Får man säga att man är irriterad och sur så här på lördagmorgonen? Det är i alla fall  jag just nu. Jag önskar att jag var 30 år yngre, hade svällande tatuerade överarmar och inga sviter efter hjärnblödningen!

Varför nu detta? Jo, den förbaskade ställningen. Den är tung, tung, tung och jag är till alldeles för dålig hjälp när den ska tas ned och sättas upp. "Tack" vare mig har nu Livskamraten en bristning i en ryggmuskel, jag orkade inte hålla emot när den längsta stången började svaja. Han som redan har ont i sin kropp och ändå kämpar på. Jag blir så arg på mig själv.

Inte är jag till någon hjälp när det gäller att räkna ut hur vi ska sätta upp ställningen heller. "Ska vi ta den där först", säger Livskamraten. "Javisst", säger jag utan att ha en aning om vad som är bäst, jag kan inte räkna ut hur saker förhåller sig till varandra, det är ett handikapp som inte verkar ge med sig. Dum, dum, dum känner man sig, jag borde nog ha en "dumstrut" på huvudet.

Längtar dessutom efter lite mer sol, inte bara dessa små glimtar utan en riktig solig dag, hela dagen. Burr, så sur jag är. Vad ska jag göra för att komma ur denna sinnesstämning?
Som ett första steg, stänga av datorn, klä på mig och sedan gå ut, då brukar det mesta ge med sig. Jag hör att Livskamraten börjat med ställningen på den sista väggen. Han "behövde" inte min hjälp sade han, och det förstår jag... Nej, ut med mig bara och hjälp till med det lilla jag kan, det är nog bäst. Sedan är det i alla fall jag som ska stå där högst upp och kämpa på, måla under taksprång är inte det roligaste kan jag tala om. Men det är sista väggen så det är bara att kämpa på. Får man låna en ställning så ska den utnyttjas till max.
 

Så skönt det var att skriva av sig, lite terapifunktion faktiskt.

Nu har jag målat under taknocken på den 8 meter höga ställningen! Puuuuh! Fast uppriktigt sagt så gick det faktiskt bra. Det som var svårast var när Livskamraten skulle kliva förbi mig för att sätta upp hängrännan, burr, att vara två stycken bredvid varandra på ställningen är inte bra....

Men nu är det i alla fall målat högst upp och hängrännan sitter där den ska för första gången sedan huset byggdes, bra va...?  När vi kommit så långt att det var dags att flytta ställningsplankorna längre ner så tog vi paus. Packade fikakorgen, hoppade ner i den lagade båten och tänkte åka ut på sjön för en stillsam fikapaus.

MEN, båten lutade betänkligt, något är fortfarande fel, den är vattenfylld IGEN! Min tanke var bara att kasta båten all världens väg men Livskamraten vill inte ge upp. Så vi kastade oss in i bilen och drog iväg till köpcentret. Livskamraten köpte något att laga båten med samt fotplåt medan jag handlade en bikini (jiipppiii) och ett vattenlås på IKEA. Sedan svängde vi förbi till grillen där de säljer Thai-mat och köpte två härliga rätter. Nu har vi suttit på flotten och ätit en mycket god middag med ett mycket gott rött vin, nu är det bara Morden i Midsomer som fattas så är tisdagen räddad. Jag laddar för morgondagen, min födelsedag. För första gången någonsin så ska jag fira min dag utan familj. I vanliga fall brukar vi alltid samlas hemma hos mig, det har alltid varit vackert väder och vi har suttit ute på altanen och haft det mysigt.

I år är det inte så. Ingen mamma, ingen pappa, den nygifta dottern med barn har fullt upp med sitt eget, sonen och hans hustru har fullt upp med sina två små och vill inte åka omkring i Sverige, min syster och svåger har fullt upp med sin ombyggnad.......snyft....ingen bryr sig.....bara jag bryr mig om mig....va.....vilket snack.....ha det så skönt i morgon och njut av en annorlunda dag!

Nu står 8 meter ställning färdig för att jag ska kunna måla norrgaveln. Fy sjutton, säger jag. Att ställningen är så hög beror naturligtvis på källaren. Den lägger till 2 meter till det befintliga huset. Vad tänkte han på, den gode Knutte när han byggde huset så. 

Det är den enda "miss" jag sett med huset så långt. Visst är det bra med källaren. Det är ju den som gjort det möjligt att skaffa tanken med de miljövänliga komposteringsmaskarna, bara att sätta in tanken i ett redan utgrävt utrymme. Men, men att måla stående på 8 m hög ställning.... Jag har suttit och iakttagit småfåglarna i tallen utanför huset. Hur gör de egentligen, hänger upp och ner i en pytte, pytte gren, knappast något för mig.

Ekorren då, den nyfikna lilla rackaren. Han sitter och knaprar på en kotte och iakttar arbetet med att sätta upp ställningen. Se bara hur han kastar sig från gren till gren - kan det vara ett sätt för mig tro?

Nej, för mig gäller att packa en korg med piassavakvast för att kunna borsta rent under takfoten, en hink med vatten och målartvätt för att kunna tvätta plåttaket över norrfönstret, något att täcka över det lilla plåttaket med medan jag målar väggen, svart akrylatfärg, en pensel och en roller samt naturligtvis 10 liters burken med färg för den putsade väggen. Så gäller det att se till att man kissat, druckit ordentligt med vatten och sedan att ta sig upp på ställningen. När jag väl tagit mig upp så tänker jag inte gå ner förrän allt är färdigt. Är detta ett sätt för en äldre dam som fyller 57 på onsdag att tillbringa sin semester på? Borde inte jag sitta i den sköna solstolen, glittrande som en julgran av alla mina guldsmycken, vifta med mina rosamålade tånaglar och läsa en trädgårdstidning? Jag bara frågar...

Månne det blir lite mardrömmar i natt? Ska jag våga ta mig ett glas vin? Nej, håll mig stadig, läs en ruggig deckare så glömmar jag vad som ska ske i morgon.

Men, när allt är klart så hoppas jag att solen skiner så jag kan tillbringa eftermiddagen på flotten. Då blir det bad och soldyrkan för hela slanten.

För första gången denna semester så regnar det. Det har formligen vräkt ned och jag har förstås tagit chansen till att bara slappa,

Vi har haft fullt upp; målat huset, dvs framsidan mot sjön (jag) fixat båten, ja, det måste jag berätta om. Vi har ju köpt en liten båt i plast med dubbla skrov, dvs den ska vara "osänkbar" så länge man inte gjort hål i den.

Lyckliga och glada satte vi den i sjön och gled ljudlöst iväg med elmotorn. Härligt var det frånsett en del svårigheter med balansen i båten. Jag satte mig i fören och båten tippade framåt. -hur tung är du, nu måste du banta, sade min i vanliga fall så snälla Livskamrat. Sedan kämpade vi med att hitta rätt balans men det var svårt, men vi konstaterade att vi måste sätta dit riktiga sittbänkar så ordnar det nog till sig,

Dagen efter blåste höga vågor och båten blev tämligen vattenfylld. Livskamraten gav sig ut för att ösa ur den och när han fått bort en del så klev han ner i båten och den SJÖNK!. Jag satt uppe på ställningen och såg hur han kämpade för att kunna vinscha upp båten på land. -Märkligt så svårt det verkar vara då, den båten väger ju ingenting, tänkte jag men brydde mig inte särskilt.

Men när jag kom ner på landbacken igen så fick jag höra att han upptäckt att plåten som var fastsatt i aktern hade borrhål rakt igenom båda skroven och med vågorna slående in över aktern så vattenfylldes den. Ridå för den som behandlat sin osänkbara båt på det viset.

Nåväl, nu hade vi fått besök och det blev ett väldigt jobb med att tömma båten på vatten och att täta borrhålen. Lyckliga och glada gled Livskamraten och besökaren ut på vattnet för att lägga ut nät. Sedan låg båten där och guppade vid flotten tills besökaren hörde - va, det kluckar i båten!

Upp på land igen, tömma den på vatten igen och en noggrann inspektion av botten visade att där fanns ytterligare ett litet hål! Hålet lagades och nu kunde vi se hur båten ska ligga i vatten när den inte är vattenfylld. Den kvällen blev det grillad aborre för näten var fyllda av 16 stora härliga aborrar, kul!

Men lite panik har jag i efterhand; där var vi ute på djupt vatten med en båt som innehöll några 100 liter vatten i skrovet och med hål både här och där, OCH vi hade inte flytvästar på oss. Skäms! Nu ska här köpas flytväst för jag litar inte på några osänkbara båtar längre.  För att inte tala om Livskamratens spydiga kommentarer om vikt, de glömmer jag inte i första taget.

Idag har jag målat gaveln på SpanskaVillan. En ställning sattes upp, stolpar på 6 meter, nästan 5 timmar tog det att montera upp allt. Till slut var allt säkrat och klart och det var bara för mig att klättra upp och måla. Då hände något;

...höjdrädslan slog till! Det har jag aldrig varit med om tidigare. Som plåtslagardotter har jag varit med och jobbat både på fodersilosen nere i hamnen och andra höga ställen och aldrig, säger aldrig har jag känt någon rädsla.

Men i dag, med denna utmärkta ställning, så kändes det jättejobbigt att klättra upp och börja måla och skrapa sovrumsfönstret. Livskamraten, som definitivt inte är höjdrädd, klättrade upp tillsammans med mig och jag bad honom att måla högst upp i nocken för jag ville inte / vågade inte sträcka på mig för att nå ända upp.

Naturligtvis ställde han upp men ack, ack, någon målare är han inte. Färgen stänkte vilt omkring så till slut tackade jag honom för hjälpen och bad honom sluta. Nästan 3 timmar var jag däruppe och kämpade. Meningen var att jag skulle göra i ordning fönstret också så att det blev grundmålat, men jag orkade faktiskt inte. Det räckte med att måla högst upp, jag får ta fönstret i morgon. Lite chockad är jag faktiskt över min reaktion, jag som varit helt oberörd av höga höjder tidigare.

Nu är hela framsidan med husväggar och murar målade och det ser så fint ut. Jag tänkte så smått på Knutte, byggaren, och funderade på om han skulle vara nöjd med sin spanska villa efter vad vi gjort. Han blev ju väldigt inspirerad av den spanska stilen efter sina besök i Spanien. Då mindes jag när jag som 15-åring fick åka till Marbella och hur förtjust jag blev i den spanska byggnadsstilen. När jag kom hem så målade jag källarens murade väggar kritvita och alla dörrar blev klarblå. I tvättstugan målades de synliga rören knallgula och stolen som mamma hade i tvättstugan fick  sig också en omgång med knalliga färger. Tänk vad snälla de var, mina föräldrar som lät mig härja på som jag gjordel.Så jag har full förståelse för hur Knutte kände sig när han beslöt bygga denna annorlunda stuga.

Det är en självklarhet att alla människor är lika, att vi ska få betalt för det vi gör och inte för vad vi är (man eller kvinna), att vi alla är unika personer och att vi ska värderas efter det.

Men om jag tänker på mitt eget liv så stämmer inte alltid det. Vem ska ta hand om latrinpåsen? Inte jag. Vem ska fixa med skorstenen om det är dåligt drag? Inte jag.
Vem ska fixa så att den trasiga vattenledningen blir åtgärdad? Ja, inte är det då jag i alla fall.Vem ska ordna så att den nya flotten ligger väl förtöjd? Inte kan ni väl förvänta er att jag ska göra det? Vem ska hämta ställningen när det ska målas? Skulle jag?

Så egentligen är jag inte så emanciperad som jag inbillar mig. Vissa saker sköts bättre av någon annan, i detta fall Livskamraten.

Egentligen utgår allt från vad Livskamraten ska göra. Han ska fixa uteduschen, då kan jag måla ena gaveln medan han gör det. Han ska byta filter till vattenledningen, då kan jag skrapa det här fönstret. Det är hans göranden som är de viktiga och styr vad vi gör. Men vet ni vad; under tiden så blir huset målat ena väggen efter den andra, fönstren blir skrapade och målade det ena efter det andra, blommorna växer så det knakar av den vattning och den omsorg de får. Ändå så är det bara saker jag gör i väntan på att Livskamraten ska göra färdig de "stora och viktiga" sakerna.

Vi har inga problem med detta sätt att arbeta, men vi har förstått att en del har problem med detta arbetssätt. Man undrar om vi inte gör för många saker på en gång, då utgår man från att det är Livskamraten som gör allt, "har ni någon plan för vad ni ska göra", den frågan har vi fått. För oss fungerar det alldeles utmärkt att jag har min plan och Livskamraten har sin och däremellan sitter vi på flotten och har det skönt.

Idag målade jag taksprång liggande på det nedre taket, det blåste en del så färgen fastnade inte bara på väggen utan även på mig. Då avslutade jag måleriarbetet med att kasta mig i sjön med kläder och allt. Härligt avslut på en ganska arbets-
sam dag. Nu ligger sjön alldeles blank och vi har varit ute och åkt båt med båda bilbatterierna fulladdade för att se hur långt vi tar oss med elmotorn. Helt ljuvligt, tyst, stilla, varmt, så ska sommarkvällar vara.

Jag kan inte låta bli att förundra mig över färger, dvs de färger vi använder när vi målar våra hem. Jag har nu målat fönsterfoder med Carita och köksgolv med Matilda. Vad hände med olivgrönt, mellangrått etc. Nog förstod man bättre vad det var för färg än när det är Kurt och Linda man ska måla med? Är det bara jag som undrar vad som hänt?

En färg som jag trott var en och densamma är vitt. Jag har valt att måla om vår "vita"  SpanskaVilla i vitt, djärvt va? Således gick jag till min vanliga färghandlare vars namn börjar på F och där jag har rabatt genom Villaägarna. Iväg till SpanskaVillan och målade, vitt och fint blev det. Färgen tog slut, iväg till närmaste färghandlare vars namn inte började på F och köpte ny vitfärg till putshus, hem och målade och VE OCH FASA! färgen såg helt annorlunda ut.

Iväg till affären som börjar på F, slut på den färdigblandade vita färgen, men tjejen i affären var jättegullig och ringde och kollade hur man blandar till vitt enligt den färdigblandade färgen. Är ni med? Hon fick receptet och jag åkte glad och lycklig hem och målade färdig väggen med den blandade väggen.

MEN, nej det blev inte alls likadant. Livskamraten försäkrade att han såg minsann ingen skillnad utan allt var bra. Men, men, men idag har jag målat om hela väggen med en och samma färg och det blev en ordentlig skillnad, det blev t o m Livskamraten tvungen att medge.

Hur kan det vara så? Är inte vitt alltid vitt?

Nu har vi inte bara en flotte, nu har vi en flotta! Vi har köpt en båt (tack snälla granne!) och vi fick tag på en elmotor på Åsele Marknad. Idag har vi alltså provat att åka omkring med elmotor, tyst och stilla, härligt! Nu har vi alltså flotte och båt, det tar sig. Efter att jag målat om gaveln idag så kastade jag mig i vattnet och badade, oh så underbart att få bada utan att tårna krullar ihop sig. Jag var t o m så fräck att jag kastade bikinitoppen för att torka snabbare där jag låg på flotten. Men hux flux kom en av grannarna runt sjön glidande i kanot och överraskade mig, aj, aj, Men han blev inte blind i alla fall så allt gick bra.

Tänk att varje gång jag varit och hälsat på syrran i Åsele så är jag alldeles överväldigad av hennes trädgård. Varje gång jag varit där så tror jag att nu kan man inte göra mer, men nästa gång man kommer dit så har de hittat på något. En del människor har det , dvs de har blicken som krävs för det lilla extra. Syrran har blicken det är säkert.

Vi har haft lyckan att få umgås med lilla L idag. Ett rent nöje att få vara med en sådan pratsam, glad, retsam, klok liten solstråle som styr oss med säker hand. "Kom" säger hon och då gör vi som hon säger.

Vi har också för första gången fått besök av vår senaste medlem i familjen, 8 dagar gamle J som lugnt låg och slumrade i skuggan. Slumrade till dess hungern slog till och du milde, vad den slog till plötsligt och häftigt. Vad månne bli av den lille gossen om  han tänker fortsätta att vara så krävande.

Nu har alla åkt iväg och jag har varit ute och fyllt igen hålet i rabatten ut mot gatan. Det ser inte roligt ut kan jag tala om, men jag tänker lämna framsidan åt sitt öde. Det känns inte som att det är lönt att försöka plantera och ordna till när det nu är så varmt och torrt. Det får vi ta senare mot hösten.

Nej, duscha bort lite av jorden och ta det lugnt en stund, det är vad som behövs just nu. I kväll är det den 17/7, i morgon är det två månader sedan pappa gick bort. På de två månaderna har vi hunnit med ett bröllop och ett nytt barnbarn. Inte undra på att man känner sig lite trött och helst bara vill vara ifred, eller bara göra roliga saker resten av sommaren.

Finns det något bättre än män med tillgång till stora maskiner? Ja, det får gärna vara en kvinna också, bara hon har samma maskin. När vattenledningen gick sönder så startade jakten på män och deras maskiner, grävmaskin i detta fall. Lätt var det inte, det är semestertid, men till slut lyckades vi i alla fall.

I går dök han upp, med både grävmaskin och traktor. Åh, vilken fröjd och lycka! Han grävde och fraktade bort jordmassorna så vi slapp ha dem liggande på tomten. I dag kom han åter och lade tillbaka allting, inklusive min jättesten som ska ligga vid kanten till dammen. För att inte tala om att han lämnade nyckeln till grävmaskinen igår kväll plus tillåtelse att köra lite, om det behövdes, under kvällen. Både Livskamraten och mågen, tänk att jag har en måg nu, provade under kvällen och båda kunde konstatera att det minsann inte var så lätt att hantera den. Men lyckan över att ha fått prova den var total. Livskamraten brukar önska sig en liten grävare varje födelsedag, men än har han inte fått den!

Nu återstår arbetet med att lägga tillbaka markduk och grus, helst utan att ha så mycket jord under gruset, så idag har jag sållat sten. Men varmt har det varit, så varmt att jag fick värmeutslag på skuldrorna så nu är det slut med arbete för dagen. Latmasken har slagit till och nu sätter längtan efter helgfrid in. Tog och fotade lite blommor istället.


Min "eldiga" rabatt med blommor i gult och rött, faktiskt den rabatt som är mest genomtänkt i färgerna.

Rosen Snow Pavement, den blommar överdådigt i år och sprider sig med sina rotskott. Den är ju är rotäkta så det är äkta Snow Pavement-plantor. Är det någon som är intresserad?

Vallmon utan namn, vi kallar den för "Runes vallmo". Ser ut som en ros, stora blommor och sprider sig väldigt.

Vattenledningen har sprungit läck! Inte i SpanskaVillan, men väl hemma. Det hände förra veckan och jag är nog lite lur på sambandet mellan alla sprängningar för den nya skolan och det avbrott som blev någonstans på en vattenledning förra onsdagen. När felet var åtgärdat och vattnet släpptes på igen, så var vi utan vatten. Jag ser ett samband med dessa händelser och vår, just nu, vattenlösa tillvaro.

I morgon kommer grävaren så då kan man säga farväl till den i vanliga fall ganska fina framsidan med sina rabatter. Nåja, sådant händer och nu har det hänt oss.

Nu har jag varit ute och skyfflat bort sten och dragit bort markduken så att grävaren ska komma åt jorden direkt. Känns inte så kul. Nej, då drömmer jag mig hellre tillbaka till vår flotte, Flotta Marina, och hur härligt vi brukar ha där.

Syns det hur härligt man kan ha?
 

Gavelväggen under målning, fönstret provmålat i fyra kulörer	Väggen färdigmålad samt fönstret är nu grönt

Det är på denna vägg som jag ska gjuta två blomlådor med en bänk emellan och där jag ska sätta upp lejonhuvudet. Huvudet ligger nu väl förpackat och väntar på att få komma upp på väggen. Jag LÄNGTAR!

Jag har skrivit en del om olika slags djur som vi har runt i våra omgivningar, kan inte låta bli att lägga ut en bild på stuggrannens groda! Den du!

Simmade över till grannfrun igår och småpratade en stund. Ja, så varmt har vi haft det nu ett par dagar att badandet är ett absolut måste. Man måste kyla ned sig för att inte däcka helt.Tidigare dagar har vi haft behaglig blåst, men idag var det helt vindstilla så värmen var tryckande.

Så vi båda medelålders damer hoppade i vattnet från varsin flotte, jag simmade över till henne och sedan stod vi där och trampade vatten och småpratade. Helt underbart. Dessa dagar glömmer jag aldrig.

Livskamraten har snickrat en jättefin landgång till flotten så nu kan vi gå ut på den utan att vingla till och kliva ned i vattnet. Ja, egentligen är det bara jag som vinglar, förstår inte vad som hänt med den tidigare graciösa människa som var jag.

Mina pelargoner blommar som jag vet inte vad liksom min clematis. En av grannherrarna (säger man så om en manlig granne?) var över häromdagen och kommenterade uteplatsen med att han fick "gåshud" av hur fint det var med alla blommor och de, nu vitmålade väggarna. -Man kan inte tro att man är i Sverige, sade han och visade sina knottriga armar. Det var väl en härlig komplimang till vår SpanskaVilla!

Hur mycket kan man prata om sådant som man helst ägnar sig åt i all ensamhet instängd i ett fräscht badrum? Man pratar inte alls, har alltid varit min paroll men sedan vi köpte SpanskaVillan så är detta inte sant. Vi har studerat, diskuterat, frågat andra hur de har det på den fronten och resultatet blev alltså den komposterings-toalett som nu är installerad.

Maskarna som kom i veckan engagerar oss en hel del. De är lite kräsna så här i början och behöver lite fukt så vi har bevakning på tanken och Livskamraten fyller på med vatten varje dag. Vi har ju en fläkt som säkert torkar ut innehållet i tanken en del del.

Som säkert de flesta av oss gör på morgonen så gick också jag till toaletten i morse. Vad som skilde detta toalettbesök från andra var att jag reagerade på ljudet. Det lät som vatten på torr, hård mark, alltså hällde jag två muggar vatten i toaletten för säkerhets skull.

Nu säger Livskamraten att det var säkert maskarna som spänt upp sina paraplyer i väntan på mitt besök och att det var därför det smattrade. Jag kan inte få den bilden ur mitt huvud nu. Ett antal små maskar, jag föreställer mig dem som väldigt blekrosa med små paraplyer uppspända i väntan på "morgonkissen". Hur får man bort en sådan bild ur huvudet?

OK, nu har jag skrivit det. Det är fotbollsfinal i kväll. Inte för att jag bryr mig, men vi ska i alla fall se matchen och har  bullat upp med lite vin och lite ost (och jag har en ny trädgårdstidning jag kan ögna igenom).

Vilken fantastisk dag det har varit i dag.Så varm, jag har målat två fönster; ett med grundfärg och det andra med första varvet av den rätta, gröna färgen. Sedan bjöd vi grannen på lunch på flotten och det var VARMT! När vi blev ensamma så sträckte jag ut mig på den sköna dynan och sov, som en liten gris, mitt i den stekande solen. Puuh, Men ett härligt dopp kylde ned mig efter tuppluren. Det är många år sedan jag badat så mycket som denna sommar. Sjön är en av tre sjöar som hänger ihop och när vinden blåser "rätt" så får vi ytvattnet från de andra sjöarna. Blåst rätt har det gjort hittills så det har blivit mycket badande.

Nu kan jag rapportera om ytterligare ett märkligt djur, nämligen den påfågel som bor i bondgården en bit bort. I morse när vi gick morgonpromenaden så fick vi nöjet att se påfågeln och grannens katt i en livlig diskussion. Inte helt vänskaplig, men inte fientlig heller, en liten diskussion helt enkelt.

I kväll tog vi en cykeltur på 1,4 km och köpte med oss lite Thai-mat till middag, gottegottgott. Nu väntar vi bara på finalen. Hoppas den blir spännande!

Det kom en kort regnskur i dag. Då passade jag på att gå in på Hemnet och titta på prisläget för de fina husen i fiskeläget Skatan. Som förväntat så låg priserna betydligt mycket högre än för vår SpanskaVilla.

Men hur fina och mysiga de sjöbodarna och vackra gamla villorna än är så skulle jag inte passa in där.Visst är det mysigt med närhet till fiskrökeri, restaurang och liten shop, men det är nära mellan husen och det är mycket folk överallt. Jag skulle nog ha svårt att känna mig "privat" där.

Nej, tacka vet jag att få ha lite avskildhet, att ha min egen strandbit där jag kan plaska omkring som jag vill, när jag vill. Det är tur att vi är olika som människor.

Tänk att vi har klagat över de kalla kvällarna, vi har inte använt altanen alls som vi brukar göra på våren och sommaren, och nu är det så varmt, så varmt. Det bästa med sommaren är när man får sitta ut på kvällarna i bara linnet och njuta av värmen. Detta är livet, hur klarar vi vintern egentligen?

En liten bild på min estländska Piilu som nu blommar, härlig va?
 

Äntligen har de kommit! På förmiddagen kom maskarna till den nya toaletten, väl inslagna i ett paket, försedda med matsäck för transporten, ankomsttiden var noggrant förberedd genom mail-konversation.

De, enligt uppgift mycket blyga och försynta maskarna, skulle förses med lite vatten och sedan läggas in i tanken. Där skulle de blygt ligga och gömma sig tills de bekantat sig med omgivningen för att därefter krypa ut och sköta sitt arbete. Livskamraten som var den som fick ansvara för att ta hand om dem kunde dock tala om att vi fått några mindre blyga individer. De kröp snabbt ut på direkten, antagligen under vilda stridsrop, och grep sig an med sina uppgifter.

När de väl var på plats så gick jag in på toaletten, öppnade locket och ropade: hejsan, det är jag som är er nya matte. Man måste ju vårda sina "husdjur".

Ett par timmar senare kom så äntligen den mest efterlängtade gåvan; ett litet gossebarn, vårt femte barnbarn! Som vi har längtat och väntat på honom!

Livskamraten är duktig på att grilla. Han grillar allt, med omsorg och med fin kryddning. Enda "felet" är att det är korv och kött. Ibland blir jag sugen på skaldjur, pasta, pizza eller något annat, men då slår Livskamraten till alla bromsar. I går bestämde jag mig; nu blir det pasta till middag.

Då kontrade Livskamraten med; ska vi cykla till Skatan, fiskeläget, och äta middag? Det kan man inte motstå, så iväg cyklade vi. En underbar kväll, de 10 kilometrarna gick som en dans.

Cyklistens belöning!

Ugnsbakad lax med sparris och Västerbottensostpotatis, mmmm!
Avslutar denna fantastiska middag med varsin Irish coffee innan vi cyklar tillbaka, en mil till.

När jag cyklar genom de vackra omgivningarna så tänker jag på mamma och pappa, så synd att de inte fick se var vi hamnat. Mamma skulle älskat det, hon var ju en bondjänta från början och skulle tyckt om de lantliga omgivningarna.

Pappa skulle ha älskat stället därför att han var estet och tyckte om vackra saker, vackra omgivningar.

En perfekt kväll. MEN ett men finns faktiskt, varför är alla cykelsadlar så förb....at obekväma!? Är alla tillverkare av cykelsadlar masochister? Eller?

Vi har börjat ett sundare liv! Åtminstone tar vi två promenader om dagen, alltid något! När man promenerar på vägarna runt SpanskaVillan så är det inte utan att man blir lite nostalgisk.

Det är en levande landsbygd, smala byvägar, gamla grindstolpar, ruiner efter det  gamla värdshuset där man kunde få låna brännvin. Man var tvungen att återlämna kruset som brännvinet levererades i. Överallt finns korna som intresserat tittar på oss när vi strosar förbi.

Men här finns även ungdomar, "vilda" sådana tydligen. Tidigare brukade man samlas kring korvkiosken, men här finns ingen kiosk att samlas kring. Då parkerar man epa-traktorn ute på åkern istället. När vi gick förbi så stod två killar på flaket och vi skymtade bara ett ben som stack ut genom sidorutan på förarsidan. Livskamraten frågade då vänligt hur det stod till med "maskinisten". Killen på flaket böjde sig fram för att titta och det bar sig inte bättre än att han ramlade på rumpan ner på backen. Ridå!

When the going gets tough, the tough gets going!

Jag kan inte släppa tankarna på den lilla ensamma bävern. I morse var vi uppe tidigt och satt ute och fikade strax före kl 07. Då kom den lilla bävern simmande från andra sidan sjön och rakt mot bäcken. Han börjar alltså sitt "arbete" vid 7-tiden och återvänder "hem" vid 22-tiden. Det är långa dagar minsann.

Men jag har alltid trott att bävern bygger sina brötar för att ha dem som bostad? Är det inte så? Bygger han bara för nöjes skull? För att det är enda sättet att hålla tänderna någorlunda korta? För att djäklas med markägaren och försöka leda om bäcken? Varför?

I går kväll var det en fullkomligt underbar kväll, lugn, varm och stilla. Vi satt ute på flotten ända till dess att det var dags att gå i säng faktiskt. Runt om oss "kokade" vattnet vid strandkanten. Ni vet som det brukar se ut när man kastar ner något till pirayorna. Vattnet bubblar, de silverblänkande fiskkropparna skymtar i vattenskvalpet. Emellanåt kommer en fiskmås och norpar sig en fisk, då lugnar sig vattnet igen, sedan börjar det om. Vad i fridens dagar är det för fisk som gör så? Små, silverblänkande, ser ut som sill (strömming). Milda makter, jag måste köpa både en fågel- och en fiskbok.... vad blir detta för ledighet, jag får plugga hela tiden?!

En annan kväll när vi satt ute hördes helt plötsligt ett "floppeti-floppeti, flopp, plask plask" i vattnet. Det var en liten stackars andunge som måste ha kommit från sin mamma och nu helt plötsligt upptäckt att han var ensam ute. "Jag som skulle varit hemma kl 19, nu blir mamma arg" varpå han började springa hem. Då menar jag verkligen springa. Han sprang på vattnet allt vad de små benen hann röra sig, så fort så fort, längs hela stranden bort mot bäcken där de brukar tillbringa sina nätter. Åh vad jag önskade att jag hade haft en video. Vi kunde inte låta bli att skratta, men det var förstås grymt, den lille stackaren var nog jätteförskräckt. Ja, vilken dramatik man kan se i naturen.

Självklart antar jag Marjas utmaning http://blogg.vk.se/marja och lämnar denna beskrivning på mig själv från A - Ö.

Allsidig, Bokälskare, Citronthedrickare, Djurälskare, Egensinnig, Farmor, Gruvsam, Hederlig, Idérik, Jovialisk, Karamelloman, Livsnjutare, Mormor, Nyfiken, Operasugen, Promenerare, Quasimodo-fan, Rosälskare, Soldyrkare, Trädgårdsmänniska, Undersökande, Vårdande, X-tra kramgo (ibland), Yrkesmänniska, Zebrarandig ibland, Ålhatare, Älskansvärd, Överraskande.

Så'n är jag. Jag i min tur utmanar Susanne (http://sjovillan.blogg.se/), Destination Umeå och Maria Lundmark Hällsten att anta utmaningen eller avstå, efter eget behag.

Vi har en bäver i vår bäck. Man kan se spåren av hans ivriga byggande när man promenerar längs den porlande bäcken. Han verkar faktiskt vara helt ensam och jobba på. Varje kväll vid 22-tiden kan vi se honom forsa fram längs strandkanten, bort från bäcken och mot någon annan del av sjön. Detta väcker förstås en del funderingar i mitt huvud.

Har han sin familj någon helt annanstans? Slutar han jobba kl 22.00 och forsar hem till familjen? Varför skulle han annars ta samma rutt varje kväll?

Nu har grannen på andra sidan sjön berättat att "någon" har fått tillstånd att skjuta bävern. Vissa kvällar så ligger denne "någon" på pass och väntar på att bävern ska komma sin vanliga runda.

Grannen som har koll på läget, han håller reda på när "någon" dyker upp och lägger sig i försåt. Då går grannen ut och för oväsen i vattenbrynet så att bävern tar en annan väg. Vilket drama!

Det ska bli spännande att följa händelserna under sommaren. För min del håller jag på bävern och grannen. Om bävern bygger upp  en bröt så kan man väl bara rasera den så får han börja om från början.

Ibland känns det som att män har mycket lättare att kommunicera med varandra. Jag menar då på ett lättsamt ytligt sätt. Man pratar om bästa sättet att förankra en flytbrygga, man lånar verktyg, man ställer upp med både traktorer och lastbilar när saker behöver hämtas och fraktas. Man ber om hjälp med praktiska saker.

Vi kvinnor då? Ja, vi måste hitta en gemensam plattform för att kunna bygga upp någon slags gemenskap. Men det är inte lika lätt. Vi frågar inte varandra direkt; scrappar du, fotograferar du, hur många barnbarn har du då? Vi måste liksom söka av varandra. Ett gemensamt intresse som det är lätt att bygga en gemenskap på är trädgård, växter. Men om den andra kvinnan inte verkar se ens planteringar och krukor, ja då faller det ämnet också.

Ack, om man vore karl ändå, då skulle jag också beundra grannens traktor!

tropisk värme, badat flera gånger, precis som i barndomens dagar, bara hoppa i
och bada, inte frysa mellan varven, när hade vi så senast? Granne hemifrån
kom på besök, kul, önskar de hade stannat längre. Druckit Martini på flotten,
känns som vi vore utomlands.

Har ni tänkt på ljuden som hörs när folk badar? Ljusa skratt, glädje, (hysteriska skratt säger Livskamraten, men även han har badat i dag).

Nyss ätit middag, mycket sallad med olivolja och basilika, mums. Nu är det nog dags att bada igen före vi tar kvällspromenaden.

Har ringt och kollat hur Jocke mår. Han har fått makaroner och suttit ute på altan, så han mår nog bra. Den nyblivna frun mår bra. Det väntade familjetillskottet låter oss vänta. Livet är lugnt. 

Så har dottern gift sig. Jämför man sonens och dotterns bröllop så kan man tänka att de inte kan vara mer olika, det ena på Hawaii, det andra vid Vindelälvens strand. Men egentligen är det likadana bröllop - ute i naturen, vid stranden, kvinnlig vigselförrättare, bara de allra närmaste med. Vackert och rörande med mycket kärlek var de gemensamma nämnarna vid båda bröllopen. Mina fina barn!

I dag har jag badat - den 2 juli badade jag vid vår egen strand, kan man tänka sig något underbarare! Sedan kunde jag sitta på flotten och torka i solen, man tror inte att det är sant. Är det verkligen sommaren som har kommit? En kopp kaffe och en chokladbit förhöjde den sköna känslan, Så mycket det finns att vara tacksam för!

Men väntar på den nye famíljemedlemmen gör vi fortfarande....

Klockan är 20 minuter över sex och jag är redan uppe, har fikat och suttit och läst en stund. Inget märkligt med det kan man tycka, men detta är min första semesterdag. Den dag då man ska unna sig att sova lite längre, att vakna i lugn och ro och bara låta den härliga känslan av ledighet skölja genom kroppen.

Jag har inte en känsla av ledighet, jag har en känsla av väntan i kroppen. Väntan på den nya lilla människa som är på väg in i vår familj, men som tydligen inte har så bråttom. När han nu väntat så länge så hoppas jag han kan vänta ytterligare en dag till också.  Den 2 juli är en  underbar dag att börja ett nytt liv känns det som.

Väntan på att bröllopet ska ta sin början. Jag måste till frissan kl 08.00, måste stryka över klänningen lite och sedan är det jag som ska hämta brudbuketten. Måtte solen komma fram på eftermiddagen, vi ska ju vara utomhus.

Vädret ser lite grått ut i dag, det måste bli bättre, håll alla tummar!

Vad önskar jag av denna semester? Lugn och ro känns det som, inga större aktiviteter eller händelser. Pappas bortgång, ett nytt litet barn, ett bröllop - allt detta på en och en halv månad, det räcker. Det jag vill för de närmaste veckorna är att byta arbetets 5S mot en helt ny uppsättning:

Sortera mot Sol,
Systematisera mot Stillhet,
Städa mot trevligt Sällskap, 
Standardisera mot SpanskaVillan,
Se efter mot Sangria.