Jag har fått en bild som fastnat i mitt huvud:

http://www.alltomtradgard.se/artiklar/2009/porlande-vatten-med-fontan/index.xml
Så vill jag ha det mot gaveln på SpanskaVillan. Men jag vill mura upp två
stora fyrkantiga krukor med exempelvis clematis på vardera sidan
om lejonet. Under lejonet vill jag ha en murad bänk där jag kan ställa
min vattenkanna och fylla den för att vattna mina växter.
Vore inte det läckert?

Nu gäller det att vara rar mot Livskamraten så kanske jag
kan förverkliga min fantasi med hjälp av honom.

I går på hemvägen från stugan så hände det som aldrig ska hända. Livskamraten hade tagit över ratten och jag snusade och sov så skönt, då jag plötsligt vaknade av att det blev tyst. KNÄPPTYST! Mitt i en backe med två filer stannade bilen. Som tur var låg vi i den innersta filen.

Vi hade fått slut på bensin. Helt plötsligt bara, bensinmätaren hade blinkat till men då ska det ju vara 10 l kvar i tanken. Men så var alltså inte fallet. Under tystnad gled vi baklänges nerför backen till en liten avtagsväg där vi kunde svänga in. Det är väldigt bra med sido- och mitträcken, men ibland så minskar de handlingsutrymmet. Ni kan tänka er vad bilarna signalerade - vad? får man inte glida baklänges om man vill?

När vi nu stod stilla så bröts tystnaden av diverse svavelosande eder; allt togs upp, den mindre vettiga skräpplockaren som gick och rensade vägrenen och inte visste hur långt det var till närmaste mack - det var hans fel, den lilla utflykt till handels-trädgården som jag gjorde i lördags - den hade minsann slukat bensin, den elaka backen som gjorde att den lilla bensinskvätt som fanns kvar i tanken inte orkade rinna till -  vi kanske kunde backa uppför så att bensinen skulle rinna till. Men där satte jag stopp, inget mer glidande åt något håll för min del.

Slutet blev att vi fick ringa sonen (tur att det var Mors Dag) som snällt kom körande med två dunkar bensin så vi tog oss hem. Vilken tur att man har barn! När vi kom  hem väntade både choklad och rosor på oss (läs; mig). Mysigt!              

Nu har jag fräschat upp duschen. Jag har målat och gjort ren stenmuren, dvs tagit bort mossa så att stenarna ser fräschare ut. Vi har satt plasttak över och
även satt upp en skärm så att man kan känna sig mer ombonad.
Ser ganska bra ut, va?

Som en liten extra piff så målade jag de översta blocken i lite olika färger
och har också satt in lite blå figurer och ljuslyktor där, bara för att
få in lite liv och färg. Nu funderar jag på att köpa en liten hörnhylla
i smide som kan stå närmast stenmuren och där man kan
ha lite extra "go' lukt, schampo etc.

Nog duger väl detta?

I går grillade vi vanlig, hederlig falukorv och åt den tillsammans med grillad halloumi, grekiskt nybakat lantbröd och ett glas gott vin, enkelt men mycket gott. Hackspetten hackade i närheten, fåglarna sjöng och firade den varma kvällen. Lugnet sänkte sig som en varm och gosig filt över mina axlar och livet kändes skönt. Det har varit ett par tunga veckor så nu kändes det helt underbart att bara få slappna av.

Kvällen var som gjord att sitta i våra nyinköpta fåtöljer framför brasan och bara vara. Det gjorde jag också, men Livskamraten han skulle nödvändigt göra upp eld i den nyinsatta "nya" vedspisen. Men ser man på, det ville sig inte alls. Röken trängde ut genom springorna runt plattorna och snart var hela köket rökfyllt. Jag tyckte att han skulle göra helg och låta spisen vara, men icke. Det var bara att stänga igen köksdörren och låta honom härja därinne. Ibland dök han upp, sotig, svärande och mycket irriterad. Men jag bara njöt i min ensamhet.

Lukten av rök ligger delvis kvar i köket, men nu när jag sitter här och morgonfikar så kommer vår lille vän "bofinken med den långa ludna svansen" springande längs muren. Han har tydligen sin lilla träningsrunda här. Så roligt att få följa naturen här denna första säsong i vår SpanskaVilla! Vi får bara acceptera att livet innehåller båda svåra och roliga händelser, och vi måste lära oss att leva med de tråkiga och ta vara på det roliga. En rolig händelse är att följa ett av barnbarnen via Mariaskolans Reseblogg. Jag ser att de är på väg till Paris nu och det känns väldigt overkligt att N2 är "ensam" mitt ute i Europa. Vilken upplevelse!

Titta, här har vi den, min fiende nr 1 - den fruktade liljebaggen!

Vackert illröd klättrar han omkring på mina vackra liljor. Det synbara resultatet av
hans arbete är hål på hål på hål i mina underbara liljor. Denna bagge
var för en gångs skull ensam. Annars brukar de alltid vara två och två,
uppenbarligen upplever de sig trångbodda för de är alltid två på varandra :)
Det gör väl att de blir snabbare fler och fler, men det gör också att man känner
sig väldigt nöjd när man kan ta två på en gång!

Men lita på mig, denna bagge is no more, has ceased to be. Först lockade
jag honom med ett smile, säg chease, men när bilden väl var tagen - PANG, där var han sönderklämd. Ibland blir jag nästan lite överraskad över hur rå jag är!

Nu regnar det. Typiskt nog så började det i går då jag för första gången ensam hade planerat en utomhusaktivitet för hela företaget (utom för de som måste hålla produktionen igång förstås). Inte kul att vakna till regn då kan jag lova. Men allt gick bra ändå. Ni vet, det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, lite överdrivet hurtigt förstås. Nu fortsätter det regna och det känns som ett riktigt lågtryck, gäsp, gäsp.

För att muntra upp mig lite så har jag rensat lite bland sådant jag sparat på mig som kan vara "bra att ha", i form av olika tyger. Ut med sk-ten bara! Hård och tuff! Inte blev jag piggare direkt men bättre kändes det. Allt skräp man samlar på sig ligger som en tyngd över skuldrorna ibland. Men sedan gick jag ut och då känns allt mycket lättare. Med kameran i högsta hugg så letade jag liljebaggar. Men tro mig eller ej, jag hittade inga! Vill de inte vara med på bild? Har de hört att jag är den skoningslösa liljebagg-dräparen? Några andra bilder kunde jag dock ta.

Min "häck" mot vägen har börjat ta fart. Känns alltid lika bra! Den tycker jag om!

Har ni sett Gröna rum med Hannu Sarenström då han pratar om "Fritillaria Meleagris - jag tror jag svimmar - åh de är så vackra, fritillaria, fritillaria". Visst är den vacker. Här har de slagit ihop sina blomblad för kvällen, men läckra är de.

Tänk att vara trädgårdsmästare,  då utan att behöva bekymra sig om att gå med vinst, skadedjur eller kalla vårar, utan bara plantera och sköta om. Tänk.....! Men lyssna, Jocke sjunger! riktigt vackert! inte alls så aggressivt som han låtit ett par dagar. Håller hans övergivenhetskänsla på att gå över? Har det hjälpt med makaronerna och potatisen som jag gett honom? Hoppas, hellre en glad nymfparakit än en arg och ledsen, det säger jag bara.

Jag är faktiskt bekymrad över lilla Jocke, pappas nymfparakit. Han har en spegel i sin bur som fungerar som hans kompis. Men nu har han börjat sitta och rycka i en fjäder på ena vingen. Tydligen gör det ont för han skriker och sedan attackerar han kompisen, dvs spegeln. Det är ett alldeles ruskigt oväsen. Han hackar och skriker, hackar och skriker. Är det normalt? Visserligen har Jocke funnits med i mitt liv i drygt 20 år, men jag kan väl inte påstå att jag varit så engagerad i honom. Det har ju alltid varit mamma och pappas "skötebarn" så han har mest varit en lite störande flaxande sak som spankulerat omkring på bordet, stulit socker ur sockerskålen och suttit på pappas axel och ätit från pappas tallrik. Men jag vill ju att han ska må bra även om han är något menlös.

Ja, rackarns ska man behöva läsa in sig på nymfparakiternas liv och leverne nu också. Vi som inte ville ha mera djur. I detta hus har passerat hundar, katter, ryska takråttor, salamandrar, eremitkräftor (som dog utan att vi ens märkte att de var borta), vandrande pinnar, fladdermöss, m m, m m. Nu vill vi inte ha något mer djur, men vi måste förbarma oss över Jocke förstås.

Tog med mig kameran i akt och mening att ta ett kort på en liljebagge, de är ju faktiskt ganska dekorativa. Men så fort jag såg en så vips - så knäppte jag inte ett kort, utan jag knäppte liljebaggen direkt. Det sitter tydligen i ryggmärgen, bort ska de.

Till min stora överraskning hittade jag tre (3) sparrisar på gång! Så tidigt, det har aldrig hänt förr, annars brukar det vara efter midsommar som jag kan plocka in ett par sparrisar. De kanske är på gång att acklimatisera sig, hoppas, hoppas.

Man får titta ordentligt men tre stycken är de!

Bollvivan blir större och större för varje år. I år kanske jag kan dela den lite. Härlig blomma!

Denna lilla vårbukett lyser i rabatten som jag murade upp förra sommaren, det blev en något förhöjd rabatt och det gör nog en liten skillnad för växtligheten verkar det som. Det blommar något tidigare än i andra rabatter.

Solen strålar denna tidiga morgon.  I går var min syster här och vi plockade ihop pappas tillhörigheter och tömde lägenheten. Han var så tacksam och glad över den hjälp han fick från serviceboendet, men han pratade ofta om att han tänkte flytta någon annanstans. Någon skulle ta hand om honom och hjälpa honom att flytta. Nu har någon hjälpt honom, nu är han borta.

Det är konstigt vilka saker som väcker starka känslor inombords när man går igenom tillhörigheter som man alltid sett. Ibland är det de mest bisarra småsaker som kan locka fram ett formligt Niagara-fall av tårar, saker som man egentligen aldrig tycker sig ha lagt märke till, men som när man ska fatta avgörandet - kasta bort eller behålla - verkligen står som en symbol för dess ägare. I går var det pappas fickur som nästan fick mig att rasa ihop. Min syster ska få behålla det, men det ligger här hos mig nu för att jag ska få "känna" färdigt innan jag lämnar från mig det.

I dag hoppas jag på fint väder så man kan få vara ute och njuta av trädgården, känner mig lite sadistisk i dag och känner verkligen för att få klämma ihjäl ett antal liljebaggar, dessa röda, vackra men ack så irriterade småkryp.

Visst var jag anmäld till Blodomloppet i kväll, men inte var jag där inte. Jag, min svikare, anmäld till ett lag men fullföljde inte. Nåja, jag tror att mina lagkamrater har förståelse, jag har fortfarande känningar av min onda hals och min själ mår inte heller så bra.

Jag har däremot varit på Smultronstället i kväll. Mysigt att gå omkring och bara titta på alla fräscha växter. Har påtat på lite ute också. Björkarnas musöron kom snabbt i år så nu har rosorna blivit tuktade. Upptäcker till min stora belåtenhet att en av favoritrosorna Snow Pavement har spridit sig och dykt upp i en närliggande rabatt. Det är det som är det bästa med rotäkta rosor, man vet att det är den äkta varan som dyker upp. Var kan jag nu tänka mig att omplacera denna vackra juvel?

Fick korrekturet till pappas annons i dag, jag känner mig så glad att vi hittade rätt symbol och vers till honom. Jocke verkar gilla att få sitta med ute på altanen en stund. Nu har han fått rent i buren, nytt vatten och fyllda matskålar så nu ska han väl klara sig i morgon också.

Fick beröm i dag. Bara så där, helt överraskande, faktiskt så överraskande att jag först trodde att det var ett skämt. Men det var det inte. Tänk vilken glädje ett berömmande ord kan ge. Tänk att man är så ovan vid att få så rakt-på-sak beröm att man tror att det är ett skämt! Varför är det så? Avslutar alltså min skrivelse med att säga att vi borde vara mer måna om varandra, säga till när vi tycker att någonting är bra, att vi tycker om någon, att vi tycker att någon gör ett bra jobb, är en bra medmänniska, är en bra lyssnare, alltid finns det något vi kan ge positiv respons på.

Tack till alla er som genom några enkla ord visat att ni förstår min sorg. Det värmer!

Det är inte lätt att vara en liten nymfparakit som är mellan 20 och 25 år. Van att under de sista fem åren vara den absoluta medelpunkten i en äldre herres liv. Nu är den centrala, fasta punkten borta och den lilla nymfparakiten har fått flytta. Han står nu på arbetsbänken i vårt kök. I går kväll, den allra första kvällen utan husse, så skrek han så hjärtskärande, han ropade helt enkelt på sin vän att jag trodde att jag skulle behöva ställa ner honom i källaren. Men efter att jag lagt på honom skynket så sov han lugnt hela natten.

I eftermiddag fick han sitta med oss ute på altan och till och med smaka sin favoritmat; makaroner, så han har varit lite tystare och lugnare i kväll. Även små varelser påverkas när de centrala figurerna i deras liv försvinner. Nu har jag lagt över honom skynket och sagt god natt för denna dag, dag 2 i allas våra nya liv.

Den 18 maj 2010, min pappa gick bort i natt. Han var glad och nöjd i går, han tyckte om när det var varmt och solen sken och hade redan börjat få lite solbränna.
I natt upphörde han att finnas.

Sorgen är tung.

Nu har jag gjort ett antal tacopajer, det känns faktiskt som att om någon skulle ringa och bjuda mig på en festlig kväll med tacopaj och ett gott vin, så skulle jag avstå bara pga pajen. Det kan bli för mycket av det goda. Det var i alla fall ett bra tillfälle att få prova nyinköpet från Tupperware-kvällen - pajkaveln. Visste ni att det finns en sådan? Ett skaft och med två funktioner; kavel och att göra strimlorna till ett vackert pajskal. Det kallar jag en uppfinning det! Sanningen att säga så var inte kaveln någon höjdare, men det berodde nog mer på att jag använde folieformar istället för en pajform med stadigare kant.

Livskamraten stannade kvar i SpanskaVillan minsann. När han skjutsade mig till bussen så kom jag på den perfekta födelsedagspresenten till honom. En fåtölj! En fåtölj med något högre ryggstöd (nackstöd), perfekt för honom som gärna slumrar till framför brasan. Så det blev en sväng in på IKEA. Viktigt var det, han skulle prova ut en skön fåtölj som passar honom perfekt. Han gjorde som han brukade, första fåtöljen han såg i en skyltning så slängde han sig i den och sade: den här blir bra. Men så fick han inte göra, jag tvingade med honom till fåtöljavdelningen och där fick han provsitta. Slutresultatet blev bra, så bra att vi köpte två likadana så får jag också en.

I morse ringde han och berättade att ett rådjur just passerat utanför och att inte mindre än tre svanpar simmade utanför stugan. Mysigt låter det. Men här hemma är det också bra. Titta bara så anemonerna skimrar i den härliga solen!

Vilket sagolikt väder vi haft. Man hade glömt att det kunde vara så skönt ute! Ett besök på en jättetrevlig, välsorterad handelsträdgård resulterade i en röd rhododendron och 2 clematis. Jag hade kunnat handla hur mycket som helst, de hade bl a mina favoriter, de kanadensiska rosorna. Dit ska jag fler gånger i alla fall. När det blev så fint väder så känner jag trycket - den SpanskaVillan måste kläs upp med lite tropisk växtlighet. Jag har mina planer, och jag kommer att dela med mig av dem per bild längre fram under sommaren. Svårigheten är att blommorna måste klara sig även när jag inte är där och kan gulla med dem. Det blir till att fundera och planera.

Denna vecka  blir det till att göra tacopajer på löpande band. 13-åringen ska på skolresa ända ner till Paris och Bryssel och mormors lott är då att se till att det finns tacopaj för 27 personer till en middag. Ett par pajer varje dag efter jobbet så ska det väl gå vägen. Sedan fyller Livskamraten och sonahustrun år samma dag. Vad i hela fridens namn ska man köpa åt dem?

Hockeyn har börjat. Jag kan inte påstå att det lockar med TV denna vackra kväll så jag tog kameran med mig ut för att fota den vackra solnedgången. Döm om min förvåning när jag skymtade några lurviga, fyrbenta figurer på väg nerför vår slänt. Grannens kalvar, glada, skuttande, utanför inhägnaden, på vägen. Ända tills det hördes ett långdraget MUUUU, då skuttade kalvarna den ene efter den andra tillbaka in i inhägnaden igen. Jag undrar om vår granne bonden vet om att kalvarna tydligen har hittat ett eget "övergångsställe"?

De skuttade så häftigt att alla bilder blev suddiga. Denna kalv som har tagit sig in bakom den elförande tråden stod dock stilla en stund så han fastnade på bild. Det var allt från det vilda kvällslivet här hos oss i SpanskaVillan!

Vi har nöjet att ha en utedusch här i SpanskaVillan. Det är mysigt, det är skönt och bra på alla sätt och vis. Det enda som kan vara lite dumt är att den vetter ut mot serpentinvägen som leder ner till stugan. Jag har inte upplevt det som ett problem, men när jag var ute och hängde upp nya duschdraperiet så blev jag lätt chockad när grannen tvärs över sjön helt plötsligt dök upp och sade hej. Jag hade inte hört honom komma och tänk om jag hade stått i duschen....Visst, vi har duschdraperi men blåser det så kan de ju fläkta iväg lite obehagligt.

Alltså tog jag beslutet att vi måste sätta tyngder längst ner på duschdraperiet, s.k duktyngder. Sådana finns på Clas Ohlsson varför vi åkte dit. Först frågade jag en kvinnlig expedit var sådana fanns. Under A, svarade hon och jag gick och letade men icke, jag kunde inte hitta dem. Jag gick då till Informationsdisken där en storvuxen, skäggprydd yngling stod. Med min hesa, beslöjade, viskande stämma frågade jag:
har ni några duktyngder? Han lutade sig fram över disken och med en lika låg stämma viskade han tillbaka: jag har några på lagret, ska jag hämta? Jag viskade då - det vore snällt, varpå han lutade sig ändå närmare och viskade - då gör jag det.

Vilken absurd känsla, det kändes som jag var med i en agent-film och att vi just utbytt lösenord. Jag visste inte om jag skulle skratta eller utbyta något hemligt handslag med honom. Men jag behärskade mig och han kom tillbaka och viskade -det här är den enda modell jag har, marin. -Då tar jag den. Jag tog mina duktyngder och smög iväg mot kassan, hela tiden väntade jag att en tung hand skulle läggas på min axel och att ett par stadiga typer i solglasögon och trenchcoat skulle haffa mig på vägen. Men allt gick bra och nu har jag duschat med draperiet hängande slätt och fint. Vilket äventyr man kan råka ut för bara för att man tappat rösten! Eller är det bara jag som har livlig fantasi....

Så ser de ut, de "hemliga" marina duktyngderna!

I dag är det alltså en klämdag, denna härliga dag som ligger mellan en helgdag, Kristi Himmelsfärdsdag, och lördag. Månne det är ett svenskt fenomen, detta med klämdag? Jag arbetar en del med europeiska nätverk och de enda som där talar om klämdagar är vi svenskar.

Jag blev så less på att vara sjuk i går att jag gick ut mitt på dagen och eldade ris. Vi har rensat sly och fällt en del träd i sluttningen ner mot sjön och nu skulle det bort. Jag har respekt för eld så eldningsplatsen blev på vår grillplats, på stenar ner mot vattnet, jag hade en hink beredd med vatten och blötte regelbundet marken runtom elden och matade elden med "lagom" bränsle så den brann jämnt och fint. Vilken härlig effekt när man slängde på gran- och tallkvistar, terpentinet satte verkligen fart i brasan. Men sedan kom Livskamraten och började slänga på kvistar och då hux flux flammade brasan så eldgnistorna började flyga i luften. Jag fick lov  att börja slänga vatten på enbuskarna alldeles i närheten. Utan röst är det inte lätt "att göra sin stämma hörd", men han förstod budskapet när jag tog min stora häcksax och hotade att kasta på honom. Då återgick han till att kvista träden och ta vara på det som kan eldas upp. En del hjälp vill man helt enkelt inte ha, heller hur. Vi avslutade eldningen med en kopp kaffe, en bit vanilj brioche och en Martini, inte helt fel. Just då kände jag mig helt frisk.

Men på kvällen, ack och ve, hockey var det, mitt engagemang var ganska lågt och jag satt med datorn i knät istället och kollade intressanta saker - komposteringstoaletter ni vet, vårt nya stora intresse! Inte mindre än två (2) gånger nös jag så datorn flög ur knät och ner på golvet. Bredbandet fick sig en knäck så nu är det alldeles snett, men fungerar i alla fall.

En annan sak jag gjorde i går var att måla två fönster, ett gult och ett grönt. Dessa fönster är i vanliga fall täckta med smidesinsatser, men jag tog kort utan att ha satt in smidet så det ska vara lättare att bestämma sig för vilken färg det ska bli (hoppas jag).
Den gula är en mer lysande färg, glad helt enkelt, den gröna är mer dämpad. Den gröna är dessutom målad bara ett varv till skillnad från den gröna så den kan nog bli lite mer framträdande. Vad ska vi välja? Det blev ett långt inlägg detta. Jag tror att jag kompenserar min frånvarande röst med det skrivna ordet.

Jag tror inte att det är sant, rösten är fortfarande borta! Detta är inte kul ska jag säga. Jag går mellan fåtöljen framför brasan och sängen, tittar ut på den strålande solen och bara deppar. En riktigt tråkig äcklig förkylning är detta. Burr!

Trots det så blev vi uppringda i går av dotter A som skulle passera förbi här utanför och ville komma och fika. Jättekul tyckte vi. Sedan ringde hon igen och sade att nej, vi har för bråttom hem, vi stannar inte till. Nähä, vad tråkigt tyckte vi. Sedan ringde hon igen och sa att vi kommer ändå, vi är 3 mil bort och vi är hungriga. Ytterligare ett samtal gav vid handen att de var fem stycken och att en inte tyckte om kaffe. Fem personer som är hungriga och som har bråttom att åka vidare, då gäller det att trolla med knäna (vilket uttryck, var kommer det ifrån?).

Det märkliga i sammanhanget är egentligen att är att som förälder så kan man alltid fixa fram något åt sina barn - vore jag forskare skulle jag forska på det beteendet. Ett kort besök var det, mycket disk blev det, men mätta blev de och roligt var det att se dem. Jag får väl försöka samla ihop lite krafter och diska någon gång under dagen. Det får bli dagens huvuduppgift. Men inte just nu, nu ska jag sitta här med min thé-kopp framför brasan och bara ta det lugnt och försöka må så bra som möjligt.

(En sådan här gång med en riktig dunderförkylning så tänker jag ibland att vore jag karl då skulle det vara synd om mig, då skulle jag bara ligga i sängen och ropa på service). Se där, en riktig fördom som bara ploppar upp ibland. :-)

Vad är det som händer när man blir något äldre? Jag minns att var man ute och körde bil med mamma så kunde hon utbrista - titta, en grönsiska, bofinken Knut, tranan eller orren. Jag drar till med lite olika fåglar för då var jag inte ett dugg intresserad och brydde mig inte ett dugg om vad det var för fågel. Om hon inte kände igen fågeln så kunde hon t o m slå upp den i sin fågelbok. Tala om onödigt och lite löjligt tyckte jag.

Nu ligger jag här, fortarande tyst, kan inte ens viska så irriterad är jag i halsen, tittar ut genom fönstret, ser den ena fågeln efter den andra och har inte den blekaste aning om VAD det är för fågel. Nu skulle jag haft en fågelbok. Tänk ändå när vi rensade ut bland mammas böcker så ville varken syrran eller jag ha den. Men nu, nu vill jag ha! Jag vill t o m ha en CD-skiva med fågelläten så jag vet vilka fåglar det är som kvittrar så vacker. Skatan och kråkan känner jag ju igen, till det behöver man inte ingen CD, men de andra, vackra kvittrarna.

Jag får väl önska mig en fågelbok när jag fyller år.

Sitter uppe, snyter mig, hostar, kunde jag skrika så skulle jag, det gör så ont i halsen.
Rösten lyser fortfarande med sin frånvaro, inte för att jag försökt prata så mycket vid denna tid på morgonen, men ett försök räckte. Inte ens ett väsande kom fram. Ska jag gå till arbetet en dag när det känns på detta sätt? Vill mina arbetskamrater ha mig där? Vill jag / bör jag gå rundvandringen på fabriksområdet när jag mår så här? Vill någon sitta bredvid mig på dagens möte? Kan jag bidra på något sätt överhuvudtaget till något vettigt vid det mötet?

Nej, just nu känns det som att det enda rätta är att återvända till sängen och försöka blunda och sova bort eländet. Fy sjutton för vårförkylningar!

Är det någon som har sett, eller hört, en lite gnällig, ganska nasal och timid röst? Var då vänlig och ta vara på den, det kan vara min. Jag har nämligen ingen kvar. Den försvann i dag ca 15.30, efter ett möte med min chef. Inte så att jag vill anklaga honom, eller någon annan, för att ha tagit den, men borta är den. Nu vilar jag bara, ska lägga mig på soffan, äta lite chips och bläddra i någon trevlig bok så får vi väl se om den kommer åter. Annars blir det till att använda block och penna på jobbet i morgon.

Lugnt och skönt kan man också beskriva det som! Inga krav att kontakta någon, vara social eller annat, bara gosa i ett hörn alldeles för mig själv! Ett knippe reklamblad tog jag med in från brevlådan också, de kan bli mysiga att bläddra i.

Prata på, ni som kan!

Livet består av val. En del val påverkar ens hela liv, andra val har bara betydelse där och just då medan andra egentligen är helt betydelselösa. Ett sådant val har vi framför oss just nu, nämligen att välja färg runt fönstren på SpanskaVillan. Helt betydelselöst val egentligen, men ändå har jag ägnat flera, flera timmar åt att hitta rätt just där.

I mitt huvud visste jag att valet stod mellan ockra. engelskt rött, dalablå och en grön variant som jag aldrig sett, men hade en bild av. Men ett besök på färgaffären visade att nu hette de gula nyanserna namn som Hanna, Matilda etc. Vad i hela fridens namn var det för fel på ockra? Det säger ju i alla fall en del om vad det är för färg. Engelskt rött fanns fortfarande under den benämningen. Dalablå hette Skåneblå och den gröna vet jag inte. Alltså var jag ute och målade små bitar på ett fönster i går.

Färgerna ser lite bleka ut, men det är väl solen som gör det. Mina tankar just nu är att nej, den blå känns fel och den röda känns för lik den bruna. Den "ockrafärgade" är betydligt ljusare än den ockra jag känner till, men är faktiskt glad och trevlig. Kanske rentav för ljus och glad. Alltså är den gröna kvar. Grönt, jag har aldrig haft något grönt, det har aldrig funnits i min tankevärld. Men varför inte, det är trots allt en sommarstuga, man kan få vara lite friare då eller hur? Lite "glassig" färg utan att vara påträngande eller gräll.... Svårt, svårt, svårt! Är det någon som har en åsikt? Skriv gärna någon liten kommentar - kanske rentav att någon har ett tips på en snygg färg?

Nu har den gamla vedspisen flyttats ut och den "nya", se bilden´, ska in på plats. Men först ska det bilas och fixas så det tar väl ett par dagar. Tanken är att vedspisen och den elektriska ska stå bredvid varandra, under samma stora fläktkåpa. Kommer att bli så bra, så bra.

Vattnet är fortfarande högt i sjön så grillplatsen står under vatten. Vi har i alla fall försökt att få ut slangen till vattnet inne längre ut i sjön, inte helt lätt när man inte har en båt. Till min stora förvåning lyckades vi! Inblandade i processen var en frigolitlåda, ett hemmagjort "ankare" som ska hålla ventilen under vatten, det gamla flytbältet av kork som fanns här i stugan, ett rep och en elledning. Märkligt såg det ut, men vi fick ut slangen i alla fall och nu ser det som  kommer ur kranen betydligt renare ut. Men en båt behöver vi, det är då helt klart. Vi har ringt på annonser på Blocket men aldrig hunnit först. Den som har en liten plastjolle med motor är välkommen att höra av sig!

Nu blir det alltså att inviga uteduschen i eftermiddag. Skönt, det kommer i alla fall betydligt mer vatten då än när man duschar med "husvagnsduschen". Vi besökte en "liten" handelsträdgård i dag. Det vill säga, den såg liten ut, men när man kom in så sträckte den sig över flera plan - härligt. Jag köpte en klottuja så nu är den första (och enda) rabatten snart färdig. Det är helt enkelt små skifferbitar som jag hittat här tillsammans med bark från stranden och där har jag grävt ned tujan, ställt dit en gjutekruka med penséer och några av de gjutna små prydnader jag hittat här. Det kommer en bild senare när jag gjort färdigt kanten runt. Nej, nu ska jag ut och sopa bort alla tall- och granbarr ur duschen så man vågar duscha före middagen. Trevlig helg!

Nog är det konstigt att det alltid känns som att det är längre mellan Umeå och Örnsköldsvik än mellan Ö-vik och Sundsvall. Har man väl passerat Ö-vik så svisch! så är man vid IKEA. De tulpanlökar jag stoppade i jorden i höstas har börjat titta upp, ser väldigt bra ut.

I kväll åt vi middag ute i solen. Underbart var det. Solen lyste så vackert på trappan ned till stranden, mässingen på räcket blänkte så fint. Räcket (mässingen) kommer att behöva putsas i sommar. Jag räknade trappstegen, 20 st  med 2 spjälor på varje trappsteg, det blir alltså totalt 80 st spjälor att putsa. Hm, har man inte jobb så skaffar man sig, det är tydligt. Men fint (finare) kommer det att bli, det lovar jag!

Vad tänkte byggaren Knutte på när han satt och gjorde alla dessa spjälor eller var det kanske hans hustru Birgitta som pusslade ihop dem, av innanmätet från Televerkets gamla telefoner. Det kan man kalla hantverk.

Ja, så har jag varit på Tupperware-party. Tänk att det fortfarande är aktuellt. Jag får lite 50-60-talskänsla av själva ordet och själva begreppet; Tupperware. Husfruar med permanentat hår, TV-kannor och 7 sorters kakor. I dag ser väl deltagarna lite annorlunda ut, men själva konceptet består ju. Handlat har jag gjort dessvärre, dyrt, dyrt, dyrt är det.

En sak som jag fick med mig direkt från själva visningsskålarna var en liten kavel för pajbakning. Jättespännande och kommer att komma väl till pass. Jag har lovat att laga tacopajer till 30 personer inför ett av barnbarnens skolresa! 30 personer! Många pajer blir det. Hoppas att kaveln fungerar!

Så var det lill-lörda´ igen. Veckorna går fort. Vad ska man roa sig med en sådan här mitt-i-veckan-dag då? Har hälsat på mina kära åldringar, har stött ihop med ett antal betydligt yngre vänner och har faktiskt hunnit ut i trädgården också. Nu ska jag förbereda mig på att prova gjuta en kruka i helgen. Nervöst är det, har aldrig gjort något sådant tidigare. Jag vet att jag haft en tidning där man beskriver hur man gjuter en kruka på fot, men nu hittar jag naturligtvis inte igen tidningen.



Sådana krukor hittar jag halvt nedsjunkna i jorden lite överallt på stugan. Krukorna har uppenbarligen varit målade röda eller gula vilket ju styrker mina tankar kring färgen kring fönstren. Tänk vilket arbete att göra sådana krukor! Botten är gjuten separat och passats in. Jag känner pressen....

I dag använde jag mig av förmånen att få gå på mammografi. Landstinget har tydligen köpt in en ny, digitaliserad maskin vilken var fint bemålad med en rosa rand och rosa "pedaler". Det fick mig förstås att undra om läkaren använder blå handskar vid "pappografin"? (Skojar). Tyvärr gick inte undersökningen så bra. Den nya maskinen strejkade helt enkelt så jag fick åka därifrån "omammograferad". Men som en arbetskamrat sade: du ska vara glad att du inte satt fast i maskinen när den lade av.... Hon har rätt, det gäller att se det positiva i allt!

Solen strålade i dag från en klarblå himmel, vad gör det att det är kallt i luften? Sätter man sig inne i altanhörnet så kan inga elaka vindar nå en utan man kan sitta där och drömma om allt vackert som ska spira i rabatterna i sommar. Aldrig är väl rabatterna så vackra som i mina drömmar :)

I valborg, på väg till brasan, så klev jag ner i en grop i vägen och lyckades skaka om hela skelettet tydligen, i varje fall vissa delar. Nu har jag alltså fått tid till sjuk-gymnasten på måndag och förhoppningsvis kan han trycka till allt tillbaka till sina rätta ställen. Trots det kunde jag inte låta bli att ta räfsan och kratta gräsmattan alldeles framför altanen. Underbart, gräset formligen ryckte till och började växa direkt. De flesta rosorna ser ut att ha överlevt vintern, även om det är lite för tidigt för att veta säkert om allihop. Det är helt fantastiskt detta att det räcker med en dags sol så ser man direkt de små kommande bladämnena på kvistarna. Vilken livskraft!

Nej, nu har jag allvarliga saker att tänka på, och fatta beslut om. Vilken färg ska vi ha runt fönstren i SpanskaVillan. Nu är de brunmålade, jag hade tänkt måla dem i ockra men sedan har jag börjat fundera på Engelskt rött, eller kanske något åt grekiskt blått eller kanske blåturkost á la Miami - många färger finns det. Kanske bäst att gå och köpa några provburkar och måla sig fram. Val, val, val, alltid ska man tvingas välja - kan man inte få allt? Kanske måla fönstren i olika färger? Kanske måla huset blått och fönstren vita? Kanske gult med gröna fönster. Kanske vadå? Förslag någon?
 

I morse blev jag väckt en hel timme för tidigt. Livskamraten hade tittat fel på klockan och naturligtvis måste han väcka mig. Men man måste förlåta honom, först rusade han upp och fixade fika och gjorde upp eld och först därefter, väckte han mig. Den extra tiden använde jag inte till något nyttigt och värdefullt, nej minsann. Jag satte mig och läste lite slött bland alla bloggar som finns här på VK.

Av en ren slump så hamnade jag på bloggar skrivna av ledsna tonåringar. Tonåringar som delar med sig av sina känslor, sina innersta värdefulla tankar, sina egna ledsna jag.

Så banalt mitt eget skrivande kändes helt plötsligt. Är detta verkligen något  jag ska göra? Jag skriver ju inte om verkligt viktiga, tankeväckande frågor och känslor, utan jag skriver ju bara för mitt eget nöjes skull. Men sedan tänkte jag som så att en del läser ju ändå det jag skriver, då kan det väl inte vara helt fel.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de ledsna tonåringarna får stöd så att de orkar vidare, att de hittar sina egna smultronställen i livet. Hur vanligt är det inte att vi äldre talar om den "lyckliga" ungdomstiden, men så lycklig var den nog inte alltid. Framför allt så var alla inte lika lyckliga och det ska vi nog komma ihåg. 

Idag har jag grävt upp en ny stickling av min älskade ros Terese Bugnét, denna underbara kanadensiska ros. Sticklingen står nu i en vattenhink över natten och i morgon ska den planteras i en stor kruka, tillsammans med en clematis, för vidare frakt till SpanskaVillan. Där ska den pryda gavelväggen är min tanke. I går kom jag också på idén att lägga runda stenar längs hela gavelsidan. För att göra det lätt för mig tänker jag säga åt dem som tänker komma och hälsa på att "ta inte med någon blomma utan ta hellre ett par runda stenar" (finns att köpa säckvis också). Nu hoppas jag på vackert väder så man kan börja rensa lite ute på gården. Sol och värme, det är vad jag behöver! 

I eftermiddag var jag på demensutbildning. Att tappa sig själv genom demens är ett grymt öde som jag verkligen hoppas slippa. En av föreläsarna från Demensföreningen i Umeå berättade om svårigheterna med att få gehör från Kommun/Landsting när det gäller att utforma lokalerna på ett för dementa rätt sätt. Det kan jag bara beklaga. Vilka kan vara bättre på att komma med råd och tips än de som verkligen arbetar med de sjuka i vardagen? Själv har jag aldrig tänkt på att exempelvis lyfta fram ljusbrytare, eller toaletter för den delen, med hjälp av starka tydliga färger. Man lär så länge man lever!

Har ni någonsin vaknat upp den första morgonen utomlands och tänkt; men vad är det som låter? innan ni kommer på att det är ju havet som dånar in mot stranden. Så har vi haft det denna helg. I fredags låg det fortfarande kvar lite is vid strandkanten, men helt plötsligt så bara släppte den och all is försvann på en knapp halvtimme.

Härligt tänkte vi och lade ut vattenslangen så nu har vi varmt och kallt vatten inne. Men på lördag morgon så hände detta, vi vaknade och det dånade som om Atlanten själv dånade in mot land. Men det var "bara" vår alldeles egen sjö som dundrade, som vräkte sig in mot land, som svämmade över vår lilla grillplats, som närmade sig vår solhörna vid trappan. Helt makalöst! Så trodde jag inte att det kunde vara vid en sjö.
Så spännande det är att lära känna "ny" natur!

När jag vågade mig ut en stund just när solen tittade fram så hittade jag denna lilla groda (padda?). Den låg intryckt mellan stenarna mellan trappstegen i slänten. Den såg stel och frusen ut, men den är ändå ett tecken på att våren närmar sig.

Inte ser han alltför glad ut inte!

Någonting som såg varmt och mjukt ut var däremot denna lilla vildvuxna sten, gillar den skarpt.

Den ser ut att vara lite morgonrufsig men det fixar säkert till sig med tiden!

Saligt leende är jag, jag är hemma, hemma där jag vill vara, alltså i SpanskaVillan. Helgen har varit lugn, vi har haft glädjen att ha R, L och lilla L här. I går var vi och tittade på majbrasan. Kallt var det och elden hade inte tagit sig speciellt mycket men det var roligt att få vara med lilla L:s första majbrasa!

Spiraltrappan är i det närmaste helt målad, ni kan inte ana så mycket vinklar och vrår det är i en spiraltrappa! Det som fattas nu är att måla räcket silverblankt och lägga ny  beklädnad på själva trappstegen. Sedan ska jag lägga ut en före- och efter bild. En rolig grej är att när jag satt och tittade på ett engelskt program där de hjälper människor att hitta lämpliga hus ute på landet så visade de ett hus i en kuststad. Huset innehöll mycket marina drag, däribland en spiraltrappa som var exakt likadan som vår och som programledaren berättade kom från en båt. Att trappan kommer från en båt har vi väl redan gissat, men det var kul att få det bekräftat.

Köket känns mysigare och mysigare. Nu när golvet är målat så har vi satt in ett litet bord "frukosthörnan" så det tar sig ett steg i taget. Ny lampa måste vi ha över bordet men det får vi ta när vi hittar någon.

Lite suddig bild kanske

Mitt för tröskeln på mitt gråmålade köksgolv...