Huset fullt idag på morgonen och TVn står på och visar ett morgonprogram på TV4. Vad ser jag då? De har en flätad vägg i bakgrunden i studion. Va? likadant som vi har i taket i stugan?! Det trodde jag att vi var ensamma om att ha. Undrar om väggen också är flätad av band från gamla Telegrafen...... Vårt tak är handgjort på 50-talet och vi är inte speciellt förtjusta i det. Ska vi nu låta taket vara och tänka att vi är jättemoderna eller???? Överst ser vi det rutiga taket i Allrummet och bilden under är av det flätade taket över matplatsen.

Kul grej i TV-studion, men jag är inte riktigt förtjust i det ändå....

Gammal är ändå äldst, idag har Roy Orbison fått sin Walk of Fame-stjärna, äntligen, lyssna bara;

Härlig dag, har hunnit vara till sta'n, köpte bl a en radio med CD åt pappa. En lätthanterlig radio. Försökte sedan bränna ner en rad låtar han tycker om till en CD, men lyckades inte. Man kanske inte får bränna ner från Spotify? vad vet jag. Hann också in på Returmarknaden och köpte tre fina saker till stugan; en kanna, en liten skål som jag inte riktigt vet vad man ska ha den till, kanske baka en liten kaka, göra något slags paté eller aladåb i, och en liten hylla. Hyllan var i fel färg, men det är ju lätt att ordna. Apropå aladåb - är det någon som gör aladåber längre? Namnet är i alla fall underbart, smaka på ordet - aladåb, aladåb.....
Vi har ju ett alldeles underbart utekök i stugan. Ena väggen vetter mot huset, altandörr in till köket, medan två väggar består av vita murar. En vägg är öppen (bl a mot duschen) och över hela den skifferklädda ytan finns ett plasttaktak. Därinne finns en murad öppen spis, arbetsbänk med diskho och en liten infälld spis med två plattor. Rummet ger ett väldigt "spanskt" uttryck med smidesarbeten på muren. Den förre ägaren har lämnat kvar ett riktigt gammalt, mörkt bord så vi kommer att fortsätta med den mörka "spanska" stilen därinne. Jag har sett framför mig en mörk typ av kökssoffa, men jag förstod på livskamraten igår att  han tänker sig  höga mörka stolar. Därav besöket på Returmarknad. Hittade dock inga stolar som passar. Får fortsätta att leta. Ikväll blir det plankstek till våra gäster. Jag försöket dock hålla den slankare stilen i kväll och kommer att äta grillad haloumi på nybakt underbart bröd, mmm....
Detta handlade jag idag, känns bra!

 

Visst är det märkligt, allt känns bara botten. Man känner att man börjar närma sig "manshatarstadiet" - våldtäkter, misshandel, elände, elände - mest är det faktiskt män som ligger bakom. Man glömmer nästan bort att man känner inga sådana karlar, man känner bara trevliga, rara män (även om en del kan vara lite stora på sig ibland".

Vad gör man när det känns som att man bara vill sluta läsa tidningarna och stänga av alla nyheter? Ja, inte vet jag vad ni gör, men jag ställde mig och började "väcka" mina pelargoner! Några små plantor blev det minsann. När jag står där så kommer livskamraten med ett glas vin. Gissa vad det heter? Allesverloren, Swartland! Det passade väldigt bra in i min något dystra sinnesstämning. Man kan inte annat än  skratta. Det går inte att engagera sig i allt i denna värld! Här ser ni ett par Tant Hanna, en Mårbacka-art.

Vad var det Thomas diLeva sjöng? "vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när det känns så här"?

Så känns det när man tittar på nyheterna. Polischefen med i sexnätverk? "Burkalag"? "Långvariga övergrepp på jesuitskola"? "Kund blottade sig framför kassan på McDonalds"? "Gravid tvingades bo på gatan - dog, (Haiti)".

Ibland känner jag bara att jag vill inte vara med! Vad gör vi med oss själva, med människorna i vår omgivning?  

Vad hände med "behandla andra som du själv vill bli behandlad".

Idag känns det som att det är dags att krypa in i sin skyddande bubbla; avstå från den slankande soppan och istället äta en god middag, ta ett glas gott rött och bara slappa hemma i min egen go'a soffa. Då kanske man orkar med lite liv imorgon. Sköt om er och var snälla mot varandra, snälla!

Det ger mig en oerhörd sorg i hjärtat att läsa om de unga flickor som utfört en del rån den sista tiden. Man kan nog inte föreställa sig det kaos de måste känna i sitt inre. Mina tankar går också till deras föräldrar som ska leva med denna oerhörda oro för sitt barn dygnet runt. Känslan av maktlöshet måste vara fruktansvärd. Vi vill ju alla skydda våra unga och göra allt vi kan för att de ska må bra. Som förälder gäller det nog bara att aldrig ge upp och alltid finnas där när det behövs. Det är ändå så att de flesta trasiga unga växer upp och kan gå vidare på ett bra sätt med sina liv.

Den här bilden tog jag ïgår när jag gick i den glasade gången på Servicehuset på väg från pappa. Det är ett avtryck av en fågel som måste ha flugit rakt in i glaset. Inte nog med det, det finns två avtryck bredvid varandra. Stora fåglar verkar det ha varit.

Vad var det som hände? Var det två ungfåglar på väg hem från en festlig kväll med jakt på möss, som ivrigt pipande till varandra gjorde något slags "chicken race" och båda misslyckades? eller var det ett troget gammalt fågelpar som bestämde sig för att nu är det nog; vi bryr oss inte om att flyga över utan nu tar vi raka vägen genom....

I kväll är det bara slöa och slappa som gäller. Efter en god pastamiddag så "tuppade" jag av på rumssoffan och jag kommer inte att göra något överhuvudtaget i kväll. Nu har jag tittat på RoomService och vad som slår mig är att alltid när de presenterar resultatet av sina vedermödor så är det mörkt. De levande ljusen glimmar trolskt och allting ser så underbart vackert ut. Undra på det, allt ser väl mycket vackrare ut i levande ljus. Jag borde ta tillfället i akt och planera för vad som ska ersätta den vinbefläckade tapeten i vardagsrummet, men för att säga som det är; jag har ingen inspiration.

Däremot så fortsätter jag att planera för hur gavelväggen på stugan ska se ut. Jag kommer att köpa 10 tujor så fort de börjar sälja dem till lågt pris. Två av tujorna ska placeras vid gaveln  och dessutom ska jag köpa 1 cordyline att placera bredvid. Det kommer att bli bra, den höga toppiga tujan och de spetsiga utåtriktade bladen på cordylinen. Kanske dags att börja provgjuta några krukor?

Nu letar jag på Internet efter ett par rhododendron som kan passa att plantera på sluttningen nerför slänten. Jag vill ha en sort som är tålig och stabil, gärna planterad tillsammans med någon vårblommande azalea. Så mysigt det känns att tänka på blommor mitt i snöstormen.

Jag skriver också en lista över de nödvändiga saker som måste åtgärdas på stugan. Fönsterfodren ska målas, från att vara bruna till ockragult. Att måla är mitt jobb, det vet jag. Jag vill gärna hinna måla gavelväggen också så att det ser riktigt välkomnande ut när man kommer dit. Duschen måste också göras något åt. Ni kan inte ana så underbart det är att duscha ute! Den är så finurligt byggd, muren löper i en halvcirkel, ordentligt avlopp finns i betongen som täcker marken. Drar man sedan för två duschdraperier så är det som vilken dusch som helst förutom att man kan titta på stjärnorna medan man tvålar in sig, inte helt fel va? Jag fortsätter drömma.....

Tycker ni också om att handla schampon och balsam i olika sorter, färger, dofter? Att gå längs de långa hyllorna och plocka någon flaska här och där? Att ställa upp dem snyggt på den kaklade hyllan, som prydnad, som symboler för framtida njutningar?

I kväll när det började blåsa och kännas lite kallt så var det dags att mysa lite, sätta på bastun, tända ljusen i kandelabern och bara koppla av. Känna hur alla spänningar i nacke och skuldror försvinner och smärtan i min misshandlade rygg släpper. Underbart! Att sedan gå in i duschen, svagt upplyst av levande ljus, sträcka ut handen efter en av de nyinköpta flaskorna och då:
VILKEN FLASKA ÄR SCHAMPO? VILKEN ÄR BALSAM? Likadana, vackert utformade flaskor, samma färg men olika innehåll. Hur i fridens dagar ska jag veta vilken flaska jag ska ta?

Det finns tre alternativ: tända taklampan och förlora det varma, mjuka skenet från ljusen, ta flaskan och gå ut i rummet utanför och läsa etiketten eller chansa och prova sig fram. Hoppas bara att det inte är hårborttagningsmedel....

Får jag komma med ett enkelt förslag till alla hårvårdstillverkare? Använd olika färg på orden Schampo respektive Balsam eller Conditioner. Ett litet tips från en 50+-are.
 

Idag är det synd om mig! Tycker jag i alla fall just nu. Hade "bara" fyra möten idag men hann ändå lyxa till det med en omgång massage vid lunchtid. Men ack så ont jag har efter massagen. För mycket jobb, för mycket stress har tydligen gjort att axlarna har dragits upp över öronen, nästan. Tyckte jag inte att det var något som var i vägen när jag skulle sätta in örhängena i morse....

Med ont i huvudet, nacken och ryggen, och med tanke på Hawaii-klänningen, så är det förstås raska promenader som gäller, så efter jobbet bar det iväg. Som kvinna så har jag ju lärt mig att planera och göra flera saker samtidigt, så det bar iväg till Servicehuset, och pappa. Vilken tur jag har som får gå förbi och träffa honom på detta viset. Därefter gick jag in på StorKonsum, plockade åt mig en korg och hann stoppa i en burk pepparkakor innan jag kom ihåg att jag är ju ute på promenad och har inte handväskan med mig. Tillbaka med pepparkakorna och korgen, och ut igen för att fortsätta promenaden. Nästa anhalt var hos min faster för att se att allt stod väl till och hjälpa henne med att gå igenom posten. Därmed var dagens sociala omsorg avklarad.

På hemvägen så gick jag över Storsjön och tittade förstås på dem som står på löpbandet inne på Sporthallen och går eller springer för brinnande livet. StorbildsTV:n är alltid påslagen och en del ser ut att ha hörlurar i öronen för egen musik eller talböcker kanske.

Tänk så knäpp jag är som är ute och går! Ute i den friska luften med ljud från omgivningen omkring mig, med risk att möta någon som vill prata några ord! Och allt detta utan att betala ett antal kronor för att få röra mig!  Så kan jag ju inte ha det! Nej, här ska bli ändring! Imorgon ska jag prova yoga för första gången i mitt liv, ska bli spännande. Hoppas bara att nivån på aktiviteterna är rätt för mig. Jag har just fått ner mina axlar från öronen och vill inte riskera att fastna med ena benet över det andra eller någon arm bakom huvudet...

--- utan möten? Då menar jag inte trevliga, spännande, även kanske mindre spännande möten med människor utan jag menar möten, ordentligt införda i Outlook, med påminnelse 15 min före mötet via telefon. Där ett möte slutar kl 09.00 och nästa börjar kl 09.00.

Nu är jag inne på min andra vecka med den typen av planerade möten, som mest
5 möten / dag och som minst 3 gånger. Orkar man vara effektiv då? Hinner man förbereda sig ordentligt före varje möte?

Jaaa, till ett av mötena idag så hade vi inte hunnit renskriva underlaget från senaste mötet, men tack vare att vi fotograferat av whiteboarden i fredags så kunde vi rekapitulera hur långt vi kommit och diskutera vidare. Det blev ett bra möte ändå tack vare kreativa kollegor!

Till ett av de andra mötena så summerade jag ned utfallet från förra veckan på ett stort blädderblocksblad så det ordnade sig också. Men nog känns det att hjärnan inte riktigt vill jobba så stenhårt. Det blev extra tydligt när jag såg att jag hade skrivit raw model på blocket och faktiskt fick fundera ordentligt ett tag på vad det svenska ordet var. Förebild kom jag fram till och jag tittade någon gång då och då på ordet, det kändes fel men jag kom inte på vad det var som fel. Ända tills någon vänlig kollega naturligtvis frågade om raw model var någon ny ledarstil eller liknande. Då kom jag på att det heter förstås role model. Ursäkta, ursäkta...

Jag fick en fråga idag om det är jobbigt att blogga, om det känns som ett tvång. Nej, naturligtvis gör det inte det. Det tar väl högst 10 minuter att skriva ett inlägg och jag funderar aldrig på vad jag ska skriva om. 0 tankemöda här, så det är inte alls betungande. Men jag funderar ofta på vad det är som driver oss bloggare. Hittar jag svaret så återkommer jag.  

High School Music: kul att se, kul att höra. Vilken glädje hos de som framträdde och vilken glädje hos den unga publiken! Så imponerad jag blev av att de kunde sjunga, dansa, dribbla och bolla med basketbollen, allt på en gång. Jag satt faktiskt och änglades över att det skulle börja rulla en massa bollar över scenen, men icke. Inte en boll smet iväg åt fel håll, imponerande!
Det är härligt med alla yngre i publiken som engagerar sig så mycket. Ibland kan det bli för mycket förstås. Jag minns när jag tog med mina barn, storasyster 5 år och lillebror 3 år. Pjäsen spelades i gamla Kyrkskolan. Lillebror var för ung för att gå på pjäsen Draken i skåpet, man skulle vara 4 år, men jag garanterade att allt skulle gå bra.
Pjäsen började lugnt. På scenen stod ett stort blått skåp, men efter en stund så stacks en hand fram och öppnade dörren lite på glänt. Inte farligt kan man tycka, men handen var iförd en gul gummihandske med långa påklistrade krokiga naglar, en vårta här och där, lite långa hårstrån och lillebror SKREK. Han skrek tills handen försvann varpå han omedelbart tystnade.
Efter en stund kom handen fram igen, SKRIIIK från lillebror, bort med handen. Så höll det på ett par gånger. Då kom den kloka skådespelerskan fram ur skåpet. Inga gummihandskar och inga otäcka masker. Hon pratade en stund och satte sedan lugnt på sig en gummihandske, SKRIIK, av med handsken, tyst, på med handsken, SKRIIIK, av igen. Någonstans där började jag inse att vi är nog inte välkomna här så det var bara att ta mina barn och avlägsna oss. Det var premiären för vårt kulturella engagemang som familj. Ända till denna dag undrar jag hur pjäsen var och vad den egentligen handlade om. Någon som vet?

Vissa morgnar är härliga. Man får vakna till i egen takt, sitta och slöfika utan att bli störd, bara njuta av att finnas till och veta att jag BEHÖVER INTE göra något speciellt förrän det är dags att åka och koppla av till musikalen High School Musical med Kevin Borg. Det känns inte som att den bedriften kommer att kräva mycket hjärnkraft heller, utan detta blir en härlig dag.

Hänger in ett plagg i garderoben och då plötsligt händer det. Jag upptäcker att jag håller på att städa garderoben. Bara så där, inte en redig tanke  utan det bara händer.
Det gick faktiskt fort. Efter en dryg halvtimme så är jag ganska nöjd! Allt hänger i ordning, en del av det som helt mystiskt har krympt har vikits ihop och lagts undan. De plaggen får komma fram igen när de vuxit till sig....

Då ser jag ett plagg och det bara skriker inom mig; nej, denna VILL jag INTE hänga bort.

Den köpte jag på Hawaii i samband med sonens bröllop och jag vill kunna använda den igen. I fridens namn, det var ju bara 2 år sedan jag hade den. Så fin jag kände mig då, 15 dagar på Hawaii gav en fin färg och jag kände mig så fräsch. Något måste definitivt göras. Detta noterar jag nu i min mentala handlings/aktionslista:
BESLUT; denna klänning SKA användas till midsommar utan att dragkedjan i ryggen spricker. Är det kallt så tar jag en sjal över, i nödfall blir det tunna tights under! Må det bli så!

Spam har en innebörd för många av oss i denna datoriserade värld, men det finns också en annan innebörd. Spam är konserverat pressat kött tillverkat sedan 1930-talet och har genom åren betecknats som skräpmat och sedermera gett namn åt "skräp" inom datavärlden.

Vårt kabelTvnät har gjort en del förändringar vilket gjort att jag häromkvällen hamnade framför ett program som jag aldrig sett tidigare, Jerry Springer Show. Vilket elände, hur kan man producera, vara med i eller för den delen, titta på sådant skräp! I alla fall, för att komma tillbaka till spam. I programmet stod en tämligen rundlagd man klädd i något blöjliknande i ett hörn på scenen och åt spam under hela programmet. Jag har bara en kommentar: VARFÖR??????

Jag vill gå och se senaste filmen med Meryl Streep och Alec Baldwin. Hänger du med?

Igår startade jag min kamp mot de lömska små kilon som envisats med att samlas hos mig. Först märktes det inte så mycket, men sedan började kläderna strama åt lite här och lite där. Helt plötsligt en dag fick man känslan av att tvättmaskinen måste fått fel på termostaten och börjat tvätta alla kläder på högsta gradtal. Varför skulle de annars krympt så markant. Allting stramar, det börjar bli svårt att luta sig framåt, jag vet att kroppen fortfarande finns nedanför magen, men jag ser den inte (överdriver nog lite här).

Så igår blev det SOPPA, nu ska här rivstartas med att minska i vikt. OK, kändes bra igår. Idag på morgonen så hade livskamraten missat allt om mina planer så han var snäll och gjorde två mackor med skinka och ost. Det kan man väl inte säga något om, utan det var bara att offra sig! och äta upp dem. Sedan blev det dags för förmiddags-fikat och tro mig eller ej, inte förrän G började prata om sin soppdiet så insåg jag att jag satt där med en härlig halväten macka i näven. Nej, hur gick detta till???

Till lunchen kom jag i alla fall ihåg min medhavda sopp-påse så det klarade jag av. Eftermiddagsfikat hanns överhuvudtaget inte med (möten, möten, möten) så även där klarade jag mig.

Till middagen hade livskamraten lagat en riktig, hemlagad soppa och då behöver man inte ta till någon av dessa konstlade sopp-påsar. Men, gissa vem som hade varit generös med cayennepepparen - läpparna domnade, ögonen tårades och snoret rann. Inte direkt vad jag tänkt mig. Det blev inte så mycket soppa faktiskt, utan det blev mest vatten.

Så, nu sitter jag här framför Antikrundan med en stor påse naturgodis och en flaska CocaCola, så fel allt kan bli! Nåväl, jag är inte den som är den utan det blir väl till att göra en ny start imorgon. Det är aldrig för sent för att börja om på nytt!

Hoppsan, det kändes nästan som att jag skrev något ekivokt när jag skrev anglofil. Men varför denna reflexion om anglofili? Naturligtvis därför att jag sitter och tittar på Morden i Midsomer. Med laptopen i knät kan jag bara konstatera att de vackra blomamplarna utanför puben, den stroppiga aristokratiska äldre kvinnan, det strama engelska uttalet - allt känns så bekant.

Har jag levt ett tidigare liv, boende ute på den engelska landsbygden, klädd i tweed med hundarna springande omkring mig, med a nice cup of thé i handen, luktande på rosorna och med den stora solhatten på huvudet. Ja, varför inte. Jag hoppas i alla fall att vi inte var riktigt lika mordiska som i Midsomer.

Hoppsan, det kändes nästan som att jag skrev något ekivokt när jag skrev anglofil. Men varför denna reflexion om anglofili? Naturligtvis därför att jag sitter och tittar på Morden i Midsomer. Med laptopen i knät kan jag bara konstatera att de vackra blomamplarna utanför puben, den stroppiga aristokratiska äldre kvinnan, det strama engelska uttalet - allt känns så bekant.

Har jag levt ett tidigare liv, boende ute på den engelska landsbygden, klädd i tweed med hundarna springande omkring mig, med a nice cup of thé i handen, luktande på rosorna och med den stora solhatten på huvudet. Ja, varför inte. Jag hoppas i alla fall att vi inte var riktigt lika mordiska som i Midsomer.

Lyssnade på radion i morse när jag körde till jobbet. En av reportrarna pratade då om en engelsk undersökning som visar att gårdagen, måndagen den 18/11, är den officiellt mest deprimerande dagen på hela året.

Där har vi förklaringen till varför jag kände mig ur gängorna igår. Självklart att man mår dåligt just den dagen! Tänk bara på vädret, mitt i vintern som vi är, tänk på hur lång tid som gått sedan julshoppingen och den härliga julledigheten...för att inte tala om att det fortfarande är ett par dagar kvar till nästa löning och att vi, lite till mans, kanske lagt ut lite för mycket pengar den sista månaden.

För att inte tala om alla nyårslöften som vi precis har hunnit bryta och därigenom fått en påminnelse om vilka dåliga karaktärer vi har. Skönt att jag fick den förklaringen till gårdagens sega och negativa humör, då var det ju inte mitt fel i alla fall! Lyssna på detta; Howlin Wolf - Sittin' on top of the World - tala om musik. Den hade passat jättebra att lyssna på igår. Förresten, det går alldeles utmärkt att lyssna även idag.
 

Ibland tycker jag att jag ser en klar skillnad mellan oss kvinnor och våra medmänniskor, männen. Jag menar då inte den visuella skillnad som vi understundom kan lägga märke till, utan mer en slags inre skillnad. Får man generalisera?

Javisst, kära jag, det är ju min blogg, så generalisera på! Så här är det; kvinnor är duktigare på att hålla efter saker och ting, att på ett långsiktigt sätt se till att allt flyter på och fungerar som det är tänkt att fungera. Männen är mer ivriga på att koncentrera sig på EN sak, göra den (förhoppningvis) färdig och sedan är det KLART och man kan gå vidare till nästa spännande projekt.

I det lilla personliga perspektivet kan man se på mannen som med stolthet visar; se nu har jag gjort ren diskbänken, se vad den glänser! Visst den glänser - det ögonblicket, men imorgon ser den likadan ut. Vem är det som dag efter dag efter dag efter.....torkar och håller efter diskbänken de övriga 364 dagarna om året (OK då, de övriga 363 dagarna).

Innebär detta att kvinnorna för alltid ska stå och skura diskbänken? Nej, de behöver inte göra det själva, men de kan övervaka och se till att det blir gjort varje dag.

Översätt det till arbetslivet. Visst är det roligt och spännande att jobba med projekt, nya saker, men om du som arbetsgivare vill ha fortsatt effekt av de nya fina idéerna, så är mitt råd till dig; sätt en kvinna på att övervaka och säkra det som uppnåddes i projektet.

Härligt att få skriva så - förresten läste ni ordet understundom? Ett härligt ord, inte så vanligt kanske i vardagligt tal!

Vi har en tonåring här som fortfarande sover!!! Kl 11 så tycker jag att man kan öppna dörren till rummet, ingen reaktion.  Vad gör man då? Jo, man spotifyar; dvs man tar fram Dr Hooks Sleeping late och spelar på högsta volym. Det ska väl göra susen?

Fortfarande ingen reaktion! Jag har i alla fall vispat ihop en sockerkaka, få se om hon är vaken till eftermiddagsfikat :) Under tiden rullade Dr Hook på i bakgrunden och .... vilka  härliga låtar de har / hade. Lyssna bara på denna A little bit more och fortsätt gärna med The things I didn't say, är inte det bra beskrivningar på kärlek, denna egendomliga känsla som får världen att snurra?
 

Igår satt jag inne hos en arbetskamrat och pratade budget. Bra samtal, men för att säga sanningen så var mina tankar ute och svävade lite grand. Vad som omedelbart drog min blick till sig var nämligen ett foto på väggen i hans kontorsrum. En röd stuga på Höga Kusten!

Det slumpade sig så att vi köpte stuga ungefär samtidigt i fjol, på helt olika ställen och i helt olika stilar. Hans röda sommardröm mot min putsade kontinentala version av sommardrömmen. Vi pratade en del kring våra förväntningar på den kommande våren och sommaren då vi äntligen får ta våra inköp i riktig besittning.

MEN nu har jag abstinensbesvär! Hjärtat bultar häftigt, mina fingrar darrar lätt när jag stryker över den sista stugstolen som målats första varvet idag på morgonen, jag funderar över vilken sorts glödlampor vi ska ha i lamporna jag köpt till storstugan.... Jag köpte dem på rea på Indiska vid jul och tanken är att vi ska fästa de tre lamporna i en rund platta som ska sitta över bordet. JAG VILL FARA TILL STUGAN och se hur det ser ut i vinterklädsel. Vi har ju inget vintervatten? nej, men  det kan man väl ta med i dunkar. Orkar man skotta hela den snirkliga nedfarten? man kanske kan plumsa upp en stig och dra packningen på en kälke på snön.... Vill man frysa tills man fått upp värmen? ja, ja och återigen ja! fleeceunderställ, varma tofflor, snabbt göra eld i öppen spisen i storstugen och även i spisen i köket, fleecefilt framför brasan, lite gluh wine....kura ihop sig tätt tillsammans.....

Nu ska här planeras för årets första besök i SpanskaVillan!

En hård arbetsvecka är äntligen slut. Ibland är det mycket helt enkelt. Nog om det.

L med föräldrar var minsann här och åt middag med oss och barnbarnet N1. Tänk vad små barn kan utvecklas! Helt plötsligt så pratar hon! Alltså L, N2 har alltid pratat känns det som. Vilket vokabulär hon har helt plötsligt; ljus, dusch, buss, mamma, pappa, mormor (det svider i  hjärtat för farmor kan hon inte säga). Helt otroligt vilken förmåga de har de små liven. Tänk om vi fick behålla den inlärningsförmågan även när man passerat 50....

Nu är det Let's dance som gäller. Skönt att se människor vara aktiva och alerta när man själv sitter hopsjunken i soffan. Jag kan inte låta bli att lägga in en bild på några av mina miniatyrmöbler som jag nu har limmat ihop och målat. Gissa om jag har haft roligt! På bilden visar jag bara möblerna tillsammans med två miniatyrträd, men imorgon..... Imorgon kommer jag att plocka fram lite av mina andra små miniatyrer och placera ut, exv en liten flaska vin på trädgårdsbordet, kanske en liten stickning liggande i en av trädgårdsstolarna, en liten nallebjörn kan ligga på den blå stolen, möjligheterna är oändliga.... Får man vara så här barnslig? Kram till oss som tycker om de små sakerna här i livet!

Idag fick jag ett brev, med posten i ett alldeles vanligt kuvert. Ett kul brev, jag blir glad när jag får den typen av brev. Brevet kom från en klubb jag är med i. Gissa vad det är för klubb? Några ledtrådar; många ben finns det, färg och pensel är bra att ha, en viss andel manuellt arbete krävs, lite historik får man på köpet.

Några förslag, idéer? Inte det. Jag är med i en stolklubb, http://www.kottetoys.se/

Små, gulliga stolar, ofta i skala 1:10 som ska monteras ihop och målas. Hur kul som helst! Ibland får jag frågan om varför man gör sådant, samlar på sig små miniatyrer? Jag har inget svar. Jag bara älskar miniatyrer av alla sorter. Idag innehöll kuvertet en liten soffa, en barnmöbel från Stjernsund Slott. Slottet byggdes klart 1808. Under åren 1823-1860 ägdes slottet av  familjen Bernadotte.  Förlagan till den lilla soffan hittades i ett förråd och hade sannolikt tillhört familjen Cassel.

Nu sitter jag och väntar på att bli hämtad för en tjänsteresa upp till Piteå, men i morgon kväll när jag kommer åter hem, då ska här monteras och målas. En liten barnsoffa, den får bli vit. Stolarna på bilden ovan är från klubbens hemsida, men jag ska ta ett foto på mina egna stolar och lägga ut någon dag. Är det någon av mina läsare som är medlem i denna klubb? Någon annan, lite annorlunda klubb eller förening?

John Nettles som spelat kriminalare i Morden i Midsomer kommer att sluta och hans plats tas av en kvinnlig skådespelare, Jill Halfpenny. Det blir spännande att se om vi kommer att fortsätta vara lika fascinerade av serien även med ny rollbesättning. Är det de mysiga miljöerna som lockar oss eller är det de gedigna mordgåtorna? Jag läste att om man tar befolkningen i Midsomer och räknar ut hur många som mördats så finns det egentligen bara en tänkbar mördare. Gissa vem? Naturligtvis den gode kriminalaren himself!

Jag har också börjat följa deckarserien från Botswana. Det är härligt att se att de lyckats fånga atmosfären från böckerna på ett sådant bra sätt. Serien väcker min nyfikenhet på Botswana. Kan det vara ett tänkbart resmål?

Visserligen sade vi efter besöken i Gambia, Senegal och Kenya att nu räcker det med Afrikabesök, men man kan ju alltid ångra sig. Det är i alla fall den kvinnliga detektiven som lärt mig dricka det som hon kallar bush thé, rooibos, ett härligt thé,helt i min smak. Jag kan se mig sitta i skuggan under ett stort baobab-träd och dricka bush thé medan hönsen spatserar omkring och sprätter i den röda sanden....solen gassar, långt därborta skymtar jag den långa halsen på en giraff som sträcker på sig för att nå det översta bladet på trädet, barnen ropar och leker.....

Är det så där eller hamnar jag vid poolen vid något nybyggt opersonligt hotell som lika gärna kunde ligga på Kanarieöarna, med en paraplydrink i  handen och musikanläggning som spelar senaste låtarna på någon topplista? Jag måste nog läsa på lite......

I torsdags var jag på lasarettet med mitt barnbarn. På väg därifrån stötte vi ihop med  neurokirurgen som opererat mig två gånger, en gång vid hjärnblödning (brustet aneurysm) och sedan ytterligare en gång för mitt andra aneurysm.

Han såg inte mig och jag noterade bara: titta där är han som opererade mig. Men idag när jag var ensam ute och körde bil en längre sträcka så dök han upp i huvudet på mig. Jag såg honom framför mig när jag vaknade upp efter min andra, planerade, operation. Han var omgiven av en mängd människor, däribland min livskamrat. Han stod böjd över mig, höll mig i händerna och ropade mitt namn gång på gång på gång. Efteråt har jag förstått att det var en mycket mer komplicerad operation, "nära ögat" som kirurgen sade till livskamraten.

Då visste jag inget om det utan jag minns bara hur jag frös, jag var kall ända in i själen, ville inte vakna, mådde så fruktansvärt dåligt. Jag minns kirurgens min när jag lyckades tala om när jag var född; lättnad. Jag minns min förtvivlan när man inte hittade en rondskål utan jag fick lov att spy där jag låg. Tänk ändå att mitt i eländet så försökte jag ändå luta mig över sängkanten för att inte kasta upp i sängen. Visst sitter god uppfostran i!?

Jag minns min fasa när kirurgen ville tala med livskamraten utanför rummet. Jag minns min lättnad när livskamraten kom in igen. När allt var uppstädat och upptorkat och han drog upp täcket över axlarna på mig och lade dit en filt. Jag minns när värmen började komma åter in i kroppen.

Tänk alla dessa känslor kom tillbaka bara för att jag mötte honom, min hjälte, min kirurg. Han såg mig säkert inte. Han minns mig med största sannolikhet inte. För honom var jag bara en skalle, en hjärna i högen, men för mig...Tack och lov för de kompetenta människor som finns omkring oss i vården!

Två dagar har jag jobbat nu och vi har haft så kallt, så kallt på jobbet. Sjal och varma drycker har varit vad som hållit oss igång. Men nu är det fredag kväll och det är dans som gäller.

Tre tonåringar dansar i allrummet, breakdance tror jag att det är, härligt! På TV är det Letś dance och snickaren Willy från Bygglov har just dansat. Tänk så roligt att se honom,  som en "vanlig" människa, inte så smärt, inte så dansant MEN som han kämpade. Full av glöd med insikt om att han inte passar som Tony Irvings toyboy. Och tack och lov för det!

Visst är det skönt med sådana människor.

Helt plötsligt sitter jag i soffan och läser boken Varje människa är ett skåp av Lena Larsson. Lena Larsson, inredningsarkitekt, journalist, musikälskare. Hon var tonåring på 30-talet, gick i snickarlära, på Konsfack osv. På 40-talet var hon väldigt aktiv inom ämnet svenskarnas bo-vanor och hon deltog i kurser, debatter, utställningar, hördes i radio och TV och skrev i tidningar. Det fascinerande med den här boken är att hon hela sitt liv skrivit dagbok, samlat på minnen, saker, hemligheter, allmängods. Hon delar med sig av sina tidiga snickaralster, sina familjefoton, sin faders musikstycken. En mycket charmig bok som speglar livet mellan 30-60-talet.

I boken hittade jag en dikt som jag tyckte mycket om:

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull
Inga stora illusioner krossas
och ingen skjuts för fyra dollars skull

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell
Inga rep gör någon broder illa
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då
Visst är det lögn, det kan väl hända
Jag bara säger; Vi kan låtsas så
Stig Dagerman

Idag kände jag irritationen komma över mig, här har man ett stort hus och det är så fullt med grejor och människor så att jag får stå hopkurad i källaren, på undantag, när jag ska måla mina stugstolar. Nej, åter nej, nu får det vara nog. Sagt och gjort, det röjdes undan på matrumsbordet, alla lampor tändes och jag kunde ställa upp stolar för den avslutande målningen. Kristallkronan hänger för lågt så jag rymde bara två stolar!

När jag stod där och ställde iordning allt så hör jag barnbarnen spela en låt som jag känner igen, dvs jag känner igen melodin men inte utförandet. - Men vad är detta, frågar jag. Vänta ska ni få höra hur den låter i original, med Dr Hook.
 

Fram med Spotify och snart hördes den ena Dr Hook-låten efter den andra, härlig musik! Jag brukade spela deras låtar när jag städade, det blev så'n fart i städningen då. Livskamraten sade alltid att han hörde på långt håll när jag städade redan utanför lägenheten eller huset. Får jag bjuda på ett smakprov
 

Det är kul att få ha tonåringar, 12 och 13 år, hos sig ett par veckor. Vad som är helt tydligt är att de gillar modet med tights och tajta "tunikor". Tunika är mitt ord, det använder inte de. Jag tycker också om det modet, det är skönt och bekvämt.

En viss skillnad föreligger dock mellan min modell av modet och deras. Mina tunikor är köpta på sportavdelningen, modell tvåmanstält, och fladdrar vilt i nordanvinden (om jag nu skulle gå ut i kylan). Deras tunikor ser ut att vara köpta på strumpavdelningen på samma varuhus, en kroppsnära strumpa per person. Hur den vinden skulle se ut som skulle kunna nästla sig in mellan kropp och tunika, den finns inte. Inte ens en lillfingernagel skulle rymmas där.

Det finns många sätt att göra bort sig på. Ett är t ex att säga: -men tjejer, nu får ni väl klä på er, halva dagen har ju gått. Den blick man då får....-men mormor, vi HAR klätt på oss.

För att inte tala om när de ska ge sig ut, -16C och med vinden yrande kring det mösslösa huvudet. Som mormor står man där och håller fram täckbyxorna och de varma stövlarna, medan barnbarnet tar på sig dubbla tights, sveper palestinasjalen kring halsen och trippar iväg med "finstövlarna" på. En mardröm för vilken hederlig mormor som helst!!!

Men efter att ha varit ute på mellandagsrean och sett alla dessa unga tjejer "alldeles för lite klädd" så inser jag att detta är det klädmode som gäller. Så efter att ha varit ute med hunden på morgonen så tog jag fram mitt album från 1968. Jag var 15 år och åkte på min första utlandsresa tillsammans med en kamrat och hennes familj. Jag ville se hur jag klädde mig då.

Vad hade jag på mig? Batikfärgade T-shirts som inte var särskilt långa. Om de var FÖR långa så kunde man alltid korta av dem genom att sätta ett brett bälte i midjan (och då fanns det midja). Hade man långbyxor så satt de långt nere på höfterna, tajt var ordet, medan det svallade hur mycket tyg som helst nedanför knät. Ibland var det nästan svårt att gå för tyget i byxbenen trasslade ihop sig i varandra. Denna kreation toppade jag då med en kort tröja som tydligt visade den mage som inte fanns.

Efter att ha sett bilderna så kan jag bara konstatera att var sak har sin tid. Tonåringar har, och har alltid haft, egna regler för vad som gäller. Tänk bara på swingpjattarna, modsen, punkarna.... Så här såg jag ut avresedagen från Marbella augusti 1968.

Min kompis Ann-Sofie är bortretuscherad från bilden. Vi har tyvärr tappat kontakt med varandra och jag vill inte lägga ut en bild på någon som inte godkänt detta.

Mamma sydde alla mina tuffa kläder inför den resan, utom T-shirtarna då. Denna kreation var i modell "lekoverall med korta ben". En mycket populär modell hos mig tydligen för jag hade en knallgul också, med knappar längs hela framsidan! Tänk vad mamma kunde! Hur många tonåringar låter sin mamma sy sina kläder idag?

Igår plockades mina tomtar bort! Detta är historiskt, så tidigt har det aldrig skett. Jag vet inte vad som hände men plötsligt kände jag att nej, nu är det nog. Jag vill ha ljus och rymd omkring mig, åtminstone mer rymd än vad som fanns ihuset igår. Alla tomtarna plockades ner och ställdes in i bibiloteket för vidare färd upp på vinden någon dag när det är lite varmare.

Bye, bye mitt lilla gulliga tomtepar! Vi ses nästa år.

Tomt blev det och jag känner inte riktigt vad jag vill ställa fram heller. Men några semesterminnen kan rymmas i hallen. Det är värmande minnen från Hawaii, Kreta, Cypern,Turkiet, Israel och Egypten. De får stå där tills inspirationen faller på.

Ljusstaken är inget semesterminne utan den är gjord av pappa någon gång för 50-60 år sedan. Madonnan är dock ett semesterminne från Betlehem.

När jag ser bilderna så kommer tanken för mig, tänk om jag skulle gå en kurs i digital foto! Få lära mig att komponera bilderna och, inte minst, att jobba med dem i datorn.
Halla, alla bildningsförbund, har ni några kurser i digital fototeknik? Här har ni en kund.

Ibland hinner man ingenting på hela dagen. Det kan ha att göra med att jag vaknade 10.30 i "morse". Jag tror knappt att det är sant! Det enda jag har gjort är att måla en av stugstolarna första varvet, fixa lunch åt tjejerna och skjutsa N2 upp till badhuset i sta'n.
Nu är klockan nästan 16.00 och jag känner mig lite slö och sömnig igen. Nu gäller det att hålla sig vaken så att man inte vänder totalt på dygnet.

Kolsvart har det blivit ute, grannarna har skottat snö från sina snötyngda tak och Expressen ligger och väntar på mig. Alltså; ingenting att skriva om idag!

Vet ni vad som händer om man håller ett glas rödvin i handen, slår sig ner i soffan och samtidigt fastnar med armen i en filt som ligger där och ser dekorativ ut?

Jo, följden kan bli en knyck med armen så att vinet slungas ur glaset, över soffryggen och upp på tapeten! Inte nog med det, vinet kan även hamna på den lilla "minneskudden" som mor i huset skapat med monogram och handvirkade spetsar från de bröllopslakan som mor i husets mamma en gång gjort. Så kan det gå!

Vem är den skyldige? Livskamraten! Soffan gick att göra ren, kudden ligger i blöt med rosa Vanish men tapeten, oj, oj, oj!

VI MÅSTE TAPETSERA OM! Hurra, hurra, hurra! Fram för mera alkohol (på tapeterna alltså)!

Nu blir det att inköpa platt-TV, flytta på soffan så att TVn får en vägg att hänga på och något läckert på väggen bakom TVn (övriga 2 väggar har fönster och en är öppen mot vardagsrummet).

De säger att det kommer att bli kallt. Man har alltså en anledning till att vara inne och slappa. Dags att börja kolla inredningsbloggarna kanske. Dags att ta en runda till staden och titta på tapeter. Dags att börja bläddra genom högarna med inredningstidningar....

Sådan är situationen för idag så här den första dagen på det nya året! Snö, snö och mera snö! Det är bara att finna sig i ödet och ut och skotta. Vi hade i alla en underbar nyårsafton med en superb middag. Till förrätt var det lax i olika former med olika "röror" till, varmrätten var värdens potatistårta (en höjdare) med oxfile, murkelsås och bearnaisesås. Efterrätten var något som kallades "skafferirensning" och kan det bli så gott av att rensa skafferiet så ska jag genast gå iväg och rensa! Det var fikon, äpplen, det vete sjutton vad det var mer, konjak och glass, en riktig höjdare. Vi tackar för en trevlig middag och gott sällskap!

I väntan på tolvslaget blev det sedan Fia med knuff, av den hårdare varianten. Tala om strid på kniven. Jag behöver väl inte tala om vem som vann! Jag, jag, jag!

Livet känns gott. Vi har skickat iväg hunden och tjejerna ut i ovädret för att inhandla lite gott till kvällen. Det känns som att det kommer att bli en lugn TV-kväll!