Förväntansfull

Min friväxande vindruvsranka har massor med embryon till vindruvsklasar! Jag tror inte att det är sant. I fjol, första året, fick vi två miniklasar och nu är det redan massor med små knyten. Pyttesmå ännu förstås, men ändå…. Hoppas nu bara att solen kommer tillbaka så de får växa till sig.

Livskamraten är som försvunnen ner i källaren. Han gräver lite, funderar på brunnen, har lagt beslag på en gammal borr som jag haft som dekoration och ska nu förvandla den till en borr att använda vid grävningen. Lite misstro har jag mot att gräva under huset faktiskt. Jag vill gärna att huset ska kännas stabilt, men jag vet ju att sidorna ska stöttas efter konstens alla regler. Igår frågade jag om Livskamraten kände det som att någon står och tittar över hans axel när han håller på i källaren, men det var lugnt. Den gode Knutte har tydligen återvänt över ”to the bright side” för denna gång.

Jag känner mig lite lätt kluven idag. Håller på och stökar på flera håll samtidigt. Tar bort mossa från murarna så att de ska gå att måla. Har målat under taknocken på det nya taket. Vill så gärna börja förbereda för det nya trädäcket vid entrén, vill lägga jord i den planerade rabatten ned från väggen, vill gå på loppis eller antikaffär för att leta skåp att använda som städskåp, vill, vill, vill…..

Jag kommer att tänka på ordspråket som jag målade på insidan av min dörr när jag var 15 år: