Morgonpromenaden

Jag går upp mot vägen, stannar och plockar i mig några solmogna smultron, gott. Den lilla vägen går mellan de två bondgårdarna och redan på håll hör jag påfågeln, han låter upprörd. Strax efteråt ser jag fru påfågel komma tvärs över vägen och försvinna in i grannens trädgård. Efter kommer herr påfågel. Som alltid när han har sin fru i sikte har han fällt ut den vackra stjärten och han skyndar efter efter henne. Jag vet att hans mål är att komma före henne så han kan visa henne baksidan på stjärten, men hon verkar inte intresserad idag, hon bara springer från honom och låter honom inte få visa vilken vacker herre han är. Jag skrattar lite, vilken fåfäng liten herre han är.

Precis när jag passerar ingången till den ena bondgården är det någon som hoppar upp mot mina ben. Det är den glada lilla portugisiska vattenhunden som smitit ut från gården och hälsar på mig. Aj, aj, det är inte bra. Han är så glad och livad, men jag vet att jag inte får hälsa på honom när han smiter ut från gården. Jag tar bara några steg mot entrén och han förstår vinken och springer tillbaka in bakom den höga häcken. Det är inte bra att han smiter ut så här, det kan ju komma en bil. Förra sommaren blev det unga parets 6-åriga kinesiska nakenhund överkörd och det vore så hemskt om något skulle hända den här lille också. Jag minns hur ledsen den unga bondehustrun var när det hade hänt och förstår hennes känslor. Bestämmer mig för att gå och tala om att han smitit ut men den unga frun syns inte till, hon är säkert inne hos hönsen så jag bestämmer att jag ska berätta det för henne vid ett senare tillfälle.

Promenerar vidare och borta vid brevlådorna bestämmer jag mig för att följa vägen till höger. Nu finns vår brevlåda uppsatt här också och jag känner en känsla av glädje när jag ser den; vi hör hemma här. Brevlådorna påminner om deras ”ägare”; den unga bondefamiljen med alla bilder på sina olika djur – höns, kor, påfågel, hund – en glad brevlåda. Den äldre bondens låda – gammal, nött, härdad av många års snö och regn, bara med husnumret stort utskrivet och med liten text hans efternamn. Det kreativa, vackra paret med sin prydliga brevlåda, oväntat opersonlig, jag är förvånad över att frun inte gjort den mer personlig. Det glada paret som stolt skrivit dit sina för- och efternamn i stora bokstäver, nästan större än husnumret. Det äldsta parets brevlåda – står på en egen pinne, riktigt nött, man kan inte se vad det står på den. Den påminner om honom, efter by-pass-operationen i fjol går han två långa promenader med stavar varje dag. Den långa gammelmanskroppen tillhör en gammal idrottsman och han vet att man måste ta hand om sin kropp. Nu sitter vår låda där också; med husnumret med stora bokstäver och en bild av huset som jag lackat över, hoppas det håller.

Än har jag inte hunnit så långt på min promenad, men jag avslutar här och berättar mer i morgon om hur det kan vara. Ha en bra dag!