För det första; idag är det 35 år sedan dottern kom till världen! Så fort tiden har gått.... och så mycket fortsatt lycka önskar jag henne.

Jag har tidigare skrivit om att jag efter min hjärnblödning upplevde att min ormskräck tog rent fasansfulla uttryck. Det var knappt så jag kunde ligga ute på altanen och sola för tänk om det skulle komma ringlande någon förrymd orm. Ibland såg jag t o m syner med hemska tjocka ormar. Burr, det var en känsla som jag verkligen fick försöka använda allt mitt sunda förnuft för att bekämpa.

Jag tycker att jag har lyckats. Förra året kunde jag t o m iaktta kopparödlan när den ringlade bland stenarna utan att få panik. Jag kunde hålla i en bok eller tidning trots att den innehåll en bild på en orm, det var en omöjlighet under några år.

Men nu känner jag att jag börjar bygga upp någon slags panikkänsla igen. Anledningen är förstås dessa, se ett axplock ur tidningsrubriker: www.aftonbladet.se/nyheter/article13157995.ab
http://st.nu/start/inrikes/1.3812947-hittade-orm-pa-balkongen
http://folket.se/nyheter/sormland/1.181994
http://nynashamnsposten.se/nyheter/1.476894-hittade-dod-majsorm-pa-balkongen

Så  hemskt! Varför är det så många som väljer att ha denna typ av husdjur? Varför vill man utsätta både sig själv, och andra, för risken att lilla kramgoa husdjuret rymmer?

Ute i SpanskaVillan brukar jag stampa i marken och på stenarna för att tala om att "här kommer jag". Gummistövlar och handskar ger också lite trygghet. Men mot sådana kreatur som det talas om i artiklarna, vad kan man göra då?

Uppdaterad: onsdag 07 september 2011 klockan 20:33