Vad hände med gårdagen?

Tänk vissa dagar, de bara rusar förbi. I går var en sådan dag; stiga upp, fara på jobbet, full aktivitet fram till kl 11, då ett utbildningspass på fyra timmar tog vid, sedan hem.

Hem en timme försenad, lilla L och lille J med föräldrar kom förbi och åt middag, svisch så var det dags för kvällsnyheter och så var dagen över. Vad hände?

Stoppa tiden – jag hinner inte med! Egentligen vill jag vara ledig, sitta ute i en snögrotta, ta en kopp kaffe och bara njuta av att höra porlandet av smältande snö, bara vara…..finnas till….njuta av tillvaron.

I morse så vaknade jag med en känsla av lättnad. Först visste jag inte varför, men så förstod jag. Tidigare skrev jag om relationer i form av broar, klicka här, och nu har jag precis sprängt en bro till en medmänniska.

En medmänniska som inte finns med i min nära vänskapskrets utan mer perifert, men som ändå har lyckats påverka hur jag mår och känner. Flera månader har denna lilla, lilla bro förvandlats från en liten spång till en stor betongkoloss som legat som en tyngd över mig. Men någon gång i natt så måste det ha hänt:

Bron exploderade, finns inte mer, kan inte påverka mig känslomässigt mera. En mycket märklig känsla; att mentalt radera en människa ur sinnet – men vilken känsla av frid. Den personen får inte, och kan inte, påverka mig mer med sitt negativa sätt. Den yttre vänskapskretsen har minskat med en person.