Förra veckan tillbringade jag en natt på Piteå Stadshotell, bra rum och trevligt värre. Inne i hissen på väg upp till rummet sade en kollega: glöm nu inte att se var närmaste nödutgång finns.

Det fick mig att börja fundera, vad gör folk egentligen när de tar in på hotell? Jag vet att en del direkt kollar om det finns en minibar, någon annan kollar att det finns en extra kudde medan kanske någon annan håller ögonen öppna efter nödutgångar etc. Själv går jag alltid raka vägen fram till fönstret och drar för gardinen. Jag kan hålla på en lång stund med att justera så att inget ljus kommer fram i någon glipa. Det värsta är de gånger gardinerna inte riktigt täcker hela fönstret och jag alltså måste fatta beslut om på vilken sida det ska få komma in lite ljus. Vilka problem man kan ha, inte sant?

När det således är mörkt och jag har tänt en liten läslampa så är det dags att gå in och titta på badrummet. Är det OK så kan jag slappna av, packa upp mina grejor och lägga boken vid sängen. Då är jag nöjd. TV:n rör jag aldrig när jag är ensam på rummet. Jag tycker om att bo på hotell och jag älskar att äta en riktig hotellfrukost.

Det finns faktiskt en anledning till varför jag alltid vill ha gardinerna fördragna och nu ska jag dela med mig av det "trauma" som orsakat det.

För ett antal år sedan åkte livskamraten och jag till London. Efter en lång och lite stökig resa så fick vi äntligen vårt rum på 17:e våningen på hotellet. Ni vet med en sådan där hiss som får det att kännas som att magen blev kvar nere på bottenvåningen. Jag skyndade in på rummet och gick direkt till badrummet. När jag ändå var därinne så passade jag på att duscha. Därefter gick jag, helt näck, (jag gjorde sådant när jag var ung, det var länge sedan) ut i rummet som ju var byggt efter vanlig hotellstandard med ett stort panoramafönster mittemot sängen.

Då jag kom in ropade livskamraten: ta på dig, ta på dig! Något förvånad blev jag men sedan såg jag - 17 våningar upp och utanför fönstret fanns en av dessa enorma byggkranar och därinne satt den gode kranföraren och åt sin lunch! Jag kunde se vad han hade på sin macka och vad han såg, hjälp jag rodnar. Han tappade säkert aptiten! Så där har ni min förklaring till mitt sätt att göra mig hemmastadd på hotell.
Vad är er ursäkt? Dra alltid för gardinerna, man vet aldrig......

Jag måste dela med mig lite av min helg. Vi har varit i stugan och redan första kvällen lyckades vi få in madrasserna på övervåningen och göra iordning utrymmet där frystoan ska stå. Vilka bekvämligheter!

Här kommer madrassen, uppför stegen minsann!

Titta vad som lämnats kvar i sovrummet - jag blev så glad när jag hittade pigtittaren och tvättporslinet. Jag hittade också denna tavla med mycket tänkvärd text.

Det är lite som att vara på utgrävning, alltid hittar man något oväntat, vackert och rart. Jag önskar att jag hade fått lära känna personerna som byggde stugan, jag förstår att de hade mycket drömmar och idéer. Vi har jobbat hårt i helgen och jag tycker att det känns som att vi satt vår prägel, åtminstone lite grand, på stället. Men vi  har också hunnit njuta, gjort upp eld nere vid stranden och fikat, smög iväg i mörkret och badade i bubbelbadet, satt ute i bara T-shirt och åt middag, underbart! Jag kan inte låta bli att lägga ut en bild - tänk att vatten kan göra allt så vackert!

Idag är det sovmorgon, jag har varit och skjutsat två av barnbarnen till deras skola och nu ska jag packa lite. Jag ska jobba i eftermiddag och sedan åker vi, två grupper från jobbet, till Munksund för att hålla ett möte imorgon.

Det lär bli ett intensivt möte. Vi förberedde oss genom ett telefonmöte igår och vi har så mycket som vi vill hinna diskutera. Vi pratade en del om att nu gäller det att hålla disciplinen för annars kommer vi inte att hinna med hela agendan. Men, jag känner oss; alla är glada i att prata och diskutera så det kommer att bli kärvt om tid....
Kram till alla kloka, nyfikna människor som inte ger tappt utan ständigt försöker göra sitt bästa av alla situationer!
PS! Vad är det som gör att bara för att jag ska vara borta ett dygn så sätter jag igång med att tvätta och plocka undan? Vad tror jag ska hända under detta dygn? - att livskamraten helt plötsligt ska upptäcka sig stå utan kläder och stå helt ställd tills jag kommer tillbaka? 

Jag längtar till min alldeles egna stuga! Hur kan det komma sig att  den stugan, den platsen, talar så tydligt till mig? När jag nu tittar i mina Feng shui-böcker så hittar jag beskrivningen av den "idealiska" tomten. Det ska finnas en öppen yta framför huset som ger bra utsikt över omgivande landskap och miljö. Oh, det har jag. Uteplatsen som är inramad av vita murar omger en som en varm famn och med världens vackraste utsikt över vattnet! Det skänker en känsla av öppenhet, av framtiden som sträcker sig oändlig framför oss.

Vidare så ska draken vakta på vänster sida och där har vi sluttning, skog och mur, och på höger sida, tigerns sida, finns också mur och skog. Skyddat och bra. Ryggen, eller baksidan, sköldpaddans sida, skyddas av sluttningen mot vägen. Egentligen ligger stugan som i en gryta med tre skyddande sidor och en öppen sida. Är det svaret på varför jag känner mig så harmonisk och trygg där?

Idag var jag på Smultronstället och köpte jord till de thujor jag ska plantera. Då tog jag tillfället i akt att ställa lite frågor om det enorma lärkträdet som finns på stugtomten. Lärkträd är vackra, men tyvärr så har detta vuxit sig alldeles för stort och vildvuxet. Jag hade hoppats att jag skulle kunna beskära det något, men avråddes. Det bästa är nog att ersätta det med något annat, passande träd. Frågan är bara vilket.... Nåja, de tankarna får vila till sig under vintern så kanske jag kommer på något bra alternativ. Livskamraten kom just in med en kvist Maidens Blush, se och njut!

Något som fascinerar mig är Feng shui. Det är inte alls något hokus-pokus som en del tror utan mycket baserar sig på sunt förnuft och "magkänsla". T ex att vi gärna vill sitta med ryggen mot väggen så att vi ser vår omgivning eller att vi sover tryggare om vi har sängen placerad så att vi ser dörren. Detta sista kan jag intyga. För några år sedan skulle jag på tjänsteresa till Lucca, Italien. Vi var då fem arbetskamrater, tre svenskor och två tyskor som bestämde oss för att åka tidigare och tillbringa helgen i Florence.

Sagt och gjort, vi åkte iväg och hotellet vi hade bokat visade sig vara ett litet minihotell, ett familjepalazzo omgjort till hotell. Mitt rum hade den allra minsta minitoalett man kan tänka sig. För att komma till tvättfatet fick man kliva över toalettstolen och när man skulle duscha så stod man inklämd mellan toalett och tvättställ. Men rent och snyggt, klinkrat och kaklat var det. Sovrummet var minst 3 meter i takhöjd och man kunde se delar av gamla takmålningar, men det var knappt två meter brett och med gamla dubbla jalusidörrar ut till den gamla, fallfärdiga balkongen. I ena kortänden av rummet var alltså den snedställda dörren till badrummet och ut till korridoren och i andra kortänden var dubbeldörren. Sängen hade man då fått ställa längs ena långväggen och man hade valt att vända huvudänden mot dörren till rummet.

Vi var ute på kvällen och hade jättetrevligt, jag hade lyckats manövrera mig in och ut ur badrummet och lagt mig i sängen så kom känslan: detta är fel. Jag vill inte ligga med huvudet mot ingången till rummet. Men strunt i det, fram med boken för att lugna mig lite och upptäcker att boken jag köpte på Arlanda var en thrillerhistoria av det mer blodiga slaget! Aj, aj, kanske det blir bättre om jag vänder mig med huvudet mot balkongen? Men det var inte långt till gatan från balkongen och låset såg inte så där stabilt ut. Nej, det var kort sagt en jobbig natt.

Tillbaka till Feng shui; många av de böcker jag har i ämnet är lite "försvenskade", men jag har också böcker av Lillian Too och det är verkligen djupa böcker. Vissa saker känns ganska främmande, en del känns riktiga och en del är bara mysiga. Som t ex detta förslag på hur man ska förebygga inbrott:

Så enkelt är det alltså! Glöm inte att vända kvasten när du lämnar jobbet imorgon!

Tänk så mycket tid man kan ägna åt att diskutera kring olika typer av "fritidshustoaletter" då avlopp saknas! Nu känner jag mig som en riktig expert på området och det hade jag nog aldrig kunnat tänka mig!

Beslutet att sätta in frystoaletten som ligger i ett hörn i stugkällaren har vi redan tagit, men hur är det med hinken som ska vara i? Finns den också i källaren? Om inte, var köper man en sådan i rätt storlek? Det problemet löste vi igår, lördag kväll, då vi fick tag på Säljaren och fick veta att hinken fanns. Bra, det problemet löst.

Men var hittar man påsarna som ska vara till? De ska vara biologiskt nedbrytbara och passa att frysa. Vi har tittat på Internet och sett att de går att beställa efter, men så var vi på OBS idag och vad ser man, där har de frysbara nedbrytbara påsar. Inget problem alltså. Härligt - det är ett litet sk-tproblem, men ack så viktigt för trivseln.

Idag köpte vi också ljusgrå golvfärg för att måla över det grå- och röda linoleumgolvet i köket. Vi börjar med enkelt grått och längre fram så kan jag antingen göra det schack-rutigt eller måla dit någon enkel detalj, blomslinga eller annat. Det blir nog bra, tror jag. Tills vidare så lägger jag dit den randiga mattan jag köpte på Indiska för ett tag sedan för att få in lite mönster på det grå.

Idag så köpte vi också ett antal thujor som ska planteras längs efter muren som går från bilparkeringen ner till stugan. Bakom tanken på det ligger förstås bilden av höga cypresser i det italienska landskapet. Men vi kör med lite lägre thujor och tänker börja med att plantera så att man inte kan titta direkt från vägen ner på uteduschplatsen (man måste ju försöka skona ev flanörers ögon). Få se om jag kan få in en bild längre fram på hur det blev.

Sedan måste jag tacka er som hört av sig till mig med anledning av att jag varit nedstämd ett tag. Det har känts väldigt värmande! Kram till er!

I eftermiddags, (innan jag somnade i solen ute på altanen) så slötitittade jag i en inredningstidning. En inredare skrev att i stugan höll hon en ljus, vit stil medan hemma så var varje rum inrett i en speciell färg. Som hon uttryckte sig: om köket är blått så är det mycket enklare. Ska man köpa en ny diskborste så tar man den blå och slipper stå och välja mellan den röda och den blå.

Är det så enkelt? Om jag vill bevara lite 50-talsdetaljer i stugan ska jag bara titta på 50-talet då? Om jag inte vill ha ett museum då? Visst måste man kunna variera sig, välja vad man vil behålla av stilen och välja annat till resten?

I köket finns en hylla, från golv till tak, och där har jag tänkt samla mina 50-talsprylar. Visst räcker det med det för att skapa en viss känsla, en viss stämning? Sedan finns förstås en alldeles underbar bänkskiva som jag absolut inte kan ta bort. Den får vara kvar så länge den ser någorlunda fräsch ut. Titta bara:

Det är gamla vin-sprit-etiketter! Lite nött, men håller ett tag ännu. Visst tänker jag rätt när jag bara vill bevara de allra vackraste detaljerna, men göra allt annat ljust, fräscht och tämligen vitt faktiskt. Jag vill kunna byta färg med hjälp av textilier etc. Så måste det få bli. Det får inte bli för mycket av det ena och heller inte det andra, det låter väl som ett bra valspråk! eller är jag bara feg och vill vara lagom?

Kvällen blev väldigt lugn, livskamraten snarkar gott parkerad framför TVn, jag har suttit och virkat mormors-rutor, men ledsnat och vad gör man då? Man sätter sig och tittar på bilderna från stugan, förstås!

Efter långt och moget övervägande :)) så har jag bestämt att alla väggar ska målas lugnt äggskalsvita tillsvidare. Förutom då de 50-talstapeter som finns kvar, otroligt fräscha och fina.

Detta är tapeten som finns i den övre hallen. Om jag skulle välja en tapet idag så skulle jag inte välja den, men den är charmig på något sätt så den får vara kvar.
Denna tapet sitter i trappan som en fond-vägg och den är väldigt fin, mjuka, lugna färger.
Och vad sägs om denna glada köks-tapet, också en fondvägg. En arbetskamrat berättade att de sålde kökshanddukar för 10 kr på Expo så jag har fått tag på typiska 50-talshanddukar som matchar tapeten. Härligt!!!!
Här har vi ett litet problem dock, golvet är inte i min smak. Vad göra? Kan man måla med golvfärg? Kanske lite schackrutigt? Andra förslag?

Jag har också handlat det allra mest nödvändiga inför övertagandet av stugan; nya gardiner i stora rummet, duk med matchande servetter, massor med värmeljus, härliga nya handdukar (med olika färgställningar) och inte minst, sprillans nya glas som bara ska användas i stugan. De är faktiskt gröna, jag har aldrig ägt gröna glas förut, jättesnygga :)

Ett bra sätt att muntra upp sig på brukar vara att umgås med barnbarnen. Alltså tog jag 12-åringen med mig på sta'n för att handla lite nya kläder (åt henne). Mormödrar får göra sådant "bara för att det är kul"!

Vi gick på en affär tillhörande en större klädkedja, låt oss kalla den I&N (läs H&M). Barnbarnet är 147 cm lång och ville ha ett par T-shirts och ett par leggings. OK, vi plockade åt oss 2 T-shirts, strl 170 och ett par svarta leggings, också 170. Flickebarnet gick och provade och var nöjd med kläderna. MEN de satt väldigt tajt på henne, alldeles för tajt för att vara 170 cm. Hon ville ha dem så vi tog dem och jag frågade kvinnan i kassan om I&N ändrat storlekarna eftersom allting verkar gjort för mycket små pygméer. Nej, det hade hon aldrig hört, sade hon vänligt.

Vad i fridens dagar är det som har hänt? Kan man inte handla en vanlig T-shirt som sitter lite löst på kroppen utan att behöva gå på dam-, eller rentav herrstorlekar?! Skärpning behövs! Barn ska vara barn och inte små vuxna.

Själv handlar jag inte på denna affär och ja, de små storlekarna kan ha betydelse för detta faktum, men sortimentet är inte min stil helt enkelt.

När jag stod där utanför provrummet så gick en ung tonårstjej ut med sina provade kläder. Hon var löst och ledigt klädd, såg inte alls "uppklädd" ut, men i famnen hade hon två bodies i rosa och svart av en modell som mycket väl kunde platsat i någon gammal film som "Lilla horhuset på prärien" eller något liknande. Ganska kul faktiskt. Man vet aldrig vad som kan dölja sig under ett alldeles flärdfritt yttre. Kram till er som inte alltid visar upp allting på en gång!

Ja, livet känns fortfarande tungt, det är inte riktigt ordning på allt ännu, men livet går vidare. Det kommer säkert att ordna sig allt, men till dess.......ligger jag lite lågt i mitt bloggande. Men, som jag och the Terminator brukar säga: I'll be back!

För att muntra upp mig har jag tittat igenom mina blombilder och upptäcker då, till min stora överraskning att jag har ganska många dagliljor nu. Konstigt att jag inte har märkt det förrän jag ser det på bild. Är det kameran som är verkligheten?

Att vara människa innebär att man helt plötsligt kan bli slagen till marken av att något oförutsett inträffar. Denna dag har ägnats helt åt tunga familjeärenden, men så är det. Älskar man så drabbas man ibland. Då gäller det att fungera som dockorna som hade en blyklump nertill. Hur man än slog på dem så reste de på sig igen.

Något roligt inträffade i alla fall. Jag hittade två fina saker som kommer att passa väldigt bra i 50-talshyllan i köket i stugan. Kram och var rädda om er (och varandra).

Den lilla kannan är helt underbar!

Idag skiner solen, jag borde väl hålla mig inomhus en dag till, men kan inte låta bli att gå ut och betrakta allt som fortfarande växer och blommar.

Dagliljan och clematisen, så vackra!

Sedan kommer tankarna tillbaka till stugan, förstås. Tänk att denna bild är från en 50-talsstuga i Sverige, ser det inte ut att vara i Italien, Spanien kanske?

När jag bläddrar igenom mina bilder så kommer jag till bilden på spiraltrappan och det är så att ska man klara av att gå i den så får man (jag) inte bli tjockare. Den är verkligen en spiral, se nedan.

Det är en omöjlighet att få upp möbler uppför denna trappa. Men jag återkommer senare och berättar hur man får göra. Måste få prova först.

Jag avslutar med att lägga ut en bild som visar utsikten från bubbelbadkaret! På bilden är karet övertäckt, men tänk er att ligga där en kväll med några tända ljuslyktor, ett glas vin lätt åtkomligt och titta ut över vattnet! Oh, jag längtar!

Välkommen till min nya inredningsblogg! Nej, skojar bara, men tänker i alla fall beskriva vad jag har för tankar kring den blivande toaletten i stugan. I dagsläget finns ett litet bås nere i källaren med något slags kem.toa. Visst går den att använda men tanken att först gå ut och sedan ner för trappan, öppna källardörren (som är en dörr från gamla fängelset i Umeå! komplett med titthål så att vakterna kunde hålla koll på fångarna) och träda in i en dunkel källare - nej, inte riktigt min stil. Jag lägger in en bild på dörren, den är tuff! Det lilla, lilla titthålet ger en fantastisk vy över hela rummet!

Nej, förrådet innanför köket får göras om till en vettig toalett. Ack, ack, ack, en toalett är en toalett är en toalett, trodde ni det? Nej, det finns toaletter som gör mull, som förbränner, som frysförpackar!!!!, som separerar, m.m, m m. Just nu lutar vi åt en förbränningstoalett, men den är dyr, tala om att elda upp pengarna. Tankarna kring toan är föjande:

Toaletten ska kläs med ljusgrå pärlspont. Bredvid dörren ska ett förvaringssåp byggas in. Dörren till skåpet ska också kläs med pärlspont och inte ha ett synligt handtag så "gömmer" vi hela förvaringen. På golvet blir ett gammalt, mjukt trägolv. På kortväggen ovanför toa-stolen sätter vi in ett runt fönster för det är alltid bra med dagsljus! (OBS! bilden är inte från vår toa)
Tvättstället blir IKEAs Höllviken och kranarna blir av en gammaldags modell.
Belysningen blir av märket Lilllholmen och krokarna blir av den gammaldags smidda sorten.
Eftersom vi kommer att hålla oss till färgskalan ljusgrått och svart så ligger hyllan och badrums- skåpet Rönnskär (gissa varifrån) bra till just nu.

Vad tror ni? Duger det? Verkar det tråkigt med ljusgrått och svart smide? Lugn bara, färgerna kommer i textilierna. Där ska jag verkligen ge mig hän och köpa matchande handdukar i olika kulörer. Och jag säger bara; nåde den som tar fram en rosa handduk när jag har tänkt hålla ett lila tema därinne! Kram från en som just nu bara har en sak i huvudet; toaletter, hur kul är det?
 

Att blogga är märkligt! Tidigare förstod jag inte alls vad "alla" höll på med och nu, helt plötsligt, så är jag ute och läser andras bloggar, jag upptäcker allt fler saker som jag vill skriva om, kort och gott, jag känner ett begär efter att blogga!

Det var kul att få prata med en av mina läsare, Susanne, idag och upptäcka att jag är inte ensam om att känna detta begär. Det lättar alltid att få veta att man inte är alldeles ensam om sina konstigheter!

Det finns så otroligt många bloggare i detta land och så många portaler att skriva på. Hur ska man hitta igen någon man letar efter? Susanne, jag vet vad din blogg heter men var ligger den? Jag är så nyfiken........

Nu är jag ledsen, och lite arg, och kanske rentav lite f-rbannad. Men den övervägande känslan är nedstämdhet. En mig mycket närstående bor i en fin liten lägenhet i ett serviceboende. Fint, trevlig personal (i alla fall de som jag träffat), god och riklig mat etc, etc. Jag brukar åka förbi min kära närstående i stort sett varje dag för att umgås lite, mata fågeln, se till att han har lite go'saker, dvs sånt som kan skapa mervärde för honom.

Den som läst min blogg vet att jag varit sjuk denna vecka och alltså inte kunnat besöka min närstående. I eftermiddag så åkte jag iväg för att lämna honom lite godis inför helgen. Jag tänkte hålla mig på "säkert avstånd" pga smittorisken, men så blev det inte.

Varför? Ja, det varken kan / eller vill jag skriva, med tanke på min närståendes integritet. En sak kan jag skriva och det var att han satt i halvdunkel. Varför det? Jo, alla tre glödlamporna i taklampan hade gått sönder. "-Ja, det har varit lite mörkt ett par dagar," sade han. Varför hade ingen reagerat, frågat varför han satt i mörker. Den lilla detaljen är just en detalj och som sagt, mer tänker jag inte skriva.

Men min känsla är ser man inte sig omkring när man ett par gånger om dagen går in till de äldre? Betraktar man inte allting runtomkring människan, att allt fungerar, att man har tillgång till sådant som är absolut nödvändigt för ett drägligt leverne? Framförallt om det är en person som bara är snäll, vänlig och aldrig ber om hjälp, eller klagar eller är otrevlig på något som helst sätt?

Ilskan växer, men något positivt finns i det hela ändå. En ros till den i personalen som jag larmade; inget urskuldande, inget skylla på någon annan utan detta ska inte hända igen.

Det är inte lätt att bli gammal, den saken är klar!

Nu håller jag på att piggna till! Har faktiskt börjat sortera bort gamla tidningar för att sedan föra dem till den sista vilan, återvinningen. Hipp, hipp, hurra! Som genom ett under blir man av med en massa saker som belamrat tillvaron.

Men när man sätter sig och börjar sortera så händer det att man inte kan låta bli att bläddra i en del gamla tidningar. Jag fastnade i ett nummer av M-magasin där man upplyste om hur man undviker gäddhäng.

Då kom jag ihåg insändaren i Expressen där en man skrev om Tjejmilen att det är bara en mängd ruggugglor som är ute och springer.

Rugguggla, gäddhäng, gamnacke, kalkonhals - vad är det som händer med oss kvinnor när vi mognar till i ålder? Börjar vi sakta transformeras till något djurliknande?
Med något inslag av frukt kanske; apelsinhud (=celluliter)?

Finns det några liknande ord för vuxna män? Det enda jag kommer på är de grå tinningarnas charm och det ligger liksom inte riktigt på samma låga nivå ...Nej, jag kommer inte på något. Kommer du på något? Hör gärna av dig!

Vilken tur att Ninen återfanns och kunde lämnas tillbaka till Matteus! En sådan artikel i VK skänker glädje åt oss alla tror jag. Vi äldre som haft barn minns vilken vånda det var om gosedjuret försvann! Ni som är yngre kan säkert dra er till minnes känslan av att kura ihop sig med "vad-det-nu-var", härligt!

Men vilka konstiga idéer barn kan ha. En mig mycket närstående (dottern) hade alltid två nappar. Den ena skulle vara i munnen och den andra skulle hållas mot näsan. Inget märkligt med det kan tyckas, men den som skulle vara mot näsan var gammal, "utsugen", lös i gummit och SMUTSIG. Jag minns vid ett tillfälle när jag kände att jag som god mor var tvungen att hålla efter hygienen och alltså gjorde ren napppen. När jag lämnade den över till dottern så tultade hon direkt iväg till vardagsrummet, drog nappen ett antal gången runt, runt i linneryan och sedan var den lurvig och go´ tydligen.

En mig annan mycket närstående (sonen) hade en filt från min farmor, ljusblå med vita prickar, mjuk och fin. Den kallades för "mullen" av någon anledning och den kunde han linda in sig i, lägga över huvudet och på alla tänkbara sätt gosa med. Det var väldigt känsligt när man skulle ta hand om den och tvätta upp den, ett svårt trauma för lillpojken. Tänk då när den två år äldre storasystern kom med det kreativa förslaget att om man klipper "mullen" i små bitar så får man ju fler "mullar".

Toppen, tänkte antagligen lillebror och lämnade med glädje ifrån sig "mullen". Jag glömmer aldrig hans gråt när han fick tillbaka småbitarna och insåg att dem kunde han inte linda in sig i, använda som litet tält......... Vilken sorg!

Så jag hoppas att Ninen håller fast sig ordentligt i Matteus när de är ute nästa gång.
Kram!

Jag vill nu visa ett klipp från Youtube som kan kännas kränkande för en grupp människor. Syftet är dock inte att kränka någon utan tanken är att visa vad som kan ske i kontakten människa till människa. Klippet visar ett avsnitt ur en populär talk-show där programledaren gör en katastrofal miss och därmed generar såväl de inbjudna gästerna som sig själv. Programledaren fick mycket riktigt sparken efter detta, men mycket kunde ha blivit annorlunda om han bara varit i kontakt med sina gäster före programmet. Ibland är det så enkelt, rak kommunikation kan man säga. Man kan faktiskt tillåta sig att roas av klippet också; av programledaren då. 

När man ligger sjuk så måste man hitta på något. Något i detta fallet är att läsa. Den som läst min blogg tidigare vet att jag har den största respekt för skickliga hantverks-
kunniga människor av alla kategorier och idag läste jag något om just hantverkare som jag gärna vill citera:

Hantverket råkade mycket illa ut när den nya rushen svepte undan allt det gamla. De många småföretagen smälte bort som istappar i en vårstorm......det mest genomgripande var skolväsendets förbättring.....Hur det gick med hantverket och hantverksutbildningen bekymrade man sig inte det minsta om.....Åren gick. Och så småningom visade det sig att maskinen och maskinmänniskan inte kunde reda upp allt. Fortfarande krävdes yrkesskickligt folk......Samhället stod praktiskt taget maktlöst, och yrkesutbildningen genom lärlingsanställning hade krympt till ett minimum.

När tror ni att denna bok publicerades? 1956 i boken Sveriges Hantverk, del II. Det är en av de böcker som pappa haft, och som jag valt att behålla. Den kommer att passa bra i stringhyllan i den nya stugan. Men inte bara det; när man läser texten, visst känns det som att allt går i cykler, allting kommer igen och igen och ..... Hur kan det komma sig att vi  inte lär av historien utan envisas med att göra samma misstag om och om igen?

Under kapitlet Yrkesutbildning och personlighetsfostran kan man läsa att Målet - inför okända framtidsperspektiv måste ett vara omistligt, det mänskliga....det dröjer inte så länge förrän den blivande yrkesmannen börjar sticka fram, med stigande känsla för den yrkesgren som valts och den väntande arbetsuppgiften. Det blir stadga och balans och många ungdomar söker i stor utsträckning sådant som ger livet behållning och innehåll. ....Medlet - arbetet måste återfå sitt gamla egenvärde och förlora karaktären av tvångsmedel.

Kloka ord och de står sig bra även idag, 53 år senare.

När man ligger däckad så är det många tankar som flyger i huvudet. Jag vill gjuta i betong, den nya stugan är murad i sydländsk stil så det är som gjort för att ha stora betongkrukor. Vid vår rundvandring / granskning av stugan och tomten så hittade jag gamla,  hemgjutna krukor som jag så gärna vill prova att göra själva. Nu har jag läst på om att gjuta i betong, och med lite hjälp av min livskamrat, så ska det nog gå bra. Men frågan är; hur gör man formen till denna slags kruka, se bilden nedan. Inte den vanligaste modellen....... Jag hoppas att någon "betongkunnig" person läser detta...

Vad gör ni när ni är sjuka? RIktigt så där "dyngförkyld" så man har ont överallt och inte kan ta 2 steg utan att vara beväpnad med engångsnäsdukar och halstabletter. Jag för min del roade mig idag på morgonen med att läsa genom Skatteverkets regler för när man får / respektive inte får ROT-avdrag. Det är ett par saker som slår mig:

1. Listan är skriven på ett väldigt övertydligt sätt; samma sak kommer upp med olika skrivningar på flera ställen. Jag förstår tanken; ska du byta en kran så kan du välja att söka både på blandare och kran eller nedläggning av ledningar för att dra in vatten. Man har ansträngt sig att verkligen underlätta för läsarna att hitta det man behöver. Visserligen blir listan lite tungläst, men en eloge ändå till Skatteverket för tänket.

2. På den negativa sidan står att man skriver/skrivit som att alla kan få ROT-avdrag. Det är ju inte så, det beror som vanligt på hur mycket du tjänar. Jag som kommit en bit upp i åren och har ett arbete som inte är lågavlönat; jag kan använda mig av möjligheten. Min dotter som renoverar sitt jättehus, kan inte. Hon är inte lågavlönad, men hon kan inte göra avdraget.

3. Något som jag också tycker är fel är att om man är två, eller fler, som äger en fastighet så kan var och en få avdrag. Är du ensam ägare så är det bara du som kan göra ett avdrag. Det är klart, visst är det positivt för dig om du samäger fastigheten, att ni kan rusta upp huset eller stugan.

Men frågan är väl vem som är mest i behov av stödet; exv en ensamstående mamma/pappa eller ett högavlönat par som gemensamt äger villan? Eller samma ensamstående person jämfört med tre syskon som gemensamt tagit över föräldra-hemmet och nu kan piffa upp det? Även om jag är gynnad av ROT-avdraget så kan jag i mina elaka stunder tycka att avdraget borde vara kopplat till fastigheten, oavsett antal ägare. Det finns alltid tankar på samma möjlighet för alla i mitt huvud, typiskt oss Barbamammor.

I min lista från Skatteverket har jag nu suttit och blåmarkerat allt som passar in på min stuga, allt som vi planerat att göra redan denna höst. Det är inte mycket vi ska göra men allt kan man begära avdrag på. Nu kommer det roliga; att försöka räkna ut hur mycket man kan ta utan att riskera restskatt nästa år. Burr, siffror - jag känner att trycket över bihålorna tilltar, huvudvärken tilltar - jag är nog lite småallergisk mot siffror. Bäst att lägga sig i soffan med en inredningstidning och se om jag kan hålla mig vaken tillräckligt länge för att kanske få några nya fräscha idéer.

Så fort allt kan förändras. Igår morse, pigg och rask, upp, upp och iväg i min flygande maskin. Kul att strosa lite i Stockholm, vackert väder, vacker stad, men sedan kom en känsla, inte krypande utan den slog till som en blixt från en klar himmel. FÖRKYLD!!!
Det var bara att gå iväg till Apoteket och handla lite smått och gott så att jag skulle klara mitt möte i alla fall.

Idag är jag alltså hemma, nedbäddad. Inte har jag varit och grattat dottern heller på 33 års-dagen. Dålig mamma är man ibland..... Det mesta känns lite botten faktiskt. Visserligen har jag suttit några korta stunder framför datorn och  räknat ut kostnaden för det nya badrummet i den nya stugan, men inte ens det har piggat upp mig.

Sådana här dagar längtar jag efter att få lyfta luren och ringa till mamma. Tänk att den känslan fortfarande finns kvar efter snart fem år. Som en barnunge, fast man är både mormor och farmor, så längtar man efter att få klaga lite hos mamma.

Detta var inget roligt blogg-inlägg, så nu är det lika bra att avsluta, gå och lägga sig i soffan med en bok, lite chips finns också hemma så klarar jag denna kvällen också. Kram till er andra som också bullat upp med näsdukar, halstabletter och Alvedon för att klara kvällen!

Upp, upp, upp i det blå...... Idag åker jag till Stockholm, bara över dagen. Mötet slutar kl 17.00 och planet går efter kl 20.00, så jag ska försöka springa runt lite i några affärer. Har sett en del, mycket bra blogginlägg denna morgon, så jag vill försöka hinna kommentera en del av dem ikväll. Men hinner jag inte ikväll så får det bli i morgon. Detta är min nya, lite bekväma livsstil. Ta det lugnt och ge varandra en kram! 

Nu har vi varit iväg till stugan igen och kollat, kollat och kollat. Hur ser det ut under plåttaket? grunden i källaren? blir vattnet tillräckligt varmt? bubblar jacuzzin? luktar det gott och fräscht nu när vi vet att det stått tomt en vecka i alla fall?
Frågorna är många när man tittar på hus och det är bättre att titta förr än senare.De roliga sakerna vi har gjort är att måtta fönster, mäta upp rummet som ska bli nytt badrum, kollat taklutning m m. Mina och livskamratens siffror skiljer sig lite; i mina anteckningar står det: fönster 230 (ca) medan livskamratens noteringar säger vägg 5,53. Inget cirka där inte.

Jag har redan nu bestämt mig för att gå en kurs i att gjuta betongkrukor till våren, har hittat en affär i Sundsvall som säljer 50-talsinspirerade tyger, "vår" byggare håller på att räkna på nya badrummet (ljusgrå pärlspont och smidesdetaljer) samt när vi sprang genom IKEA så hittade jag exakt de köksluckor som jag vill ha. Dvs ska göra om de gamla, gula luckorna, se bild. Lägg märke till beslaget, en sked. Det finns även andra, vanliga gamla beslag, men en del är skedar.

Även köksluckorna ska få pärlspont med "gamla" beslag. Inte nog med det, på IKEA så hittade vi direkt det tvättställ och badrumsskåp vi vill ha.

Mina tankar snurrar runt, vi väntar med spänning på offerten från byggaren men vet ni vad som är allra, allra bäst? Det är att livskamraten som varit så lugn och behärskad under hela denna (min) hispiga process - han är minst lika förtjust som jag! Vi är  rörande eniga om tvättställsskåpen, han kom med förslag på inredning i sovrummet - vi är två om detta!! YIPPEEEE!

Avslutar med en bild på målningen i fönstersmygen till det blyinfattade norra fönstret, det måste göras rent, men hur? Jag måste kolla på Internet om bästa metoden för jag är livrädd att färgen ska lossna. Kram till alla glada oss 50-talister! Ni andra får också hänga med i gruppkramen!

Nu är jag en av er, stugägare fr o m 13-tiden idag! Jag fick köpa min drömstuga!  Visserligen hade jag bara näst högsta budet, men jag fick huset ändå. "Det är självklart", sade min livskamrat, "det var ju ditt hus"!

Jag har skrivit en gång tidigare om hur jag känner det som att slumpen har styrt mycket av mitt liv och även så denna gång. Ville / behövde vi ha en stuga? Nej, vi bor jättebra som vi gör, tack. Längtar vi till Sundsvallstrakten? Har aldrig tänkt en tanke åt det hållet. Men vad hände; slötittade på Hemnet.com, såg ett hus som bara skrek;  här är jag, kom och ta hand om mig. Åkte dit och intrycket bara bekräftades; detta är mitt hus. Se bevisen nedan:

Jag har två flaggstångsknoppar i min trädgård, därför att jag tycker att de har vacker form.
Det första som möter mig vid infarten till stugan är lyktstolpar i funkisstil (som jag älskar) med flaggstångsknopp i! När såg ni senast något sådant?
Jag älskar 50-tal, funkis; den rena, vackra stilen. Detta är mitt vitrinskåp just nu, idel 50-tal.
Observera original 50-talstapeten!  Fräsch och fin
Detta är MITT hus! Sydländskt utanpå och 50-tal inuti med massor av egenhändigt klensmide och betonggjutning. Kram till alla oss lyckliga drömstugeägare!

Om ni bara visste vad jag är trött! På två nätter har jag inte sovit mycket för jag har bara planerat för vad jag skulle vilja göra i min drömstuga. Jag förstår att jag varit lite tjatig om min förälskelse och pågående budgivning, inte bara på denna blogg utan även på min arbetsplats, vilket jaag beklagar. Men varav hjärtat är fullt.....Läget just nu är sådant att två budgivare har hoppat av och vi är två stycken som återstår. Vid eftermiddagskaffet idag så fick jag frågan om hur det går för mig och jag berättade naturligtvis hur läget var.

Jag berättade att när jag såg att en budgivare hade hoppat av så knäppte jag mina händer och bad, "DÖÖÖÖÖ" utbrast en av mina mer sansade kollegor! Nej, kanske inte direkt, men åtminstone att han skulle hoppa av budgivningen. Tänk vad bra arbetskamrater kan betyda mycket, om man inte själv ger utlopp för sina känslor så finns det alltid någon annan som kan göra det.
Kram till alla som har förmågan till empati!
För att lite mildra mitt tjat lite så lägger jag in ett foto taget av en Spikklubba (Datura stramonium) som vi faktiskt tog med oss från Cypern. Så underbart vacker med sina ljuslila kanter.

Inget mer bud har lagts, jag blir galen, tänk om någon lägger ett bud i natt eller tidigt imorgon. Jag har suttit och bevakat mobilen hela dagen och kvällen, men nu lägger jag av! Jag kommer inte att kolla budgivningen mer. Blir det jag som vinner så lär jag få veta det och blir det inte jag, så lär jag få veta det också! Godnatt!

Efter att jag hade skrivit inlägget "Att kommunicera 2" så dök ett annat minne upp i huvudet. Som ung (yngre?) så arbetade jag inom sjukvården. Vid ett tillfälle så hade vi haft en temadag och på kvällen samlades vi för att äta gemensam middag. Vi satt i ett litet samlingsrum, ett antal damer i varierande åldrar, och pratade kors och tvärs som ju vi damer kan.

Så dök den ende manlige arbetskamraten upp, läkaren. Han ställde sig i dörren och sade glatt: "Och här sitter ni, alldeles ensamma". Alldeles ensamma, ett antal sjuk-
vårdsbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor!

Med sig hade vår förtjusande avdelningsläkare en gitarr så efter middagen underhöll han oss ensamma damer med sång och musik. Det värsta var att vi ensamma damer lät honom hållas. Våra samtal upphörde, vi satt tysta och stilla och lyssnade till denne lille trubadur, tills klockan hade blivit så pass att vi kunde ursäkta oss för att äntligen få gå i säng.

Varför, varför, varför betedde (här kommer det märkliga ordet betedde, jag rodnar av obehag) vi oss så? Varför fortsatte vi inte bara att prata, skämta och skratta som vi gjorde tidigare på kvällen? Vi visade honom en oerhörd hänsyn, men vad visade han oss? Aj, aj, aj, vi glömde totalt att  "vi måste höja våra röster för att höras". 

Imorse vaknade jag tidigt, jag tror faktiskt att det var för att kunna kolla om någon hade lagt högre bud än mitt på mitt drömställe. Inget bud hade kommit så det var bara att åka iväg till jobbet, skadar inte att vara tidig en dag. Hela dagen har jag nu haft ett öga på min telefon för att kunna hålla koll på om det kommer något bud. Ännu ingenting. Snälla någon, hur länge kan en budgivning pågå? Jag tycker att om ett bud fått vara ledande över 24 timmar så borde affären vara klar, men så är det ju inte.

När jag åkte hem på eftermiddagen så insåg jag att det kommer inte att bli något gjort på hela kvällen så vi tog pappa med oss och åkte över till Obbola, till sonen med familj. Vi kom så lagom att jag fick tillfälle att hjälpa Lilly med maten, makaroner och korv minsann, inte från en barnmatsburk. Att vara med henne hjälper mot allt, man glömmer allt annat. När jag gett Lilly efterrätten så blev jag tillsagd att lämna en sked eller två. Naturligtvis, papegojan Jako måste också få smaka, både efterrätt och makaroner. Han är så väluppfostrad och åt så snällt från skeden.

När vi skulle åka så tar avskedet alltid en stund, man ska pussas och vinka, och vinka igen, och pussas, men tydligen tog vi för lång tid på oss för Jako ropade oavbrutet; hej då, hej då, så till slut förstod vi vinken och gav oss iväg hem. Jag kunde inte låta bli att ta ett kort på Lillys skor. Det är taget med mobilen så skärpan är inte den bästa, men ändå,,,,Kram till alla oss som har lyckan att ha en familj!

Budgivning pågår! Det känns helt otroligt, men så är det. Förstår inte de andra människorna att det är MITT hus, det bara står där och ropar efter mig och ändå vill andra köpa det.

Jag inser att jag troligen inte kommer att bli ägare till mitt hjärtans kär-hus och det får jag naturligtvis acceptera. Det enda jag kan hoppas är att vem som än får bli ägare, rätt kan förvalta det det speciella med huset. Att tänka sig att man skulle renovera upp huset till en modern, anonym standard är en styggelse. Håll alla tummar, jag tror att avgörandets stund är nära!