Ögonmått

Jag är uppvuxen bland hantverkare. Det vill säga män (ja, alla har nog faktiskt varit män) som inte är främmande för något. Som snickrar ihop en kaninbur, sotar skorsten, rensar avlopp, tittar under motorhuven och vet vad tittar på. Pappa hade ett fantastisk ögonmått, han måttade med tummen och det blev så gott som exakt perfekt mått, spelade ingen roll om det var min stickning eller höjden på en skorsten.

Livskamraten har också denna hantverkarförmåga. Han funderar och fixar. Det är en av skillnaderna mellan oss. Jag gör, medan han funderar. Det innebär ibland att jag hamnar i låsta lägen när jag verkligen behöver Livskamraten för att komma ur det dåliga läget. Det gör att jag kämpar för att kapa till passande bitar där gammalt och nytt ska mötas medan han bara tar upp en liten överbliven träbit, och se på sjutton, den passar som om den vore skapad just för detta ändamål.

Det är så frustrerande, varför har inte jag fått detta ögonmått!!!!!! Varför ser inte jag att panelen börjar dra så smått åt höger så jag kan stoppa bygget innan det går för långt. Nej, jag gör först färdigt, sedan tar jag ett par steg tillbaka och så är det bara att sätta skruvdragaren i backläge och göra om alltihopa.