet gjorde ingenting. Vi köpte en ny madrass och lade direkt på golvet, mina 3 gamla målade dricka-backar med en skiva på fungerade som bord och därmed var rummet möblerat! Att sedan tänka sig att jag tog dessa 3 dricka-backar med mig från Holmsund till Stockholm känns lite overkligt idag.

Vårt tjusiga vardagsrum gick i brunt och orange, jättemodernt och snyggt (då)! Tyvärr fick mina oranga, snygga gardiner en rejäl skönhetsfläck det nyåret då jag, glad i hågen, kilade fast en raket i balkongräcket, tände på och ser man på; raketen gjorde en u-sväng och kom tillbaka ända in i rummet, landade på julgransmattan där den smällde. Gissa om vår gran såg bedrövlig ut efteråt! Inte lärde jag mig något heller av den episoden utan gjorde glatt ett nytt försök med en ny smällare. Denna raket fastnade i den snygga knalloranga gardinen och smällde där! Och det var den gardinen det. Så kan det gå.

I mitten av 80-talet så åkte vi förbi Vårby Gård för att se hur där såg ut. Nog såg det ut alltid, en del graffiti men mest klotter, "barnens klätterträd" var förstörda, nerböjda, splittrade. Vår fräscha loftgång såg bedrövlig ut. Varför blev det så? Det var tråkigt att se, jag hoppas att området har fräschats upp lite nu.

På eftermiddagen kom dottern förbi, lagom till middagen, så istället för två till middag så blev vi sex stycken. Konstigt att man kan få maten att räcka till hur många som helst när det är ens egna barn och barnbarn som kommer! De kunde inte stanna så länge eftersom det var premiär på Harry Potters senaste film men det är alltid roligt när de kommer och tråkigt när de far. Vi avslutade kvällen med en promenad och hamnade då hos en bekant som börjat väva drömmar om en jorden-runt-resa. Kan det vara något tro?
Åt vilket håll ska man åka? När är bästa tiden att fara iväg, det är ju flera klimatzoner man ska genom? Hinner man se något eller blir det: åt höger har ni Rio de Janeiro, vi stannar 15 min så ni hinner titta på sta'n. Vi får låta tanken mogna lite och se vad det  blir.
Kram till  alla semesterfirare som längtar efter vackert väder (och till alla ni andra också)

Igår var det tisdag och jag upptäcker att jag börjar redan bli lite dagvill. Jag  hade onsdag hela dagen så det kändes bra att "vinna" en extra dag när jag insåg mitt misstag.

Det kändes att det var semester igår;  jag har redan skrivit om att jag är väldigt väderberoende men jag tror inte längre att det bara är jag som är det. Igår fick vi ju ett kort besök redan vid 10-tiden på morgonen där vi satt ute och morgonfikade i solen. Tre timmar senare satt vi åter ute i solen, då under parasollet; 8 personer varav den yngsta var 1 och den äldsta fyller 90 i oktober. Då mådde den lilla rosa Barbamamman i mig jättegott. Att få sitta ute med sina närmaste nära och kära och äta Nisses underbara marsipantåra - kan något vara bättre?

När de försvunnit hem till sitt och jag kom åter efter en snabbtur till Konsum så fick jag beskedet att en "gammal" väninna ringt och skulle komma och äta middag med oss. Jättekul!, när  hon flyttade ner till Stockholm -72? -73? så bodde hon en tid som inneboende hos oss i Vårby Gård. Jag flyttade tillbaka norrut, men hon stannade kvar. Gissa om det var trevligt att avsluta dagen och kvällen med henne!

Så ska det vara på semestern; släkt, vänner, go' fika, grillat, lite kylt vitt vin - då mår jag gott. Men allt får väl inte vara helt i rosenrött så därför avslutade jag kvällen med att ligga på spikmattan (ja, jag tillhör dem som gått på reklamen kring denna matta). 10 minuters späkning på mattan med en god bok "Med döden som granne", Colin Dexter (Morse) och sedan sover man gott!
Kram!

Så vad hände då denna regniga måndag? Jo, jag besökte min pappa, besökte världens bästa lilla ettåring, var ute i trädgården och pysslade, ganska skönt egentligen. Och vad hände sedan; jo, vi blev bortbjudna på kaffe och ve och fasa, klockan är nu 01.06 och vi har just kommit hem!  Tala om långt kaffe! Uppriktigt sagt så har vi hunnit både dricka kaffe och påtår, få en liten smörgås och därefter få nattamat. Vad lär vi oss av det? Bjud aldrig på kaffe för vi har inte förstånd om att gå hem! Men trevligt hade vi!
Kram!

Tänk i lördags kväll satt vi ute i den fina blå paviljongen. Solen strålade, det var varmt och skönt, det doftade underbart från grillen, 13-åringen N ställde sig upp och ledde sången "Ja, må han leva", alla mådde gott i det ögonblicket. Ett härligt ögonblick att trä upp på livets halsband, det blev en fin blå pärla av den stunden.

Men idag, den andra måndagen på semestern, HJÄLP, den har börjat precis som den första ......grått och mulet.  Vad kan man hitta på idag? Inte mer städa, röja och rensa! Jag vägrar!!!! Vi har sagt att vi skulle vara hemma i sommar. Det fick räcka med 15 underbara dagar på Cypern i maj, men inte hade jag tänkt att jag skulle städa hela semestern för det.

Planera; ett besök hos min pappa, tätt följt av ett besök hos den allra som underbaraste 1-åriga lilla flickan L och sedan; åka till sta'n bara för att strosa omkring, gå ned och titta på Trädgård Norr, titta på de omdiskuterade rosorna, jag älskar rosorna, (att kunna ta fram en ros med hjälp av en motorsåg, det kallar jag underbart! Konst eller inte konst, det kan andra diskutera, jag blir glad av att se dem). Sedan kanske jag kan ta en kopp kaffe (och en lite go'bit) och sedan, vem vet, kanske någon hör av sig och vill hitta på något trevligt.

Vad gör folk egentligen när det är sådant här väder? Är det bara jag som är beroende av fint väder, får jag bara vara ute i trädgården så mår jag bra. Jag skulle behöva tips på roliga saker att göra när man inte kan vara ute, det är tydligt.

Kram till er som hittat igen min blogg!
PS! Läste ni artikeln om mamman som polisanmält det egyptiska hotellet för att hennes dotter blivit gravid efter att ha simmat i swimmingpoolen? Sådana är vi mödrar, våra barn kan aldrig göra fel! DS!

Något märkligt har hänt de senaste åren; jag har fått svårare och svårare att tiga om saker som jag tycker är fel. Jag har nog blundat för mycket i mina dagar, men märker att det blir svårare och svårare att göra så. Rätt eller fel? I förra veckan så var jag på en av de större affärerna i Umeå-regionen. När jag stod där i kön till uthämtningen av varorna så kände jag ilskan komma krypande; lång väntetid förstod jag på mumlet från dem som stod före i kön, vilket naturligtvis inte är bra. Men vad som retade mig mest var den urdåliga organisationen och logistiken i lagerlokalen. Jag mindes första gången jag skulle hämta några varor och att jag då pratade med killen som jobbade där om vilken dålig arbetsmiljö han hade i denna nyöppnade affär. Killen var rar och vänlig och menade att allt var så nytt, man hade inte hunnit ordna etc. Det var ett antal år sedan och när jag nu såg hur killarna slet, utan lyfthjälpmedel etc så kände jag att "nej, detta är fel". Men vad kan man göra?
Väl hemma så satte jag mig och skrev ett mail till koncernledningen där jag beskrev hur jag upplevde den dåliga arbetsmiljön. Genast kom ett vänligt mail tillbaka med "tack för dina synpunkter". Jaha, tänkte jag, det var det det, mer effekt gjorde det väl inte. Men sedan kom ytterligare ett mail där man talade om att man varit i kontakt med den aktuella butiken och beskrev den förklaring man fått om varför det var så dåligt just den dagen. Vänligt och informativt, men tyvärr inte med sanningen överensstämmande, åtminstone inte som jag sett sanningen under de senaste åren. Men skam den som ger sig, jag skrev ett nytt mail och förklarade varför jag inte tyckte att de skulle nöja sig med den förklaring de fått av butikschefen. Något ytterligare svar på detta sista mail har jag inte fått, och förväntar mig inte att få heller, men det ska bli så spännande att se om någon förändring kommer att ske. Jag nämnde några specifika detaljer som de mycket enkelt skulle kunna förändra och som är lätt för mig att "kolla".
Nu är jag naturligtvis jättenyfiken på att se om någon förändring sker. Samtidigt är jag lite fundersam över denna tendens att jag vill förändra saker för andra, kommer den med åren? är det mormor/farmormentaliteten? "ordna och greja, pyssla och göra allting bra för alla andra" - jag känner mig som en liten rosa Barbamamma ibland.
Men nu har jag inte tid att skriva mer, vi är bjudna på kalas till en som fyller 36, 37? (hjälp, jag vet inte hur gammalt födelsedagsbarnet är!) och nu funderar jag på om jag kanske skulle åka på Konsum och köpa lite jordgubbar och göra en jordgubbspaj att ta med mig. Vi får säkert grillat till middagen, men någon tårta eller sötsaker det har de nog inte förberett........(här tittar Barbamamma fram igen...)
En kram till er, vänner och kanske till och med någon okänd, som läser mina inlägg!

Grått, regn ibland, det är bara att fortsätta rensa bland alla skatter jag sparat under åren. Inte nog med att vinden är full, även källaren rymmer en hel del smått och gott. Jag har plockat upp en del lådor m.m och suttit och gått igenom en del. Ibland så utbrister jag för mig själv: rackarn's så kreativ jag är / har varit!
Här finns material till oräkneliga små tittskåp (och de miniatyrerna vägrar jag slänga, de kan fortfarande komma till användning), tygbitar till att göra barntavlor, lapptäcken eller små, fina tavlor av, schabloner, färgprovburkar (ihoptorkade), garner och penslar, ja allt man kan tänka sig. Att fylla en hobbybutik med mina attiraljer vore fullt möjligt!
Men varför har just jag alla dessa småprylar?! Varför är jag som en hamster? Då är det inte de stora tänderna eller den lurviga kroppen jag tänker på, utan mer just detta; att spara på allt för att det KAN komma till användning. (Gör verkligen hamstrar så?)
Det är inte så att jag inte är medveten om detta drag. Oj, så många fina lådor jag köpt eller gjort för att ha material i. Så många tidningssamlare, mappar, pärmar jag har fyllt. Men så fort jag placerat grejorna "där de ska vara" för att jag lätt ska hitta igen dem så händer det ofattbara - jag glömmer bort dem. Där ligger mina fina små prylar som jag ska göra så mycket fint av. Fint undanplockat och sorterat, år efter år efter år efter......
Denna regniga sommar ska ändra på den saken, här ska sorteras och nu är jag alltså inne på min andra sorteringsdag. Det känns bra, skönt att bli av med "skräpet". Men naturligtvis,  man kan inte slänga allt utan en del stoppar jag undan på nya, kluriga ställen för "det kan vara bra att ha"!

Idag är det torsdag, vädret var mulet imorse. Vad göra? Kanske gå upp på vinden och  rensa lite skräp. Sagt och gjort, ett besök på vinden visar att här finns att göra. Vi har bott här i 30 år nu och det märks. Wellpapplådor (jag jobbar på fabriken där man tillverkar linern till dessa lådor) och påsar till förba....se. Jag börjar med att rensa undan i ett litet hörn, sopar sågspån och flyttar lådor och påsar för att få lite plats. Sedan lägger jag ut tre golvspånplattor och sätter dit hyllorna, så fint det blir. Skyndar att samla ihop mina julsaker och sätter dem på plats i hyllan. Vilken känsla; där finns nu allt; julgranspynt, lilla tomtehuset (som blir större och större för varje år) och mina älskade TOMTAR och TOMTAR samt några fler TOMTAR. Känns bra även om jag har sågspån upp över öronen.  Passar på att ta ner lite skräp och lyckas faktiskt fylla hela pickupens lastutrymme, inte illa. Det märkliga med innehållet i påsar och lådor som man har på vinden är att när man tittar på innehållet så tänker; men vad är detta? varför har jag sparat det här?! 
Det enda som är svårt att kasta är mina böcker; det är kokböcker, Bra Böckers lexikon från det glada 70-80-talet, gissa om mycket i dem är inaktuellt idag?!,  viktigaste händelserna år -72, 73, -74 etc. Skönt att bli av med det även om jag tänkte när jag såg Silvia, Kungen, lilla Victoria och nyfödda Carl Philip 1979 att "kanske ska jag spara denna, trots allt är ju min egen lille son född det året", men nej! iväg med skräpet!
Den känsla man får efter att ha tömt en hel pickup på återvinningen är härlig! Lägg därtill till att jag hann gå en vända i trädgården med sekatören, dela några nävor och sätta i den blivande bersån före regnet började ösa ner, så var det en lyckad dag! Livskamraten ordnade middagen som åts ute på altanen i ösregnet, god mat, gott vin och mitt i alltihop kom vi på - idag är den 9 juli! Det är 38 år sedan vi träffades och var tillsammans första kvällen på Malmia i Stockholm! Kan man hitta ett bättre ställe att fira den första träffen än på Återvinningen Gimonäs!