Tänk vissa dagar, de bara rusar förbi. I går var en sådan dag; stiga upp, fara på jobbet, full aktivitet fram till kl 11, då ett utbildningspass på fyra timmar tog vid, sedan hem.

Hem en timme försenad, lilla L och lille J med föräldrar kom förbi och åt middag, svisch så var det dags för kvällsnyheter och så var dagen över. Vad hände?

Stoppa tiden - jag hinner inte med! Egentligen vill jag vara ledig, sitta ute i en snögrotta, ta en kopp kaffe och bara njuta av att höra porlandet av smältande snö, bara vara.....finnas till....njuta av tillvaron.

I morse så vaknade jag med en känsla av lättnad. Först visste jag inte varför, men så förstod jag. Tidigare skrev jag om relationer i form av broar, klicka här, och nu har jag precis sprängt en bro till en medmänniska.

En medmänniska som inte finns med i min nära vänskapskrets utan mer perifert, men som ändå har lyckats påverka hur jag mår och känner. Flera månader har denna lilla, lilla bro förvandlats från en liten spång till en stor betongkoloss som legat som en tyngd över mig. Men någon gång i natt så måste det ha hänt:

Bron exploderade, finns inte mer, kan inte påverka mig känslomässigt mera. En mycket märklig känsla; att mentalt radera en människa ur sinnet - men vilken känsla av frid. Den personen får inte, och kan inte, påverka mig mer med sitt negativa sätt. Den yttre vänskapskretsen har minskat med en person.

Vädret alltså, det kunde vara bättre....yrsnö och blåst är inte vad jag vill ha. Fredag kväll blev det till att dra möbler runt i vardagsrummet. Grannfrun kom äntligen över och vi var så kreativa!

Jag har varit förutseende och låtit det stora, nu svarta, skåpet stå kvar på en matta så det gick enkelt att dra det runt rummet för att prova var det passar bäst. Kan man ha trevligare en fredagkväll?

Nu ska jag bara köpa några smålampor och ett sidobord så ska det vara färdigt. Så roligt, så skönt att äntligen få göra en förändring som jag tror kommer att bli riktigt bra!

Mer då, hur ser helgen ut? En del "måsten" finns; göra färdigt gode man-årsredovisningen som ju ska vara inlämnad före 1 mars, träna lite på SMED inför en liten utbildning som jag ska hålla i på måndag, kanske sy färdigt dynan till fåtöljen som ska kläs om, men i övrigt; INGENTING!

Så skönt att inte känna att man "måste" så mycket utan man får ta dagen som den kommer. Nu väntar vi bara på killen som levererar Expressen direkt till dörren, vilken lyx va?

Ha det bra allihopa, en skön, avslappnad helg tillönskar jag er alla!

Häromdagen hade jag den stora glädjen att följa lilla L på dansen. Den känsla man upplever när man ser de små dansa, inte alltid som det är tänkt att de ska dansa, men där livsglädjen fullkomligt lyser ur deras ansikten; den känslan går inte att beskriva.

När någon måste berätta något, med andlös röst och där endast modern/fadern förstår vad de så ivrigt berättar om; det är en lycka. Vilken tur jag har som får vara med om sådant! Tack och lov för små barnbarn!

I nästa ögonblick hör jag om flickor i årskurs 6 som sniffat bensin och jag vill bara gråta. 12-13 år är de! Vad hände egentligen åren mellan den rena barnglädjen och till att de kan hitta på sådana ruskiga saker? De är ju bara barn, hur kommer de ens på tanken att göra något sådant?

Varför utsätter man sin kropp, sin hjärna för sådana saker? Jag minns hur det kändes efter hjärnblödningen när man kände att det inte kopplade riktigt som det skulle i hjärnan; vilken fasa, vilken skräck, är det så här det ska vara?! Jag grät när jag testades och skulle rita upp en bild med geometriska figurer som jag fått titta på, tårarna strömmade när det var omöjligt att återskapa bilden. Det kändes som att hjärnan snurrade runt på tomgång och man ville bara gå hem och lägga sig (och dra något gammalt över sig).

Den tid när jag kämpade för att hitta tillbaka till mitt vanliga tillstånd (lyckades kanske inte riktigt), provade, grät,  försökte, grät, tränade, grät var tuff, men den glädje jag kände när jag lyckades med olika saker; den glädjen, den känslan glömmer jag aldrig!

När man då hör ungdomar, barn, som tar till sådana medel som bensin för att skapa en känsla av snurrighet, att bli "hög", så känner jag sorg. Vad är det hos oss människor som gör att vi strävar efter att förstöra oss själva?

Varför kan vi inte bara njuta av livet och förvalta det vi har! Var rädda om varandra.

Iväg till sta'n for jag i går. Beväpnad med 25% rabattkort hos Ohlssons Tyger. Hittade ett tyg som visserligen saknade papegojor och inte var riktigt så exotiskt som jag tänkt. Istället för exotiska blommor var det tulpaner, men fint var tyget i alla fall och bakgrunden var svart.

Men det räckte inte till fåtöljen och fotpallen..... I hastigt mod tog jag då ett likadant tyg men med beige bakgrund. Nu velar jag lite fram och tillbaka igen. Blev det för ljust? för "grillrigt"? Ska jag klä fotpallen i svart tyg? Räcker det om jag lägger en svart kudde och kanske en svart pläd över fåtöljen för att dämpa den?

Milda makter så velig jag blivit..... och inte har grannfrun varit förbi ännu.....

Bäst att sova på saken. Dessutom ska jag på FunkyKidz idag och dansa med lilla L! Kul! Inte så roligt att både mamma, pappa och lillebror är förkylda och eländiga, men roligt att få dansa med barnen. Vem vet, vi får kanske gå på tigerjakt..... spänningen är olidlig....

Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt - nej, Povel Ramels ord passade inte in denna måndag morgon. Tvärtom i dag har det känts bara bra. Förkylningen är äntligen helt borta, jag har varit "duktig" och målat i helgen så nu känns det att orken är tillbaka.

Tänk bara vilket väder vi haft i dag! Strålande sol, en promenad har jag  hunnit med. Egentligen var jag sugen på att åka in till sta'n och leta tyg till fåtöljen jag ska klä om, men det var alldeles för vackert för att man skulle vara inne.

Detta med tyget blir nog svårt. Jag har en tydlig bild av hur det ska se ut; svart med exotiska blommor, eventuellt någon färggrann papegoja eller liknande. Jag vet att jag sett sådana tyger, men var? I helgen tittade jag igenom en mängd tygaffärer på Internet, men utan att hitta något. Ibland är det en nackdel när man har en sådan tydlig bild i sitt huvud av vad man är ute efter. Det kan vara lättare att bara titta helt förutsättningslöst.

Vilket meningslöst blogg-inlägg, ska jag publicera eller ej?

Upprustningen av matsalsdelen i vardagsrummet går vidare. I dag  håller jag på med andra halvan av rummet. När jag plockade bort grejorna och förberedde så insåg jag en sak; en del av sakerna har jag haft i över 30 år!

Lampan fick jag av mamma och pappa när jag fyllde 30, i år blir jag 59! Den har varit jättebra att ha, men nu tror jag att den får anses avskriven. Är det någon som vill ha?

De här tavlorna och maskerna till höger köptes i Gambia 1998 och den vänstra masken köptes i Kenya 1999. De har hängt på samma ställe sedan dess.

Det får mig att fundera. Antingen
- är jag en stabil person som man verkligen kan lita på, jag håller fast vid det som en gång gjorts

eller
- jag är fullkomligt rigid och kan inte med förändringar

Stryk det som ej anses passande...

Denna upprustning av mitt hem är den allra första gång som jag inte vetat hur jag vill ha det. Om inte en av mina rara grannfruar hade talat om för mig hur det kan göras så hade jag nog inte dragit igång något överhuvudet.

Nu är problemet bara det att jag behöver min grannfru en gång till så därför ber jag henne: kom över och hjälp mig, vilka tavlor ska upp och var ska de hängas, var ska jag ställa det nymålade svarta skåpet?

Jag behöver dig! (vi kanske kan ta oss ett glas vin, man "tänker så kreativt då")

Jag började titta bland mina bilder för att hitta något med upprepningar och visst, visst hittade jag något som upprepades gång på gång. Bilder tagna från altanen på min SpanskaVilla utanför Sundsvall. Motivet: lärkträdet och vyn mot vattnet.

Här är det sommar och det serut att vara ganska ordentliga vågor på sjön som har en tendens att tro att den är själva Medelhavet! Vågorna kan gå ordentliga höga och vattenståndet förändras otroligt. Ibland har vi nästan ingen strand och ibland har vi rätt mycket, över en meters skillnad är ganska vanligt.

Här är det grått, vintern har slagit till, solen lyser med sin frånvaro, men det är vackert ändå!

En av de underbara solnedgångar som bidrar till att vi tycker att sjön är magisk.

Vill du se mer upprepningar, titta här

Fy katten, vad det blåser. Jättetråkigt väder, jag som längtar efter att gå ut och röra på mig. Man får väl röra på sig inomhus istället. Så här såg det ut i vardagsrummet efter en stunds aktivitet;

Nu ska här målas! Inga märkvärdigheter utan bara fräscha upp tapeten så att det nymålade svarta skåpet får en fin omgivning. Den lilla skinnsoffan som stått i ett  hörn "bara därför att" och som ingen ville köpa när jag lade ut den på Blocket, den soffan är nu demonterad och trädetaljerna flammar stolt i en värmande brasa.

Nu har jag tagit halva rummet och resten får vara till i morgon. Tidigare skulle jag tagit hela rummet på en gång, men efter hjärnblödningen så går inte det. Det märks väldigt väl när jag (eller hjärnan) börjar tröttna för då stänker det färg. Märkligt, jag kan måla så fint, utan färgfläckar och helt plötsligt bara så blir det stora blaffor som flyger runt, för att inte tala om hamnar på mig och kläderna. Då vet jag att nu är det dags att packa ihop och ta det lugnt.

Så det ska jag göra nu; äta lite belgisk choklad och läsa tidningen, bara ta det lugnt. Ha en skön lördag!

Ja, så är man hemma igen. Har lämnat den stora staden Bryssel för denna gång. Försökte räkna hur många gånger jag varit där på de 18 år (18!!!!!) jag deltagit i olika nätverk inom affärsgruppen, men kom inte till någon säker siffra. Jag vet i alla fall att jag varit där 2 gånger hittills i år och ska dit i mars igen, men då till ett konferenshotell utanför själva staden.

Mina känslor för staden är; grått, grått, grått, oftast regnigt, inte så mysigt mer än de små gatorna runt Grand Place, kan inte påstå att jag har någon direkt längtan efter att åka dit privat på en weekend-resa direkt. Det skulle möjligen vara för att äta då. Den officella middagen åt vi på Basil & Co, en något annorlunda restaurang men med mycket god mat. Vårt sällskap var enda gästerna där, kanske beroende på att vägen utanför var avstängd pga vägarbete, inte så bra om man vill ha kunder!

Även om maten var god så var middagen inte så där jättetrevlig faktiskt. Övriga deltagare kanske tyckte att det var trevligt, men jag, som ensam kvinna, fann inte samtalsämnena så värst vidare roliga.

Det började redan efter avslutat möte när någon föreslog att vi skulle ta en öl (är man i Belgien så måste man ju smaka deras öl). Jag tänkte naturligtvis följa med, men så dök ordet "sauna" upp och då gick jag upp på mitt rum istället. Om jag kunde räkna alla de gånger jag fått "gå för mig själv" medan mina kollegor bastat! Visst kan jag gå med och basta, men jag vill faktiskt inte basta med ett gäng herrar, så jag har bara mig själv att skylla......

Eftersom Milan spelade mot Arsenal så kom sedan middagens samtal att handla väldigt mycket om fotboll. Ett ämne som jag inte kan speciellt mycket om, så mina bidrag till konversationen kunde man räkna på ena handens fingrar. Jag var inte ensam utan även ett par av de manliga kollegorna satt tysta medan holländarna och italienarna pratade på. Sådant får man ta när man jobbar i en mansdominerad bransch! Tur att de är bra att jobba med för övrigt.

Denna gång hann vi i alla fall äta en belgisk våffla. Kolla urvalet:

Så gott! Så sött! Så sliskigt! till lunch!

En idé för vardagsrummet plockade jag med mig, nämligen att (kanske) belysa TV:n lite mer. Jag tog en bild så ska jag fundera mer på om detta kan vara något att ta efter;

I kväll ska det bli skönt att få vara hemma, äta lite gott och bara slappa i soffan. Jag önskar er alla en trevlig helg!

Nu är det lunch. Vi har just ätit de obligatoriska smörgåsarna och den, lika obligatoriska, chokladdesserten (mums). Alla sitter och knappar på sina datorer så då gör jag också det.

I går kväll hann vi, 5 av "de andra grabbarna" och jag, ut en vända ner i centrum. Vi startade på Grand Place, gick naturligtvis förbi den lille Manneken Pis och avslutade med middag på en jättemysig restaurang; Drug Opera., www.tripadvisor.co.uk/Restaurant_Review-g188644-d1734057-Reviews-Drug_Opera-Brussels.html Wow, så trevligt ställe och så god mat!  Kan rekommenderas. Visserligen har jag svårt att äta så mycket så sent på kvällen, men ibland måste man offra sig :)

Lite av den goda belgiska chokladen och några belgiska våfflor hann jag köpa också. Det kan jag ju överraska Livskamraten med. Trots allt var det ju Alla Hjärtans Dag i går, vilket också märktes ute på "sta'n". En härtformad chokladask blev det i alla fall.

Vad jag önskar att jag hann köpa med mig är en kudde i "Bryssel-broderier". Men vi håller ju till en bit utanför centrum så någon tid för shopping blir det inte. Man kanske ska åka hit på en liten minisemester i alla fall. Bäst att ta med paraplyet i så fall för det regnar alltid när jag är här. Lunchen är över, bäst att vika ner locket på datorn och vara engagerad igen. Har varit ett bra möte så långt och jag har förhoppningar att det ska fortsätta lika bra och intensivt.

I kväll ska jag göra något som jag bara gjort en gång tidigare, nämligen gå på stick-café. Nu finns det ett sådant, nere på Mäster Erik, så det är klart att man måste gå och se hur det är. Frågan är bara vad jag ska ta med mig? En-milahalsduken? Börja på något nytt och mer spännande kanske? Livet består av val :)

Något roligt har hänt. Jag har återknutit kontakten med min bästis från lågstadiet! Vi "tappade" bort varandra som vänner när jag bytte klass i 4:an, och efter högstadiet så försvann hon fullkomligt ur min åsyn. Under årens logg har jag tänkt på henne ibland och nu har vi fått kontakt och börjat mejla till varandra. Det känns jätteroligt och jag hoppas verkligen att vi kan träffas i sommar.

Vad nytt i livet för övrigt då? Förkylningen har blivit bättre, vardagsrummet ser hemskt ut just nu, men det kommer att bli bättre när allt är målat och sakerna kommer på plats igen. I morgon bär det iväg till Bryssel för ett två-dagars möte. Det blir väl mitt tack-och-farväl till aktiviteterna i det nätverket, så det känns lite tråkigt.

Längtar efter mer fint väder, helgens väder var perfekt. Soligt och vackert, det kändes som att våren tog ett stort steg närmare. Nu är det dags att börja tänka på sommarens plantor; väcka pelargonerna och plocka skott, kanske rentav sätta några frön.

Den här bilden tog jag genom mitt kontorsfönster en morgon förra veckan, ser ut som ett konstverk.

Hur ser det ut i dag omkring mig? Fortfarande förkyld, har hållit mig inne och, faktiskt, varit väldigt aktiv! Jag har passat på och använt mig av de många tyger som finns i mitt skåp. Jätteroligt! Nu kan våren komma, jag är beredd (nästan).

Symaskinen har gått varm........

...jag har måttat och nålat...

 ...förvandlingen av mitt vackra skåp har börjat. Dörren och lådan på furuskåpet är nu svarta, snart ska hela skåpet vara i samma skick. Det ser härligt ut!!!!

Vill du se mera bilder om hur människor har det i dag, gå in på http://fototriss.blogspot.com/

Ja, så var lördagen slut. Livskamraten och jag har snörvlat i kapp, beklagat oss själva och varandra, kastat stolta blickar på den andre när "hör så våldsamt jag hostar"; kort sagt; roligare lördag har jag varit med om...

Vad gör man en sådan bedrövlig dag? Man plockar naturligtvis fram de tygbitar som inhandlades på Ohlsson Tyger innan de flyttade. Rena himmelriket; 5-kronorsbitar, 70 % rea - mer sådant! Detta blev resultatet av gårdagens arbete:

3 långa lila linnelöpare som ska ligga tvärs över det långa matbordet, 1 löpare till soffbordet i lite läckert 50-talsstuk med matchande kudde i samma tyg + 2 andra kuddar som ligger inom samma färgskala. Och ändå har jag tyg kvar!

Det kommer att bli fint att lägga fram nu är våren kommer. Nu när det stora skåpet är borta ska jag också passa på att måla tapeterna i matrumsdelen. Måste bara bli lite friskare först. Så nöjd jag blev med den tråkiga lördagen!

"Ågren" - säger man så nuförtiden eller är det ett ord som blivit omodernt? Det betyder väl att man har ångest över något. Men ångest låter stort och allvarligt och "ågren" låter lättsammare så därför använder jag det ordet nu.

Mitt vackra linneskåp ska målas. Tänk när mamma och  pappas granne frågade om jag ville ha ett gammalt skåp när jag skulle flytta till Umeå och fick en lägenhet på 136kvm. Då behövdes en hel del möbler. Dessa vackra rum i fil med högt i tak och höga fönster; det var tider det......

Skåpet var brunmålat, med stor sannolikhet hade det suttit en spegel på framsidan av dörren, men den hade ersatts av en masonitskiva. Som den masonitskivan var fastspikad; små små nubb runt hela, burr! Gissa om jag skrapade denna skåp! Då skulle det vara trärent och trärent blev det. Eftersom det fanns ett glasmästeri på bottenvåningen så satsade vi på ett tjusigt glas, ej genomskinligt. Jag glömmer aldrig när vi fick sätta in det i vårt tjusiga stora vardagsrum, jag tror att det var 1975 när vi just flyttat till Umeå. Så alla beundrade det skåpet!

Nu ska skåpet alltså målas svart! Därför har jag "ågren". Tänk om det inte blir snyggt! Tänk om jag ångrar mig! Trärent lär det ju aldrig bli igen utan då får det bli vitt eller ljusgrått. Håll tummarna!

Både Livskamraten och jag är förkylda nu, så i helgen blir det nog att hålla sig inne i lugn och ro. Jag funderar på att ta fram tygbitarna jag köpte på Ohlssons Tyger och se vad jag kan göra av dem. Lite vårliga kuddar kanske, som passar till det svarta skåpet?

Pratade i telefon med dottern. I bakgrunden hördes lilla K ivrigt pladdrande; mne, mne, mne. Dottern berättade att den lille är väldigt fascinerad av månen. Hans favoritbild på datorn är en sida där det finns fullt av månar; fotografier och tecknade sådana. Då är han nöjd och lycklig. Häromkvällen lyste ju fullmånen klart och vackert så det var ju också väldigt intressant.

Jag bad förstås om att få prata med honom och konversationen löd ungefär så  här:
- hej K, det är mormor
- tystnad
- har du varit ute och lekt i snön i dag
- häftig inandning
- leker du med mamma och pappa
- tystnad
- tittar du på månen
- häftig inandning, sedan; mne, mne, mne

Jag hörde hur han avlägsnade sig, hela tiden lyckligt månande. Dottern berättade om hans chockade, och förtjusta, min när jag nämnde månen och hur han pekade ut genom fönstret och visade den fantastiska månen.

Själv är jag lite kluven när det gäller månen, visst kan den vara underbart vacker och romantisk, men jag kan inte sitta så att månen lyser in på mig när jag sitter i soffan eller ändå värre, ligger i sängen. Än har aldrig vare sig naglarna, tänderna eller håret börjat växa i månens sken, men varför utmana ödet?!

Nej men skämt åsido, visst är det så att månen har en påverkan på oss människor och naturen för övrigt.

 Arbetet med mina stolsdynor rullar vidare, inte så värst inspirerande, men måste ju se till att få dem färdiga i alla fall. Får se vilken sida som blir min favorit. 

Även Livskamraten ägnar sig åt handarbete, fast av det mer handfasta slaget. Han har börjat gjuta stenarna till de krossade murarna hos SpanskaVillan. Jag tänker på byggaren Knutte som gjöt en form varje dag. I hur många dagar fick han hålla på för att få upp alla murarna som finns / fanns? En sak är säker, vi ska få upp murarna igen. Ingen storm ska få förstöra det fina arbetet. Visst hade vi tur att gjutformen fanns kvar i källaren? Nu blir det till att gjuta under resten av vårvintern så vi har något att arbeta med när det blir barmark. Önskar bara att vi kunde sitta bredvid varandra i soffan och "handarbeta"....

Vill du ser mer färger, gå till http://zerowordsphoto.wordpress.com/

Längtar efter de mina. Pratade med dottern i dag och känner hur starkt jag längtar efter att åka och hälsa på. Pratade med sonen som var i Indien förra veckan, jag har varit så risigt förkyld att jag inte ringt tidigare. Längtar efter att träffa dem alla, måtte denna eländiga, tråkiga förkylning gå över snart.

En ljusglimt i eftermiddag var besöket på nya biblioteket. Det känns roligt och fräscht att gå dit, lite opersonligt ännu, men de kommer säkert att sätta lite mer personlig touch på det. Trevlig med en liten servering också, få se om jag kan locka med mig Livskamraten dit på en liten paj kanske. Apropå mat så åt jag uppstekt kroppkaka i dag, med mycket smör!!!! Ohhhh, så onyttigt, kolesterolet steg i skyn, blodtrycket steg och oj, vad jag njöt, så underbart gott, gott, gott!

Vad lär vi oss av det då! Man kan inte vara nyttig och sund alltjämt!

Förkylningen lurar bakom hörnet, med snuva och rinnande ögon, inte kul. Jag proppar mig full med näsdroppar, halstabletter, hostmedicin och frukt för att försöka bli piggare. Ska hålla i en utbildning i morgon och då är det ju bra om man ger ett någorlunda "bra" intryck.

I kväll ska jag ta och tänka genom menyn till nästa tjejmiddag. Vad ska man hitta på? Fantasin tryter. Får kanske titta på Masterchef och se om jag får någon inspiration. Det värsta är väl att det engelska köket inte känns så lockande för mig. OK för enkla rätter som Shepard's Pie, kanske en Pizza slice, men annars så känns den inte så rolig.

Jag kanske ska snegla på det italienska köket, kanske en italiensk buff'é, skulle det vara något? Med genomgående italienska viner, kanske Tiramisu till efterrätt? Duka lite somrigt.......en fördrink med något mousserande med fruktsmak. Ja, nu börjar det vattnas i munnen. Kanske köpa någon god choklad när jag åker till Bryssel nästa vecka.....kanske rentav något att dricka från Taxfree........ Tankarna får mogna i lugn och ro.

Måste bara se till att jag hinner sy alla stolsdynor och måla furuskåpet först, skulle vara roligt att ha lite "nytt" omkring sig. Kul, kul, sätt igång. Ingenting händer så länge jag sitter här vid datorn!

Dagens tema på Fototriss är Kärlek och romantik. Härligt tema! När man bläddrar genom sina bilder så ser man mycket som skulle kunna passa in. Alltifrån vackra naturbilder till mänskliga relationer.

Men jag valde att lägga fokus på det mänskliga. Titta bara på detta bröllopsfoto av min mormor och morfar. Så fina de är, svart klänning, vita handskar och fluga. För att inte tala om mormors vackra slöja. Vackert uppställda men ingen närhet. Jag hoppas de strök varandras händer bakom ryggen på mormors styvmor.

 Nästa generation, mamma och pappa. Jag älskar detta kort. Jag förstår hur det kändes för mamma, hon var så förälskad i pappa. Jag ser pappas ring på hans finger. Den ring som ligger i en smyckeask i en låda hos mig och som min son ska få. Ringen är stor och ser i det närmaste oanvänd ut. Det gick ju inte att ha den på sig när man var grovarbetare. Mammas ring däremot är så tunn och sliten. Den hade hon alltid på sig, hela livet.

Jag avslutar med en bild på Livskamraten och mig själv. Det är inget bröllopskort, men det är taget på en semesterresa tillsammans med dottern och hennes tre äldsta barn. Vilken lycka att få ha dem med sig!

Vill du ser mer romantiska bilder, gå in på fototriss.blogspot.com

I dag är vilodagen. Fast ska man vara riktigt ärlig så var nog gårdagen en riktig vilodag. Smällkallt, förkyld, gjorde absolut ingenting mer än sydde några av de stolsdynor som återstår. Maskinsömmarna, sedan återstår ju handsömnaden.......

Tur att en granne kom över med en flaska "bubbel", lite firande så här på lördagen är ju aldrig fel. Vad vi firade? Ja, det låter vi vara osagt, några hemligheter ska man ha. Trevligt var det i alla fall.

I dag är det varmare, bara -18, men förkylningen gör att jag känner ingen lust att kasta mig ut i den vita snön ändå. Nej, det får bli att hålla sig hemma och inne även i dag.

Bidraget till en-mila-halsduken har vuxit lite;

men det känns som att den kommit lite i skymundan. Jag har mer lust att ägna mig åt tygerna jag köpte på Ohlssons Tyger. Ska göra några spännande kuddar som kommer att passa i det "ny-gamla" vardagsrummet. Jag längtar tills allt är klart, har inte hittat någon matta som passar ännu.

Något som slog mig vid gårdagens begravning var; allt som försvinner när den äldre generationen går bort. Vem förvaltar alla minnen? Mammas syskonskara bestod av 7 barn, fem döttrar och två söner. Eftersom jag tillbringade många av mina somrar hos min mormor så var dessa mostrar och morbröder en stor del av mitt sommarliv. Detta att nu få träffa den syster som finns kvar och de två bröderna, väckte till liv en mängd minnen. Så många minnen, inte alltid som jag varit med om, utan sådant som berättats och talats om runt bordet.

Alla historier från beredskapstiden som ju var en verklighet för dem. "Tysktågen" åkte över Myrhedens järnvägsstation och min pappa var en av dem som fanns på plats och bevakade tågen. Som han berättat om de tyska soldaterna som i fina uniformer, med leende ansikten, glada, lite lätt hånfulla mot svenskarna åkte iväg mot Finland och de  soldater som tystlåtna, bittra och inte längre så finklädda, åkte den andra vägen tillbaka, från kriget. Att höra dessa morbröder berätta, att se alla bilder på de vitklädda, svenska beredskapssoldaterna mitt ute i snön var lite overkligt. Det gick aldrig riktigt att förstå vad de hade upplevt.

Något som däremot var lättare att förstå, och skratta åt, var historierna om dessa  morbröder som, väl hemma igen hos sina hustrur/flickvänner,  understundom natetid kunde ses i hukande ställning smyga sig upp från sängen, smyga lätt hukande fram till dörrposten och där; räta på ryggen och ...... kissa!

I sitt sömndruckna tillstånd smög de sig ut ur tältet, tyst för att inte väcka sina kamrater, fram till ett träd där man så kunde räta på sig och göra sina behov. En av mina morbröder nöjde sig inte med dörrposten utan han lyckades till och med hitta av den nya, fina radiogrammofonen! Inte så populärt kan jag förstå.

För att inte tala om alla dessa pottor, Kockums tillverkning, med den gröna kanten, som på dagarna stod staplade inne i det pyttelilla "badrummet" hos mormor. Det lilla badrum som rymde ett tvättställ, modell mindre och sedan dessa pottor. När man gick och lade sig fick man ta en potta med till sitt rum för att slippa gå på utedasset mitt i natten. Men när vi alla var samlade så räckte ändå pottorna inte till. Det var lite huggsexa och kamp om dessa pottor. Ingen ville ju vara tvungen att gå över hela gårdsplanen till utedasset mitt i natten.

En jul sov vår familj i det rum där julgranen stod och pappa som ju visste att pottor är stöldbegärliga, han knöt fast den erövrade pottan i julgranen. Den skulle minsann stå där den stod. Mitt i natten kom så en ingift morbror insmygande och tänkte ta denna eftertraktade potta med sig. Så förvånad han, och alla andra, utom pappa, måste ha blivit när pottan var försedd med en julgran! Ridå!

Vem / vilka ska hålla liv i dessa härliga minnen!?