Biljakt

Av , , Bli först att kommentera 12

Jaha, nu har vi varit på biljakt. Den bil vi har tittat på i ett par tre veckor och nu äntligen kom oss iväg för att provköra och köpa, ja den hade fått en liten lapp på sig med noteringen att den var tingad. Så gick det med det.

Nästa bil vi provkörde var rena drömmen, invändigt. När den kom ut i det härliga solskenet så kunde vi dock se alla repor och en hemmaövermålad buckla. Tyvärr, ingen affär.

Iväg till en ny affär och provade två bilar, härliga båda två. Men nu när vi sitter hemma och jämför bilar på datorn så börjar vi tveka. Vi kommer aldrig att hitta en  bil som passar.

Bli först att kommentera

Fin helg i alla fall

Av , , Bli först att kommentera 11

Helgen blev fin trots att humöret är lite lågt. Fint väder hade vi och besök fick vi av personer som bara tittade in. Dessutom gick vi för att överlämna en liten tack-gåva till ett par ytligt bekanta och då visade det sig att hon fyllt 65 år dagen före, så där blev det stort kaffekalas. Tack och lov för människor.

Nästa helg är vi bortbjudna på stor fest, men vi ska göra något ändå roligare. Vi ska få ha lilla L och lille J här över hela helgen. Mamma jobbar och pappa är i USA, synd för dem men det blir desto roligare för oss!

Jag har börjat fundera på julen och traditioner som förändras. Stora högtider har vi ju alltid firat med mamma, pappa och syrran. Nu är alla de borta. Vi måste börja skapa några nya traditioner som rör tiden kring själva storhelgerna. Jag tror att vi ska planera in en liten glöggfest för våra grannar vid SpanskaVillan i god tid för jul och sedan ska vi ut och äta ett julbord vid något av fiskelägena i närheten lite senare i december. Det kommer att bli trevligt och bra hoppas jag.

 

Bli först att kommentera
Etiketter:

Varför kan jag inte ringa…….

Av , , 1 kommentar 12

Idag är det tungt, jag har flera gånger sträckt mig mot telefonen med tanke att ringa till syrran. Jag har ju så mycket att berätta……..Nu har jag ingen att ringa till bara för att……. bara för att berätta om småsaker jag gjort…… bara för att berätta om sonens nästa affärsresa……….. bara för att berätta att jag läst pappas alla kalendrar, vi har alltid trott att han bara noterade dagens temperatur i dem, men ack så fel vi hade. Små kommentarer om hur dagen varit, gråten när jag läste vad han skrev den dagen mamma gick bort………. bara för att jag vill berätta att lille J faktiskt sa "farmor" sist vi träffades…….. bara för att berätta att lilla L sade att "jag älskar farmor så mycket",  att få uppleva de orden!……. bara för att jag vill höra hur syrran har det……. hur länge hänger den känslan kvar……..

Ta tag i dig själv, Anne-Marie. Du har det inte värst. Strax ska jag skjutsa en kvinna till bilverkstaden för att hämta hennes bil. En morgon i mars, när hon åkt i förväg upp till stugan, så ringde hennes son och fick berätta att hennes Särbo hade tagit sig en tur på skridskorna och drunknat. Vilken omvälvning i hennes liv.

Jag ska vara tacksam för det jag har nära omkring, mina barn och deras familjer och Livskamraten förstås. Våra ovärderliga minnen och upplevelser. Mina roliga, glada, spännande upplevelser med syrran kommer förstås att bli till vackra minnen som jag kan värma min själ med, men så långt har jag inte kommit. Ännu är jag bara i stadiet när jag sörjer det vi inte kan göra tillsammans längre. Nej, dags för en promenad i solen och sedan skjutsa min väninna så kommer den här dagen att gå också.

1 kommentar

Matchen!

Av , , Bli först att kommentera 11

Milde tid vilket liv det blev efter den fantastiska vändningen i gårdagens fotbollsmatch mot Tyskland. Jag har fått ett chockat mail från min f.d kollega vid bruket Witzenhausen om vilken chocktillstånd han befinner sig i just nu. Han som stängde av TVn när det stod 0-2, haha. Det kan han gärna ha. Det var roligt att höra från honom i alla fall.

Tänk vilken komplicerad varelse människan ändå är. Helt plötsligt platt fall för ena gruppen och världens tändning för den andra. Där har psykologerna något att bita i!

Bli först att kommentera

Tåg

Av , , 2 kommentarer 9

Jag har varit ute och åkt tåg. Sist jag åkte så var det till Östersund och båda barnen och jag delade en överslaf. Med tanke på "barnens" nuvarande omfång och storlekar så måste det varit ett antal år sedan, kanske 29-30 år.

När jag satt i den ljusa, tysta kupén så tänkte jag på tiden när vi åkte tåg till Myrheden. Då var jag inte gammal, men känslan finns kvar. Ljudet av slamret mot tågskarvarna, "brunheten" som kännetecknade kupéerna samt inte minst; GODISVAGNEN!

När konduktören kom in med sin lilla vagn och man fick köpa en påse godis, vilken lycka! Mjuka, goda godisar som smakade underbart. För att inte tala om när mamma packade upp fikakorgen med mjölk och korvmacka, och man sedan kunde krypa ihop i sätet och slumra en stund.

Ankomsten till Myrheden var alltid lika spännande. Pappa hade berättat om när han vaktade "tysktågen" och det var alltid med spänning som jag spanade efter bortglömda soldater, man kunde ju aldrig veta riktigt att inte någon fanns kvar. Det låter som om det var 100 år sedan och visst har mycket hänt under åren.

Lika gott som i barndomen sov jag i alla fall på det fina tåget. Så tyst, bara mumlet från medpassagerarna i kupén hördes. Jag åt en påse chips och drack lite läsk och kände mig som att jag var på rymmen från allt. Härlig känsla!

2 kommentarer

Mummel

Av , , 4 kommentarer 13

Ända sedan jag såg den första mäklarbilden på vår SpanskaVilla så har jag ju känt en väldig dragning dit. Vid första besöket så kändes det som att komma hem och när mäklaren ringde och informerade om att han hade ett högre bud än det jag lagt och jag alltså inte gick vidare i budgivningen, så kändes det så fel. Hur är det möjligt, det är ju mitt hus?

Nåja, mäklaren ringde ju tillbaka senare och huset blev mitt (vårt). Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men detta är ett hus som helt och hållet präglas av sin byggare. En människa som byggt allt med sina egna händer, med början 1956 och praktiskt taget ända till den dag han gick bort ca 2004-2005. Allt är så personligt att jag när vi stannade för första övernattningen sade jag högt: – nu är det vi som bor här, detta är vårt! -  högt och tydligt rätt ut i luften.

Livskamraten hade ju en väldig otur de första gångerna vi var på plats. Han ramlade, gjorde illa sig på alla möjliga konstiga sätt och vis och vi brukade skoja om att det var Knutte som inte ville ha honom där. Jag kände bara ett väldigt välbehag när jag kom dit.

Livskamratens otur har gett med sig och nu känner han också bara ett välbehag när han kommer dit. Men vad som inte försvunnit är mumlet som hörs. Livskamraten har berättat att när han är ensam i stugan så hör han ett mummel ibland. Ungefär som en människa som står och mumlar och pratar för sig själv. Det märkliga är att det hörs aldrig när jag är med i stugan.

Även så sista veckan när Livskamraten åkte dit. Han hann bara in i stugan och börja  packa in i kylskåpet så började det mumla. Denna gång gick han runt och kollade; kommer det från luftvärmefläkten, blir det något slags korsdrag när dörren öppnas efter att ha varit stängd så länge, m.m, m.m, men kunde inte hitta något som borde kunna "mumla". Efter en stund blev det tyst, men när Livskamraten senare pratade med en av grannarna så kom de in på Knutte. "- Han var allt en riktig "mummelgubbe", sade grannen, "gick omkring och muttrade och mumlade för sig själv medan han jobbade".

Va? Är det Knutte som mumlar? Är det bara Livskamraten som hör eftersom jag markerat att jag inte vill veta av någon annan i stugan? Låter det knäppt?

Nej, faktiskt inte. När man ser sig omkring och ser allt arbete, alla timmar som lagts ned på denna stuga så är det inte konstigt om det finns spår av mannen som skapat allt detta.
Men känslan vi får när vi är i huset är att vi är välkomna så det är nog inget att bry sig om. Jag tror att Knutte gillar det vi gör. Känslan är varm och go´i hela huset. Det lustiga är att sedan jag tog bort vinyltapeten i gästrummet som systersonen satt upp, så har hela atmosfären förändrats i det rummet. Nu är det en oerhörd trivselkänsla därinne så jag tror att vår inredning passar perfekt in i hur det var tänkt att vara därinne med tanke på spåren av de ursprungliga tapeterna. Så är det bara, tro vad man vill!

4 kommentarer

Är det bara tisdag?

Av , , 4 kommentarer 14

 Jag har hamnat lite snett i veckan, det känns som att det borde vara torsdag, men det verkar bara vara tisdag fortfarande. Hur lång vecka är det här?

Kylan närmar sig visst och det kan vara dags att sätta på vinterdäcken. Men jag vill hellre köpa en ny bil. Det känns som att min lilla Lada har tjänat ut. Nu vill jag ha en stabil bil som drar lite bensin och har skinnklädsel. Visst ja, automatväxel och ordentligt packutrymme vore heller inte fel. Är det någon som har en bil motsvarande det signalementet, hör av er! 

Jag blev lite inspirerad när jag läste http://blogg.vk.se/maria-lundmark-hallsten-umea blogg om samtal i väntrum. Ett av mina barnbarn och jag hade följt ett av de andra barnbarnen till en undersökning på lasarettet. När vi lämnat henne i sköterskans trygga vård så passerade vi genom väntrummet. Ni vet hur det blir när någon rör sig i en sådan miljö. Allas blickar fästs vid den som gör något.

När vi nu gick där, följda av allas blickar, så hörs den allra mest högljudda, långa prutt ni kan tänka er. Det är barnbarnet som får ett meddelande på mobilen och har valt denna hemska "melodi". Gissa om det kändes som att väntrummet var långt där vi gick, fnissande och  åtföljda av detta hemska ljud. Roligt var det, men ganska pinsamt också! Mycket kan hända på sjukhuset. Kul att få skratta med barnbarnet dock!

4 kommentarer

Stickning på gång

Av , , Bli först att kommentera 9

Det blev i alla fall Stick-café igår. Med mig hade jag ett par sockar som jag stickar åt lille K samt en bit av en-mila-halsduken. Det blev att jag kämpade med halsduken igår, men jag hann också köpa garn och mönster till en julklappsväst åt lilla L. Så dyrt blev det.

Jag tittade på den nya serien av Jonas Gardell också, vilka unga, duktiga skådisar de hittat. Fantastiskt duktiga med enorm utstrålning. Det känns som en jobbig serie att se på grund av att man vet att handlingen är tragisk. Samtidigt känns det som att man måste se den. Det utspelades i en tid när man var med, och "lyckades" vara helt omedveten om denna grupp av människor. Hur var det möjligt egentligen? Blundade jag med bägge ögonen?

 

Bli först att kommentera

Gör som kungen…

Av , , 2 kommentarer 13

Vad har Kungen och jag gemensamt? Jo, vi vänder blad, eller åtminstone försöker vi vända blad. Han har säkert, liksom jag, kunnat konstatera att det är inget man gör med lätthet.

Jag försöker göra saker, håller på med mitt skräprensande, det tar visst aldrig slut, har bestämt mig för att gå på Stick-café på måndagar och simma på onsdagar eller torsdagar. Nu är det måndag och jag vill INTE gå på Stick-cafét. Hjärnan/förnuftet säger "du borde gå dit", men hela kroppen skriker; NEJ, jag vill sitta i mitt soffhörn i kväll. Jag kan ju sticka där också.

Men, försöker hjärnan vänligt, du mår ju bra av att träffa människor, att småprata lite. Nej, säger kroppen, jag kan inte gå bort, tänk om telefonen ringer…….

Jag vet att den inte ringer, men jag vill…..

Under tiden fortsätter jag att ångtvätta den stora mattan. Jag håller på med en sida och hoppas att det ska bli någon skillnad, men den är nog för nött. Men, skam den som ger sig. Kan jag inte vända blad ännu så kan jag åtminstone vända mattan.

 

2 kommentarer

Lördag = vardag

Av , , Bli först att kommentera 10

Man måste ju försöka ta fatt i sitt liv igen och därför tog jag alltså fram den nyinköpta ångmaskinen igår kväll. Ja, vad man ska annars göra en lördagkväll?

Det tog en bra stund innan vi lyckades få ihop de rätta rören, men till slut kunde jag börja ånga en grön ryamatta (IKEAs Hampen) som använts ett tag och fått en fläck på ett ställe. Kan man tänka sig, det fungerade riktigt bra! Mattan blev fräschare och fläcken försvann (men då hade jag fått jobba ordentligt med den).

Kul, så jag hastade vidare till en vit bomullsmatta som fått diverse fotavtryck på sig och blivit ordentligt nedsmutsad på en del ställen. För säkerhets skull hällde jag ett fläckbort-tagarmedel på de grövsta fläckarna. Fläckarna löstes upp och bredde ut sig i omfång. Mattan blev mer och mer jämngrå. Jag började inse att jag borde förberett mig med fler trasor till "ångmaskinen". Hujedamig, vad jag kämpade.

Nu ligger den grå mattan i badkaret. Jag har försökt spola bort all den lösa smutsen och när den torkat till "småfuktig" ska jag ta upp den igen och göra ett nytt försök med maskinen.

Ja, så kan man också tillbringa en lördagkväll!

Inte nog med det, nu ska jag hämta in den jääääättestora persiska mattan som vi tagit hem från stugan, och se om den går att fräscha upp. Den är så stor och tung att jag måste be Livskamraten om hjälp. Då kommer söndag också att gå i rasande fart. Det gäller att roa sig (ironi).

Bli först att kommentera