Nu är det dags att fortsätta skriva om kommunikationssvårigheterna mellan män och kvinnor. Sist jag försökte så försvann texten två gånger, men skam den som ger sig.
När jag skriver om svårigheterna i kommunikationen mellan kvinnor och män så menar jag inte svårigheter i form av trakasserier, sexuella övertoner eller dylikt. Jag kan exemplifiera:

För ett antal år sedan kom jag hem från jobbet. Det ösregnade ute, man hade just varit och gjort färdigt den nya, fina trottoaren i kvarteret. Vad som var mindre bra var att man hade höjt trottoaren så att vattnet rann in på vår infart. Huset ligger lågt så regnvattnet höll på att börja rinna över tröskeln. Jag ringde förstås till vem det nu var som höll på med vägarna och berättade vad som hänt. Man nr 1 ville först inte alls förstå vad jag menade men ropade till slut till man 2: en kärringdjävel vill prata med dig. Man 2 kom till luren och jag förklarade igen vad som hade hänt. Då svarade han med vänligt tonfall: men det förstår du väl att vattnet måste få rinna någonstans...... I vår källare kanske?! Till slut kom de i alla fall och åtgärdade den höga kanten.

Men vad jag menar är att om det hade varit min livskamrat som hade ringt så hade varken man 1 eller 2 uttryckt sig på det viset. Men vuxna kvinnor kan få en liten klapp på huvudet ibland; "lilla gumman".

Visst, ibland kan vi kvinnor få fördelar av det beteendet också. Genom att låta som "jag vet ju ingenting om detta" så kan man få hjälp av snälla män i alla möjliga sammanhang. En metod som faktiskt en del kvinnor använder vill jag mena. En tistel åt dem!

Men när kompetenta vuxna kvinnor blir behandlade lite grand som barn eller mindre vetande vuxna, då beklagar jag verkligen oss människor. Tänk så mycket klokhet och kunskap som inte släpps fram. Kram till alla er kompetenta människor, oavsett om ni är män eller kvinnor. Alla behövs!

Vilken helg detta har varit; jättemysig fredagkväll med besök på IKEA (2:a gången denna sensommar), med hotellboende, med mysig middag på restaurang. Inte fel att få känna sig som en vuxen någon gång.

Lördagen var magisk när jag nu fick se min senaste förälskelse i verkligheten. Jag hade naturligtvis min kära kamera i handen när jag fick gå in och titta på alla underbara 50-talsdetaljer och sydländskt inspirerade rum. Men tror ni att jag tog något kort? Inte ett enda! Jag blev så skärrad av hela besöket att jag bara gick runt i stugan som en zombie och surrade om "underbart", "fantastiskt".

Söndagen har varit intensiv med ett ständigt flöde av folk. Till middagen var vi 14 personer och det var inte planerat minsann. Ibland är man så flexibel att man nästan slår knut på sig själv. Inte undra på att nu när alla har åkt iväg så känner jag mig som en urvriden trasa. Men jag har i alla fall hunnit med att lämna ett bud på drömkåken, så nu är det bara att hålla tummarna.

Nu ska jag slå mig ner i soffan, slötitta på TV:n och kanske virka en mormorsruta eller två. För tro det eller ej, jag har börjat virka en filt. Kram från mig, en trött dam i sina bästa år!

Tror ni på kärlek vid första ögonkastet? Det gör jag. För en dryg vecka sedan så drabbades jag. Jag satt lite slött och lät blicken fara lite hit och dit och då plötsligt så slog den till; kärleken med stort K. Fullkomligt rusig blev jag, hjärtat bankade, tankarna rusade fram och tillbaka; är det möjligt....kan det vara vad jag alltid drömt om..... är det äntligen min tur.....Men objektet finns utanför Sundsvall....och jag är ju fast här; villa, arbete.....

Men är det kärlek så är det! Punkt, slut, jag mailade iväg och stämde träff och nu har jag varit utanför Sundsvall, jag har sett objektet för mina drömmar. Ett litet hus av en sort som jag inte visste fanns förrän nu. Ett litet hus i sydkontinental stil, vitputsat, med drag åt funkis-hållet, t o m de ursprungliga 50-talstapeterna fanns kvar! och detaljer i egenhändigt tillverkat klensmide! med den allra underbaraste trappa med detaljer i svart och guld ner till en alldeles egen strand, med jacuzzi nere vid stranden och de mest fantastiska funkis-lampstolpar vid entrén. Oh, mitt hjärta börjar bulta så snabbt igen, jag tror jag svimmar! JAG VILL HA!!!!

Men tänk om andra också vill? Tänk om andra har mer pengar än jag?????? Ångest, ångest, ångest (fast av den hanterbara sorten).

Jag som redan i bilen på väg hem hann lägga betong för att stärka infarten, byta ut den trasiga biten vid skorstenen, hann sätta in mulltoa och tvättställ i förrådet innanför köket, hann designa uteduschen á la Ernst med plåt och lättbetong. Hängde upp ljuskronan i smidesjärn i uteköket....

Bäst att besinna sig, sätta sig ner i lugn och ro, väga för- och nackdelar, titta över allt arbete som ska göras, hur mycket man är villig att betala, sund och förnuftig som man är. Men det kan inte hjälpas, i mina tankar har vi redan byggt den nya bryggan och sitter på bastuflotten mitt ute på sjön med en kall öl i handen.....eller ligger i jacuzzin och tittar ut över den mörka sjön....Sådan är kärleken! Man vet aldrig när man drabbas. Kram till oss alla som trånar efter något, oavsett vad!
 

 Nu har jag slitit och släpat med att lägga in en länk till Youtube. Mitt första försök hade jag verkligen filat på men det bara försvann ut i bloggosfären. Mitt andra blev betydligt kortare för mitt humör blev allt sämre. Jag provar nu igen och säger bara att jag låter George Bush och Condoleezza RIce åskådliggöra hur svårt det ibland kan vara för män och kvinnor att kommunicera. Någon dag när jag är bättre till humöret ska jag återkomma till detta ämne. Kram till alla kompetenta duktiga kvinnor som understundom får sig en klapp på huvudet av det andra könet!

Vi har väl alla fått kedjebrev som lovar att något gott kommer att hända en viss dag ett visst klockslag bara man skickar brevet vidare till 5-7 trofasta vänner, duktiga kvinnor eller annat. En annan typ av brev är förstås dem som utlovar all världens olyckor om man inte vidarebefordrar brevet inom en viss tidsrymd. Idag fick jag ett kedjebrev som firade "knäppskallarnas" dag. Tack för det min vän, varför fick jag det?!  Men det fanns en annorlunda liten knorr i brevet som jag gärna vill dela med mig av till er.

När man vuxit upp i Holmsund så är det oundvikligt att man får en viss relation till Obbola-fabriken. Den relationen bestod väl på 50-60-talet mest i uttrycket: Sulfat luktar mat, sulfit luktar sk-t, fast tvärtom. Mer sofistikerad var jag inte. I stort sett varje gång vi åkte mellan Holmsund och Umeå så brukade det komma ett stråk av lukt vid Villanäs. Det hörde till vardagen och det var inget mer med det.

Nu vet jag förstås vilket arbete som läggs ner på att inte doften ska spridas vidare ut på samhället, men trots idogt kämpande, så sker det ibland. Imorse när jag åkte över Obbola-bron så tittade jag ut över älven och tänkte; så vackert, älvens vatten krusade sig lite och det vilade en sagostämning över hela sceneriet med virvlande dimslöjor där man kunde föreställa sig älvens féer dansande. DÅ kom en doft, en lukt, en stank invältrande i bilen som nästan knockade mig. Eller som en arbetskamrat uttryckte sig när jag berättade episoden vid kaffet; då kom en doft av förruttnelse, av döden och  jag blev medveten om alltings förgänglighet. Så poetiska kan vi vara på min arbetsplats. Ibland måste man skämta även om allvarliga saker.

Detta väckte tankar på den sommar när jag var höggravid med dottern. Vi bodde inne i centrala Umeå, det verkade bli en fullkomligt stekhet dag och jag beslöt mig för att åka till mamma och pappa i Holmsund och bara lata mig i solen. Soppåsen tog jag med mig när jag gick ut ur lägenheten. Tanken var förstås att kasta den i soptunnan, men när jag kom till bilen, så hade jag den fortfarande i handen. OK, jag kastar den hemma hos mamma och pappa då.

Iväg bar det, men på raksträckan vid Gimonäs så påbörjade bilen framför mig en omkörning, och blev påkörd av mötande bil. Inget allvarligt, men snäll som man är, så stannade jag naturligtvis för att höra om någon behövde hjälp. Ja, om jag kunde ta med frun hem till Holmsund så vore det bra.

Sagt och gjort, vi gick till min bil som under tiden stått i den stekheta solen och när vi öppnade dörren, oj, det luktade inte gott kan jag tala om. OK, det var bara att veva ner fönstret och åka iväg. När vi kom till Villanäs föreslog damen att jag skulle stänga fönstret för nu luktade det bestämt väldigt mycket Obbola. Det blev en väldigt krystad stämning i bilen när lukten inte avtog, utan tilltog och tilltog och...... Ridå  och kram till alla oss som är tacksamma över att vi kan känna dofter, även om vi inte alltid hör syrsorna!

Så många fina förslag på intressanta hobbies jag har fått. Jag tackar och bockar (niger). Några ämnen har fallit bort, exempelvis både knivslöjd och fotografering.
Men jag får fortsätta att fundera, jag har tänkt fram och tillbaka, tagit ett litet tankesprång ibland, men mest blir det tankegång på stället!

Några saker vet jag dock att hösten kommer att innebära:

- fortsatta besök på biblioteket och även fortsatt koll på utbudet av nya böcker. Att jag redan fyllt 6 Billy bokhyllor med böcker ska inte få hindra mig. Böcker kan man alltid skapa utrymme för

- eventuellt afrikansk dans, roligt, bra för?, mot? eventuell benskörhet och ingen komplicerad finmotorik

- sticka en filt med "mormorsrutor". Rutorna är ju moderna igen och garn har jag gott om

- ta mig i kragen och beakta det kulturella utbudet

Förslaget att skriva memoarer låter mycket spännande och lockande, men känns lite för stort just nu. Men när jag gick igenom en låda med gamla böcker som jag fått av en äldre släkting så hittade jag en kalender från 1946, märkt Skelleftehamns Kol A.B. Inuti fanns utklippta recept prydligt inklistrade och recept fint nedtecknade med en snirklig, prydlig handstil. Det visade sig att det var farmors receptbok! Den skulle jag kunna göra något av för att dela med mig till mina barn. Även efter mamma finns en oerhörd mängd recept (och stick- och virkbeskrivningar). Jag tackar för förslaget Gunnel! Jag har skannat in en sida från 1-2 februari, 1946, med ett recept på sås till inkokt fisk (6 port). När man ser sådant här så inser man att vi människor är ganska lika varandra. Vi har nog våra små receptböcker lite till mans (och kvinns).

Det stora tungsinnet kom helt plötsligt och sänkte sig över mig. Vi går mot en mörkare, kallare årstid då jag inte längre kan vara ute och stöka på i min trädgård. MEN VAD SKA JAG GÖRA DÅ?

Börja gympa, läsa språk, ta upp handarbetet...? Jag blir så avundsjuk ibland när jag hör andra människor prata om sina intressen och hobbies. Själv hoppar jag runt och gör lite av det ena och lite av det andra. Tittskåp oh, så roligt. Jag samlar små miniatyrer och fixar ett skåp, men se'n då? Man kan ju inte ha hur många tittskåp som helst heller. Måla en liten ranka på hallväggen, trevligt men hur många rankor kan man ha? Sticka ett par sockar, OK det är gjort och nu då? Kanske planera för lite renovering i vardagsrummet.....eller bygga om köket....eller köpa en sommarstuga....eller......

Samla på tomtar - been there, done that, bygger upp tomtelandskap varje jul. Samla på något annat? Samlar redan på thékannor..... OK, får väl sy några kuddar och gardiner för att matcha nya vardagsrumsmattan. Hur i fridens namn gör man för att för att få ett brinnande intresse för något? Ja, förutom för familjen då förstås...Några tips någon?
Några av de tomtar som är med och bildar mitt tomteland

Jag kan inte låta bli att lägga ut detta foto. Lappen hittades i en sko vid det fina fiskemuséet i Norrfällsviken. Någon måste ha haft en livad kväll!

Idag gick vi en promenad förbi Västerbacken, och när vi korsade järnvägsspåret borta vid sågen så insåg jag att, nu finns det ingen skylt där som talar om hur vi cyklister ska passera spåret! Hur ska detta gå? När jag växte upp och man cyklade mot "spiken" så passerade man alltid skylten "Cyklister, tvärsa spåret". Klart och tydligt besked om hur man ska bete sig, sådant gillar jag. För några år sedan togs den tydliga skylten bort och man satte upp något krystat som jag varken minns eller förstod. Men nu finns alltså ingen skylt alls. Tråkigt.

Många skyltar är så negativa, varför ska det vara på det viset? Se på skyltarna på Umedalens Skulpturpark: "Tillåtet". Toppen,  mera sådant! Vid ett besök i en djurpark i Nairobi för en herrans massa år sedan så fanns det massor med "positiva" skyltar;  "Kasta gärna in skräp till krokodilen, men du får själv städa upp efter dig". Positivt, men med en liten knorr på slutet så att säga.

När vi gick längs en liten gångväg så växte där ett stort träd med en stor gren växande över stigen. Där satt en skylt "Hoppa inte upp och skada grenen med ditt huvud". Bra skrivet, man blev faktiskt glad av dessa förbudsskyltar.

Något för oss alla att tänka på kanske? Varför skriva "Beträd ej gräset" när man lika gärna kan säga "Gå gärna på våra fina grusgångar medan gräset växer i lugn och ro".
Varför skriva "Mata ej djuren" när man lika gärna kan skriva "Låt apan se på när ni ger personen till vänster om er en kaka". Möjligheterna är oändliga, det är bara att låta idéerna flöda. Kram till er alla söndagslediga!

Kom nu barn, ska mormor/farmor ta på sig raggsockorna, ta fram stickningen och sätta sig framför brasan, så ska ni få höra hur det var en gång för länge sedan....på 50-talet. Ni vet att när jag föddes fanns ingen TV i Sverige.

Ja, jag vet, det låter hemskt, men så var det. Vi köpte vår första TV i slutet av  50-kanske början av 60-talet. Vad vi gjorde på kvällarna då? Ja, vi spelade mycket spel, ganska mycket tid gick åt till att göra egna spel faktiskt för man hade inte råd att handla så mycket. Vi lekte med klippdockor och ritade den ena underbara dressen efter den andra och fantiserade om vad dessa lyxiga dockor gjorde, härligt. De som var vuxna gick och hälsade på andra vuxna, javisst, man ringde inte ens före utan man bara gick in i lägenheten/huset och ropade "hallå, är det någon hemma?" Låst? nej låste gjorde man bara när man gick och lade sig, om man ens brydde sig om att göra det då.

Jag minns med vilken spänning vi satt och tittade på testbilden, det tjutande ljudet i TVn var underbart, för att inte tala om "myrornas krig". Nej, det var inte någon tecknad film utan det var när det flimrade och ... bry er inte om det, det är svårt att förklara men spännande var det.

Men det fanns otäckheter också, tänk bara när vi, ett antal kusiner, var ensamma hemma och de större barnen skulle se en skräckfilm. Ni som har sett "Alla helgons blodiga natt och andra hemskheter, skulle nog inte bry er, men jag minns den filmen med fasa! Det handlade om ett par som var på väg någonstans ombord på ett skepp och på något sätt hamnade de i ett väldigt dimmigt, otäckt hörn av havet där allt var täckt av en svamp av något slag. Efter en lång tid kom ett annat fartyg och detta par kom roende ut ut dimman och berättade sin historia om vad som hänt. Den sista scenen i filmen var när de rodde iväg från skeppet, dimman lyfte för ett ögonblick och man fick se dem, alldeles övervuxna av detta äckliga.......usch och fy och fasa! Va, tyckte ni inte att det var hemskt?!  Ja, ja man vet aldrig vad som fastnar i huvudet när man är barn. Ni kan nog också få uppleva små flashbacks av era hemska skräckfilmer en vacker dag.

Tänk bara 1962 när en man berättade att för att få färg-TV skulle man trä en nylonstrumpa över TVn. Gissa om jag kämpade....ända tills syrran dök upp och frågade vad jag gjorde. "Jag gör en färg-TV" ropade jag glatt, men den glädjen dog när syrran sa "April, april, hur dum får man vara?"

Ett annat minnesvärt ögonblick var när jag låg på golvet hos min moster och morbror i Myrheden. Vi gjorde som alla andra på den tiden på lördagarna, vi såg på Hylands Hörna, och tro det eller ej, en farbror, Per Oscarsson, ställde sig upp och började plocka av sig kläderna medan han berättade om hur man gör barn. VA, vi bara gapade, de vuxna blev väl lite upprörda men vi barn tyckte att det var skoj....Nej, det var nog inte riktigt som Big Brother...vad vi blev upprörda över? Oj oj, tiderna har förändrats, vi går inte in på det något mer.

Men hallå barn, gå inte, jag tänkte just berätta om när vi satt med röd-gröna glasögon på oss för att se 3D, hallå, gå inte, lyssna.....

Att som kvinna arbeta inom Skogsindustrin innebär att vara i minoritet. Det är tydligen inte helt fel för min del eftersom  jag nu jobbat inom den näringen i 27 år =)

Jag minns den första julen efter att jag börjat min anställning. Jag hade arbetat några månader och var på sta'n för att köpa julklappar tillsammans med dottern och sonen. Den dagen var vi definitivt inte ensamma om att julhandla utan vi stötte ständigt ihop med mina arbetskamrater. Varje gång sade jag att "han arbetar på samma ställe som jag". Till slut utbrast min dotter "men mamma, känner du bara farbröder!?" Ack ja.

Vissa dagar kan det kännas som det, jag går från det ena mötet till det andra och det sitter "bara" män runt konferensbordet. Ibland är jargongen lite tuff, men på ett trevligt och lite småekivokt sätt som jag bara tycker är lättsamt och underhållande. Men det känns som att jag håller på att passera en gräns när jag kommer på mig med att säga, och tänka - jag och de andra killarna! Där är det nog dags att ta ett steg tillbaka.

Så kram till er tjejer i alla åldrar. Jag vet att ni finns även om det inte känns så ibland. Kram även till er killar som ofta(st) är så trevliga att jobba med!

Jag har varit ute på Youtube och sökt efter ett klipp idag, men lyckades inte hitta det. Klippet jag sökte var Christer Lindarw sjungandes något om "vad en gumma får gno".

Det är så jag har känt mig idag som en "gnoende gumma". Hela förmiddagen ägnades åt möten. Först ett möte om utveckling av interaktiva verktyg, mycket intressant och spännande. Men ett möte som jag fick lämna i förväg för att gå på ett annat möte om höstens stora mässa i Göteborg i oktober. Ett engelsktalande möte med fart och fläkt och inte ens en kopp kaffe hanns med! Eftermiddagen försvann lika snabbt med aktiviteter på löpande band. På väg hem så hann jag dock in på biblioteket så nu har jag fyllt på förrådet med deckare. Typiskt nog så hade jag inga glasögon med mig så jag vet bara namnet på böckerna, men har inte koll på innehållet riktigt. Men den kloka bibliotekarien menade att hon trodde att jag skulle tycka att det var bra lån, så då tror jag på henne. 

Vad händer då när man kommer hem och tror att man ska få njuta av en välförtjänt vila? Jominsann, på med arbetskläder och handskar för att hjälpa livskamraten med plåttaket som ska skydda veden i vinter. Och hur det nu var, när jag ändå var arbetsklädd så blev det att fortsätta med lite stenläggning kring den nya gångvägen. Jag hoppade och bankade för att få stenarna att ligga slätt och stilla, men kan inte påstå att det lyckades riktigt. När livskamraten dök upp så tändes hoppet om att få hjälp. Men ack, ack, "lägg stenmjöl runtomkring så blir det bättre" var enda kommentaren. Tack för den icke-hjälpen.

Nej, nu är det dags att slappa, middagen har jag  hoppat över och tänker gå direkt på något riktigt onyttigt; kanske chips... med havssalt ...lite choklad kanske med lite vin, nej har inget hemma, det får bli lite läsk, kanske ta fram en deckare, ja det kan nog bli ganska skön kväll för en "gnoende gumma". Kram till oss som kämpar på!

Jag vill leva i ett klimat där jag alltid kan vara ute bland mina blommor!!!!! Titta bara vad som bjuds ute på gården. Om jag inte hade min digitalkamera och kunde återuppleva blomsterprakten även under vintern så skulle jag nog bara vissna ner, få lite emli'a blad. Inga mer ord behövs!

På väg till jobbet i morse satte jag på radion och kom in lagom när en man sade att mina blad ha vorte se emli'a. Stavningen kanske inte är korrekt men en västerbottning förstår förhoppningsvis ändå. Vilken underbar mening! Vilket rikt språk  svenskan ändå är.

Jag har precis läst ut Håkan Nessers senaste bok "Maskarna på Carmine Street". Vid ett tillfälle använder han ordet ohemult. När använde du ordet ohemult i en konversation senast? Jag blev t o m tvungen att slå upp det i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) och där stod:
hemula 2); oftast ss. adv., särsk. i uttr. sälja (ngt) ohemult; äv. i sådana uttr. som köpa l. tillägna sig o. d. (ngt) ohemult, köpa osv. ngt utan laglig rätt.
The som gaardhen sollt hade(,) hade solth ohe­melth. G1R 3: 74 (1526).
(En kvinna dömdes) fför hon til egnad sig ohemwlt nogod cledher aff Michil Niclisson. BtFinlH 2: 16 (1538).
Skola några få per­soner ohemult få skackra til sig sina Medborgares egendom? Posten 1769, s. 1122.
MÖLLER (1790, 1807). särsk.
[jfr fsv. böta fore ohemult]
(†) i uttr. lag- sökas för ohemult, åtalas l. tilltalas för att ha sålt ngt som icke var hans lagliga egendom.

Så nu vet ni det!  Ett annat ord som jag har lite svårt för är ordet betett. Prova att säga det några gånger; betett, betett, betett, usch jag rodnar nästan när jag skriver ordet. Visst låter det ekivokt (också ett bra svenskt ord)? Har du betett dig, viskade han ömt, det låter som taget ur en Harlekin-bok....

Men svenskan är inte alltid så lätt att ha att göra med. "Mormor fick bär av barnen som hon kokade sylt på". Låter kanske trevligt, men jag tycker nog synd om de stackars syltade barnen. För att inte tala om "barnet fick en cykel av mormor som är av stål".
"Stålfarfar" hörde jag talas om i min ungdom, men stålmormor är mig inte bekant.

Låt er inte hindras av dessa mina krumelurer utan njut av det vackra vädret även om bladen ha' vorte emli". Kram

Mycket i livet händer av en slump har jag lärt mig med åren. Man tror att man fattar egna beslut, men granskar man vad som egentligen hände så upptäcker man att så inte är fallet.

När jag började mitt arbetsliv så var det egentligen så att jag var less på skolarbetet. Mamma arbetade på ålderdomshem, alltså fick jag dispens (var under 18 år) och började jobba där. Var det mitt beslut eller var det enklaste sättet att få jobb?

Sommaren när jag fyllde 18 så var jag, som ungdomar brukar, ute och roade mig en del. När mitt arbete på "hemmet" gick mot sitt slut så var det Arbetsförmedlingen som gällde. Arbetsförmedlaren sade att det inte fanns några arbeten i Umeå, men om jag ville flytta på mig så fanns det jobb på andra ställen i Sverige. Jag hade då träffat Lennart från Karlstad, Riko från Borås och Raiko i Stockholm. Alltså förklarade jag mig villig att flytta till Karlstad, Borås eller Stockholm. I Stockholm fanns det arbete så det blev flytt dit och min livskamrat hänger fortfarande med. Var det mitt beslut eller var det Arbetsförmedlingens?

Arbetet som sjukvårdsbiträde på S:t Eriks sjukhus var väl sisådär så när jag läste en annons om en ny utbildning för mentalskötare så vips var jag mentalsköterska. I 8 år blev det mitt yrke. Att flytta tillbaka norrut skedde då det blev ett avbrott i relationen med livskamraten. Var det ett beslut jag fattade utifrån egna tankar eller ett beslut grundat på sorg och besvikelse? Att sedan livskamraten bestämde sig för att följa med norrut är en annan sak. 

På slutet av min tid som mentalskötare så skojade jag ibland och sa att "jag vill ha ett rum med lampa utanför dörren och sitta där och vända papper". Detta bara för att jag var trött på att ständigt engagera mig i andra människors olycka. Och ser man på, tack vare att jag under tiden som mentalskötare utbildat mig för att stötta livskamraten i hans yrkesroll som egen företagare, så hade jag plötsligt kompetens för att hamna inom kontorsvärlden. Det öppnade fantastiska möjligheter för mig, att få kontakter inom Europa, att engagera mig i det allra mesta som jag fann var intressant. Inte ofta får man en sådan möjlighet, men var det egentligen mitt beslut? eller var det bara något som hände pga vad jag gjort för att stötta min livskamrat?

Sedan kom de rackarns aneurysmen och kostade mig 4 år av mitt liv. Men det var trots allt en fin tid då jag fick möjlighet att vara med min familj. Underbart, men man kan inte säga att det var mitt val.....

Nu har jag fått en ny yrkesmässig chans, ett mycket utvecklande arbete, men inte något jag planerat för eller skulle ha valt från början. Vore jag ung idag skulle jag läsa mer historia, etnologi eller allra helst; jobba med växter. Tänk att få jobba med händerna i myllan, planera, förbereda och bara njuta av det som kommer upp. Det gör jag visserligen idag också i min egen trädgård, men tänk att bara få ägna sig åt det!

Tänk vilken tur ändå att jag som uppenbarligen inte bestämt över mig själv och min yrkeskarriär, ändå hamnat så trevligt till som jag gjort. Ibland har man bara tur.... Kram till oss alla som bara haft turen att hamna rätt här i livet!  
En bild från mitt pyttelilla "trädgårdsland". Salladen har räckt hela sommaren och dillen växer "kämpahög.                                     

När jag läser om ungdomarna i Holmsund som uppenbarligen är ute och ställer till det om kvällar och nätter så känner jag en väldig sorg i hjärtat. På ett sätt så är det samma visa varje år den här tiden, föräldrarna börjar arbeta, ungdomarna samlas inför den kommande skolstarten, en hel del oväsen förs och "rackartyg" utförs.

Jag känner inte till allt som skett men har förstått att det uppenbarligen har blivit grövre "rackartyg" som görs - inbrott, skadegörelse etc.  Varför? Måste de unga "skrika" högre för att vi ska höra dem? Att lägga sig på vägbanan så att bilarna måste köra runt personerna, vad är det om inte en ren provokation mot oss vuxna. Se oss, hör oss, se vad vi kan göra utan att ni reagerar!!!!

Nu reagerar några (många?) vuxna genom att gå samman och försöka stoppa det som sker genom att fota, filma, observera. Tanken är god, vi vuxna måste visa att man inte kan / ska bete sig hur som helst i ett samhälle. Men jag känner en väldig rädsla, en rädsla för att något ska gå snett, att någon försöker gå emellan och hindra aktiviteterna med våld och att det hela trappas upp och slutar olyckligt.

Jag utgår från att det är "vanliga" normala ungdomar i de flesta fall och det borde gå att få dem att sluta med de rent brottsliga, farliga aktiviteterna. De flesta är nog ändå medvetna någonstans inom sig att så här borde jag inte göra.

Var det bättre förr? När jag var ute på kvällarna på Storgatan i Holmsund, 60-talet, så brukade någon av fröknarna Pettersson öppna ett fönster och ropa: "gå hem nu Karlsson, annars går vi och pratar med pappa". Inför ett sådant "hot" var det bara att gå hem....... Vi kanske alla borde "öppna våra fönster" och markera för barn / ungdomar att "de ska gå hem". Tjat(sat)kärringar-och gubbar behövs! Allas barn är våra barn!

Vi har haft lite bygghjälp i familjen i sommar och det har väckt en del funderingar hos mig. Uppväxt som jag är i en släkt med hantverkare, på pappas sida, så har jag alltid varit van vid att karlarna i familjen har klarat det allra mesta. Det har aldrig spelat någon roll vad saken gäller, karlarna har vetat hur man löser de praktiska problemen och även kunnat åtgärda dem. Väldigt praktiskt och bekvämt! :-)

Så är det naturligtvis inte för alla, vi är ju alla olika, men jag upplever att något har försämrats när det gäller hantverkarna. Håller vi på att tappa stoltheten, yrkesskicklig-
heten, kunskapen i att utifrån ett behov hitta lösningen.....

Jag hoppas att det inte är så utan att de ungdomar som vill satsa på att arbeta med händerna får den bästa utbildningen från grunden för sitt arbete. Allt ska inte handla om "halvfabrikat" utan en del saker måste / behöver man känna till från grunden.

Jag minns att när pappa måttade saker så kunde han hålla upp tummen och ange ett mått på ett hus utifrån den. När jag stickade barnkläder till första barnet så hade jag aldrig måttbandet med mig hem till mamma och pappa. Det var bara att fråga: hur lång är ärmen nu? så höll han upp tummen och måttade. Det stämde på millimetern.

Nu är det inte just den förmågan jag efterlyser utan mer helhetskänslan för sitt hantverk. Varför jag tänkt på detta just idag är för att den bygghjälp vi haft har varit av just den sorten; kunskap från grunden, allround-kunskap, stolthet över sitt arbete, en vägran att bara lämna sådant som inte är så bra men som inte ingick i beställningen, helt enkelt GOD YRKESSKICKLIGHET. Hurra för den! Kram denna regniga dag, nu går jag tillbaka till soffan på altan, lyssnar på eldens sprakande och funderar mer kring den trädgårdstrappa och pergola som jag skulle vilja anlita de duktiga killarna till (livskamraten, som också är av den duktiga sorten men kanske något lååååångsammare, vet ingenting......)

En sak som är härlig med trädgårdsarbetet är att man då kan låta tankarna löpa som de vill. Idag när jag höll på att kratta trädgårdsgången så kom jag att tänka på ett samtal kring fikabordet på jobbet i fredags. Av någon anledning så kom samtalet in på olika sätt att benämna varandra i en familj. En del barn säger mamma, andra säger morsan, medan ytterligare andra använder förnamnet. Vilka mekanismer som styr detta vet jag inte men det är lite märkligt faktiskt.

För ett antal år sedan var jag på en större fest och fick en jättetrevlig bordskavaljer vid middagen. Vi kom att prata om familjesituationen och han pratade då om häxan och smådjävlarna. Första gången han sade det nästan studsade jag till på stolen; va' sa' han? häxan!? smådjävlarna!? Men han sade det med sådan glädje och ömhet i rösten att det kändes nästan lite småtamt att prata om min man, mina barn. Innan kvällen var slut så kom jag på mig med att säga - men vad sa häxa...din fru då?
Så kan det gå, det är skillnad på käringar och kärringar också. Allt beror på känslan bakom.

Men för att återvända till fikabordet, en sak som vi nog alla kände oss lite oförstående inför var när äkta makar kallar varandra för mamma och pappa. Man ska ju försöka ha förståelse för "allt" så jag provade att säga kom nu pappa så går vi och lägger oss. Det fick mig att vilja fortsätta med att säga så kommer jag in med kopp thé och stoppar om dig sedan. Några tankar på att kura ihop sig tillsammans väckte det sannerligen inte.

Det är som synes inte alltid så djupa tankar som dyker upp under trädgårdsarbetet, men å andra sidan, man kan inte tänka djupa tankar hela tiden heller!
Kram!

Fredagskväll, varmt och skönt på altan (visserligen med värmeelementet på under senare halvan av kvällen men ändå skönt). Kräftorna är kokade i ny lag, västerbottenspajen är ljummen, johannesörtsnapsen är kyld, vad kan man mer behöva?

Bra grannar förstås! De behövs som krydda till kräftorna :-)

I år är gräsmattan behandlad efter konstens alla regler, Blå-kornad och Strollad x2. Följden är förstås att den är tät och växer som sjutton. Idag klippte jag först halva gräsmattan på den "övre" delen av tomten. Tungt var det och till slut så stannade klipparen bara. Då tog jag nästa gräsklippare och skulle klippa "nedre" halvan. Bensin fylldes på, den brummade ovanligt högt, jag tryckte in handtaget som gör att den går framåt och vips, jag fick halvspringa för att hänga med. Jag vet inte om det var det nya tändstiftet som gav sådant liv åt den gamla klipparen eller om den bara var glad att höstvilan är på väg. När jag småjoggade där så kom jag ihåg när vi, snälla döttrar med familjer förärade pappa en gräsklippare med en sådan självdragande funktion. Glädje och gamman!

Dagen efter ringde mamma: "jag vet inte vad det är med Lennart, han SPRINGER med gräsklipparen och ser alldeles slut ut." Vi for snabbt dit och mycket riktigt; där sprang pappa fram och tillbaka med paniken lysande ur ögonen. Det visade sig att de goda mågarna hade lagt i den pådrivande funktionen men glömt att visa hur man stänger av den.......

Det kanske jämnar ut sig för sedan förärades faderskapet även med en snöslunga. Snön kom och efter det första snöfallet så kom pappa förbi; knallröd i ansiktet, genomsvettig och andfådd. "Jag orkar inte ha den här snöslungan, det är alldeles för tungt. Jag vill använda snöskoveln, det är bättre".

Den gången var det ingen som hade visat honom var man satte igång snöslungan utan han hade styrt den plus snön med egen handkraft! Pappa är en oerhört skicklig hantverkare, men någon tekniker har han aldrig varit!

Härliga, varma minnen! Sådana minnen blir små, ljusblå pärlor i mitt livs halsband.
Kram till min familj! och alla andra

Igår och idag har vi varit på minisemester tillsammans med sonen och hans familj! Härligt, vi lyckades visst undvika både regn och åska medan vi var på IKEA och handlade. Att handla med en liten ettåring är inte helt lätt, man har hunnit glömma hur det var. Allt intressant man bara måste titta på och känna på, inte minst skyltningen med fårskinnet Ludde. Det passade henne perfekt, där låg hon och gosade på de mjuka fårskinnen. Egentligen borde hon haft betalt av IKEA för bättre reklam för sin produkt kunde de inte få. Jag tyckte nog att det var ovanligt många som gick och bar på Ludde i  kassakön. Lilla L hjälpte mig att skjuta på den tunga varuvagnen, men det gällde att hålla ögonen öppna för helt plötsligt var hon och sköt på någon annan vagn eller gick och ställde sig med människor hon tydligen tyckte var intressantare än farmor.

Jag HANDLADE, helt besinningslöst och mycket härligt. Är man på minisemester så är man! Idag har jag lite ont i plånboken, men det må vara hänt. Man vet inte vad man behöver förrän man varit på IKEA, det är min teori.....

På morgonen när vi vaknade så strålade solen från en klarblå himmel över Höga Kusten så vi tog oss en promenad ner till vattnet, hittade bl a ett litet fiskemuseum som inte fanns när vi var i Norrfällsviken tidigare. Mycket fint uppbyggt museum, kan rekommenderas!

Vi hann även med Villa Fraxinus och det är ju ett mycket speciellt ställe. Det känns som att man är betydligt längre söderut när man ser växtligheten och även där har de gjort en del nya installationer som var kul att se. Jag skulle dock inte vilja ha så mycket växtlighet inomhus, är rädd att jag hela tiden skulle fundera över vilka kryp som döljer sig därinne. Men fint är det!

Sedan avslutades minisemestern med ett besök i Lögdeå, inte så uppskattat av livskamraten kanske, men mycket uppskattat av mig åtminstone!
Vilken lycka att hitta en liten glassgubbe ute vid stranden! Matchande kläder hade han också!

Härligt att vakna när det ser ut så här!

Tidigare så arbetade jag med företagets personaltidning. Ja, inte bara arbetade utan jag startade upp den igen efter några års "dvala", utvecklade och levde med den praktiskt taget varje arbetsdag. Efter ett tag så bad jag att få ett Redaktionsråd till min hjälp och det fungerade jättebra. Ingen människa klarar av att plocka fram idéer och vara på alerten alltjämt själv. Ibland upplevde jag att jag stretade, letade idéer, försökte dela med mig av information, dvs gav och gav och gav: Det försvann på något sätt rakt ut i rymden, och jag fick inget tillbaka. Ingen som hörde av sig och sa "det var dåligt" eller "det var bra". Jag tog upp det i Redaktionsrådet vid ett tillfälle och en av mina tidigare arbetskamrater (nu pensionerad) yttrade några kloka ord: "om man ingenting hör så är allt bra. Är det någon som tycker att något är dåligt så får man höra det."

Jag har nu bloggat en månad och enligt statistiken så är det en bra bit över 2000 (är det möjligt?) som läst något av vad jag skrivit. I relation till det så är ju antalet kommentarer och tummen upp försvinnande få. Min nyfikenhet på dem som läser är oerhört stor; vem, varför, gillar, gillar inte..... Man kanske skulle be VK att sätta ut en symbol "tummen ned" också?

När man tittar på alla bloggar som finns så är det faktiskt oerhört fascinerande. I stort sett alla bloggar skänker något till den som tar sig tid att läsa: politiska ställningstaganden, vardagligheter, klurigheter, samhällsinformation - en fantastisk skatt helt enkelt. Jag vill därför ge alla bloggare som delar med sig av sina tankar och  åsikter en stor eloge - ni är fantastiska och ni får tänka på min f.d arbetskamrat - "om man ingenting hör så är allt bra."

Något som också är bra är hantverkare. Efter en halv dag så börjar entrén se bra ut med de stenar vi hittat på Blocket, konstfärdigt utlagda. Härligt med yrkeskunnigt folk!
Kram

Jag som älskar dessa mysiga engelska deckare med underbara vyer och vackra byar, som bara verkar vimla av mordiska människor med mycket märkliga händelser och intriger bakom sig i sina liv. Riktigt TV-godis!

Men nu har det alltså hänt, ett riktigt mord har inträffat i en av de idylliska byarna i Midsomer. Liksom i serien är det en äldre kvinna, 67 år, är offret vilket om det vore ett TV-avsnitt borgar för att orsaken till mordet ligger ett antal år, och ett antal händelser, tillbaka.

Men nu är det verklighet och då falnar det som på TV är spännande och mysigt. Sorgligt och hemskt är de enda ord som finns för att täcka vad som skett.

Men här är det mysigt. Lilla L steg upp 07.45, fick välling och fikade med farmor och farfar, dvs jag och livskamraten, lekte hej vilt en stund och nu har hon gått och lagt sig igen. Det finns inget underbarare än att se hur hon aktivt utnyttjar varenda sekund hon är vaken till att upptäcka saker. I morse när vi bytte blöjor, ja inte med varandra utan på L!, så tyckte jag att hon sade både blöja och lampa. Klokt barn det där! Hennes föräldrar ligger och sover i godan ro så nu går livskamraten ut och klyver ved och jag går ut och tittar över vad som skett i trädgården över natten.

Igår kväll hade vi trevligt ute på altanen tillsammans med syrran och Kent. Vi började faktiskt med 2 flaskor rysk champagne, köpt på Cypern, och det var inte dumt. Vi hade väl tänkt nöja oss med 1 flaska, men det var en ordentligt varm kväll... så det blev ytterligare en. Sedan blev det färskpotatis, lax och sill och därefter lite blandat grillat med potatishalvor med skalet kvar och sallad med getost. Vi avslutade med "ostglass" med  hallon. Ljuvligt underbart gott kan jag tala om.

Idag skulle mamma fyllt 85 år. Tyvärr gick hon bort 2005, men tankarna finns hos henne idag. Så roligt det skulle vara att få fira hennes födelsedag! Vi har haft både vår son och dotter här idag och mamma skulle varit så nöjd, så nöjd och bara suttit på vår altan och sett lycklig ut. Mamma, du fattas mig!

Vi är barnvakter i kväll åt lilla L. Hon har precis gått och lagt sig för natten, den underbara lilla människan. Efter att hon fått välling så frågade jag "var är nallen" och så letade vi. Och kan man tro, i hennes säng där låg han. Hennes glädje när hon fick se honom är obetalbar. Det är bara att lägga henne, ge henne nallen, starta musiken och hon bara ligger där, leende och nöjd med nallen i famnen. Det är allt. Jag vet att jag skrivit om hur lätt det är att lägga henne vid ett tidigare tillfälle, men jag kan inte låta bli att förundras. Hennes mamma och pappa är på bröllop och de kommer hit och sover, men vill naturligtvis ha sovmorgon. Det ska de få - med glädje.

Imorgon är det en månad sedan jag började blogga, jag hade tänkt hålla på över  semestern, sedan bestämde jag mig för att skriva en månad, 9/7 t o m 9/8. Det har varit jätteroligt att skriva. Det mest fantastiska är att det faktiskt verkar finnas människor som läser vad jag skrivit och det känns mycket spännande och roligt. Jag önskar jag visste vilka ni är och inte minst, vad ni tyckt om det jag skrivit.
I varje fall så tillönskar jag er en trevlig lördagkväll och kram, tack för att ni läst min blogg under denna månad.

Många människor har åsikter om Ernst Kirchsteiger. En riktig "macho-man" som inte riktigt bär sig åt som "macho-män" ska göra. Må det vara som det vill med det. Uttrycka sig kan han i alla fall.

Se bara vilka underbara saker han sagt:

• Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst
• Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting
• Se så vackert stenen tar emot oljan
• Man känner aldrig sig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen
• När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där
• Färgen är som en mogen äldre kvinna som klarar sig på egen hand
• Jag tycker att man ska unna sig en skön paus nu och då
• En del tycker att det är problem med hörn, men det tycker inte jag
• Här ligger jag - mitt i livet (liggande i en hängmatta)

Tänk att kunna uttrycka sig så! Härligt, ett annat uttryck som fastnat i mitt huvud, faktiskt ända sedan 70-talet, är från boken Jack, av Ulf Lundell. "Sommaren lade sig som ett fnittrigt täcke över mina axlar" - underbart!

Detta sista citat kan vara sommarlovet istället för sommaren, men den skillnaden spelar ingen roll. Ha en underbar fredag ute i solen!

Imorgon har jag tagit ledigt, tänkte ta en liten extra semesterdag, kanske med lunch på Golfrestaurangen, därefter ett besök på Nolia och avsluta med grillmiddag med syrran och Kent. Igår när vi planerade för fredagen så kändes det så härligt; då kan man ta vara på torsdag kväll, kanske göra något lite extra kul och sedan får man ta det lugnt på fredag morgon.

Men på något sätt har det inte blivit så. Huvudvärken kom smygande under eftermiddagen, det blir säkert regn, har jag inte lite ont i ryggen kanske, eller i höger knä eller....... eller kan det vara så att det är soppadrickandet (gå ner i vikt) som ställer till det. Jag känner mig helt enkelt sur och lite nere. Här behövs nog fyllas på lite i energireserven. Jag struntar i soppan och äter något riktigt gott och smarrigt istället, så vänder det nog. Ibland behöver man lite extra påfyllning av både det ena och det andra.

En sak som också bidrar till det lite dåliga humöret är artikeln om mer strandnära bebyggelse. Käre söte politiker, låt oss som inte har en egen stuga med strandtomt och som vill bo kvar i ett hus inne i samhället, snälla, låt oss få behålla en möjlighet att promenera nere vid vattnet i lugn och ro! Det är nog svårt idag faktiskt, fast vi bor i det natursköna Norrland, att komma ut till kusten. Själv bor jag några minuters gångväg från Ljumvikens havsbad, Holmsund, och kan bara med vemod se vad som sker där.
En kram till alla oss "lagoma" naturmänniskor som vill vara ute och röra på oss i lugn och ro!

I tre dagar har jag jobbat nu och jag kan konstatera att det hade inte varit fel att vara ledig denna vecka också. Solen skiner varje dag nu när man ska upp tidigt och iväg!
Så kan det gå, det blir väl bättre nå't annat år.

Det kändes bra att komma åter i arbetet, förutom då att man måste börja med att ringa till Bosse och erkänna "jag kommer inte ihåg mitt lösenord till datorn". Att man aldrig lär sig, en liten lapp med lösenord inlåst i skrivbordslådan kan vara en lösning, men icke..... Det märks ändå att många fortfarande har ledigt, det är så tyst, så tyst i korridoren.

Igår var jag på 12-årskalas, nej ursäkta mig, det var disco - inte kalas. Vädret var härligt och ungarna var ute på dotterns nya altan hela tiden och hade mysigt. Visst lät musiken lite hög ibland, men det är väl tillåtet när det är kalas.... Som mormor så fick man hålla sig undan, men de korta stunder jag vågade mig ut så såg jag att den gamla leken sanning och konsekvens fortfarande gäller. En hel del ostbågar kastades tydligen också mellan gästerna, till hunden Gimli och kattens stora förtjusning.

Men idag så är det den ändå yngre generationen som är här. Lilla L ligger just nu och sover gott efter mellanmålet. Föräldrarna är på Nolia så vi har fått äran att umgås med lilla fröken en stund. Sonen och sonhustrun har varit väldigt konsekventa vid L:s sänggående. Hon sover i eget mörklagt rum, man lägger i säng henne, ger henne nallen, startar CD-spelaren med soft musik och går ut. Punkt slut. Det fungerar med henne! Jag har aldrig varit med om maken.... Lycklig och glad ser hon ut där hon ligger och håller i nallen. Ibland kan man höra henne ligga och prata en stund för sig själv därinne, men det är allt. Varför gjorde inte vi så med våra barn? Fungerar det på alla tro?
Idag räcker mina kramar bara till den lilla solstrålen L!

Så vacker är "häcken" just nu!

Jag tittar på de böcker jag lånade nu senast på biblioteket; Sweet Virginia av Michael Simon, Offerlek av Mark Billingham, Drömmar ur snö av Anna Jansson. Den ena ruskigare än den andra.

Hur kan det komma sig att jag alltid hamnar vid deckarhyllan på biblioteket ? Hur kan det komma sig att det börjar bli svårare och svårare att hitta deckare jag inte läst? Allt oftare händer det att jag kommer hem med böcker som jag efter ett par kapitel upptäcker att den här har jag redan läst. Böcker som kan ha sådan otäck framsida att jag inte kan låta den ligga med framsidan uppåt?

Jag som inte kan se filmer om aliens eller övernaturliga hemskheter, men som helt oberört kan titta på den ena våldsamma deckaren efter den andra utan att beröras. Säger det något om mig? Vad döljer sig månne bakom min snälla yta?

Till min fördel kan jag säga att jag tycker mest om engelska deckare som utspelar sig i underbara små byar med fantastiska trädgårdar och naturscener. Inte minst gillar jag om där förekommer någon liten äldre dam som sitter i sin trädgård och dricker thé omgiven av stockrosor och rosor. Sedan går hon in i sitt lilla mysiga kök i sin lilla mysiga stuga med vasstak och nynnande blandar hon ihop några märkliga örter på den lilla vedspisen, kråkan kraxar utanför fönstret, mörkret sänker sig... nej, hejda dig nu, Anne-Marie. En sådan liten tant vill jag bli, komplett med rosor och stockrosor, men utan örterna såklart.

PS! Vet ni varför engelsmännen säger "it's raining cats and dogs" när det regnar häftigt? Det handlar om vasstaken, man höll efter och lade på ny vass, taket blev tjockare och tjockare och erbjöd många krypin för allehanda djur. Kom det så ett slagregn så sköljdes djuren ut från taken och vips! it's raining cats and dogs. DS!

Min vackra kanadensiska ros Snow Pavement

"Vill du bli lycklig en dag, så drick en flaska vin;
vill du bli lycklig en månad, så skaffa dig en kvinna;
vill du bli lycklig hela livet, så skaffa dig en trädgård"
                                                                    kinesiskt ordspråk
 

"Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor;
Du nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror"
                                                                      Israel Kolmodin

"Humlan surrar, fjäriln prålar, lärkan slår i skyn sin drill,
och ur nektarfyllda skålar dricka oss små blommor till"
                                                                       Gunnar Wennerberg

"Trädens grenar stodo kala, varje blomma flytt sin kos.
Smekt av höstliga vindar svala kvar stod sommarens sista ros"
                                                                        Thomas Moore

Kan det sägas bättre, eller vackrare; man mår bra i sin trädgård!

Morgonen har börjat lite grått, lite regnigt men vi har gjort upp eld ute på altanen och det känns ombonat och mysigt. Ändå har jag en liten molande obehagskänsla inombords och jag förstår inte riktigt varför. Är det för att det är sista dagen på semestern? Nej, det blir kul att börja jobba igen. Men så kommer jag på en sak: imorse läste jag på Aftonbladet om ROT-avdraget och då kom den tråkiga känslan.

 Varför får man dra av 50 000 per person om man är fler som äger fastigheten men bara 50 000,- om man är ensamstående och alltså ensam ägare? I de flesta fall har man större behov av stöd när man är ensam. Existerar inte ensamstående fastighetsägare i huvudet på dem som bestämmer? En tistel för det.

Vidare läste jag en av oräkneliga artiklar om vem som grillar i familjen. Det vet ju alla att det är mannen som med läckert grillförkläde och ölen inom bekvämt räckhåll har den viktiga grillchefspositionen. Är det då synd om den som lever utan man? Måste den ensamma kvinnan låna över grannens man för att få något gott och grillat? Här finns utrymme för en ros till alla kvinnor som med grillgaffeln i högsta hugg själva grillar såväl kött, fisk och grönsaker. Tlyvärr tillhör jag inte dem vilket jag upptäckte sist när sonen var och hälsade på. Livskamraten gick över till grannen och jag bad sonen att han skulle tända grillen. Jag skäms, nästa gång ska jag göra det själv! En tistel till mig.

Sist och störst, jag läste en fin blogg här på VK om användandet av burka. Kloka ord, men något stannade kvar i huvudet. Idag läste jag om inlägget och läste då: "Men vad säger Islam då? Om jag får lov så står det i koranen att kvinnan ska klä sig anständigt på sånt sätt som inte väcker männens djuriska... bla bla bla."

Var tog den enskildes personliga ansvar vägen? Den naturliga följdfrågan för mig är då varför små flickor, kvinnor, äldre tanter ska ha ett ansvar för männens uppträdande? Om dessa män inte kan behärska sina djuriska lustar så är det väl de som borde hållas från gator och torg? Det känns lite konstigt att skriva något om detta eftersom det är en stor fråga och jag har alldeles för lite kunskap i ämnet. Men som människa så reagerar jag och agerar därefter. Så en tistel till den som inte respekterar andra människor, vare sig det grundar sig på religion, kön, sexuell läggning eller brister i personkemin för övrigt.

Kram till er andra!

Idag har jag varit hos min dotter och hennes 3 underbara barn, 13, 12 och 10 år gamla. Livskamraten och jag har rensat på tomten efter hennes husrenovering, fikat i det nybyggda uterummet och bara njutit av att ett gammalt "ruckel" kan bli så fint. Att  få sitta tillsammans med "småttingarna", fika och prata är underbart roligt. Humor har de och de börjar bli så stora att de förstår sig på mormors, kanske lite egna, humor.

Efter fikat dök en kompis mamma upp som berättade att äldsta dottern var på väg hem och att dottern är gravid. Så fantastiskt roligt! -Är det första barnbarnet, frågade jag som rutinerad mor-/farmor till 4 stycken. -Nej, jag är farmor redan, men nu blir jag mormor och det är ju lite speciellt. 

Är det så, är det skillnad på att bli mormor eller farmor? Att man älskar barnen oavsett vem som är mamma eller pappa till detsamma är givet, men finns det något före förlossningen som gör det extra underbart när det är dottern som ska bli mor? Känner man sig mera involverad, mer "med" i själva graviditeten när det är den egna dottern som bär barnet?

Jag vet inte faktiskt för min dotter gick genom sina graviditeter tämligen obemärkt och delade inte alls med sig av vare sig bekymmer eller glädjeämnen. "Sonahustruns" graviditet kom överraskande och oväntat för oss alla, men hon såg kärnfrisk ut och liknade mest en harmonisk madonna under graviditeteten så inte där heller blev jag involverad i hennes tankar.

Suck, ja vad vet jag. Det enda som är säkert är att alla barnen är lika ljuvliga, var och en på sitt sätt, och att det är ett nöje att få spendera tid med dem. Jag tänker på min egen mormor som tog på sig la'gårdsrocken, "hilkan" och pannlampan för att gå ut och mjölka korna, oföränderlig, stabil, kärv. På kvällen släppte hon ut håret som alltid var uppsatt i knut och kammade det grå håret innan hon fäste upp det för natten och jag bara ÄLSKADE att titta på. Vad kommer mina äldsta barnbarn att ha för minnen av mig? "Mormor ska åka till Bryssel", "nej, mormor kan inte komma, jag ska på möte"........

Det jag vet att de har med sig från mig är ett speciellt ljud - hmmhmm, som de påstår att jag gör när någon gör något dumt. Kan man minnas ett sådant ljud med kärlek och vemod tro?