Gick en powerwalk på 40 minuter i dag. Visst låter det mycket häftigare än att gå en promenad på 40 minuter? I morgon är det 30 minuter lunchpromenad som gäller. Tur att man får vila på lördag och söndag 🙂 Betyder det att jag inte får ut och gå överhuvudtaget då……. Ska bli kul att följa detta motionsprogram och toppa formen, man utlovas att tappa ett kilo i veckan. Tror jag på det? Nej, men vad gör väl det. Varje borttappat hekto är välkommet….

Under min promenad så gick två tonårskillar bakom mig. Tydligen ska det bli fest till helgen för de gick och funderade på hur mycket det skulle kosta att köpa en liter. De visste vad de hade betalat för en kvarting, men nu var det alltså en liter. Oj, vad de kämpade, men huvudräkning var tydligen inte deras starka sida. Sedan passerade de mig (där fick jag för min powerwalk) och då teg de förstås för att jag inte skulle höra vad de pratade om.

De gick sedan framför mig en bit och filosoferade om matematikens vedermödor (antar jag). Den ene killen hade sina byxor hängandes ned som man tydligen ska ha. Det var ett slags mjukisbyxor så när han stack ned handen och tog tag i byxorna så trodde jag att han skulle dra upp dem. Men inte då, istället drog han ned dem lite till…..så det bildades ett gulligt tygveck ovanför knäna. Kanske drog det lite kallt om rumpan för i nästa ögonblick drog han ned huvtröjan så den gick nästan kant i kant med byxorna. Detta upprepade han gång på gång på gång på….

Varför är det modernt att ha byxorna hängandes nere vid knäna? Är det inte obekvämt? Vissa måste "bresa" lite med benen för att hålla byxorna uppe vilket ibland ger en lite märklig gång. En gång som mest liknar den som små barn har när det hänt en "olycka". Konstigt vad som kan bli modernt!

Visst minns jag att jag på slutet av 60-talet hade byxor som var så vida nedtill att man nästan inte kunde gå för byxbenen snodde in sig i varandra. Sedan var de ju så långa också att man nötte upp dem nertill. Om man inte hade dessa höga öga skor (hjälp, jag kommer inte ihåg vad de heter). Skorna som gjorde att man växte med fem cm minst och gjorde att man kunde ha ännu längre byxben.

Nu snurrar det runt i mitt huvud. Jag kan inte släppa tanken på skorna, vad sjutton heter de? Kan inte skriva mer, måste hitta ordet….

När jag såg den "film" vi spelade in i Bryssel så ställde jag mig en fråga: vem är denna lilla runda tant som ser så bastant och robust ut? Svaret blev förstås – men det är ju jag! Visserligen försökte jag intala mig att "kameran lägger på 5 kg", men om vi var 3 stycken som skådespelade så borde fördelningen varit 5 kg per man. Inte 15 kg på mig!

Alltså är det dags att tänka på bikinisommaren 2012. I år började den ju lite tidigare med ett besök i Kroatien så nu är det dags att göra något. En arbetskamrat hänvisade mig till Martin Lidbergs 8 veckors program för hur man ska få upp flåset. Så nu kombinerar jag hans program med att äta pulversoppa. Jag började i måndags, det gick jättebra ändå tills tonårs-barnbarnet och jag delade på resterna från söndagens födelsetårta….. Igår, tisdag, gick det bra hela dagen, både med kosten och med aktiviteten, 40 minuters promenad.

Jag vet inte om det var promenaden som tog knäcken på mig, men klocken 21.00 låg jag i sängen och somnade omedelbart. Jag sov faktiskt i över 9 timmar i ett enda sträck! Märkligt så det kan bli ibland.

I dag är det vilodag enligt Lidbergs program. Det ska jag väl klara av galant!

 Ibland upptäcker jag att jag helt plötsligt drar till med något riktigt gammaldags ord, ord som jag aldrig använder i vardagen, men som bara hoppar fram helt plötsligt. Ett sådant ord är ruelse, som jag helt plötsligt skrev i dag. Va, ruelse? När har jag någonsin sagt det? Var kom det ifrån?

Ett annat ord som hoppar fram ibland är huruvida. Det är inte heller ett ord som jag normalt använder. På något sätt känns det bra att säga huruvida vi gör si eller så…...

Det var mysigt att se Dirty Dancing igår med tonårsbarnbarnet. Ja, nu är alla tre barnbarn i den "första kullen" tonåringar förstås, men detta var mellantonåringen. Det är alltid roligt att få vara ensam med något av barnen så man verkligen kan umgås.

Lägger in en bild på den omklädda öronlappsfåtöljen. Jag är stolt över vad jag gjort!

ruelse = djup ånger, samvetskval, skam, förkrosselse, botfärdighet, själsvånda, själanöd

huruvida = om, ifall

I kväll har vi besök av en stycken tonåring. Vi har varit på sta’n och shoppat lite kläder och nu ska vi bara slappa. Sedan blir det förstås Dirty Dancing och det är en av de filmer som man faktiskt kan se om och om och om igen. Jag har inte den blekaste aning om hur många gånger jag sett den, men varje gång den går på TV:n så ser jag den på nytt.

Det gäller för filmen Strictly Ballroom också, älskar den! Den går alldeles för sällan. Snälla programdirektörer, kan ni inte sända den åtminstone en gång per år……

Underbart att få vakna upp i strålande sol. Gårdagen var absolut härlig, vi satt ute på altanen på eftermiddagen och bara njöt. Sedan hann jag sy färdigt alla delarna till öronlappsfåtöljen och även nya överdrag till Poäng-fåtöljen. Skönt att det är gjort, nu återstår bara att fästa delarna till fåtöljen nertill. En sak att stryka från "att-göra-listan". Kan jag nu bara bestämma vilka tavlor som ska tillbaka upp på väggarna så är det "nya" vardagsrummet färdigt och nöjd är jag!

Vad kommer dagen att bjuda på tro? Ett möte med fem av de sex barnbarnen, härligt! En riktigt lång promenad i solen, kanske lite mer avslutande pyssel på fåtöljen, lite strykning så man har alla kläder i ordning inför kommande vecka. Inte så spännande, men det är mitt liv.

I bakhuvudet ligger en sorg över de stora olyckor som hänt nyligen; bussolyckan i Belgien där 22 skolbarn omkom. Man flaggade på halvstång i 2 dagar under besöket i Bryssel. Jag tänker på alla de människor som drabbades så plötsligt av den största sorg en människa kan uppleva – att förlora ett barn – och hjärtat svämmar över av deltagande. Nu även olyckan med planet som exploderade. Fem välutbildade och kompetenta kaptener, men så helt utan makt när olyckan slog till. Vi människor har inte mycket att säga till om när det verkligen händer saker.

Nog hade jag trott att jag skulle hinna skriva något mer från Bryssel, men programmet var så intensivt att jag aldrig hann ta fram datorn. Men milde tid, vad jag fick vara med om.

Under dessa dagar genomfördes en tävling där 3 bruk skulle tävla om Årets aktivitet. Vi 3 hade tidigare vunnit varsin del-tävling och nu skulle vi alltså tävla mot varandra. Detta hade ingen informerat oss om så vi var alla 3 helt oförberedda.

Tävlingen bestod i att vi muntligt fick presentera de aktiviteter vi redan tidigare vunnit pris på och sedan fick vi tävla mot varandra. Och hur vi fick tävla…..

Under lunchtiden blev vi filmade, först som deltagare i en James Bond-film, där jag spelade chefen M. Helt kallblodigt berättade jag att jag tänkte döda mina mottävlare, 2 pistoler hade jag….. vad skulle barnbarnen säga om de fick se detta.

Därefter intervjuades jag som Meryl Streep anländande till Oscars-galan. Det kändes ganska bra. Vi påminner nog lite om varandra….

Som tredje aktivitet fick jag spela Julia Roberts i Pretty Woman. Ni vet scenen där Richard Gere kommer i sin vita limousin, med blombukett i handen och vill ta henne med. Men ack, ack, där stod jag och kastade med mina röda långa lockar (peruk) och meddelade att jag inte hade tid för jag måste förbereda mitt tal till Oscars-galan.

Dessa små filmsnuttar hade sedan klippts ihop med filmerna (helt fantastiskt) och visades på kvällen…..för över 100 personer… Någon linslus är jag inte och någon strävan efter att stå i rampljuset har jag inte heller, så helt enkelt var det inte……men roligt ändå!

Kvällens bästa fan club, och enda fan club, hade jag i alla fall och jag önskar bara att jag haft någon som kunnat filma det enorma stöd jag fick av mina kollegor, ropen och applåderna dånade, hur kul som helst.

Ridå! Nu känns det i alla fall som att jag gjort mitt inom filmbranschen så nu kan jag lämna den bakom mig (med äran i behåll). Nu ser jag fram emot att få en kopia av filmen så jag kan visa den för familjen, hi hi, de kommer antingen att skratta ihjäl sig eller skämmas för mig!

Puuh, vilken dag, lång lång dag har det varit. Men mycket bra. Är inne på rummet en liten stund innan det är dags för middag och passar då på att skriva lite, och att lägga ut några bilder.

I morse, efter en sagolik frukost (det bästa med att bo på hotell) så fick vi en liten stund över. Mina kamrater skulle gå upp på rummet, men som västerbottning så skyndar man sig naturligtvis ut för en promenad i den stora naturpark som omgärdar konferensanläggningen. Uppenbarligen har de också drabbats av hårda stormvindar för överallt låg omkulllvräkta träd. En härlig tystnad rådde, tystnad frånsett alla de fåglar som jublade över att våren är på väg. Ekorrar och harar sprang omkring och höll mig sällskap. Men frånsett dem så var det bara träden och jag, och min mobilkamera. Får jag presentera några intryck;

Riktiga skurgumsknän hade denna magra stackare.

De hårda stormvindarna hade fått detta stabila träd att gräva ned tårna ordentligt i myllan och hålla sig fast!

Se bara vilket fantastiskt grönt skimmer.

Nej, jag har inte hunnit kamma mig än, fota inte nu, utbrast detta lurviga lilla träd (men jag knäppte ändå).

Höghus a la Brussels!

Vad är positivt med Bryssel? Jo, att det är +14C, det känns bra. Ingen halka, ingen snö och framförallt inte den elaka vind som blåste när vi startade från Umeå i dag. Burr, så vinden ven kring öronen när vi stod i kön för att få komma ombord. Det blåste så mycket att de inte ens satte ut den bakre trappan. Inte kändes det bättre när planet skulle lyfta genom denna obarmhärtiga vind heller. Men väl ovan molnen så gick det som på räls; medvinden gjorde att vi landade 15 minuter tidigare på Arlanda och 20 minuter tidigare i Bryssel.

Härligt kändes det, nu  kanske man hinner med en snabb promenad så man får lite luft tänkte vi där vi stod och väntade på taxin. Vi väntade, väntade och väntade men inte kom det någon taxi inte. Som vi hade fått stränga order att invänta taxibilarna och försäkra oss om att alla som skulle åka med, verkligen var på plats så "vågade" vi inte gå ut och bara ta en taxi, vilken som helst heller. Till slut fick jag ringa till arrangören och gissa vad "taxi hade glömt vår bokning".

Iväg kom vi till slut efter nästan en timmes väntan på taxi, då är man lite lagom sur. Ni  vet när hungern börjar rasa i magen, när man ser den sköna promenaden försvinna i ett töcken långt där borta. Vad händer då? Vi hamnar förstås i Bryssels "berömda" bilköer…..det tog nästa lika lång tid att komma från flygplatsen till hotellet som det tog att komma från Arlanda till Bryssel.

Ändå gjorde taxichauffören vad han kunde. I sina bästa stunder påminde han om Stenmark och åkta slalom mellan filerna, i nästa ögonblick var han mer lik en terrier i ett rävgryt, kilandes in i små gömmor mellan bilarna, slank in i små förstäder med små gator för att försöka gena, men hamnade till slut ändå i bilkön.

Vilket enormt slöseri; där sitter de en och en i sina fina bilar i kö…..kö på morgonen och kö på eftermiddagen….

Men nu har jag och de "andra killarna" ätit en cheeseburgare och druckit en Leffe så nu känns allt bra igen. Killarna har gått iväg för att träna och jag har satt mig framför datorn. En liten bloggskrivning och sedan förbereda sig för morgondagen.

Visst borde jag ha tagit ett kort före jag åt upp cheeseburgaren, men då var jag för hungrig. Alltså blir det en fånig bild på de sorgliga resterna. Ha det så gott!

Redan söndag! Dags för en ny arbetsvecka. Den veckan kommer att tillbringas i Bryssel på 3-dagars Lean-seminarier. Spännande, bra föreläsare har de fått tag på, så det ser jag fram emot.

Jag var på möte i Sundsvall i fredags så vi har hunnit en sväng förbi SpanskaVillan. Vi blev glatt överraskade över att de stockar som fallit över nedfarten till stugan nu var avlägsnade. Tänk att ha bra grannar, det är guld värt! I efterdyningarna till stormen Dagmar så kan man inte nog uppskatta grannar som dessutom har tillgång till vinschar, traktorer, timmersläp och annat nödvändigt. "Här hjälps vi åt" säger den rare bonden bara när vi tackar.

Här hjälps vi åt – vilket motto att leva efter!

Så i lördags var vi ute från tidiga morgonen och kämpade med timret. Livskamraten med motorsågen i högsta hugg ochjag rensade bort riset och försökte rensa nedfarten till stugan. Gissa om det känns tungt att se de vackra murarna som nu är krossade, rotvältorna som förstört nedfarten, suck……

Men återigen dök en annan granne upp och bjöd på kaffe kl 13.00, tillsammans med ytterligare en annan bofast familj. Vilket kaffe, vilken fest det blev…. Som russin på kakan visade grannen en film han redigerat från de grannfester vi haft. Som vi skrattade, vilka minnen som dök upp, vilka trevliga människor det finns! Nu har vi cd:n med oss hem så vi kan återuppleva de trevliga minnena när vi vill. Till råga på allt beslöt vi att följas en tripp till Prag mot höstsidan. Det blir något att se fram emot!

Gissa vad som är mitt favoritobjekt?

I dag är det alldeles tomt i huvudet. Inget speciellt har hänt, inga upplevelser alls, bara en alldeles vanlig arbetsdag följd av en lugn eftermiddag. Jag håller på med att klä om den stora öronlappsfåtöljen och det är väl inte alldeles lätt. Jag nålar och nålar så jag ska få en bra passform, men nålburken åker i golvet gång på gång och det känns lite besvärligt att först nåla och sedan plocka bort en massa nålar för att kunna sy ihop allt. Men visst är det tillåtet att tappa geisten ibland? Är det någon som har hittat en borttappad geist kanske? Återlämnas till ägaren, hittelön utlovas!

Bara för att ytterligare lägga till ett "måste" så har jag bestämt mig för att klä om en gammal IKEA Poäng-fåtölj också. Den ska kläs i svart med hvudkudden i samma tyg som öronlappsfåtöljen. Usch, jag blir trött bara jag tänker på det…….

I morgon fyller det tredje äldsta barnbarnet tonåring, alltså 13 år. Milde tid vad fort tiden går. Tyvärr hinner vi inte gratta honom denna vecka för det är ju sportlov och alla är inbokade på annat. Nästa vecka är jag i Bryssel fyra dagar så då blir det också svårt att hinna med. Men nästa helg, då måste vi få fira honom. Men vad ger man till en nybliven tonåring? Inte en aning…

Nej, slut med gnäll. En kvällspromenad kanske gör susen. Ha en skön kväll!