Ibland känner jag mig som att jag släpar stora delar av mitt liv efter mig, som små trävagnar efter ett litet lok. Jag har svårt att släppa taget, både om positiva och negativa saker och händelser. Efter att ha läst en hel del om FengShui så kom jag så långt att jag började rensa bort saker som inte tillför något till mig liv; tråkiga saker som jag behållit och tagit fram ibland och bara kommit ihåg det tråkiga. Så dumt! Varför spara på sådant?

Nej, det var skönt att kasta en del "tråkiga" påminnelser. Men när ska jag lära mig att man inte kan spara på allt som ger / har gett en glädje? Ibland måste man nog koppla loss en liten trävagn och låta den gå sin egen väg / sitt eget spår. Men det är så svårt!

Jag är något av en samlare, jag är specialist på att ordna förträffliga förvaringssystem så man märker inte av mina samlingar, men tro mig; de finns!

Men nu ska de bort! Jag ska börja med mina tyghögar; gamla gardiner, överkast, mattor som jag aldrig använder, men som "kan vara bra att ha" och som ligger prydligt stuvade i källaren. För att inte tala om dessa 5 metersbitar som jag köpt i avsikt att göra något fint…. Nej, det är dags att släppa in lite luft och rensa i hörnen.

Det är bara att ta fram FengShui-böckerna för lite inspiration och sätta igång. Sluta handla borde jag också göra. Inte behöver jag mer inredningsprylar, systemet med 1 sak in – 1 sak ut är nog inte så dumt. Men hur kan man lära en gammal hund att sitta!

På  resan ner till SpanskaVillan gav jag Livskamraten ett  ultimatum; nu måste han säga om han vill åka bort på en liten resa i vår. Han har ställt sig negativ till det för vi har så mycket annat vi måste ordna med. Njaaa, drog han på svaret, jag svarar i kväll.

Ha, vilken kväll! Vi hade ringt och slagit igång elementen ett par dagar före vi åkte ner till stugan så vi såg fram emot att den skulle vara uppvärmd och skön. Inte sjutton var det varmt, "någon" hade varit smart och manuellt slagit av elementen så de var helt kalla. Rationell som jag är sprang jag runt och slog på elementen och värmepumpen innan jag hämtade bagaget från bilden. Under tiden skulle Livskamraten få eld i köksspisen.

Han försökte och försökte och försökte, röken bolmade in, spred sig genom hela huset, förutom i sovrummet dit jag hann stänga dörren. Ögonen sved och rann, ytterdörren slogs upp på vid gavel, köksfönstret och balkongdörren öppnades. Han försökte och försökte, men elden ville inte ta sig. Jag bönade och bad; snälla du sluta, vi behöver inte köksspisen, låt oss stänga dörrar och fönster och låta element och värmepump sprida sin värme istället.

Men nu hade prestigen slagit till. Nu skulle spish-vetet göra det den ska göra; sprida värme och förnöjsamhet om så Livskamraten skulle hosta och frysa ett par timmar. Vilket han alltså gjorde, från ca 16.00 till 19.30 höll han på. Då gav han äntligen upp så vi kunde ta lite mat (tillagad på elspisen). Där satt vi tigande, med rinnande ögon och mumsade på gårdagens gryta. Det var liksom inte läge att ta upp något om någon resa just då. Klockan 20.30 låg vi faktiskt hopkurade (var tvungen för att  hålla värmen uppe), men inte ett ord yttrades.

Jag hörde honom gå upp ett par gånger under natten och insåg att nu är han och försöker få eld i spisen igen, men se det bryr jag mig inte om. Mycket riktigt på morgonen kändes den ljuvliga värmen i köket, spisen knäppte och sprakade precis som den ska göra. Då vågade jag ställa frågan; vill du åka till Kroatien i vår?

YESSSSS!! sade Livskamraten. Så nu har jag bokat. Trevligt, sonen med familj får vi med oss liksom sonahustruns mamma och pappa. Mysigt ska vi ha. Nu har man något att se fram emot!

Milda makter, flera dagar har gått och jag har inte hunnit sätta mig och skriva något. Nu känner jag att det kliar i fingrarna så nu är det nog dags. Har besökt ett av våra systerbruk i veckan, passade då på att ta en dag ledigt och har  varit i SpanskaVillan. Inte nog med det; jag hann med ett besök på IKEA också. Nu har jag alltså köpt ett sideboard till matrumsmöbeln, så nu börjar vardagsrummet vara färdigt, det är bara att hänga tavlorna som återstår. Så skönt att jag äntligen kommit mig för att göra något därinne, lättnad!

I stugan har Livskamraten levt rövare med motorsågen och jag har släpat ris. Vi hade inte en aning om att vi var så "stora skogsägare", inte förrän träden blåst omkull. Nu är vi lite chockade när vi inser vilket jobb vi har framför oss. Men, vi ska väl inte klaga, den ene grannbonden har förlorat 2 ha och den andre 8 ha, 8 ha!!!!  Burr, det är mycket det, han har sålt alltihop till ett välbekant skogsbolag, börjar på S och slutar på A, ingen reklam här inte, och han var mycket belåten med deras hantering. Det värmer ett gammalt S_A-hjärta; menar efter 30 år hos samma arbetsgivare så är man ju lojal ända in i märgen.

Vi har i alla fall planerat att använda timret som ligger uppe vid vägen till att såga bräder av. Det kommer att bli både grangolv till rummen på övervåningen samt stomme till det nya förrådet. Det som ligger nere i slänten ska vi kapa till ved så är vi självförsörjande på ved ett antal år framåt. Vi funderar t o m på att kapa "plattor" av det största trädet och lägga som marktäckning ute på altan. Stora fina plattor borde det bli, frågan är bara om orken räcker till.

I fredags blåste det rejält och vi kunde se hur två av våra återstående stora granar svajade vilt i vinden. Där blir det nog att kapa för säkerhets skull. Det känns verkligen ledsamt att så många träd bara försvunnit. Hela omgivningen har förändrats totalt.

Men det gäller att se det positiva i allt; vi får i alla fall betydligt mer sol överallt på tomten! Vi hann också njuta lite i solen.

Älskar det stället!