Visst är det skönt att vakna när solen strålar! Visserligen är det lite svalt på morgonen, men fortsätter bara solen att stråla så kommer det att bli härligt.

Eftersom jag har missat två Powerwalks de senaste dagarna så ska jag ta mig ut nu direkt på morgonen och ta igen åtminstone en promenad. Sedan får det väl bli en till senare under dagen.

Sonen fyller år i morgon, det lilla aprilskämtet! Då blir det kalas, det ser jag fram emot. Söndagen kommer att bli fullbokad.

Måndag och tisdag är jag i Stockholm, onsdag är helt inbokad hela dagen och sedan börjar påsken. Hmmmm, jag tror jag tar en veckas time-out från bloggandet, det känns som att det är så mycket annat som ska göras just nu. Om det är ett trevligt tema på Fototrissen så ska jag försöka vara med där, men annars ska datorn få vila några dagar.

Jag önskar er alla några sköna dagar. Ta vara på solen! I måttlig mängd måste man väl tillägga efter alla larm om att antalet hudcancer har ökat.

Ny dag, bara att ta nya tag! Känner mig nedstämd när jag tänker på min närstående.... Jag vet att det är det sista h_n skulle vilja, men man rår inte över sina tankar.

Något av det svåraste som finns i livet är att inte kunna hjälpa till; att inte kunna säga: nu tar jag över din smärta ett tag så kan du vila i lugn och ro. Jag tar din behandling nästa gång så kan du ta en veckas semester.....

Nej, inget kan man göra. Inget annat än leva fullt ut, att ta vara på de stunder man träffas, att göra det som känns roligt, att skratta tillsammans, att se fram mot den kommande växtsäsongen som betyder så mycket... Så är det!

För övrigt; Let's Dance börjar i kväll. Det ser jag fram emot, jag brukar inte följa med schlagerfestivaler, galor, dokusåpor eller annat "dravel", men Let's Dance gillar jag. De är så fantastiskt duktiga! Månntro att jag skulle kunna lära mig dansa på det viset om jag fick hårdträna 4-6 timmar/dag? Nej, tror inte det. Men att ligga i soffan, med ett glas vin och i kväll lite nypoppade popcorn, det är jag mästare i!

Ha en skön fredagskväll!

Ibland hänger jag inte med i svängarna. Livskamraten och jag for till stań idag för att handla födelsedagspresent åt den lille sonen (va, fyller han 33?! kan det vara möjligt? mammas lille kavaljer?). Vi hade precis svängt ut från Strömpilen när vi fick telefon från ett par av våra allra närmaste, och käraste, att de behövde sängplatser eftersom bilen gått sönder.

Hämtade upp dem, beställde pizza, öppnade en vinflaska, så trevligt mitt i vardagen. Men nu jag vill bara gråta. Varför ska människor drabbas av sjukdomar av den allra värsta sorten? En riktig kämpe, men varför ska h_n behöva kämpa? Har inte h_n gått igenom så mycket att h_n bara förtjänar att få njuta resten av livet?!

Trots en glad och trevlig kväll så vill jag bara gråta just nu,. Men det är kanske det som gör oss till människor, denna förmåga att trots de problem och svårigheter som dyker upp så kan vi ändå ta tillvara det som är viktigt här i livet. Just nu känns det som att jag skulle vilja skrika åt dem som tjafsar och bråkar och ställer till med besvär:

Era dumma ..........., sluta tjafsa och bråka med varandra! Förstår ni inte att det finns viktigare saker här i livet, och det är just livet själv! Ta vara på varandra, stötta och hjälp varandra. När det blir allvar av så förstår ni att ni bara förstört för er själva och andra. Livet är för värdefullt för att man ska ägna sig åt att smutskasta och förstöra för varandra.

Njut av livet och ta hand om era medmänniskor!

Signaturen:

en mycket ledsen, och ändå mycket glad, medmänniska!

Ibland "svänger" livet från den ena ytterligheten till den andra!

Igår var jag och dansade loss med 3-4-åringar och deras mammor i FunkyKidz. Lika roligt varje gång och ett litet extra motionspass till dagens 50-minuters Powerwalk.

Idag var det tre rättersmiddag på Servicehuset som gällde! Även det ett trevligt arrangemang som inte bidrog till bättre kondition på ett direkt sätt. Men indirekt, för nu måste jag gå ut och "gå av mig" all den goda maten. Trevligt initiativ att ge även oss anhöriga möjlighet att delta vid ett trevligt tillfälle.

Vill du se mer bilder på temat, klicka här

I morse "vaknade" jag verkligen till när jag körde till jobbet. Två gånger när jag körde på huvudled så kom det bilar från tillfarter till vägen och svängde ut framför mig. Ena gången var det verkligen nära att vi skulle smälla ihop. Den andra gången hann föraren hejda sig. och stannade bilen. Visst gäller skyllten  huvudled före högerregeln? Skakis blir man när det händer sådant!

I kväll är det dags för FunkyKidz! Så roligt, det blir ett extra motionspass. För övrigt står det 50 minuter powerwalk på schemat. Hoppas solen tittar fram en stund när jag går ut.

Det har pratats och skrivits mycket om benämningen hen nu ett tag. Uppriktigt sagt så förstår jag ingenting..... Vill någon kalla sig hen, så varsågod. Men själv vill jag nog fortsätta att skriva, och säga, han eller henne. Att starta en genusförskola kanske kan vara bra, men vilka är det som kommer att sätta sina barn där? Mycket troligt de som redan är "upplysta".

Varför ska det vara så svårt för oss i samhället att samsas, att respektera varandra som människor utan att det ska behöva gå till överdrift? Jag läste om familjen som inte vill avslöja vilket kön deras barn har. Varför? Jag förstår tanken bakom; att barnet ska få utvecklas fritt utan att präglas av människors beteenden mot flicka eller pojke. Men ska det verkligen behövas göras så extremt?

Nej, jag orkar inte tänka mer på det.... Slutar med att reflektera över vår dotter som när hon var liten inte gillade dockor. Hon lekte med bilar, båtar och tåg. Båten sa "båt, båt båt", tåget sade "tåg, tåg" och den lilla bilen ville inte leka med den bilen och det tåget var dum mot det andra lilla tåget. Riktiga relationslekar, typiskt för flickor, men med "pojksaker".
Hur underligt var inte det? Men en bra människa blev hon!

Veckans fototriss handlar om Utsikt. Utsikt är något som vi människor strävar efter att uppleva. Alla har säkert upplevt en vandring i skogen och så kommer man fram till en liten kulle som visar en utsikt över sjön. Det är där man sätter sig och njuter av sitt fika. Man njuter, både av det man stoppar i sig och det man ser framför sig. Man ledsnar aldrig.

Lite annorlunda vyer kan man få när man reser. En vacker vy över Afrodites klippa på Cypern väckte många sköna tankar.

Åker man till New York så blir utsikten lite annorlunda. Det är en mäktig upplevelse att skåda ut över Manhattan från Empire State Building. Där är utsikten och vyerna ändå möjliga att förstå men......

...tittat man ut från utsiktsvåningen på Burj Khalif i Dubai, då kan ögat inte förstå, eller acceptera, det man ser- Dessa otroliga skyskrapor som man stått nedanför och beundrat, och nu helt plötsligt är de som så leksakshus. Nej, det går inte att föstå.

Vill ni se mer utsikter, titta här

Jag känner mig rik idag.

En hel lång dag ligger utsträckt framför mig och erbjuder alla möjligheter till avkoppling, vila och trevligheter. Dagen blir vad jag gör den till, det är upp till mig att förvalta den rätt.

Vi hade en trevlig kväll igår. Mysigt att gå ut och äta, helt oplanerat, tillsammans med goda vänner. Det mår man bra av och det är också ett slags rikedom.

Jag fick ett mail igår med allehanda bilder på det allra yngsta barnbarnet, lille K. Tänk att ha 6 barnbarn! Det började ju bara med Livskamraten och mig och nu har det blivit en hel grupp, tala om förmögenhet! Den bästa räntan man kan få i sitt liv.

Vi har familjemedlemmar som vill tillbringa sin utlandssemester tillsammans med oss och vi har vänner som vill att vi ska resa bort tillsammans några dagar till hösten, det är väl en ordentlig bonus i livet!

Vi har fått en dvd med ihopklippta, och redigerade, bilder och filmsnuttar från de två senaste årens grannfester vid SpanskaVillan. Tänk att en människa vill lägga ned så mycket tid på att göra något som bara ska ge glädje hos andra. Tänk sådana trevliga människor det finns, vilken längtan efter nästa fest det väcker. Kan man värdera glädje, längtan, tillhörighet......

Kort sagt, det känns bra att vara Grandmother idag! Ha det bra och ta vara på varandra!

Så är det fredag, igen! Visst går veckorna snabbt nu! I dag var det dags för en härlig lunchpromenad enligt mitt motionsprogram och det var jätteskönt. Varför går jag inte ut varje lunch? Bara slöhet.

Men vårtröttheten är svår att bli av, efter att jag slutat arbeta för dagen sågick jag faktiskt och lade mig på soffan och sov så gott, så gott. Ska man verkligen vara så här trött? Tråkigt är det. Jag vill vara i sprudlande form.

För att riktigt sätta sprätt på hektona så har jag bara ätit frukt och smoothies idag, men nu är jag rädd för att jag kommer att förstöra "hekto-jakten". En av grannarna vill nämligen att vi ska gå ut och äta. En sådan fråga måsta man naturligtvis svara ja på så nu blir det lite mer kaloribetonat i kväll.

Det blir att ta nya tag i morgon. Jag har hängt fram min Hawaii-klänning för att bli inspirerad. Kommer jag att kunna ha den när vi är i Kroatien?

Gick en powerwalk på 40 minuter i dag. Visst låter det mycket häftigare än att gå en promenad på 40 minuter? I morgon är det 30 minuter lunchpromenad som gäller. Tur att man får vila på lördag och söndag :) Betyder det att jag inte får ut och gå överhuvudtaget då....... Ska bli kul att följa detta motionsprogram och toppa formen, man utlovas att tappa ett kilo i veckan. Tror jag på det? Nej, men vad gör väl det. Varje borttappat hekto är välkommet....

Under min promenad så gick två tonårskillar bakom mig. Tydligen ska det bli fest till helgen för de gick och funderade på hur mycket det skulle kosta att köpa en liter. De visste vad de hade betalat för en kvarting, men nu var det alltså en liter. Oj, vad de kämpade, men huvudräkning var tydligen inte deras starka sida. Sedan passerade de mig (där fick jag för min powerwalk) och då teg de förstås för att jag inte skulle höra vad de pratade om.

De gick sedan framför mig en bit och filosoferade om matematikens vedermödor (antar jag). Den ene killen hade sina byxor hängandes ned som man tydligen ska ha. Det var ett slags mjukisbyxor så när han stack ned handen och tog tag i byxorna så trodde jag att han skulle dra upp dem. Men inte då, istället drog han ned dem lite till.....så det bildades ett gulligt tygveck ovanför knäna. Kanske drog det lite kallt om rumpan för i nästa ögonblick drog han ned huvtröjan så den gick nästan kant i kant med byxorna. Detta upprepade han gång på gång på gång på....

Varför är det modernt att ha byxorna hängandes nere vid knäna? Är det inte obekvämt? Vissa måste "bresa" lite med benen för att hålla byxorna uppe vilket ibland ger en lite märklig gång. En gång som mest liknar den som små barn har när det hänt en "olycka". Konstigt vad som kan bli modernt!

Visst minns jag att jag på slutet av 60-talet hade byxor som var så vida nedtill att man nästan inte kunde gå för byxbenen snodde in sig i varandra. Sedan var de ju så långa också att man nötte upp dem nertill. Om man inte hade dessa höga öga skor (hjälp, jag kommer inte ihåg vad de heter). Skorna som gjorde att man växte med fem cm minst och gjorde att man kunde ha ännu längre byxben.

Nu snurrar det runt i mitt huvud. Jag kan inte släppa tanken på skorna, vad sjutton heter de? Kan inte skriva mer, måste hitta ordet....

När jag såg den "film" vi spelade in i Bryssel så ställde jag mig en fråga: vem är denna lilla runda tant som ser så bastant och robust ut? Svaret blev förstås - men det är ju jag! Visserligen försökte jag intala mig att "kameran lägger på 5 kg", men om vi var 3 stycken som skådespelade så borde fördelningen varit 5 kg per man. Inte 15 kg på mig!

Alltså är det dags att tänka på bikinisommaren 2012. I år började den ju lite tidigare med ett besök i Kroatien så nu är det dags att göra något. En arbetskamrat hänvisade mig till Martin Lidbergs 8 veckors program för hur man ska få upp flåset. Så nu kombinerar jag hans program med att äta pulversoppa. Jag började i måndags, det gick jättebra ändå tills tonårs-barnbarnet och jag delade på resterna från söndagens födelsetårta..... Igår, tisdag, gick det bra hela dagen, både med kosten och med aktiviteten, 40 minuters promenad.

Jag vet inte om det var promenaden som tog knäcken på mig, men klocken 21.00 låg jag i sängen och somnade omedelbart. Jag sov faktiskt i över 9 timmar i ett enda sträck! Märkligt så det kan bli ibland.

I dag är det vilodag enligt Lidbergs program. Det ska jag väl klara av galant!

 Ibland upptäcker jag att jag helt plötsligt drar till med något riktigt gammaldags ord, ord som jag aldrig använder i vardagen, men som bara hoppar fram helt plötsligt. Ett sådant ord är ruelse, som jag helt plötsligt skrev i dag. Va, ruelse? När har jag någonsin sagt det? Var kom det ifrån?

Ett annat ord som hoppar fram ibland är huruvida. Det är inte heller ett ord som jag normalt använder. På något sätt känns det bra att säga huruvida vi gör si eller så......

Det var mysigt att se Dirty Dancing igår med tonårsbarnbarnet. Ja, nu är alla tre barnbarn i den "första kullen" tonåringar förstås, men detta var mellantonåringen. Det är alltid roligt att få vara ensam med något av barnen så man verkligen kan umgås.

Lägger in en bild på den omklädda öronlappsfåtöljen. Jag är stolt över vad jag gjort!

ruelse = djup ånger, samvetskval, skam, förkrosselse, botfärdighet, själsvånda, själanöd

huruvida = om, ifall

I kväll har vi besök av en stycken tonåring. Vi har varit på sta'n och shoppat lite kläder och nu ska vi bara slappa. Sedan blir det förstås Dirty Dancing och det är en av de filmer som man faktiskt kan se om och om och om igen. Jag har inte den blekaste aning om hur många gånger jag sett den, men varje gång den går på TV:n så ser jag den på nytt.

Det gäller för filmen Strictly Ballroom också, älskar den! Den går alldeles för sällan. Snälla programdirektörer, kan ni inte sända den åtminstone en gång per år......

Underbart att få vakna upp i strålande sol. Gårdagen var absolut härlig, vi satt ute på altanen på eftermiddagen och bara njöt. Sedan hann jag sy färdigt alla delarna till öronlappsfåtöljen och även nya överdrag till Poäng-fåtöljen. Skönt att det är gjort, nu återstår bara att fästa delarna till fåtöljen nertill. En sak att stryka från "att-göra-listan". Kan jag nu bara bestämma vilka tavlor som ska tillbaka upp på väggarna så är det "nya" vardagsrummet färdigt och nöjd är jag!

Vad kommer dagen att bjuda på tro? Ett möte med fem av de sex barnbarnen, härligt! En riktigt lång promenad i solen, kanske lite mer avslutande pyssel på fåtöljen, lite strykning så man har alla kläder i ordning inför kommande vecka. Inte så spännande, men det är mitt liv.

I bakhuvudet ligger en sorg över de stora olyckor som hänt nyligen; bussolyckan i Belgien där 22 skolbarn omkom. Man flaggade på halvstång i 2 dagar under besöket i Bryssel. Jag tänker på alla de människor som drabbades så plötsligt av den största sorg en människa kan uppleva - att förlora ett barn - och hjärtat svämmar över av deltagande. Nu även olyckan med planet som exploderade. Fem välutbildade och kompetenta kaptener, men så helt utan makt när olyckan slog till. Vi människor har inte mycket att säga till om när det verkligen händer saker.

Nog hade jag trott att jag skulle hinna skriva något mer från Bryssel, men programmet var så intensivt att jag aldrig hann ta fram datorn. Men milde tid, vad jag fick vara med om.

Under dessa dagar genomfördes en tävling där 3 bruk skulle tävla om Årets aktivitet. Vi 3 hade tidigare vunnit varsin del-tävling och nu skulle vi alltså tävla mot varandra. Detta hade ingen informerat oss om så vi var alla 3 helt oförberedda.

Tävlingen bestod i att vi muntligt fick presentera de aktiviteter vi redan tidigare vunnit pris på och sedan fick vi tävla mot varandra. Och hur vi fick tävla.....

Under lunchtiden blev vi filmade, först som deltagare i en James Bond-film, där jag spelade chefen M. Helt kallblodigt berättade jag att jag tänkte döda mina mottävlare, 2 pistoler hade jag..... vad skulle barnbarnen säga om de fick se detta.

Därefter intervjuades jag som Meryl Streep anländande till Oscars-galan. Det kändes ganska bra. Vi påminner nog lite om varandra....

Som tredje aktivitet fick jag spela Julia Roberts i Pretty Woman. Ni vet scenen där Richard Gere kommer i sin vita limousin, med blombukett i handen och vill ta henne med. Men ack, ack, där stod jag och kastade med mina röda långa lockar (peruk) och meddelade att jag inte hade tid för jag måste förbereda mitt tal till Oscars-galan.

Dessa små filmsnuttar hade sedan klippts ihop med filmerna (helt fantastiskt) och visades på kvällen.....för över 100 personer... Någon linslus är jag inte och någon strävan efter att stå i rampljuset har jag inte heller, så helt enkelt var det inte......men roligt ändå!

Kvällens bästa fan club, och enda fan club, hade jag i alla fall och jag önskar bara att jag haft någon som kunnat filma det enorma stöd jag fick av mina kollegor, ropen och applåderna dånade, hur kul som helst.

Ridå! Nu känns det i alla fall som att jag gjort mitt inom filmbranschen så nu kan jag lämna den bakom mig (med äran i behåll). Nu ser jag fram emot att få en kopia av filmen så jag kan visa den för familjen, hi hi, de kommer antingen att skratta ihjäl sig eller skämmas för mig!

Puuh, vilken dag, lång lång dag har det varit. Men mycket bra. Är inne på rummet en liten stund innan det är dags för middag och passar då på att skriva lite, och att lägga ut några bilder.

I morse, efter en sagolik frukost (det bästa med att bo på hotell) så fick vi en liten stund över. Mina kamrater skulle gå upp på rummet, men som västerbottning så skyndar man sig naturligtvis ut för en promenad i den stora naturpark som omgärdar konferensanläggningen. Uppenbarligen har de också drabbats av hårda stormvindar för överallt låg omkulllvräkta träd. En härlig tystnad rådde, tystnad frånsett alla de fåglar som jublade över att våren är på väg. Ekorrar och harar sprang omkring och höll mig sällskap. Men frånsett dem så var det bara träden och jag, och min mobilkamera. Får jag presentera några intryck;

Riktiga skurgumsknän hade denna magra stackare.

De hårda stormvindarna hade fått detta stabila träd att gräva ned tårna ordentligt i myllan och hålla sig fast!

Se bara vilket fantastiskt grönt skimmer.

Nej, jag har inte hunnit kamma mig än, fota inte nu, utbrast detta lurviga lilla träd (men jag knäppte ändå).

Höghus a la Brussels!

Vad är positivt med Bryssel? Jo, att det är +14C, det känns bra. Ingen halka, ingen snö och framförallt inte den elaka vind som blåste när vi startade från Umeå i dag. Burr, så vinden ven kring öronen när vi stod i kön för att få komma ombord. Det blåste så mycket att de inte ens satte ut den bakre trappan. Inte kändes det bättre när planet skulle lyfta genom denna obarmhärtiga vind heller. Men väl ovan molnen så gick det som på räls; medvinden gjorde att vi landade 15 minuter tidigare på Arlanda och 20 minuter tidigare i Bryssel.

Härligt kändes det, nu  kanske man hinner med en snabb promenad så man får lite luft tänkte vi där vi stod och väntade på taxin. Vi väntade, väntade och väntade men inte kom det någon taxi inte. Som vi hade fått stränga order att invänta taxibilarna och försäkra oss om att alla som skulle åka med, verkligen var på plats så "vågade" vi inte gå ut och bara ta en taxi, vilken som helst heller. Till slut fick jag ringa till arrangören och gissa vad "taxi hade glömt vår bokning".

Iväg kom vi till slut efter nästan en timmes väntan på taxi, då är man lite lagom sur. Ni  vet när hungern börjar rasa i magen, när man ser den sköna promenaden försvinna i ett töcken långt där borta. Vad händer då? Vi hamnar förstås i Bryssels "berömda" bilköer.....det tog nästa lika lång tid att komma från flygplatsen till hotellet som det tog att komma från Arlanda till Bryssel.

Ändå gjorde taxichauffören vad han kunde. I sina bästa stunder påminde han om Stenmark och åkta slalom mellan filerna, i nästa ögonblick var han mer lik en terrier i ett rävgryt, kilandes in i små gömmor mellan bilarna, slank in i små förstäder med små gator för att försöka gena, men hamnade till slut ändå i bilkön.

Vilket enormt slöseri; där sitter de en och en i sina fina bilar i kö.....kö på morgonen och kö på eftermiddagen....

Men nu har jag och de "andra killarna" ätit en cheeseburgare och druckit en Leffe så nu känns allt bra igen. Killarna har gått iväg för att träna och jag har satt mig framför datorn. En liten bloggskrivning och sedan förbereda sig för morgondagen.

Visst borde jag ha tagit ett kort före jag åt upp cheeseburgaren, men då var jag för hungrig. Alltså blir det en fånig bild på de sorgliga resterna. Ha det så gott!

Redan söndag! Dags för en ny arbetsvecka. Den veckan kommer att tillbringas i Bryssel på 3-dagars Lean-seminarier. Spännande, bra föreläsare har de fått tag på, så det ser jag fram emot.

Jag var på möte i Sundsvall i fredags så vi har hunnit en sväng förbi SpanskaVillan. Vi blev glatt överraskade över att de stockar som fallit över nedfarten till stugan nu var avlägsnade. Tänk att ha bra grannar, det är guld värt! I efterdyningarna till stormen Dagmar så kan man inte nog uppskatta grannar som dessutom har tillgång till vinschar, traktorer, timmersläp och annat nödvändigt. "Här hjälps vi åt" säger den rare bonden bara när vi tackar.

Här hjälps vi åt - vilket motto att leva efter!

Så i lördags var vi ute från tidiga morgonen och kämpade med timret. Livskamraten med motorsågen i högsta hugg ochjag rensade bort riset och försökte rensa nedfarten till stugan. Gissa om det känns tungt att se de vackra murarna som nu är krossade, rotvältorna som förstört nedfarten, suck......

Men återigen dök en annan granne upp och bjöd på kaffe kl 13.00, tillsammans med ytterligare en annan bofast familj. Vilket kaffe, vilken fest det blev.... Som russin på kakan visade grannen en film han redigerat från de grannfester vi haft. Som vi skrattade, vilka minnen som dök upp, vilka trevliga människor det finns! Nu har vi cd:n med oss hem så vi kan återuppleva de trevliga minnena när vi vill. Till råga på allt beslöt vi att följas en tripp till Prag mot höstsidan. Det blir något att se fram emot!

Gissa vad som är mitt favoritobjekt?

I dag är det alldeles tomt i huvudet. Inget speciellt har hänt, inga upplevelser alls, bara en alldeles vanlig arbetsdag följd av en lugn eftermiddag. Jag håller på med att klä om den stora öronlappsfåtöljen och det är väl inte alldeles lätt. Jag nålar och nålar så jag ska få en bra passform, men nålburken åker i golvet gång på gång och det känns lite besvärligt att först nåla och sedan plocka bort en massa nålar för att kunna sy ihop allt. Men visst är det tillåtet att tappa geisten ibland? Är det någon som har hittat en borttappad geist kanske? Återlämnas till ägaren, hittelön utlovas!

Bara för att ytterligare lägga till ett "måste" så har jag bestämt mig för att klä om en gammal IKEA Poäng-fåtölj också. Den ska kläs i svart med hvudkudden i samma tyg som öronlappsfåtöljen. Usch, jag blir trött bara jag tänker på det.......

I morgon fyller det tredje äldsta barnbarnet tonåring, alltså 13 år. Milde tid vad fort tiden går. Tyvärr hinner vi inte gratta honom denna vecka för det är ju sportlov och alla är inbokade på annat. Nästa vecka är jag i Bryssel fyra dagar så då blir det också svårt att hinna med. Men nästa helg, då måste vi få fira honom. Men vad ger man till en nybliven tonåring? Inte en aning...

Nej, slut med gnäll. En kvällspromenad kanske gör susen. Ha en skön kväll!

Ibland känner jag mig som att jag släpar stora delar av mitt liv efter mig, som små trävagnar efter ett litet lok. Jag har svårt att släppa taget, både om positiva och negativa saker och händelser. Efter att ha läst en hel del om FengShui så kom jag så långt att jag började rensa bort saker som inte tillför något till mig liv; tråkiga saker som jag behållit och tagit fram ibland och bara kommit ihåg det tråkiga. Så dumt! Varför spara på sådant?

Nej, det var skönt att kasta en del "tråkiga" påminnelser. Men när ska jag lära mig att man inte kan spara på allt som ger / har gett en glädje? Ibland måste man nog koppla loss en liten trävagn och låta den gå sin egen väg / sitt eget spår. Men det är så svårt!

Jag är något av en samlare, jag är specialist på att ordna förträffliga förvaringssystem så man märker inte av mina samlingar, men tro mig; de finns!

Men nu ska de bort! Jag ska börja med mina tyghögar; gamla gardiner, överkast, mattor som jag aldrig använder, men som "kan vara bra att ha" och som ligger prydligt stuvade i källaren. För att inte tala om dessa 5 metersbitar som jag köpt i avsikt att göra något fint.... Nej, det är dags att släppa in lite luft och rensa i hörnen.

Det är bara att ta fram FengShui-böckerna för lite inspiration och sätta igång. Sluta handla borde jag också göra. Inte behöver jag mer inredningsprylar, systemet med 1 sak in - 1 sak ut är nog inte så dumt. Men hur kan man lära en gammal hund att sitta!

På  resan ner till SpanskaVillan gav jag Livskamraten ett  ultimatum; nu måste han säga om han vill åka bort på en liten resa i vår. Han har ställt sig negativ till det för vi har så mycket annat vi måste ordna med. Njaaa, drog han på svaret, jag svarar i kväll.

Ha, vilken kväll! Vi hade ringt och slagit igång elementen ett par dagar före vi åkte ner till stugan så vi såg fram emot att den skulle vara uppvärmd och skön. Inte sjutton var det varmt, "någon" hade varit smart och manuellt slagit av elementen så de var helt kalla. Rationell som jag är sprang jag runt och slog på elementen och värmepumpen innan jag hämtade bagaget från bilden. Under tiden skulle Livskamraten få eld i köksspisen.

Han försökte och försökte och försökte, röken bolmade in, spred sig genom hela huset, förutom i sovrummet dit jag hann stänga dörren. Ögonen sved och rann, ytterdörren slogs upp på vid gavel, köksfönstret och balkongdörren öppnades. Han försökte och försökte, men elden ville inte ta sig. Jag bönade och bad; snälla du sluta, vi behöver inte köksspisen, låt oss stänga dörrar och fönster och låta element och värmepump sprida sin värme istället.

Men nu hade prestigen slagit till. Nu skulle spish-vetet göra det den ska göra; sprida värme och förnöjsamhet om så Livskamraten skulle hosta och frysa ett par timmar. Vilket han alltså gjorde, från ca 16.00 till 19.30 höll han på. Då gav han äntligen upp så vi kunde ta lite mat (tillagad på elspisen). Där satt vi tigande, med rinnande ögon och mumsade på gårdagens gryta. Det var liksom inte läge att ta upp något om någon resa just då. Klockan 20.30 låg vi faktiskt hopkurade (var tvungen för att  hålla värmen uppe), men inte ett ord yttrades.

Jag hörde honom gå upp ett par gånger under natten och insåg att nu är han och försöker få eld i spisen igen, men se det bryr jag mig inte om. Mycket riktigt på morgonen kändes den ljuvliga värmen i köket, spisen knäppte och sprakade precis som den ska göra. Då vågade jag ställa frågan; vill du åka till Kroatien i vår?

YESSSSS!! sade Livskamraten. Så nu har jag bokat. Trevligt, sonen med familj får vi med oss liksom sonahustruns mamma och pappa. Mysigt ska vi ha. Nu har man något att se fram emot!

Milda makter, flera dagar har gått och jag har inte hunnit sätta mig och skriva något. Nu känner jag att det kliar i fingrarna så nu är det nog dags. Har besökt ett av våra systerbruk i veckan, passade då på att ta en dag ledigt och har  varit i SpanskaVillan. Inte nog med det; jag hann med ett besök på IKEA också. Nu har jag alltså köpt ett sideboard till matrumsmöbeln, så nu börjar vardagsrummet vara färdigt, det är bara att hänga tavlorna som återstår. Så skönt att jag äntligen kommit mig för att göra något därinne, lättnad!

I stugan har Livskamraten levt rövare med motorsågen och jag har släpat ris. Vi hade inte en aning om att vi var så "stora skogsägare", inte förrän träden blåst omkull. Nu är vi lite chockade när vi inser vilket jobb vi har framför oss. Men, vi ska väl inte klaga, den ene grannbonden har förlorat 2 ha och den andre 8 ha, 8 ha!!!!  Burr, det är mycket det, han har sålt alltihop till ett välbekant skogsbolag, börjar på S och slutar på A, ingen reklam här inte, och han var mycket belåten med deras hantering. Det värmer ett gammalt S_A-hjärta; menar efter 30 år hos samma arbetsgivare så är man ju lojal ända in i märgen.

Vi har i alla fall planerat att använda timret som ligger uppe vid vägen till att såga bräder av. Det kommer att bli både grangolv till rummen på övervåningen samt stomme till det nya förrådet. Det som ligger nere i slänten ska vi kapa till ved så är vi självförsörjande på ved ett antal år framåt. Vi funderar t o m på att kapa "plattor" av det största trädet och lägga som marktäckning ute på altan. Stora fina plattor borde det bli, frågan är bara om orken räcker till.

I fredags blåste det rejält och vi kunde se hur två av våra återstående stora granar svajade vilt i vinden. Där blir det nog att kapa för säkerhets skull. Det känns verkligen ledsamt att så många träd bara försvunnit. Hela omgivningen har förändrats totalt.

Men det gäller att se det positiva i allt; vi får i alla fall betydligt mer sol överallt på tomten! Vi hann också njuta lite i solen.

Älskar det stället!