Livet

Ibland hänger jag inte med i svängarna. Livskamraten och jag for till stań idag för att handla födelsedagspresent åt den lille sonen (va, fyller han 33?! kan det vara möjligt? mammas lille kavaljer?). Vi hade precis svängt ut från Strömpilen när vi fick telefon från ett par av våra allra närmaste, och käraste, att de behövde sängplatser eftersom bilen gått sönder.

Hämtade upp dem, beställde pizza, öppnade en vinflaska, så trevligt mitt i vardagen. Men nu jag vill bara gråta. Varför ska människor drabbas av sjukdomar av den allra värsta sorten? En riktig kämpe, men varför ska h_n behöva kämpa? Har inte h_n gått igenom så mycket att h_n bara förtjänar att få njuta resten av livet?!

Trots en glad och trevlig kväll så vill jag bara gråta just nu,. Men det är kanske det som gör oss till människor, denna förmåga att trots de problem och svårigheter som dyker upp så kan vi ändå ta tillvara det som är viktigt här i livet. Just nu känns det som att jag skulle vilja skrika åt dem som tjafsar och bråkar och ställer till med besvär:

Era dumma ……….., sluta tjafsa och bråka med varandra! Förstår ni inte att det finns viktigare saker här i livet, och det är just livet själv! Ta vara på varandra, stötta och hjälp varandra. När det blir allvar av så förstår ni att ni bara förstört för er själva och andra. Livet är för värdefullt för att man ska ägna sig åt att smutskasta och förstöra för varandra.

Njut av livet och ta hand om era medmänniskor!

Signaturen:

en mycket ledsen, och ändå mycket glad, medmänniska!