Igår kom äldsta barnbarnet hit och åt middag med oss. Tänk så gott att få krama henne, att höra henne berätta om skolan och sina nya kompisar, om alla de sju olika länder hon besökt under sommaren. Det kändes som att livet gjorde ett besök här i vår lilla bubbla där vi går omkring som i dvala.

Vi tittade på Lergöken, en liten TV-film som spelades in 1963. Jag gick då ut klass 3 och vår lärare skulle gå i pension och då hade vi glädjen och nöjet att få spela in denna film. Det kändes fantastiskt att få se "det gamla Djupvik/Sandvik", sig själv som 10-åring, sina klasskamrater. Man blir väldigt medveten om hur mycket som har förändrats runtomkring.

Jag har arbetat två dagar denna vecka, men idag är jag ledig. Jag måste göra ett försök att komma ur det tillstånd av dvala som jag hamnat i. Att sorg kan kännas så, så helt förlamande.

En gång har jag i alla fall skrattat, det var i onsdags då jag var på apoteket. Det var lång kö och bredvid mig satt en pratsam och glad 87-åring. Han berättade en liten historia om den lilla flickan som kom hem till sin mormor efter skolan och frågade: vad kallas det när man ligger på varandra? 

Mormor tänkte efter och svarade: det kallas att älska.

Dagen efter kom det lilla barnbarnet och ropade till mormor: du hade fel, det kallas inte att älska, det kallas för våningssäng!

Då skrattade jag, högt och gott, tack för det, farbror!

Men att älska är aldrig fel, krama varandra och tala om att ni älskar varandra!

Det hände inte något mirakel. Ett dygn, ett helt dygn har gått utan min älskade storasyster.

Hon har ju alltid funnits i mitt liv. Hur ska jag kunna leva utan henne? Hon fattas mig.

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Nu står världen stilla för oss. Det mörka molnet som legat över oss har sänkt sig ytterligare. Nu ser vi med förundran att solen sken igår, att människorna agerar som vanligt – hur är det möjligt? Borde inte hela världen stanna upp.

Vi är instängda i vår egen bubbla. Vi väntar bara. Vi gråter bara.

Miraklet, snälla mirakel, måste hända.

Idag kom äntligen det unga paret och hämtade grejorna som jag ställt i ordning åt dem. Så skönt när soffan, fåtöljerna, borden, mattorna m.m, m.m försvann ut ur huset! Nu är jag på G verkligen!

Nu är det bara att fortsätta och samtidigt sikta in mig på att rensa bort några kilo även från mig själv. Det är märkligt vad både saker och kilon kommer smygande. Vem är det som lämnar de här hos mig?

I helgen är det fest igen. Nu är det tjejgänget som ska träffas och denna gång kommer min bästis från småskolan med. Kan man tänka sig; vi  har inte träffats sedan hur många år som helst, och nu kommer hon hit och ska stanna över hos mig. Roligt är bara förnamnet!

Mina rensningar fortsätter. Varje dag försöker jag rensa något hörn och slänga bort grejor, men det tar ju aldrig slut! Hur i hela friden har jag, för det mesta är mina prylar, kunnat samla på mig så mycket saker!!!??

Jag fyller minst ett par pellets-säckar varje dag och kastar. Säckarna är förresten jättebra att lasta i; de rymmer inte så mycket så det går snabbt att fylla dem, de är lätta att stoppa in i bilen och lätta att kasta bort. De blir inte stående i något hörn i väntan på att fyllas utan simsalabim, så är de borta.

Jag önskar man kunde säga simsalabim och allt skulle försvinna. Försvinna från vinden, försvinna från källaren…… men så fungerar det ju inte. Nej, här kan jag inte sitta och slösa bort tiden, nu ska jag ägna mig åt tidningshögen i vardagsrummet. Tidningshög? nej, jag menar tidningshögarna. I TV-möbeln, i den lilla hyllan under det nya rumsbordet (se där har jag fått ännu ett ställe att samla saker på) och i hyllan till sideboardet (också nytt sedan jag ändrat om möbleringen i rummet). Tidigare hade jag alltså bara ett ställe att samla några tidningar och nu har jag tre olika ställen och tro mig, jag har fyllt dem med tidningar.

Hädanefter ska mitt motto bli: en sak in – en sak ut!

Inte nog med papper och kläder, nu har jag gett mig på möbler också. Jag har plockat ihop ett helt möblemang; soffa, två fåtöljer, soffbord, lampor, mattor etc som jag ska ge till ett ungt par som flyttat hit från ett annat land.

De har just ingenting med sig "hemifrån" och varför ska då jag ha möbler undanstoppade om någon annan kan använda dem. Allt står staplat i ett rum i källaren nu, så nu hoppas jag bara att de kommer snart och hämtar det som de vill ha. Resten åker till återvinningen. Jag LÄNGTAR efter att få bli av med sk-ten. Min sk-t, någon annans glädje.

I SpanskaVillan lever vi på ett helt annat sätt; vi har allt som vi behöver, allt har en speciell plats, ingenting finns undanstoppat "för att det kan vara bra att ha". Det är så skönt och nu vill jag ha det så här hemma också.

Är det någon mer än jag som njuter av känslan när man åker från Återvinningen? Bilen är tom, man känner sig som att en börda har lyfts från ens axlar, nöjd och glad. Härligt, och det är ett gratis nöje också!

Nu är den stora rensningen verkligen på gång. Så skönt! Jag slänger saker som jag med största säkerhet kommer att tänka "men oj, nu skulle jag haft kvar det där", men det struntar jag i.

Nu åker gamla papper bort, och tro mig, det har jag gott om. Lönelappar, hyresavier från 1974 exempelvis plus kvitto på de "svarta" pengar, 50,-/månad, som jag skickade till
Schweiz under ett års tid som "betalning" för att jag fick ta över en lägenhet på Söder 1972. Tänk att jag har sparat allt sådant, det har känts som att det är kul att ha de kvar, men nu vill jag bara bli av med allt.

En del av sakerna sätter jag in i mitt lilla album "Guldpärlor i mitt liv", det räcker så bra med en liten del av en lönelapp, ett hyresavi etc. Men oh, så många dammiga papper jag fortfarande har kvar. Hoppas bara att lusten att rensa hänger kvar för både källaren och vinden rymmer mycket. Jag har alltid varit duktig på att skaffa förvaringsutrymmen;  hyllor, skåp etc och plockat in grejor i. När de väl är på plats i hyllan eller skåpet så glömmer jag allt om dem och rör dem inte mer, annat än för att lägga in ytterligare saker. Vilket vansinne!

Nej, mitt fortsatta liv ska bli betydligt mindre belastat med grejor, det lovar jag!

Så har då höstens första förkylning slagit till med värk i hela kroppen. Inte minns jag att det var så tidigare när man var förkyld. Det värker rentav i tänderna, eländes elände.

Jag som skulle vara så duktig idag och ägna denna regniga dag åt att storrensa i källaren. Redan halv tio var jag i väg med fullt lass på pick-upen, men sedan blev det inget mer utan nu har jag sovit hela dagen. Hur många gånger har jag rensat bland våra saker och ändå blir det så mycket kvar?

Denna gång kör jag med en hårdare taktik och tar "allt". Alla tyger som "kan vara bra att ha" om jag får ett ryck och vill göra något. Alla blomkrukor som samlats genom åren. Många saker efter mamma och pappa, nu känns det bra att slänga det. Jag har ju redan tagit reda på det som betyder något för mig. Bland mammas alla sybehör hittade jag en duk som hon tydligen börjat på någon gång för länge sedan, Jag minns aldrig att jag sett henne sitta och jobba med den. Den ska jag ta och göra färdig.

Det är en ren njutning att få åka till Återvinningen och få göra sig av med en massa saker.
Det ska jag fortsätta med för det känns som att prylarna håller på att ta över hela huset. Nej, rensa, rensa, rensa – det ska hädanefter bli min melodi. Nu går jag och lägger mig igen.