Tänk att det kan rymmas så mycket smärta och tårar i människor…. det var en oerhört smärtsam och gripande ceremoni igår.

Plötsligt slocknar en låga
som värmt och som givit allt.
Ett ljus blåses ut och hastigt
känns allt så isande kallt.
Någonting brister stilla,
en röst och en kraft dör ut.
Och strax förnimmer man tydligt
att ingenting är som förut.

Jag tillhör en stor släkt, både på pappas och mammas sida. När min mormor begravdes 1988 så var hela släkten där, då levde alla mostrar och morbröder och både barn och barnbarn fanns med. Det var också en tung högtid, men vi bar bördan tillsammans.

Nu är bara en moster kvar, morbröderna vågar inte köra bil så långt och kusinerna är splittrade på så många håll, så många länder. Det finns inte längre den stora gemenskapen. Den har krympt till en mindre skara, men känslorna är desamma.

Min egen famij är ju inte så liten längre, vi är fakiskt 12 stycken och snart börjar det väl komma flick- respektive pojkvänner till barnbarnen också. Idag önskar jag att jag kunde sticka en jättestor kofta med massor av fickor och att jag fick stoppa ner var och en i en ficka. Då kunde jag ta fram någon varje gång jag känner mig i behov av en kram. Så självisk känner jag mig!

Min faster åkte med oss igår. Det kändes så bra att hämta henne på Serviceboendet. Hon hade fått hjälp med att köpa nya kläder, hennes naglar var snyggt målade och man hade gjort en omelett till henne eftersom vi åkte iväg före lunch. Det är nog som faster säger;  Visst finns det änglar och många av dem är på Servicehuset!

Tack till er från mig som anhörig.

Visst brukar många klaga på vår sjukvård och nog blir man beklämd ibland när man hör hur människor kan hamna i kläm. Själv har jag alltid upplevt sjukvården som väldigt positiv och jag har bara gott att säga om hur jag blivit behandlad genom åren, med mina operationer av aneurysmen i hjärnan och efterföljande rehabilitering.

Efter mina två blackouts så har jag fått göra en datorromografi. Den gjorde jag i måndags och döm om min förvåning när läkaren ringde mig igår, onsdag, och informerade om utfallet! Det kallar jag bra omhändertagande och bra service!

Naturligtvis är man ängslig och orolig efter att ha haft blackouts och att då, redan efter två dagar, få besked att inget syntes på röntgen var en oerhörd lättnad. Tack till Neurologkliniken för det!

Det var alltså "bara" min hjärna, som inte längre är så stresstålig som reagerat på min sorg, genom att stänga av. Visst är hjärnan ett märkligt organ! Det är en väldigt märklig känsla att ha flera timmar borta ur medvetandet, timmar då jag svarat på Livskamratens frågor, timmar då jag t o m talat i telefon med Neurologkliniken och jag har absolut inget minne av det. Helt makalöst och ganska obehagligt.

Imorgon händer det ofattbara, min systers begravning. Orden känns fel, situationen är fel, fel, fel.

Idag har jag tagit sovmorgon, det kan man lugnt göra när man inte har någon tid inplanerad förrän kl 10.00. Nu sitter jag här med thékoppen bredvid mig, har läst VK på nätet, skriver några rader och bara kopplar av. Det känns skönt när man har sin Livskamrat hemma också; att ha någon att kommentera nyheterna för, någon man kan stryka lite över håret när man går förbi.

Jag försöker samla kraft inför begravningen, måste försöka fylla mitt inre tomrum med många sköna tankar så jag inte bara skriker rätt ut – ORÄTTVIST, FEL. Den som eventuellt läser min blogg kanske tycker att jag tjatar, men det är min "nödutgång", mitt sätt att släppa ut ångesten. Jag kommer inte att fortsätta ventilera det i all oändlighet så vill du läsa något "roligare", var snäll och gå till en annan blogg några dagar.

Vad händer för övrigt då? Jag fortsätter rensa, nu är det källaren som är på gång. Nu har jag kommit till alla gamla fotografier. Vad gör man med dem? De som inte är insatta i ett album utan ligger i påsar, i skolådor, överallt där man kan stoppa ner kort.

Jag funderar på att samla några kort på varje barn, sätta in i ett album och lämna det till dem och sedan slänga resten. En del kort kan man ju skanna in också, det kan bli något för en snöig, blåsig dag kanske. Lådorna ska bort i alla fall. Minnena har man ju kvar.

Idag har jobbat halvtid, det känns bra att komma igång igen. Nu gäller det att hitta ett sätt att leva vidare utan storasyster. Gång på gång kommer jag på mig med att tänka: nu ska jag ringa till …… Vi pratades ju vid i stort sett varje dag och vanan är svår att bryta.

Men livet erbjuder så mycket; möte med människor exempelvis. Idag har jag varit i en utbildningssituation där jag var utbildaren. Vi drog över tiden med nästan en timme; kanske ett dåligt betyg för mig som utbildningsledare, men gruppen ville fortsätta så vi fortsatte.

Ett bra möte med en grupp människor där nästan alla var okända för mig. Men så mycket det gav, till mig som människa och, jag hoppas, till dem som grupp.

Ibland önskar jag att jag vore Stålmannen (i kvinnlig version och med något annat än trikåer). Med övermänskliga krafter skulle jag ordna och greja till det bästa för alla. Sådana tankar får jag när jag möter människor med bra idéer och tankar. Man önskar att man kunde ordna så de får gehör för sina goda tankar.

Men man får väl försöka ordna det så bra man kan i sin egen lilla vrå. Jag ser just grannens gamla katt gå över vägen. Han har nog legat på loungemöbeln på vår glasaltan. Han tycker om att ligga på den (tidigare vita) dynan och betrakta skator och annat som huserar där utanför. Jag har i alla fall lyckats göra det mysigt för honom, den lille vännen! Det känns bra. Han tillhör det trygga och goda i kvarteret!

Har haft besök i ett par dagar av dotter med del av familj, dvs två av de fyra barnen. Därför har jag inte haft tid att sitta framför datorn.

Detta besök får mig att fundera på hur olika barn kan vara. Jag har själv två och sex barnbarn, och aldrig har jag ändrat om möblering eller plockat bort saker för barnens skull (ja, kanske någon vass kniv eller sax har plockats bort), men denna, det sjätte barnbarnet, lille K, han är något speciell. Det finns ingenting han inte hinner röra, trycka på, gömma bort fast vi var fyra vuxna och en tonåring som hjälptes åt att hålla ögonen på honom. Till och med rita både på väggen och på en madrass hann han med. Tur för honom att han är ett charmtroll annars……

Vad som är bra med sådana aktiva dagar är förstås att man inte hinner tänka efter, inte hinner gräva ned sig i tankar på det omöjliga.

Idag har jag varit både på datortomografi och till Pastorsexpeditionen och nu är det bara hårfrissan kvar. En sådan konstig blandning av världsligt och själsligt.