Det blev ingen valborgsbrasa i kväll. Efter en intensiv dag med att bära sten och "vispa" betong så blev det ett glas rödvin med ost och kex på flotten. Detta följdes av skinka med jättegod rotfruktsgratäng (och 2 glas rödvin) och därefter 1 flaska mousserande vin tillsammans med jordgubbar (belgiska) ute i solen.

I och med det tog lusten att gå på Valborgsfirande slut. Livskamraten sitter framför TVn och ser en hockeymatch. Själv ska jag gå ut i duschen, hoppas att någon fågel sjunger riktigt vackert och sedan tar jag en bok och sätter mig framför TVn jag också. Det känns kallt ute i kväll.

Skönt att slippa alla måsten!

I går hände det saker! Livskamraten och jag flyttade på det stora åbäket till bubbelbad, sköt det över kanten på den lilla platå där den står och ner till avsatsen nedanför. Inte vackert, men bara tillfälligt.

Nu blev den lilla platån ledig där jag vill lägga trall och där dagbädden ska stå. Den hämtade vi förra veckan och den var underbart snygg. Sedan köpte jag lila (dämpad lila) stora badhanddukar som jag ska sy till ett överdrag på madrassen, det kommer att bli bra.

Men platån där karet stått är inte helt skapat av naturen utan även människan, Knutte, har haft sin hand med i spelet. Han har murat upp med betong och natursten och det har nu börjat rasa. Livskamraten har alltså börjat förstärka platån med mer sten, mer betong och mer armering. Den som springer och bär sten, det är den lille hantlangaren, dvs jag.

Sten har vi gott om, men pga det höga vattenläget så ligger många av dem under vatten just nu så jag får gå till en stenröse en bit ifrån och hämta. Tungt är det, därav den lilla tysta sången Working in a........

Men bra kommer det att bli!
Glad Valborg!

Hör och läser om höjdhopparna Sjöberg och Tregaro, vill bara gråta. Vad är det för människor som finns? som missbrukar andra, som begår det största svek man kan begå mot barn..... Hur många fler........ I dag säger jag nej tack värld och vill bara gömma mig i min egen lilla värld. Den är inte fulländad eller perfekt, men den är i alla fall trygg. Så trygg som jag önskar att alla skulle få vara.

I dag har jag pratat oavbrutet från efter lunch tills jag gick hem från jobbet!
Prat, prat, prat!

Jag har hållit i en utbildning och då blir det ju så.

Nu är jag alldeles "tom i bollen" och tänker vara tyst
och bara vila resten av kvällen.

Gjorde två deklarationer i går, åt pappas dödsbo
(pappa får igen på skatten, vilken ironi)
och åt en äldre släkting.

Nu har jag deklarerat åt mig själv så nu har jag
skött mina samhälleliga åtagande för i dag.

Sköt om er!

I går kväll tittade jag på Mamma Mia och avslutade den virkade filten med mormorsrutor.

Milde tid vilket jobb bara att fästa alla lösa trådar från virkningen runtom rutorna! Har ni tänkt på vilken enorm mängd tid vi, oftast kvinnor, lägger på sådana saker; virka, sticka, brodera m.m, m.m. Hur många kvinnor är det inte som inte kan sitta framför TV:n utan att ha något att göra.

Tänk så många kvinnor som slitit tungt i sitt liv och nu njuter av sitt handarbete. "Om det inte vore för värken i axlar och händer." Så många som då fått rådet att "sluta handarbeta då så slipper du kanske en del av det onda." Handarbetet som är det som ger en del av lyckan i vardagen.

Så säger man inte till unga, aktiva idrottsutövande människor. "Sluta upp att spela fotboll så slipper du ont i knäna". Nej, då blir det massage, elastisk binda och smärtstillande så att de kan spela på lördag.

Usch ja, ibland är det skillnad på folk och folk. Bara därför så tog jag fram en socka jag fick av Livskamratens mamma för sisådär 30 år sedan. Jag har sparat en och hela tiden tänkt att försöka göra en likadan, för den är/var jätteskön. I går började jag, få se om jag kan få ihop den. Ropen skalla; handarbeta alla!

Vad är det för gen eller gammalt minne som vaknar varje gång jag är ute och rör mig i naturen? Morgonpromenaden med bara fågelsång, vattnets brusande, kanadagässens "tutanden" och kornas intresserade blickar när jag går förbi, det ger en känsla av frid, av välbehag.

Att se öppna åkrar, traktorerna, röda och blå allihop märkligt nog, färdiga att börja jobba så fort bonden vill, att se ladugårdar som byggs till / byggs ut, en levande landsbygd helt enkelt.

Vägen jag går på ser ut som den gjorde hos mormor i Matmyr, älskar den, trots groparna som gör att man måste köra försiktigt och kryssa mellan alla håligheter.

Livet är skönt, och ibland är det ännu skönare!

Vaknade tidigt i morse, solen strålar, ett tunt isskikt har lagt sig över sjön, men nu är det mera som en sirlig spindelväv. Fåglarna sitter i lärken och äter, sjunger, sjunger och sjunger.

I går kväll när jag gick ut och duschade så var det en fågel som drillade någonstans i närheten. Helt underbart! Duschkabiner med radio i - släng er i väggen! Detta är äkta vara!

Såväl bävern som ekorren och svanparet har räknats in så nu är vi alla samlade för en gemensam sommar.

Står i startgroparna för att hinna till min favoritklädaffär som öppnar kl 10.00. Sedan blir det slappa av, förhoppningsvis på flotten i solen. Till middag blir det grillad kycklingfilé med sparris och ris. Kanske rentav en liten chokladbit till efterrätt. Vi lever enkelt här!

I går lade vi flotten i sjön! Tänk som vi gruvat för det, den är stor och tung. Vi fick kämpa ordentligt i höstas för att få den tillräckligt högt på land så att den skulle ligga säkert när vår kära sjö får sina anfall av storhetsvansinne och tror att det är dags för Medelhavsvågor,

Tomten är så liten just nu. Precis nedanför vår stentrappa och bastun börjar vattnet.
Istäcket låg kvar i går, men var ganska tunt så vi tyckte att OK, nu skjuter vi ut flotten i vattnet. Den ligger ju ändå precis i vattenbrynet. Sagt och gjort, så nu ligger den fritt i vatten. Visserligen brukar det vara mark där i vanliga fall, men just nu flyter den.

Ut med fällen, på med bikinin och sedan kunde vi ligga där i solen och det var VARMT!
Vi låg och tittade på isen som låg runt flotten, medan vi bara njöt. 10 minuter eft

Partner sökes! Jag är en tämligen kraftigt byggd herre med ståtlig, platt svans som lever i krokarna runt Sundsvall. Är ganska fast i mina rutiner, lämnar mitt lilla trevliga bo vid 7-tiden på morgonen och kommer simmandes hem vid 22-tiden varje kväll.

Som sagt, mycket pålitlig herre med många goda tillgångar.

Söker dig, brun/gråhåriga dam med passande kraftiga gnagartänder som vill dela mitt bo och som vill vara med mig på skojigheter. I går kväll till exempel så hade jag sett ut en finfin björk på stranden och tänkte just hugga in på den, så hörde jag en upphetsad stämma som viskade "kameran, kameran, var f-n är kameran". Då stod jag blickstilla tills stämman viskade "där". Då rusade jag blixtsnabbt tillbaka i vattnet och höll mig där tills de försvunnit. Ha ha, där stod hon med kameran beredd, men jag lurade,om inte i vassen, så bland buskarna. Tji fick hon. S

Det är inte lätt att arbeta deltid, att komma ihåg att gå hem när man ska gå hem! I dag blev jag kvar en liten stund för länge. Men ibland gör man roliga saker så man glömmer tid och rum.

Datorn är ett sådant verktyg som kan få en att glömma allt omkring sig. Inom den affärsgrupp som företaget tillhör finns naturligtvis ett intranät. Den gruppering som jag tillhör har en egen sida där och den har jag stört mig länge på nu. Inaktuell info, dålig struktur etc. Senaste mötet i Bryssel så föreslog jag att jag skulle få titta över sidan och försöka strukturera upp den.

Ni vet sådana där historier som alltid lyfts fram om saker man gjorde eller sade när man var liten. En sådan sak som jag får höra av äldre släktingar är just att man tyckte att jag pratade för mycket när jag var liten. Alltså ställde man frågan "hinner du tänka innan du pratar?" På vilket jag naturligtvis svarade "måste man det?". Så är det kanske fortfarande, jag säger saker utan att tänka efter före. Denna gång så nappade alla på förslaget och jag fick grönt ljus för att strukturera upp sidan.

Min tanke var att ta fram en struktur och att någon annan, i Bryssel, skulle göra jobbet med att designa och lägga upp sidorna. Men den ansvarige hade för mycket att göra så i går fick jag rättighet att gå in och börja jobba själv.

Aaaaahhh, med ett helt nytt verktyg, utan utbildning.....tur att jag har en bussig arbetskamrat som behärskar programvaran. Hon tog 5 minuter med mig i går och 5 minuter i dag så nu har jag kämpat. Provat, experimenterat, misslyckats, blivit utkastad från sidan, svurit tyst för mig själv, men ack, så roligt jag har haft! Längtar faktiskt efter att få fortsätta jobba med det imorgon!

Snart får man väl skatta för att man har en sjötomt!

Detta är baksidan på tomten just nu. I vanliga fall har vi gräsmatta här och planteringar längst ner mot tomtgränsen, men som det ser ut nu så får vi väl lägga i båten istället.

Söndag och inte en djup tanke inom synhåll. Lilla L kom förbi i går och har tillbringat natten här. Finns inget bättre sällskap. Denna sociala, pratsamma och glada snart treåring som fyller hela huset med glädje när hon är här. Igår kväll ville hon bada skumbad så mycket skum blev det. Farfar fixade ett riktigt härligt bad som de små båtarna bara försvann i, precis som det ska vara.

I dag gick vi ganska tidigt till lekparken och hade med oss spade, små pannor och tillbringare så vi riktigt kunde gegga med den blöta sanden. Lilla L gjorde en pizza åt mig, men den blev visst inte så bra, den var "jätteäcklig" sade hon. Jag var nöjd i alla fall.

Tog mig en titt i rabatten i dag, visst måste man beundra de små blommorna som kämpar! Här är kämparna för dagen:

Krokus i parti och minut.

Här kommer en blivande tulpan och sticker upp ur snöhögen, det kallar
jag kämpaglöd.

Tänker djupa tankar i dag. Har börjat komma till insikt om att jag nog inte klarar av att arbeta ända till 65 år. Men om man måste sluta arbeta tidigare, vad ska man då göra?
Ska man bo kvar i ett hus som jag älskar, men som faktiskt är onödigt stort.

Fördelen med det är ju närheten till barn och barnbarn och att det ligger väldigt bra till med närhet till all tänkbar service man kan tänkas behöva.

Eller ska man satsa på att göra SpanskaVillan till ett året runt-boende, alltså dra in året runt-vatten, göra i ordning badrummet på övervåningen, sätta in en tvättmaskin. Älskar huset, men rent praktiskt så är det kanske inte det bästa alternativet med sin branta tomt och längre avstånd till service.

Eller ska man sälja huset och satsa på att bo i ett varmare land under vintermånaderna? Fördelen med det är att Livskamraten sannolikt får leva med mindre värk, jag har inget emot att leva ett vardagsliv utomlands.

Den stora nackdelen är förstås avståndet till nära och kära. Visst kan man bjuda ner dem under skollov, men ändå.....den nära vardagen förlorar man ju.

Tankar, tankar - det måste nog mogna fram, än är det inte aktuellt med någon förändring. Kanske skulle kolla om det finns några regler för om man väljer att göra ett fritidsboende till ett året-runt-boende, det kan vara en start. Det är ju inte fel att ha vintervatten så man lättare kan vara där på vintern. Tur att man inte behöver bestämma sig redan i alla fall.

Nu har jag köpt en dagbädd på Blocket. Snygg var den, svart, kommer att bli jättefin ute på solplatån på SpanskaVillan. Nu gäller det bara att komma igång med det sydländskt inspirerade lapptäcket som ska ligga ovanpå.

Måtte vi bara få besök av några starka ynglingar när snön försvunnit från backen så vi kan få hjälp med att flytta det stora åbäket till bubbelbad som står där nu. Visst är det mysigt att bubbla ute i det fria, men faktum är att om det är varmt så hoppar jag hellre i sjön istället för i karet. Nej, den ska flyttas så fort vi har nog med krafter.

Ni ser, det är som en liten avsats med stentrappa upp och där skulle det vara utmärkt med en dagbädd och det lilla brickbordet jag köpt. Den gröna presenningen över bubbelbadet gör ingen människa glad. Jag köpte dagbädden på Blocket och hade sådan tur att säljaren bor helt nära stugan så vi kan hämta den nästa gång vi åker dit. Längtar!!!

Pratade med en väninna idag som delade med sig av sina bekymmer för sin familj. Av fyra familjemedlemmar så har tre stycken fått olika sorters besvär. I vanliga fall brukar jag kunna lägga sådant åt sidan, men inte nu. Jag antar att det är XX:s sjukdom som ligger i botten och som gör att jag inte har någon reservstyrka just nu.

Tänk att ibland kan människor drabbas av det ena efter det andra. Så orättvist det kan kännas. Några drabbas, andra seglar genom livet på en räkmacka. Nej, jag vet att det aldrig är så lätt. De allra flesta drabbas av olika saker i olika skeden av livet.

Suck! Ska jag bejaka min nedstämdhet och dra något gammalt över mig? Ska jag ta den nya heminredningstidningen med tips på betonggjutning, och kanske ta ett litet glas Baileys, med mig ut på altan och bara koppla av? Jag tror jag satsar på tidningen och en Baileys med kaffesmak..... man måste ta tillvara de små sakerna ibland.

I dag ringde en av mina kollegor från Tyskland. Vi hade ett trevligt samtal och när vi lade på luren, så gick mina tankar tillbaka till mötet vi hade i Bryssel. Jag har tidigare skrivit om den föreläsning vi fick vid mötet som handlade om den "tiger" vi har inom oss och som stoppar oss från att våga göra saker.

Föreläsaren själv hade ju naturligtvis gjort en mängd saker för att tysta sin tiger, saker som han berättade om på ett väldigt trevligt sätt. När han avslutat sin föreläsning så gav han oss möjligheten att ställa frågor. Den som hade en fråga fick en mikrofon så att alla skulle kunna höra vad som sades och denna, min kollega, han räckte upp handen för att säga något.

Han fick en mikrofon i handen och till vår stora förvåning så tog han den i handen och gick ända fram till föreläsaren. Jag hann tänka "så dumt, inser han inte att han kan stå kvar vid sin plats och säga vad han vill". Men icke, med mikrofonen i handen stegade han ända längst fram i rummet och där sade han "att ställa sig upp och tala inför en grupp människor, det är det absolut värsta jag kan göra, och nu har jag gjort det ".

Personen i fråga stammar nämligen ordentligt. Jag har nu träffat honom runt ett konferensbord och samtalat öga mot öga med honom, så jag vet att hans stamning verkligen tilltar när det är flera människor som hör.

Det kallar jag verkligen "att ta tigern vid svansen", han gjorde det som föreläsaren talade om. Jag måste säga att jag känner större beundran för honom än för föreläsaren. Föreläsaren betvingade sin tiger genom att göra saker av fysisk art, djupdykning, hästkapplöpning m.m, vilket ju kan vara bra. Men min kollega, han tystade sin tiger genom att göra en handling som hela hans inre person gjorde motstånd mot. Det är verkligen ett bevis på personlig styrka.

Var på studiebesök i går, mycket lärorikt och givande. Kom därför hem en
halvtimme tidigare än vanligt och hann alltså med:

en promenad i solen
en stund ute på altan
i bara bikinin!!!!!!!!!!

Varmt och skönt, gjorde sedan ett besök på biblioteket,
så var denna dag perfekt.

Jag som jobbar så mycket med 5S borde väl ha utomordentlig ordning hemma eller hur? Just nu är det snarare så att allt mitt jobb har gjort att jag hamnat på efterkälken med arbetet hemma. Jag har, som jag skrivit tidigare i min blogg, jobbat hårt och inte haft så mycket ork när jag kommit hem.

Nu har i alla fall vårsolen fått mig att börja ta tag i mina högar. Ett par grejor varje dag ska förpassas till antingen sopor, återvinning eller lämplig lagring. Jag började i går, söndag, och gick genom högen med barnkläder som jag tagit fram när jag fick de senaste tre barnbarnen.

Där låg en overall som jag köpte till  dottern när hon föddes, 1976. Jag minns hur lycklig jag var när jag köpte den och hur gullig hon var när hon låg i vagnen och lyste som en solstråle. När sonen kom så blev det inte så att jag klädde honom i den, det passade inte. Men allteftersom barnbarnen började dyka upp så har jag frågat modern om hon ville ta den. MEN INGEN HAR VELAT HA DEN. Varför det? Kan man inte ha kycklinggula kläder på en liten baby? Jag bara frågor.

Visst är den gullig? Nu skickar jag iväg den till någon hjälporganisation i alla fall så kanske den kan komma till nytta igen.

Mysigt kalas blev det i går. Ibland händer saker här i livet som man inte räknat med, och något hade hänt, så kalaset blev väldigt improviserat men allting går att lösa. Huvudsaken är ju att man får träffas.

Tanken var att vi skulle sitta ute på altanen till ett pågående bygge. Njuta av den vackra solen och fika gott. Men det blåste kalla vindar så vi fick bära in trädgårdsstolarna i köket och duka upp runt köksbänken. Trångt, men finns det hjärterum......

I morse blev jag väckt med orden "det regnar inte, det blåser inte, det snöar inte, solen skiner, det är redan +10C, fikat är klart och brasan sprakar i kaminen". Va´, kan det bli bättre? 

Visst är det så att allt blir mycket lättare när solen skiner? Det enda problemet är just att mina fönster visar upp sig i all sin dimmiga, smutsiga "skönhet". Men de nya fönsterna står utanför på gården och bara väntar på att bli inmonterade, så det gäller att bara "se genom" smutsen och fokusera på det vackra därute. Hoppas att någon hantverkare har vägarna förbi denna vår och sätter in våra nya fönster.

Ut och njut av solen, men ta det lugnt. Ozonskiktet är tunt!

Det är inte bara kring djuren det händer saker så här på vårkanten, lammning (visst får man ha tre konsonanter i rad i det ordet?), kalvning, småfåglar m.m, m.m. Även hos oss människor verkar det vara fart på barnafödandet så här på våren, sommaren.

Även denna helg är det kalas, nu är det 15 år som gäller. 15 år! jag minns när dottern ringde för 15 år sedan och berättade att nu var allt klart, en liten dotter var född. Vi var faktiskt på 50-årskalas just då och fick åka direkt och köpa hamburgare med oss till de hungriga nyblivna föräldrarna. De hade redan fått flytta från förlossningen direkt över till Videung. När vi kom in och hade lämnat från oss hamburgarna så lämnades flickebarnet över i min famn med orden "vill mormor hålla henne".

Det ögonblicket glömmer jag aldrig. Hon var bara drygt 4-5 timmar gammal och det kändes som att mitt hjärta gjorde en volt  när jag höll i den lilla, lilla människan. I den stunden fick hon en egen liten kammare i mitt hjärta och där har hon förblivit.

Nu är hon tonåring med allt vad det innebär. Man önskar att man kunde få hålla henne i famnen och få henne att förstå att hon inte behöver rusa genom livet. "Ta det lugnt, unna dig att vara liten, låt oss vuxna få skydda dig, tids nog hinner du bli vuxen."

Vi köpte lite grejor åt henne i Dubai, hoppas att hon ska tycka om dem. En stor mormorskram ska hon också få.

Längtar efter att snön ska försvinna,
längtar efter att solen ska vara framme varje dag,
längtar efter att ozonlagret ska blir tjockare så man vågar vara ute i solen,
längtar efter att någon ska putsa mina fönster och torka bort allt som avslöjas av solen!

I går kväll tittade jag genom bilderna från Dubai och drömde mig tillbaka till ledigheten. Helt plötsligt dök dessa bilder upp:

Visst ja, jag fotade dessa exempel på en performance board med närbild på housekeeping vid en byggarbetsplats,efter att ha jobbat intensivt med införandet av 5S i ett antal veckor, ni vet sådant där som vi husmödrar har i ryggmärgen; sortera, systematisera, städa, standardisera, stabilisera. Tala om att man kan bli "yrkesskadad"!

Ibland väljer man bort saker utan att riktigt gjort klart för sig varför. Ett sådant bortväljande har jag haft, nämligen när det gäller Elisabeth Gilberts bok  "Lyckan, kärleken och meningen med livet". Jag tror att det är bilden av Julia Roberts på omslaget som gett mig känslan av att detta är en banal må-gott-bok (de är inte att förakta, men jag har inte varit lockad av denna).

Men så skickade en arbetskamrat med mig boken på resan till Dubai, "att läsa på flyget". Jag lade ner den i resväskan och där låg den. Men efter hemkomsten så plockade jag fram den i alla fall. En bok kan inte lämnas åt sitt öde, den måste läsas.

Vilken glad överraskning! En bok om en människas inre resa, skriven på ett mycket lättläst, "flytande" sätt. Jag ska inte se filmen för jag tror inte att man kan filma den typen av inre verklighet. Så bra var den att nu har jag köpt efterföljaren, få se om den är lika bra.

Jag tillhör dem som inte har det bästa lokalsinnet. T o m i Umeå så måste jag ibland tänka efter; få se för att komma dit så måste jag köra dit och sedan dit. Vet inte varför det är så, men har vant mig vid detta.

Vid hjärnblödningen så fick jag en liten skada som ytterligare spädde på det, så jag brukar helt enkelt förlita mig på andra människor för att komma dit jag ska.

I Dubai finns några riktigt stora vägar som är uppkallade efter Sheik så eller så och dessa vägar är breda, fullkomligt raka och med mängder av nya fina bilar i en strid ström. Dessa stora vägar är i sin tur förbundna med några labyrintliknande mindre vägar som helt plötsligt slutar i ett parkeringshus. Jag kan tänka mig att de gjort så för att förhindra genomfartstrafik och det verkar vara ett effektivt sätt. Det var t o m svårt att promenera för helt plötsligt så tog vägen slut och man fick gå tillbaka för att ta sig därifrån. Dessutom var det där alla bilar skulle parkeras så det var inga roliga vägar att promenera på.

För att ytterligare försvåra så var dessa vägar numrerade och uppdelade i A och B, men helt utan logik. Jag läste faktiskt i en guidebok att det är svårt att hitta aktuella kartor över Dubai för vägnätet förändras så ofta. Vidare läste jag att man skulle inte tro att A1 och B1 var varandras motsvarigheter, utan rådet var: ta taxi.

Men gissa vad; jag hittade, jag visste hela tiden var vi var, åt vilket håll vi skulle gå och var vi kom från. Mycket märkligt! En enda gång fick Livskamraten bestämma åt vilket håll vi skulle och då kom vi helt fel. Jag fick ta över och guida oss tillbaka åt rätt håll.
Alltså, detta ologiska vägsystem passade mig helt perfekt, vad säger det om mig. Är jag helt ologisk?

I dag har jag varit på Rusta och köpt ett brickbord som kommer att passa utmärkt till uteplatsen på SpanskaVillan. Har också tagit fram två av de souvenirer jag köpt i Dubai och börjat fundera på var jag ska använda dem.

Liten charmig matta

Fint litet tyg

Mormorsrutorna blir fler och fler, men än saknas det många........

Bluesen har övergått till en stilla sommarvisa! Jag har varit på kalas hos sonen och jag har fått besöka XX på lasarettet. Det känns bra.

Nu har jag varit inne och tittat på en länk om miniatyrer och du milde, jag blir vansinnig! JAG VILL HA, JAG VILL GÖRA........... Så duktiga människor det finns och så många vi är som verkar som galna i detta miniatyrskapande. Jag som trott att jag var ensam (nästan).

Fokusera, fokusera, fokusera får bli ordet för den närmaste tiden. Jag ska göra färdigt filten med mormorsrutor, jag ska sticka emellan med att göra Lille J:s lapptäcke och sedan ska jag göra bakgrunden till mitt lejonhuvud till SpanskaVillan. Inget annat, fokus, fokus, fokus.........
 

men jag kanske kan göra ett litet miniatyrlapptäcke om det blir över
några bitar från J:s lapptäcke, det tar ju ingen tid, sedan vill jag
väldigt gärna fortsätta med köket runt min fina hemmagjorda
spis. Förstås måste jag hitta tygerna (en ny dagbädd) till
uteplatsen på SpanskaVillan. Skulle gärna vilja göra
ett riktigt färgglatt överkast att ha på madrassen på
dagbädden också tillsammans med några
stora kuddar. Några tofsar kanske också
skulle vara på plats tillsammans med
några ljuslyktor. Måste ut och leta.

Men fokus är ordet för dagen!

Man borde vakna glad och pigg så här på lördag morgon. Men jag har en nära anhörig på lasarettet som genomgick en stor operation i går. Väntar nu på att få höra från personen och kan inte koppla av förrän jag vet något.

Andra nära släktingar har ringt och är naturligtvis oroliga de också, men vi kan inget göra förrän vi hör något. Vi får inte åka dit ännu eftersom personen skulle vara kvar på uppvaket hela natten.

Törs jag skriva så här; jag är inte religiös. Jag går inte i kyrkan; jag trivs där, älskar att besöka dem, tycker om atmosfären, älskar att höra det mjuka mumlet av människor som ber tillsammans i  Fader vår, men går inte och deltar i gudstjänster om det inte är av speciell anledning; dop, bröllop, begravning etc.

MEN, när jag flyger så måste jag avbryta eventuella samtal och knäppa mina händer och just när planet lyfter från marken så tänker jag: Gode gud, mitt liv i dina händer.

Det är en vana som jag började med när jag flög första gången efter att fått barn. Lilla A var två år och skulle vara hos mormor och morfar. Vi skulle åka några dagar till London och helt plötsligt greps jag av dödsskräck. Jag samlade ihop alla försäkringspapper, nyckel och nummer till bankfacket etc och lade dem i ett kuvert som låg väl synligt på köksbordet, bara utifall att....... och sedan blev jag tvungen att be denna lilla bön när vi lyfte, då med tillägget; jag vill komma hem till A igen. Uppenbarligen hjälpte det så nu måste jag göra det varje gång jag flyger.

När jag lägger mig för att sova så ber jag Gud som haver barnen kär. Det har jag gjort hela mitt liv, är egentligen inte ens medveten om att jag gör det, men i och med att lampan släcks så drar den bönen genom mitt huvud. Ibland tror jag inte ens att jag hinner tänka hela ramsan förrän jag somnar.

I natt så vaknade jag två gånger, kl 01 och 03, och tanken skydda XX drog genom mitt huvud innan jag somnade igen. Det måste vara den underliggande oron för XX som orsakat detta. Vad säger det mig; tydligen har jag en liten varm tro någonstans inuti mig. Jag önskar så att den tron skulle bli tydligare!

Kom hem sent i går kväll, jobbade halva dagen i dag, men gick hem till lunch. Orkade helt enkelt inte vara aktiv mer. Det har varit tuffa dagar i Bryssel! Bra seminarier, bra möten med massor med människor, men det tar på krafterna att vara aktiv ända från hotellfrukosten till dess att man äntligen får krypa i säng på kvällen.

På den första samlingen fanns ett kuvert som innehöll 2 små lappar. På den första lappen skulle vi besvara 5 frågor; anställningsår, färg på bilen, första bokstaven i mammas namn, vilken idrott vi gillar och vilket djur vi föredrar. På lapp nr 2 fanns fem mobiltelefonnummer som vi skulle skicka ett sms till innehållande svaren på dessa frågor. Sedan fick vi i uppdrag att under våra dagar tillsammans hitta igen de personer man fått sms från.

Kul idé, utom för mig som glömt min mobil hemma på köksbordet. Inget att bry sig om tänkte jag, jag tar ändå kontakt med folk, det behöver jag inga sms för att göra.

Sedan såg jag i programmet att det skulle bli "nätverksmiddag" på onsdag kväll. Då blev jag lite nervös. Är det nu meningen att vi ska sitta tillsammans med dem vi fått sms från så kan det bli svårt för mig att veta vilka jag ska sitta med. Lite orolig blev jag, men det löste sig. När vi kom till middagen så fanns det listor med namn som visade vid vilket bord vi skulle sitta.

Lättad hittade jag mitt bord och de 10 herrar som skulle bli mina bordskamrater. Då fick vi i uppgift att hitta den gemensamma nämnaren mellan oss vid bordet. Det visade sig att vi alla blev anställda på 80-talet så tillsammans hade vi mellan 250 - 300 års anställningstid. Snabbt döpte vi oss till Veteranerna och ni kan inte ana vilka skämt våra åldrar gav upphov till. Mycket handlade om rullatorer, kiss-schema och läggdags! Lite morbida blev vi allt, men kul hade vi.

Sedan skulle vi byta bord och då blev jag framkallad till scenen och blev ansvarig för bord nr 5. Beväpnad med en namnlista (som jag inte kunde läsa, inga glasögon) och ett rosa silkestyg fick jag ge mig ut på jakt efter ytterligare 10 herrar. Med våra rosa band knutna runt huvudet döpte vi oss till "The Pinkies" varefter vi skulle bygga en atomliknande figur med stora bollar och pinnar. Vi blev absolut inte först klara, men  mina herrar kämpade bra ändå!

Mina glada "pinkies" och vår snygga atom-modell

Ingen rast och ingen ro! För att säga sanningen så minns jag inte hur vi delades in till nästa bord, men den gången var vi faktiskt fyra damer vid bordet (kors i taket!) så denna gång döpte vi oss till "Ladies table". Nu var det korsord och babybilder som skulle lösas. Kul idéer och som sagt, många människor mötte man på detta sätt, men herregud vad man får kämpa ibland för att få i sig lite mat!

I dag är det 1 april. I dag fyller sonen 32 år. Min lilla fina gosse, alltid väldigt öppen och social, vi var väldigt nära varandra när han växte upp. Så tacksam jag är för alla våra samtal när han berättade så öppet om vad som pågick i hans liv. Så tacksam och glad jag är för att vi i dag får vara delaktiga i hans och hans fina familjs liv!