Man vill inte vara ensam?

Människan är ingen ö, vi kan inte klara oss utan andra människor. Vi VILL heller inte klara oss utan andra människor. Ändå väljer en del människor att åtminstone inte leva tillsammans med någon/några andra utan väljer att bo själv. Vill man det så ska man naturligtvis göra det.

Jag har aldrig bott ensam faktiskt. Visserligen hade jag en egen lägenhet när jag flyttade till Stockholm, men eftersom jag redan träffat Livskamraten så var det inte ofta jag verkligen var ensam där. Egentligen är det ganska hemskt, jag har aldrig bott själv, klarat mig själv helt och hållet.

Livskamraten jobbade ofta borta när barnen var små, han åkte på söndag kväll eller måndag morgon och kom hem sent på torsdag natt. Då kämpade man febrilt för att hålla allting rent och fint så att vi kunde vara "lediga" tillsammans när han kom hem. Konstigt! Vad som var mer konstigt är att han hann i stort sett bara passera brevlådan så var det något barn som spydde eller vaknade med feber. Sedan hann den sjuke tillfriskna lagom till han kom hem och när han åkte igen så var det nästa barn som insjuknade. Sån’t är livet!

Nu har jag i alla fall varit ensam några dagar, och gissa vad? Det har varit skönt! Visserligen har jag haft lilla L som sällskap på eftermiddagarna men kvällarna har varit ensamma. Ljuvligt! Men nu räcker det, nu vill jag inte vara ensam mer. Jag är så glad att jag har någon att vara tillsammans med, någon som faktiskt vill vara med mig!  Vi får inte glömma bort att ta hand om varandra mitt i vardagen, att kramas lite oftare, att säga några snälla ord åt varandra. Det är en lycka att få vara två!