Så har man då blivit av med ytterligare en illusion, nämligen att morötter är bra för synen, framförallt mörkerseende. Det har man väl alltid hört och varför skulle man misstro det. Se bara på våra vänner kaninerna, de har inga glasögon.

Nej, nu vet jag att brist på A-vitamin (Retinol) gör att ögat får svårare att uppfånga svagt ljus och att det leder till försämrat mörkerseende. Åtgärdar man bristen så får man tillbaka seendet till den nivå som var innan bristen uppstod.

Man lär så länge man lever, så är det och det var dagens lärdom!

Tack vare mina förkylningar och problem med rösten som bara vill svaja och försvinna, så läser jag på om immunförsvar och äter både Ginseng och Actimel. Ginseng därför att där tror jag att det är bevisat att tillräcklig mängd ökar immunförsvaret och kan höja prestationsnivån. Actimel vet jag inget alls om, utan där är det TV-reklamen som styr. Visst blir vi påverkade av reklam - har det inte blivit en "sanning" att produkten i fråga stärker immunförsvaret? Den som lever får se....

Vilka fina eftermiddagar vi har haft de två sista dagarna, sol och varmt. Det har gett mig möjlighet att vara ute i trädgården och plocka undan lite krukor och annat smått och gott.

Det känns lite vemodigt faktiskt. Jag har aldrig varit borta så mycket från trädgården som jag har varit i år. Jag ser att det har blommat och vuxit i rabatterna, men jag har inte varit där och tittat! Stackars mina rosor!

Igår klippte jag häcken på baksidan och kände mig väldigt nöjd när jag fått bort allt "klipp" och kunde gå in. MEN när jag såg häcken på lite avstånd så undrade jag förstås var jag lagt mitt ögonmått. Hur kunde det bli sådana svackor lite här och där. Nåja, det får jag fixa någon annan gång.

Idag har jag rensat ändå mer. Tagit upp dahliaknölar och plockat undan de pelargon-plantor som ska bli början till nästa års underbara pelargoner. Tog några bilder bara för att komma ihåg att så här var det den 28 september.

Läs artikeln alla små frusna "fjortisar" (och andra).

Stringtrosan är omodern! Klä på er och slipp urinvägsinfektioner!

Det blir som förr i tiden när stora blekrosa och vita trosor, rejäla saker,
fladdrade för vinden på tvättstrecket!
 

Vilken konstnär naturen är, vilka underbara färger! Så skönt livet ändå är!

Ibland önskar jag att man skulle få vara inne i en författares huvud, hur kommer de på allt? Ibland kanske det är egna erfarenheter som ligger till grund för det de skriver, ibland är det väl rena fantasierna.

En del meningar säger så mycket. T ex: på lördagarna serverades det klippfisk som hon vattnade ur i en balja i tvättstugan, samma balja som hennes make använde till fotbad. Än i denna dag åt Elinborg helst inte klippfisk. Så kort och koncist, men vilka känslor det kan locka fram hos läsaren. Urrrk, jag känner i hela kroppen vad Elinborg kände!

Eller kanske detta: på onsdagar var det lufttorkad fisk, som Elinborg fann särskilt motbjudande. Rikligt med smält fårfett räckte inte för att dölja smaken av den halvruttna fisken som kokades tills man inte såg ut genom fönsterrutorna. Blir man hungrig, nej tack!

Mamman tillbad den heliga kokningens princip. Hon tyckte att maten var oätlig om inte all livskraft kokats ur den, hon skar koljan i bitar och kokade den i bortemot en halvtimme.

Detta var några axplock ur den isländske författaren Arnaldur Indridasons bok Mörka strömmar. Jag tycker om hans böcker, men om detta är typiskt för isländsk kokkonst så känns det som att jag kan avstå.

Nja, tidigt och tidigt vet jag väl inte. Klockan är nästan halv tio, men här har vi tagit en lugn morgon.

Jag läser att de nu har avrättat en kvinna för första gången på 100 år i USA. En kvinna som befinner sig på en nioårings mentala nivå efter vad jag har hört, sorgligt. Ibland brukar jag känna att det inte är meningen att man ska känna till allt som sker överallt. Jag tror att vi människor har ett visst mått av empati och vi orkar helt enkelt inte engagera oss och bli upprörda över allt som händer i hela världen. Man (jag) blir kanske lite avtrubbade till slut och väljer att blunda, hålla för öronen och titta åt ett annat håll.

Ett tecken på det kan väl vara när människor engagerar sig till 100 % i en liten gullig valp, kattunge eller noshörningsbaby, men lugnt bläddrar förbi artikeln om översvämning i Pakistan, si och så många döda.

Nu har vi en ny dag framför oss, vad ska vi fylla den med? Möjligheterna är oändliga, vi kan göra det till en underbar dag, vi kan göra det till en shoppardag, vi kan göra det till en familjedag - jag tänker inte bestämma mig ännu för vad jag vill göra. TVn står på i bakgrunden och en liten gullig mullvad har just hittat sitt lilla drömhem i en förort, kul, till intet förpliktigande. Nu tar jag en kopp kaffe och funderar vidare över hur jag ska hantera denna dag.

Är hemma från jobbet i dag, är det inte ryggen så är det en ihärdig förkylning som kommer och går. Nu har den satt sig på stämbanden igen så rösten börjar ge vika. Det har hänt för många gånger nu så nu tänker jag gå till farbror doktorn och se om det finns någon orsak till varför rösten drabbas gång på gång.

Så, ledigt har jag tagit. Mysigt har jag, det är grått och regnigt så ingen människa kan begära att man ska vara ute och vara aktiv. Istället sitter jag hopkrupen i mysdress och planerar för hur jag ska tillbringa eftermiddagen. Liggande åt vänster på soffan kanske, läsa lite mer i boken Mörka strömmar av Arnaldur Indridason, efter ett par kapitel kan jag kanske lägga mig åt höger och ropa på Livskamraten för att höra om han vill ha kaffe. Eller göra upp en brasa kanske och sitta i den nya moderna, jättesköna gungstolen från IKEA, bara stirra in i brasan och låta tankarna ströva fritt omkring. Eller kanske ta på regnstället och ta en promenad..... val, val, val. Hela livet består av val. Det är inte lätt att vara människa (skojar bara, tänk på alternativen). Hade Livskamraten sett vad jag skrev så hade han sagt:  nej, det är inte lätt, man skulle vara fruntimmer. Haha, så rolig är han!

Stå på er alla människor som vill vara lata idag, det är vår rätt och låt ingen säga något annat!

Nu är jag i måleritagen igen! Knappt hinner ryggen komma tillbaka i rätt läge så är det dags att greppa penseln igen. Nu ska jag prova att måla Shabby chic. Föremålen som ska målas och sedan "shabbas" till lite är en av mammas gamla piedestaler och byrån som står i SpanskaVillan.

Piedestalen är nu målad första varvet och sent i kväll ska jag greppa sandpappret och rugga till den fina ytan lite här och där. Så märkligt egentligen! Först ska man tvätta, slipa och måla och sedan putsa bort lite av den fina ytan. Ännu är jag inte helt övertygad om att jag kommer att klara av att "förstöra" vad jag målat. Det sitter ganska djupt det där med att ha en slät och fin yta. Vi får väl se vad som händer när jag står där med sandpappret i handen.
 

Lite grand har jag i alla fall kommit igång med att inreda i Shabby chic-stil i sovrummet i stugan. Vitfärg för tak och ljus färg till väggarna har inköpts. Fönsterbänken pryds av vaser i olika vita nyanser och blommor samt vi funderar på vad vi ska lägga på golvet. Två förslag finns; äkta trägolv alternativt mjuk matta. Så länge fvi inte kan enas så får vi avvakta med att göra något.

Jag ska inte skriva något om valet, det har jag bestämt. Men att skriva att man känner sig ledsen över att inte alla människor kan acceptera att vi människor är olika, det kan jag väl få göra. Det känns lite trångt och ledset i hjärtat i dag.

Ryggen känns i alla fall bättre, solen har varit framme så vad passar bättre än att klippa gräsmattan och börja plocka bort lite trädgårdsprydnader och möbler. På ett sätt känns det lite skönt när det börjar gå mot höst, man "behöver" inte vara så aktiv och alert då, man kan stanna inne, sitta framför brasan, tända lite ljus och bara vara. Skönt ibland.

I morgon ska jag vara "kulturell" minsann. Det är dags att införa kulturen i lilla L:s liv. Hon är ju två år fyllda nu så nu är det dags att gå på teater. Vi ska gå och se Tittut Trollet på biblioteket minsann. Hoppas bara att det är ett snällt och gulligt litet troll.

Sedan bär det iväg till sta'n och bio med några arbetskamrater. Vi ska se The kids are allright", en film som fått ganska bra kritik.

Gissa vad jag gav till den lilla 40-åringen? Jo, en kakform, men inte vilken kakform som helst utan en i form av en ros. Jag kunde ju inte ge bara formen utan blev "tvungen" att baka en kaka också.

Ganska fin, eller hur?

I går kväll tog vi en lång promenad i sakta mak, därefter en bastu och en god film för att avsluta kvällen med en värktablett respektive smärtstillande salva. Det resulterade i en god natts sömn.

Nu på morgonen så är alla fingrar i sitt rätta läge och ryggen har insett att dess uppgift är att hålla mig i rätt läge, dvs rakt upp med varje kota i sitt rätta läge.

Nu är det träning som måste bli en del av vardagen igen. Dagliga promenader samt träning på jobbet varje onsdag, så måste det bli. Kan jag sedan komplettera med att gå och simma någon dag så kanske jag får tillbaka lite muskler på båda sidor i kroppen.

Har jag karaktär nog för att göra detta? Nja, har gjort det förut så det borde vara möjligt. Hösten kommer att bli krävande, har mycket framför mig så det är nog bäst att jag sköter mig.

Idag är det i alla fall 40-årskalas som väntar. Jag har gjort en något annorlunda present, återkommer i kväll med en bild på "mästerverket". Ser fram emot att få möta mina egna små ättelägg på kalaset. I veckan åkte jag och åt lunch med sonen och hans härliga familj. Den nya lilla familjemedlemmen som hittills varit väldigt anonym och verkat något ofokuserad i blicken, han har verkligen utvecklats. Nu låg han och försökte ta den lilla kaninen med händerna. Han tittade mig rakt in i ögonen och LOG, log och jollrade så att hans lilla skrattgrop (bara i en kind) kom fram och han var helt underbar.

Sonen hade som liten en underbar liten grop nedanför ena ögat. Vi kallade den för hans "gringrop" för den kom fram så gulligt när han blev ledsen. Jättegulligt. Ibland blev man faktiskt lite sugen på att låta honom vara lite ledsen bara för att få se gropen. Så kan det vara när man har något sadistiska föräldrar :)

I kväll är det läge för lite synd-om-mig, ska bara slappa, sucka, kanske stöna ibland och däremellan ska jag klaga. Varför det då?

Jag har ont, ont i ländryggen, har varit till sjukgymnasten för andra gången och vridit till mig, smärtan har inte släppt ännu, men egentligen ska jag inte klaga. Jag vet ju varför det är på detta viset.

Det är sommaren i SpanskaVillan som varit för jobbig. Hur motigt det än är att erkänna det så är det ett faktum. Vi hade tänkt att ta denna första sommar och bara fixa lte med det absoluta nödvändigaste. Vad har vi gjort? Massor, massor, hela stugan är ju ommålad (av mig), alla fönstren är skrapade och målade utvändigt (av mig). Livskamraten har satt upp hängrännor, gjort tak över ytterdörren, monterat ställningar, slitit och släpat. Det har faktiskt varit väldigt mycket.

Droppen blev nog den den fina bastun faktiskt. Det tar emot att erkänna det, men så är det nog. Stommen kom  upp utan att vi gjorde ett handtag, men sedan...... Mågen har inte haft tid att komma och göra färdigt, full förståelse för det. Men när man är som vi, Livskamraten och jag, så kan man inte vänta utan vi har ju knogat på och spikat rote, satt på takpappen, gjort altan och spikat golvet.

Så nu är läget sådant att vi är i det närmaste orörliga både Livskamraten och jag. Jag har tillbringat lördagen stående, liggande eller gående. Att sitta är något jag gör i undantagsfall just nu. Till middagen i dag så satt jag där och suckade stilla och försynt för mig själv. Livskamraten måste naturligtvis bräcka mig så inte mindre än två gånger hakade ett finger upp sig, först på vänster hand och sedan på höger (arthros). Där satt han med ett finger spretande rakt ut, bara efter att ha använt bestick för att skära sin mat. Då är det förstås inte rätt av mig att klaga, va!?

Fast om man tänker efter; de två spretande fingrarna kom i samband med middag och min sneda rygg kom i samband med att jag skulle plocka ur diskmaskin....vad kan man dra för slutsats av det?

Hemmet är den plats där flest olyckor inträffar! Så är det.

I morgon är det ödesdagen (valdagen). Välj rätt!

Nu har vi haft vår första grannfest någonsin vid sjön där vi har sommarstugan. Jättespännande var det. Vi är inte många sommarstugeägare runt sjön. De som finns är andra generationen som har stugorna, det är "bara" vi som är nya, men de har inte haft någon gemensam fest ännu. Inbjudna var naturligtvis även de bofast runt sjön så vi blev väl omkring 25 st.

Vägen som leder förbi våra stugor är privat (går faktiskt rakt över våra tomter) och "ägs" av de bofasta bönder. De som bott där länge säger att genomfartstrafiken ökat och det är inte populärt, det kan jag lova. Vi enades om en strategi för att informera om att vägen faktiskt är privat, så det ska nog bli bättre igen. För att vara säkra på att ingen skulle störa under festligheterna så parkerade de "vägägande" bönderna så att ingen skulle kunna komma förbi på vägen.



Praktiskt va? Nu kunde vi använda vägen till att dansa och mingla på. Kul var det!
Ser redan fram emot nästa sommar då vi ska göra om festen igen. Hoppas att det blir en tradition!

Tjänsteresan blev så bra, så bra. Verkligt kreativa möten där "alla" fick möjligheter att komma till tals, alla synpunkter värderades och där beslut blev tagna. Som det ska vara, men inte alltid är. Jättenöjd är jag med utfallet av de två dagarna. Middagen på Don Quijote var superb, vinet var gott och sällskapet trevligt. Till min stora överraskning var jag inte enda kvinnan på mötet! Nej, det har skett en 100%-ig ökning, det ni! Vi var alltså två damer.

Det blev inte sämre av att det var en kollega till mig som jag inte träffat sedan jag fick hjärnblödningen 2004. Tidigare var vi medlemmar i två olika nätverk inom affärsgruppen så vi har träffats runtom i Europa under nästan 10 års tid. Vi har till och med tagit oss några lediga dagar tillsammans i Prag och Florence och bara haft trevligt. Det var jättekul att träffa henne igen och jag ser fram emot det fortsatta samarbetet. 

Inga väntetider på flyget blev det heller, snarare tvärtom. Vi fick springa till anslutande plan, både på ut- och hemresan, pga förseningar. Men hellre det än att sitta och uggla på flygplatsen.

Det är i alla fall skönt att vara hemma, jag skulle inte vilja ha ett arbete där jag ska flänga runt mellan olika länder och städer. Nej, hemma är bäst!

Uppriktigt sagt så förstår jag ingenting. Dottern fyller 34 år i morgon, hur kan det vara möjligt? Syrrans dotter fyller snart 40!!!! Barnen hinner ikapp oss, varför har de så bråttom?

Sonen ska snart till Indien, ska han verkligen fara utan mamma? Visst har han varit till andra världsdelar utan mig vid ett antal gånger tidigare, men är det verkligen så det ska vara?

Vem behöver mig? Ingen, egentligen. Suck, dags att på allvar gå in i tant-åldern kanske. Men vad innebär det idag? Jag minns "mina" tanter med fotriktiga skor, blommig klänning och förkläde, hatt, handskar, matchande scarves runt halsen och handväska när de skulle vara riktigt fina.

Men vad krävs idag? Att man byter ut jeansen mot gabardinbyxor? Man får nog absolut inte gå på fest i tights kan jag tänka mig, utan det borde nog vara nylonstrumpor.

Suck, allt var lättare förr, eller...?

Jag får väl ta mig en funderare på vad som krävs för det riktiga tant-engagemanget. Under tiden flyger jag iväg på affärsresa och sedan ser jag fram emot en riktigt stor grannfest på lördag, sådant kan väl även tanter göra?

Måndagen närmar sig. Känns tungt idag, var nog lite för tunt klädd på namngivnings-ceremonin igår. Lille J skötte sig med den äran och uppvaktades med många fina presenter. Storasyster L märktes knappt, hon lekte och hade roligt med de andra barnen hela tiden. Som jag skrivit tidigare, hon är det absolut lättsammaste barn man kan tänka sig.

Ett av de större barnbarnen, N2, valde att tillbringa lördagsnatten här med oss. Synd bara att jag kände mig så risig, har mest legat och sovit idag och inte alls orkat vara trevlig med henne.

Nu gäller det att klara sig genom den kommande arbetsveckan utan att tappa rösten. Jag känner hur den blivit svagare och har varit så tyst som möjligt hela dagen. På onsdag morgon åker jag till Tyskland på ett möte och då är det en fördel att ha rösten i behåll. Bäst att köpa näsdroppar inför flygresan.

Det blir ytterligare ett möte av typen "jag och de andra killarna". Jag har ju med åren blivit ganska van att arbeta tillsammans med män, men ibland tycker jag att det är synd. "Hallå tjejer/kvinnor var är ni? Jag håller ju på och närmar mig tant-åldern och jag behöver förstärkning. Det börjar kännas lite tungt, inte nog med att jag är enda kvinnan. Nu har jag kommit till det stadiet att jag ofta är äldst vid våra sammankomster dessutom."

Ja, så är det! Men i stugan har jag i alla fall börjat närma mig det lite Shabby chic-a i sovrummet. Sista  helgen satte jag upp ett fodrat tyg bakom sängen med små vackra amoriner på. Det blev bra och jag har bestämt mig, till 99%, att ljusmåla väggarna i rummet istället för den blåblommiga tapet som finns där. Kul att byta stil ibland. Jag önskar man kunde byta stil på sig själv också. En chic fransyska i stil med Audrey Hepburn skulle sitta bra denna vecka, lite europeisk stil så där. Sedan kan jag gå tillbaka till lilla gråa jag igen ett tag.

Jag undrar vilken decibelnivå vi når upp till vid våra tjejmiddagar? Ska man följa alla råd och regler så bör det nog användas hörselskydd egentligen. Ibland uppstår situationer då vi delar upp oss och för två parallella diskussioner, då gäller det att stämbanden är på alerten. Inte undra på att jag nu sitter här, morgonen efter, och dricker thé för att lindra smärtan i min förkylda hals. Jag börjar förstå varför herr'n i huset oftast försvinner iväg från huset..... Men roligt har vi! God mat får vi! Igår hade vi dessutom lite gåtor att bry våra huvuden med. Gåtor gjorda för barn.... och det kan jag säga att när vi försökte lösa dessa gåtor under middagen så - inte var det lätt inte. Vad säger det om oss något äldre damer? En av tjejerna tog med sig gåtorna och ska ta upp dem i sin klass så får vi se om det är så att barnen helt enkelt har ett mer logiskt, rakt på sak -tänk än vad vi har (hade).

Då var den ena av  helgens aktiviteter avklarad, nu gäller det att ta ut dagens pajer ur frysen, slå in paketen och hitta en lämplig "farmors-dikt" att läsa vid dagens namngivning.

Denna vecka har varit tung, förkylningen har legat över mig som ett ton sten, trött, trött, host, host. Men nu stundar helgen och jag har legat och vilat en stund för att orka gå på kvällens tjejmiddag. Kul, det ser jag fram emot.

En annan sak att se fram mot är morgondagens namngivningsceremoni då det senaste tillskottet i familjen ska få sitt namn.

Sådana saker gör att man vaknar till och för ett kort ögonblick glömmer sitt snuviga jag.