Så svårt med kvinnor

När jag tänker på min mormor så minns jag en stark kvinna.Hon förlorade sin mor redan vid 8 månaders ålder, hon uppfostrades i 2 andra familjer till dess att hon träffade morfar. Som var ung och stark och därför fick arbeta med utomhusarbete istället för att lära sig hushållssysslor som ju var det vanliga för flickor i början på 1900-talet.

Hon födde 7 barn och hon blev ensam med jordbruket när morfar gick bort i ”kräfta”.

Jag ser framför mig när hon tog fram pannlampan, tog på sig den bruna la’gårdsrocken, stoppade fötterna i ett par rejäla gummistövlar och gick ut för att mjölka korna. Som stod på la’gårdsbacken och rörde i den stora tvättgrytan medan myggen surrade kring henne och korna kastade intresserade blickar. Ett tungt arbete, hela tiden.

När jag nu jobbar med att forska i mina släktingars öden uppe vid Skellefteåtrakten så är det svårt att få en bild av kvinnorna. Ju längre bakåt man kommer desto osynligare blir de. Även om dottern ärvde jordbruket efter sin pappa så blev maken ägare till gården och inget finns registrerat om kvinnan. Till slut försvinner t o m namnet, eller blir bara ett förnamn, och man kan inte längre följa dem tillbaka via sina fäder. De enda spår man hittar är genom alla deras barn.

Jag undrar vad de drömde om, vad de tänkte när de, nästan ständigt gravida, gick ut och mjölkade sina kor, skötte sina får, ammade sitt senaste spädbarn mellan arbetet vid slåttern och hushållsarbetet.