Ibland hinner man inte skriva i bloggen. Det kanske är ett bra tecken; man har fullt upp omkring och hinner inte med datorn. Kanske positivt... Men lite abstinens får man så nu är det dags.

Vi har haft glädjen att få ha sonen med barn och blomma på besök. "Barn och blomma" är ett uttryck som jag minns från min barndom, har aldrig använt det förr men nu kändes det rätt.

Så fort man glömmer allt stök som följer med när spädbarn kommer in i bilden, alla flaskor, alla blöjor, alla droppar, alla........ mycket packning blir det, speciellt när det är två stycken under 3 år. Lilla L var lika underbar som alltid, pratar oavbrutet och är alltid aktiv, hon är det mest lättsamma barn jag träffat. Ändå var hon lite förkyld nu. Hennes lillebror, lille J, verkar också vara lättsam, men han tar ändå mycket av föräldrarnas tid. Tur de har fantastiska föräldrar de små!

I helgen hade jag turen att få träffa en kvinna som kände stugbyggaren Knutte. Hon kunde intyga att han var en mycket speciell människa - "gammeldags rar och artig" var uttrycket hon använde. Hon berättade att när hon var barn så brukade hon simma längs stranden och då brukade Knut med hustru Birgit sitta och dricka kaffe och vinka åt henne.

Jag fick också höra varför stugan är byggd i spansk stil. Knutte hade köpt ett hus i Spanien där han och hustrun skulle tillbringa vinterhalvåret. Men frun blev blind så de sålde huset i Spanien och byggde upp det utanför Sundsvall istället. Så tråkigt att de inte kunde förverkliga sin dröm... men så fint att de ändå förverkligade den på ett annat sätt.

Vi vet redan att hustrun tydligen blev ordentligt sjuk, så sjuk att hon inte kunde ta sig uppför trappan till sovrummet. Knutte tänkte då bygga en hiss, men hon blev väl för sjuk för att vara hemma. Vi har hittat materialet som han samlat ihop för att bygga hissen av. Tänk vad människor kan göra för varandra. Det är det som känns när vi är i stugan - grunden är lagd med kärlek. Det är nog därför jag mår så bra där!

En gång skrev jag om den alldeles utmärka ansiktskräm som jag brukar använda. En invändning hade jag beträffande den fina krämen. Dess förpackning:
 

	Den fina ytterförpackningen                 som rymmer
	...ytterligare en förpackning
	´...som rymmer ytterligare en förpackning innan man når själva tuben

Jag tyckte då att det var lite onödigt många förpackningar innan man kom själva "kärnan", men gissa vad...man har utökat förpackningen med ytterligare en liten pryl

Denna lilla "ring" satt uppträdd mellan kork och tub. När man skruvade upp korken så ramlade ringen ned och det visade sig då att tuben var plomberad. När man sedan skruvade tillbaka korken, utan ring, så skar den lilla ploppen längst in i  korken bort förseglingen och VIPS! så blev där ett litet hål som skar sönder öppningen i tuben så att man kom åt innehållet!

Va,,,,har inte den designern kommit på världens idé alltså? Jag frågar mig ivrigt; vad ska han/hon hitta på nästa gång!?

Tänk vilka förändringar det har blivit i vårt språkbruk. När jag var 10 år så lovar jag att jag hade aldrig hört ord som incest, hora, etc. I dag kallar klasskamrater sina flickkamrater för betydligt värre ord. En mig närstående yngre kvinna, dock över 30, blev kallad för h-ra när hon kom ut från en matvaruaffär, av alla ställen.

Hur kan vi vuxna tillåta att ungdomarna använder sådana ord mot varandra? Vad gör man i skolan, finns inga lärare närvarande ute på rasterna längre? Varför låter vi det grova språket ta mer och mer plats i vår tillvaro? Ruggigt, det är vad det är. Egentligen skulle jag vilja skriva något riktigt vasst och otäckt här, men låter bli. Jag tror det framgår vad jag tycker.

En annan sak är alla dessa löjliga särskrivningar av ord som man kan läsa ibland, inte minst i våra tidskrifter, men även på skyltar av allehanda slag. Läser man inte igenom det man skriver? Jag är ingen expert på att skriva riktigt och rätt, men i alla fall vet jag att det är skillnad på en lång hårig man och en långhårig sådan. 

Varför är jag så irriterad på detta i dag? Naturligtvis för att någon jag känner blivit kallad h-ra, det upplever jag som fruktansvärt, men också för att jag känner en allmän olust över vad jag läser i alla nyheter: våldtäkter, mord på unga flickor/kvinnor - hur kan det vara så? Var är respekten för varandra, oavsett kön? Tvi, tvi och åter tvi.

Arbetsdagen måndag är avklarad. Vad hände med helgen? Så fort den försvann,
endast den lilla molande känslan i höger axel och armbåge gör att man förstår att det varit helg. Vi har spikat rote nämligen. Endast med 3", inte 4 som det väl ska vara, men tro mig, för en vanlig amatör så räcker det så bra med 3.

Jag har använt hammare ganska mycket i mina dagar, men nog känns det att tekniken försvunnit. Jag försöker tänka;  håll långt ut i skaftet, låt hammaren göra jobbet, men nog blir det råstyrkan som får in många av spikarna. För att inte tala om att marken sluttar, var ställer man stegen? Man ställer den så att ena benet hänger i luften, så klättrar man upp och försöker hålla tyngden på det ben som vilar mot marken samtidigt som man trycker stegen mot taket. I alla fall är det så jag gör. Nog är det mer tur än skicklighet att jag inte ramlat. Resultatet blev i alla fall bra.

När vi ändå var på gång så lade vi trallen på altanen också.

Utsikten blir som sådan, ganska fin. Jag längtar så tills dess att den är färdig.

Tänk att få vinna 87 miljoner. Det är vad jag siktar på. Ibland brukar jag fantisera om att jag vinner massor med pengar. Jag vet inte vad jag skulle vinna på för jag spelar inte på något, men på något märkligt sätt så vinner jag ändå.

Tidigare så tänkte jag vinna 1-2 miljoner, men som regel så slutade det med att jag var skyldig pengar. Det första jag planerar är nämligen vilka pengar jag ska ge till vilka personer. Allt eftersom familjen växer så blir det krångligare och krångligare att få till fördelningen på bästa sätt, så nu behöver jag 87 miljoner för att allt ska gå runt. Men då tror jag att alla ska bli nöjda.

Livskamraten fnyser alltid åt mig när jag planerar hur jag ska dela ut pengarna. -Behåll dem och lev gott, är hans råd. Men så kan man inte göra. Ibland hinner jag planera för barnbarnens eventuella barn innan jag är nöjd.

Tänk så fånig man kan vara. Men roligt har jag medan jag planerar. Ibland bjuder jag familjen på middag, alltid på Sävargården av någon konstig anledning, och där berättar jag den glada nyheten och delar ut kuvert och berättar hur jag tänkt göra. Men ska jag säga sanningen så är jag inte säker på att familjen skulle gilla alla mina planer. De skulle kanske känna sig lite för livegna för att det ska vara riktigt bra. De är ju självständiga, de små rackarna. Pengar skapar inte lycka, så det är kanske lika bra att jag inte spelar, och alltså inte kan vinna.

Tänk att man redan varit igång två veckor på jobbet. Nog är det konstigt att först verkar semestern oändlig, men efter någon timme på jobbet så är det som att man aldrig varit borta.

En sak som jag "skäms" lite över är att jag alltid måste ringa dataavdelningen när jag kommer åter efter ledighet. Jag har nämligen glömt mitt lösenord till datorn, ganska fånigt tycker men jag har förstått att jag inte är ensam om att förtränga detta viktiga ord.

Å andra sidan, hur många lösenord och pin-koder har jag i mitt liv? Till mina två banker, till mailet, till eRoom, Facebook, telefonerna, de olika databaserna på jobbet  etc . Detta är ju ett nytt fenomen, inte behövde jag lösenord tidigare i livet. Ibland känns det som att jag inte längre förstår vad som händer och sker. Måste jag verkligen ha alla dessa lösenord? Måste jag ha en telefon som kan göra allt möjligt, det enda jag vill ha den till är ju att kunna ringa någon ibland och möjligen svara om någon ringer till mig. Varför ska jag helt plötsligt behöva en GPS? Jag har alltid klarat mig fram och hittat dit jag ska tidigare, så varför skulle jag inte klara mig nu.

För att inte tala om det senaste; att hålla reda på sina vänner genom något slags GPS-system. Varför det? Kan inte de hålla reda på sig, så håller jag reda på mig.

Vill jag verkligen vara med i Facebook? Jag gick med ganska nyligt, men känner redan att det inte är min grej.

Någon kring fikabordet på jobbet tog en dag upp att han läst att några kriterier för att man var "antik" var att man hade köpt LP-skivor / CD-skivor, att man vann TP med frågor från 70-talet, att man minns hur det var att ringa med nummerskiva och att man minns hur det var att sitta och spela familjespel med tärning. Ja, nog minns man allt detta, så visst då är jag väl antik då. Men gissa vad; det är ganska skönt. Det är skönt att lämna telefonen inne när man går ut, att ingen vet var man är hela tiden, att inte vara uppkopplad.

Så, det är väl bäst att jag kopplar ned mig då - ha en skön kväll!

Om källare tycker jag inte, har aldrig tyckt om och kommer aldrig att tycka om. Ändå har jag källare både här hemma och i stugan. Dörrarna till källaren i stugan är  celldörrar från Umeå gamla fängelse. Så har vi fått höra och någon anledning att tvivla på det har vi inte. Det är bastanta dörrar;

illa medfarna under årens lopp

det finurliga titthålet som gör att man ser i stort sett hela rummet

rejäla skruvar och handtag på insidan

Först kändes det som att vi måste behålla dörrarna som de är, bara därför att.....kul.
Men när vi såg hur fuktskadade dörrarna var nertill så insåg vi att det finns faktiskt ingen anledning att inte fräscha upp dem. Sagt och gjort,

Nu är de tvättade, skrapade, oljade, grundmålade och ett första varv med den gröna fönsterfärgen har strukits på. När jag målat andra varvet så ska jag fräscha upp de svarta smidesdetaljerna också. För att inte tala om de omgivande väggarna, usch. Man kanske ska sätta upp en skylt på dörrarna: Välkommen eller kanske I som här inträden låten hoppet fara !

Ingenting har hänt med den lilla bastun. Hantverkarna lyser med sin frånvaro, nej skämt åsido, det är ju den nya mågen som gör jobbet och han får ta det i sin egen takt. Jag längtar i alla fall efter att få golv och tak färdigt så att man kan göra sig en bild av hur det ska bli därinne. Jag har stora planer minsann.

Jag tycker att stugan är så snygg och ett sådant fint hantverk att jag vill göra reklam för den. Inte i detta forum dock. Planer finns att möblera upp den på olika sätt för att visa mångsidigheten i stugan och inte minst, lyfta fram det fina hantverket.

Den lilla bild jag satte in i del 2:

är förstås ett stöd för takstolarna. Halvcirkeln i mitten är en lampa! Man ska sätta in en lampglob i mitten, det tror jag blir jättesnyggt. Jag ska försöka få tag på en solcellslampa att sätta där.

Själva byggnaden kommer att bli grå, järnvitriol för att smälta in i naturen. Möjligen ska det bli någon färg runt fönster- och dörrkarm alternativt takstolstödet och lampan. Man får börja att järnvitriola själva byggnaden och då ser man säkert vad som blir snyggast. Den läckraste byggnaden kring den sjön (näst efter vår SpanskaVilla då förstås), det garanterar jag.

Nog har jag skrivit en del om vilka märkliga djur vi är omgivna av i vår SpanskaVilla. Men detta tar nog priset ändå. Denna "vad-det-nu-är" mötte vi under en morgonpromenad.

15-20 cm hög med rejäla horn stod den där vid vägkanten. Vad?

Denna är nog värre än den stora grodan vi har längs vägen, den ser i alla fall vänlig ut.

Kameran hade jag med mig hela dagen. Sjön var så lugn och stilla så jag kunde inte låta bli att ta några bilder.

Så mycket vackert det finns omkring oss! Bara vi tar oss tid att se...

Hjälp, jag gillar egentligen inte detta med shabby chic, franskt, danskt m.m, m.m när det gäller inredning, "vita rum" nej tack.

Men helt plötsligt börjar jag känna en längtan efter att göra om sovrummet i SpanskaVillan till ett mer romantiskt, shabby chic-liknande rum. Det började med ett besök på www.nordljus.net där jag förälskade mig en klocka och en tavla, se nedan.

Dessa inköptes och sedan riktade jag blickarna mot den skänk som fanns i rummet när vi köpte det.

I dag mer shabby än chic kanske

Nu känner jag hur lusten vaknar; att måla över tapeten med en ljus färg, att klä väggen bakom den enkla sängen med något vackert tyg, att lägga in ett vackert trägolv, att måla skänken lite ljusare, men fortfarande shabby, att till och med måla dubbeldörren vit.... kan det bli möjligt? Ska jag göra det, jag som har varit, och fortfarande är, så nöjd med vårt fina sovrum.... Vad säger Livskamraten? Ska jag fråga honom överhuvudtaget? Jag kanske bara ska måla tak och väggar medan han är ute och är upptagen med annat........Ställd inför faktum kan han ju inte protestera......

Varje morgon när jag kör in på parkeringen på jobbet så brukar jag tänka på antingen den ena eller den andra saken. Den ena är att vissa morgnar så känns det som att vara utomlands. Ni vet, tidigt på morgonen när det ligger ett dis över omgivningarna och luften är lite klar och krispig. Ganska härlig känsla tycker jag. Utomlandskänslan brukar ha försvunnit innan jag passerar genom entrédörrarna, men det är en annan femma.

Den andra saken jag brukar fundera på är varför vi lämnar varannan parkeringsruta tom. Det tog ett tag innan jag insåg detta, så tidigare fick jag parkera långt bort på parkeringen, men nu när jag insett det så kör jag bara fräckt förbi raden med varannan bil och kan då ta en tom ruta nära entrén.

Varför gör vi så? Är det något speciellt med oss på denna arbetsplats eller gör man så även på andra ställen? Ser man på parkeringarna inne i centrum av sta'n så verkar vi ju i alla fall kunna parkera tätt intill varandra.

Vi kanske visar hänsyn; "jag ska då inte tränga mig på utan jag lämnar en ruta emellan" eller kanske lite egoistiska; "min vackra bil ska minsann inte riskera att repas av någon klumpig parkerare" eller kanske lite ängsligt; "det är lättare att parkera om man har gott om utrymme". Anledningarna kan vara många. Det kanske helt enkelt är morgontröttheten som ligger kvar och som kräver svängrum. I alla fall är det bra för mig som nu får kortare promenad in till arbetet.

Jag funderar på bastun. Hur ska den användas på bästa sätt? Kanske sätta upp en liten mellanvägg och göra det inre rummet till en liten bastu som är snabb att värma upp.

Det yttre rummet får då tjäna som omklädningsrum, relax-rum och ibland som gästrum kanske. Kan det vara något?

En liten fråga: vad tror ni att detta är? Det sitter på det som ska bli vår bastu, men när jag såg det så kunde jag inte se vilken funktion det skulle ha.

Vi har hört mycket talas om Norrländska Samlingspartiet, http://www.norrlandspartiet.se/ i sommar. Diskussionens vågor har stundtals varit höga därnere i Västernorrland och jag tycker mig förstå att det finns ett gediget intresse för partiet i fråga.

Hur är det här i Västerbotten? Finns det någon / några representanter för Norrlands-
partiet här?

Vet ni vem som är frontfiguren i partiet? Jo, Börje Salming. Ni kan inte ana vad lätt det är att skriva Salmingspartiet istället för Samlingsparti när man läst hemsidan eller broschyren.

Vår sommarstugetomt är stor, men den största delen består av sluttning där man behöver vara bergsget (nästan) för att ta sig fram. Mitt på sluttningen finns en liten fin avsats med stentrappsteg och små murade rabatter. Jag kan tänka mig att Knutte med fru brukade sitta där och dricka kaffe med sju sorters kakor och njuta av att titta ut över den vackra sjön.

Men, när arvingen skulle sälja stugan så beslöt han sig för att öka försäljningsvärdet genom att sätta ett bubbelbadkar mitt på den platta avsatsen. Där står den nu och tar upp hela ytan. Jag ska inte förneka att jag blev väldigt charmad av att ha en egen utomhusbubbelpool, och att de två bad vi tagit där var väldigt mysiga. De två baden tog vi i september i fjol.

Sedan dess har bubbelpoolen stått där, höljd i grön presenning och icke använts överhuvudtaget. Vem vill bada i bubbelpool när man har hela den varma sjön att bada i?

Tankar har alltså vuxit fram om att vi borde flytta ned bubbelpoolen längre ner på sluttningen och kanske bygga en liten bastu bredvid? Nära vattnet, nära tomtgränsen och då kan vi använda den fina avsatsen som avslappningshörna.  Jättebra!
Grannen informerades och samtyckte. De kan ju få låna bastun när de vill, så bra för oss alla.

Vi har ju byggföretag i familjen så vi skissade på den allra enklaste modell av bastu; 2x2 meter, högre tak i framkanten mot sjön där dörren och ett stort fönster får ta upp hela väggen, något lägre i bakkant så att bastun går fort att värma upp. En liten, liten altan där man kan hänga upp sin handduk och ställa skorna. Den enkla beställningen mailades iväg till mågen. Det nästa vi fick höra var att han valt att inte använda vår enkla skiss utan gjort en alldeles egen version. Två dagar ägnades åt att bygga upp bastun på hemmaplan, därefter demonterades den i avvaktan på att sättas upp hos oss.

Så kom då den stora dagen, vi var naturligtvis väldigt nyfikna men vi hade ju ändå vår vision av hur den lilla byggnaden skulle se ut. MEN när vi såg mängden sågat virke så kände vi att detta kommer inte att bli vad vi hade tänkt.

Den blir visst 7-kantig!

Nu börjar den ta form. Men inte liknar den min lilla skiss på 4 kvm inte.

Jag börjar tycka att denna "friggebod" kan man inte ha till bastu utan det måste bli något annat, kanske ett gästhus, men mågen säger absolut nej. Detta är en bastu och inget annat. Jag kan inte riktigt se hur byggnaden ska bli ännu så spänningen är stor. Fortsättning följer....

För första gången sedan vi köpte huset 1979 så upplevde jag inte en känsla av "äntligen hemma" när jag kom hem efter semestern. Det kändes bara lite småtråkigt, dags att klippa gräset, sätta på tvättmaskin, gå genom posten, titta över blomkrukorna inomhus och utomhus...... Men jag vet att det går över, i kväll känns det säkert bra igen.

Vilken kväll vi hade igår! Både vädret och sällskapet var av allra yppersta klass, även om samtalet ibland var på lite låg nivå. Våra maskar (i toaletten) kom återigen på tal, det är nästan oundvikligt när man befinner sig i ett stugområde där förutsättningarna för att koppla upp sig mot kommunens avlopp är omöjligt och där marken består av berg och sten så det är inte så lätt att lägga ner en tank heller.

Men vilka tankar dessa maskar väcker hos folk! Vilka bilder och fantasier de lockar fram. Jag skrattade så jag hade ont i halsen när vi gick hem i den varma, mörka natten. Härligt gäng vi lärt känna där på vårt nya sommarställe. Så roligt det har varit att lära känna omgivningarna, och människorna, på ett alldeles nytt ställe. Som en av de glada fruarna sade: det är nästan något magiskt med den här sjön och det här stället!

Nu är jag nyduschad, har plockat på mig "finkläder" och juveler och är alltså färdig för att gå på middag hos en av våra nya grannar. Spännande! Ett ord snurrar i mitt huvud, "uppmummad", någon av mina vänner?, arbetskamrater? brukade säga det när han hade klätt upp sig för att gå på fest. "Uppmummad"; var det att han hade duschat och satt på sig Mum?

Strunt i det, sista lördagen på denna semester. En oerhört varm dag, inte så mycket sol, men tung värme. Vi har ägnat oss åt att plocka ihop våra utspridda grejor, dra upp båten på land och säkra flotten ännu längre ut.

Denna sjö är ju nämligen en sjö med ett växlande temperament. Ibland blyg och försagd och diskret tillbakadragen. Vår tomt växer med flera meter och vi är lyckliga och glada över vår stora strand. Men vi vet att sedan växer storhetsvansinnet och den tror att den minst är Atlanten. Då kastar sig vågorna mot stranden, stranden krymper och bara försvinner, drivved och delar av andras bryggor kan landa hos oss som finns längst in i viken, det dånar och stormar, spännande är det. Då gäller det att ha dragit upp allt löst ordentligt på stranden.

Jag önskar er alla en lika trevlig lördagskväll som jag tror att vi kommer att ha!

Svetten lackar, solen strålar, vattnet glittrar - dag efter dag, kan det bli bättre?

I går hade vi middagsfrämmande, de kom seglande på sin lilla flotte och lade till vid vår lite större. Sedan satt vi ute ända till långt in på kvällen. Det blev så mörkt att jag fick tända utebelysningen och vilken effekt! med murarna och blommorna så blev det ändå mer Medelhav än i dagsljus. Otroligt mysigt.

Vi var också och handlade lite virke till vår nya bastu. Självklart gynnar vi bonden som driver en liten brädgård alldeles runt hörnet. Han berättade att vår stugbyggare, Knutte, brukade handla hos honom. Till största delen handlade han armeringsjärn, ni vet av den långa sorten. För att kunna transportera hem dem så lade han ut dem på marken, körde sedan sin lilla SAAB över järnen och band fast dem i kofångaren framtill och baktill. Sedan åkte han glatt iväg med armeringsjärnen liggande under bilen. Ganska läckert att tänka sig. Han var en påhittig man, det är då ett som är säkert.

När jag första gången mötte grodan i uteduschen så trodde jag att den bara förirrat sig dit av misstag. Men nu när det inträffat fler gånger så inser jag att den bor nog där. Nu reagerar den inte lika panikartat när vi möts längre, så den håller väl på att vänja sig vid att den inte är ensamboende. Men varför bor den där? Min teori är att den är döv, och blind, för den hör inte att man kommer klampande ut i uteköket och vidare in i duschen utan blir lika överraskad varje gång man dyker upp. Då hoppar den, rakt in i väggen, rätt in i min hög med målarburkar, penslar och annat smått och gott, rätt in bara med huvudet före. Det verkar väl inte riktigt rätt, ser den inte att där är saker i vägen?

Främmande har vi haft, så många att jag inte haft tid att sätta mig för mig själv och blogga. Kul är det när det dyker upp folk och trevligt har vi haft. Men varför säger vi främmande, det låter som att det bara dyker upp vilt främmande människor och så umgås vi ett tag. Så var alltså inte fallet utan det har bara varit kära, bekanta människor som dykt upp.

Resultatet av vårt senaste besök är att vi nu har världens vackraste bastu på tomten! Jag ska berätta mer om det senare och då även lägga in en bild på underverket.

En av våra trevliga, men nyfikna, ekorrar tyckte att det var jättetrevligt med ett nytt hus på tomten, och har rusat runt därinne på golvreglarna runt, runt. Idag regnar det och det skulle inte förvåna mig om han sitter därinne, nöjd och belåten med att ha fått ett eget hus. Så kan det gå. Lite förvirrat skrivet kanske, men inlägget får stå kvar.