Kära Umeå Parkering AB

Av , , 8 kommentarer 8

Kära Umeå Pakering AB!

Igår var jag på lasarettet  med min 90-åriga pappa, dvs han åkte ambulans och jag körde dit i min egen bil. Tack och lov kunde jag parkera på bilparkeringen utanför akut-mottagningen så jag slapp köra omkring och leta efter någonstans att lämna bilen. Bra tänkt att ha en fri parkering där!
När jag hämtade bilen efter att ha varit med pappa på akuten, lungröntgen och därefter lämnat honom i en säng på akutmedicin, så noterade jag en gul liten klisterlapp på vindrutan. När jag kom hem kunde jag läsa att ni begärde en kontroll-avgift på 700 kr för att jag parkerat på handikapp-plats.
Jag har full förståelse för den som "lappat" min bil, personen gjorde sitt arbete på ett helt riktigt sätt. Jag har full förståelse för att det finns platser för rörelsehindrade personer och brukar absolut inte ställa mig på dessa platser. Jag såg skylten om handkapp-parkering, men uppfattade det som att jag ställde mig till vänster om skylten och att den pekade åt höger. Tydligen var så inte fallet, något jag kanske kan skylla på mitt något upprörda tillstånd.
Visst är det värt 700,- att få vara med och stötta sin åldrige far som pga två ögonsjuk-
domar inte ser speciellt mycket, som pga sin ålder inte hör så bra längre, ffa inte om sjukvårdspersonalen talar andra dialekter än den norrländska, och som drabbats av  akuta andningsproblem.
Inga problem, jag betalar, men jag tycker ni borde ta er en funderare på detta med parkeringen – det känns faktiskt helt befängt att betala en straffavgift vid dylika tillfällen.
Med vänlig hälsning, en alldeles vanlig dotter som bryr sig mer om sin far än om var hon parkerar.
Så känns det idag, petitesser, men störande sådana. På den positiva sidan kan jag berätta att man igår var och plogade fram, inte bara en, utan båda två trottoarerna på vår väg! Nu är de förstås översnöade igen men bra inititiativ ändå.

 

 

Låååång fredag….

Av , , 2 kommentarer 5

Är det så att förkylningar kan bryta ut av att man blir riktigt kall? Jag har känt mig lite risig i veckan men har klarat mig från att åka dit på en riktig förkylning. Men i onsdags satt jag i en videokonferens. Ganska kul faktiskt, "medkonferensdeltagarna" hade +15C och vi hade ca -26C, det blir en rejäl skillnad i temperatur. Vårt konferensrum var lite kallt och det blev inte bättre av att man höll på med något arbete, troligen i ventilationen. Ett par takplattor var bortlyfta och efter en stund så var jag fullkomligt genomkall. Pinsamt nog blev jag till slut tvungen att gå och ta på mig kappan mitt under konferensen. Jag kunde riktigt känna hur kroppen stelnade till, hur huvudvärken började smyga på, hur lederna började ömma. Torsdagen var jobbig och idag stannade jag hemma med feber.

Åh som jag såg fram emot att bara få ligga och slappa, dricka varmt och på sin höjd titta på någon OS-repris. Men så blev det inte, istället hamnade jag på lasarettet med pappa. Elände, elände, min glada snälla pappa. Men redan innan jag lämnade honom på avdelningen så hade han piggnat till, tack och lov. Nu är det fredag kväll och jag vill bara gå och sova. Får man göra det, klockan 20.00 en fredag? Ja, vem skulle hindra mig! Detta är ett blogginlägg som är så tråkigt att jag får be om ursäkt (om någon nu skulle råka läsa detta).

Eftertanke

Av , , 4 kommentarer 6

Vi hade ledarseminarium idag på jobbet med ett par gemensamma övningar. Ämnet var kommunikation, detta som vi alla gör varje dag, oavbrutet, men som är så svårt, så svårt. En av de övningar vi gjorde innebar att man skulle tänka efter om man upplevde något problem i sin egen kommunikation. Man skulle bara gå fram till någon i rummet, skaka hand och säga vad man upplevde för problem, lyssna på mottagarens råd och tacka.

Mitt problem som jag tog upp är att jag ofta har svårt att fokusera på vad människor berättar för mig. Ofta så är mina tankar iväg och avhandlar helt andra frågor än det som människan framför mig pratar om. Jag upplever det som ett problem för jag vill så gärna lyssna aktivt och medlyssnande. Ett par goda råd fick jag, bland de som jag kommer att ta till mig är att "tvinga" mig att ställa frågor under samtalet, detta för att tvinga mig att fokusera på personen framför mig. Ett annat var att om jag märker att jag tappat den röda tråden, så ska jag säga det; ursäkta, kan du backa ett tag, jag hann inte med. Något åt det hållet.

Känns bra, då lärde jag mig något även idag. Att leva är att lära!

Vinnarskallar…..

Av , , 6 kommentarer 7

Jag har suttit här framför brasan och tittat på härlig skidåkning. Vilket lag, vilken team-anda, vilken styrka hos dessa skidåkare! Kul! Tänk att ligga med en sådan ledning som i nattens lopp, och sedan bli omkörd alldeles på slutet. Vad är det då som gör att man kan plocka fram det "lilla extra" och köra ännu lite snabbare? Tänk på Anna Haags lopp, att ligga alldeles efter medaljplats, tänka "nä. nu ska jag ta medalj" och bara satsa framåt.

Var får de den mentala styrkan från? Det kan inte "bara" vara den fysiska styrkan, utan det måste nog till den s.k "vinnarskallen", sisun, dj-vlar anamma, envisheten, geisten,,,,, kalla det vad man vill. Något speciellt är det som de plockar fram.

Tänk om man hade bara hälften av det de har, att kunna plocka fram det allra sista, att ge allt man har i vissa ögonblick. Kan man träna sig till det? Isåfall anmäler jag mig.

Så icke-spännande kan en lördag vara!

Av , , 7 kommentarer 5

Nu är den andra tapetrullen köpt så nu ska det bara skrapas ned tapet, måla de övriga väggsnuttarna och taklisten förstås, taket behövs inte eftersom det är någon slags skiva som ser ut som vitkalkad ek eller något liknande. Inte så mycket att göra alltså. Men livskamraten vill inte ha stök och bök under helgen så han har lovat att börja ta bort tapeten på måndag.

Nu känns det jättebra och jag ser fram emot att få göra vårfint där i TV-hörnet. Eftermiddagen har ägnats åt att klä färdigt de två återstående stugstolarna, ser bra ut. Förra helgen så vitmålade jag benen på bordet i stugan och mörkbetsade bordskivan så nu ska det hela matcha varandra.

Lite märkligt är det, jag har inte EN ENDA möbel här hemma i huset som är av mörkt träslag och nu har jag helt plötsligt köpt ett mörkt högskåp, avställningsbänk och litet runt bord samt mörkbetsat en bordskiva. Tala om anpassning till stugan där ju det mörkt "sydländska" råder, ffa i uteköket. Jag har helt enkelt inget alternativ, allt (nästan) måste kännas rätt. T o m den lilla toaletten går ju i svart och smide, lustigt hur det kan bli.

Idag har varit en dag helt utan tankemöda, och kvällen får fortsätta på samma sätt.
Kl 19.00 i kväll är det OS och jag har laddat upp med två stolar som ska limmas, slipas och målas. Inte riktiga stolar förstås, utan ministolar. Det jag har framför mig är byggsatsen till Pinocchio, en nytolkning av den svenska pinnstolstraditionen (står det på förpackningen) och den andra förpackningen innehåller möbler från Elsa Beskows sagobok Sagan om den lilla gumman. Ni vet den lilla lilla gumman med sin lilla katt och ko. Det är inte katten och kon jag ska sätta ihop men väl hennes bord, stol och pall – jag längtar! Tur att jag köpte en liten målarsats med lite rara pastellfärger. Så blir det om det är något intressant på OS. Om ointressant;  så blir det Jeffery Deavers bok Blunddockan, med en mycket obehaglig skildring av en fullblodspsykopat. Från det ena till det andra; från sagovärlden till en alldeles för obehaglig värld. Hoppas att det blir spännande på OS! 

Jako och jag

Av , , 2 kommentarer 4

Äntligen har (hade) jag bestämt mig för vilken tapet som ska sättas upp på den vinbestänkta tapeten i vardagsrummet. En lättsam, tredimensionell tapet med mjuka slingriga blad. Ni kan inte ana så nöjd jag kände mig att äntligen ha fattat ett beslut, så obeslutsam som jag varit den sista tiden.

MEN, så berättar sonahustrun att de ska minsann göra ett litet skydd att sätta upp framför papegojan Jakos bur. Ett skydd som ska hindra små barnafingrar från att stickas in i buren, en god tanke. Så trevligt tycker jag, när de berättar att de köpt tapeten som detta skydd ska kläs in med, liksom även väggen bakom Jako. En lättsam, tredimensionell tapet med mjuka slingriga blad, det blir lite djungelkänsla för Jako.

Jaha, ska jag och Jako ha samma tapet?! Ska jag ha lite djungelkänsla? Nej, detta känns inte bra. Visserligen tycker jag om Jako, men att ha likadan tapet? Åkte över och tittade igår och kunde konstatera att Jako fått det jättefint, ombonat och mysigt. Det är honom väl förunnat. Som tur var så hade sonen och sonahustrun också satt upp ny tapet på sin garderob och minsann, de hade en rulle över. Det löste mitt problem, jag tog den överblivna rullen och hoppas nu att det finns en rulle kvar i affären. Då får det bli en mörk fondvägg, samma tapet som Jako, men en helt annan färgställning. Skönt, problemet löst. Hade jag nu bara haft ork så här på fredagkväll så hade jag börjat riva den gamla tapeten. Men fredagkväll; Kalla ska åka, hockey ska spelas…..nej, orken räcker inte till för någon tapetnedtagning. Kanske imorgon…. 

Utvecklingssamtal

Av , , Bli först att kommentera 9

Idag var det dags – dags att genomföra det årliga utvecklingssamtalet med chefen. För första gången hittills i mitt yrkesverksamma liv hade jag inte förberett mig inför mötet, skamligt nog. Men vid det här laget så vet jag tämligen väl vad jag gjort, hur jag utfört uppgifterna och vad jag vill göra det närmaste året så det gick bra ändå.

Vilken förmån det är att få delta i ett utvecklingssamtal. Ibland önskar jag att man kunde genomföra dylika samtal även i det övriga livet. Kanske med livskamraten: OK vad har du för planer det närmaste året? Jag tänker satsa på att vara mer omtänksam detta år, göra vad jag kan för att underlätta för dig när du har ont. Sedan under Q2 ska jag försöka att inte läsa så mycket utan istället kan vi prata lite mer med varandra. Jag tänkte också att vi ska använda upp hela det guldfärgade kuponghäftet och fara ut och äta något lite gott ute på sta’n lite oftare. Det låter bra, ska vi säga att vi tar en avstämning Q3 så får vi se hur det gått. Hur planerar du för de närmaste 1-3 åren då?
Ja, jag hoppas att vi kan fortsätta på samma sätt som nu, inga större förändringar i sikte vad jag kan se. OK, om vi ser det lite mer långsiktigt då, 3-5 år? Då kan jag tänka mig en förflyttning lite längre söderut, dvs tillbringa mer tid i stugan. Ev med någon mer resa ändå längre söderut, Frankrike, Spanien.

Då var vi inne på bedömningen av livet det senaste året; jag tycker nog att du har ställt upp på ett bra sätt för det mesta. Möjligen kan jag tänka mig lite mer aktivitet inom serviceområdet, dvs lite mer fika på sängen, ryggmassage, kanske en whisky när jag sitter framför brasan, kanske att du ska ge mig fotbad någon gång då och då, en gång i veckan kan vara lagom. Vad kan jag tänka mig mer då? Du kanske kan lära dig snickra så du kan bygga färdigt förrådet. Och du, nu vet jag, bastun och gästhuset vi pratat lite löst om, på stugan du vet, om du går en snickarkurs så kan du säkert börja med den till våren. Ska vi sätta upp det på mål för Q3? Men hallå, gå inte, du måste ju ge mig lite feedback också. Vänta lite nu, vi är inte färdiga…..

 

Farsan…

Av , , 4 kommentarer 5

Har varit på bio i kväll och sett Fares’ film Farsan. En kul film, varm och lite klurig, med en mycket speciell person i huvudrollen. Man fick en känsla av att han inte spelar en roll utan "bara" visar upp sin personlighet. Kul var den i alla fall och många skratt hördes i salongen.

Men i mitt fall även tårar, det hade jag inte räknat med. Lite fånig kände jag mig när jag  torkade ögonen i smyg. På min vänstra sidan hade jag mitt 13-åriga barnbarn och hon tittade på mig och fnissade åt mina tårar. Efter filmen frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon inte grät. Hon bara skrattade, lite rått tyckte jag, och sade fnissande att; -de på vänster sida om mig torkade tårarna och när jag tittade på dig så satt du också där och snyftade – varför då, det var väl inget hemskt.

Va, blir man mer sentimental, får lättare till gråt när man blir äldre?! Kan det verkligen vara på det viset. Mina tankar far iväg till den tiden när jag läste för mina barn och boken handlade om en tapper liten pojke som ville vinna en hundslädestävling i sin sjuke (hade han dött kanske, minnet sviker) farfaders ställe. Den värsta konkurrenten var en storvuxen indian (boken utspelade sig i Kanada) och han och pojken kämpade om första platsen. Så föll pojkens trofasta hund ihop i spåret, usch, alldeles nära mållinjen. Pojken grät, indianen närmade sig snabbt, passerade OCH
tog upp pojkens hund och bar honom och hela släden över mållinjen.

Jag känner tårarna komma bara jag tänker på det. Ni kan inte ana så många gånger jag fick avbryta läsandet för att snörvla lite, börja läsa igen, fick avbryta igen för att snyta mig etc. När vi äntligen hade tagit oss igenom hela boken sade sonen matt; mamma du får inte göra så där med rösten, det blir så hemskt, jag orkar inte höra böckerna då.  Är det bara jag som är så lättrörd?

 

Vad tänkte de på?

Av , , 2 kommentarer 5

Öppnade bloggen och såg att det var nio kvinnliga bloggare på rad innan Jan Nilsson kom emellan. Är det semmeldagen som inspirerat oss kvinnliga bloggare? Jag hoppas att mitt inlägg kommer in före någon mansperson hinner före.

Idag när jag kom hem från jobbet och svängde in på vår väg så funderade jag på varför vägen har blivit så smal. Det är inte första gången den tanken far genom huvudet. Står det en bil parkerad alldeles runt "hörnet" så är det nära att man kör in i den. Så var det inte några år tidigare. Så vad har då hänt?

Jo, för några år sedan så asfalterades vägen om, den blev slät och fin. Man gjorde dessutom en trottoar åt ena hållet och det var bra. Men sedan gjorde man en trottoar även åt andra hållet och det var mindre bra. Visst, på sommarn kan det ju vara bra att slippa gå på samma trottoar både bort och hem :() . Men på vintern, då plogar man inte upp trottoarerna utan vägen blir så smal, så smal.

Vad tänkte "man" på när man gjorde på det sättet? 

 

Vilka härliga tjejer!

Av , , 2 kommentarer 5

Tänk bara, Charlotte Kalla och Anna Haag, vilken glöd! Vilka tjejer!

Tänk den tid man åkte skidor. Ibland saknar jag det så mycket, inte skidåkning på längden, men väl nerför backen. Visserligen var jag alltid sist i kön när vi åkte hela familjen. Först kom livskamraten, sedan barnen och sist kom jag. Men det var som jag sade; jag åker med elegans och jag hinner njuta av naturen!

Denna sista helg är det inga stavar som har hanterats, men väl spaden, om och om och om igen.

Här är så gott som hela trappan nerför slänten skottad, men som sagt var, ända ner till sjön tog vi oss inte. Men titta bara på de underbara spåren i bakgrunden. Där har räven raskat, lite slingrigt ser det ut och älgen har klivit med långa stolta kliv som det anstår en skogens Konung. Kan det bli bättre?