Något att tänka på

Dagens långpromenad slutade på Vändpunkten. Där hittade jag två föremål som jag inte kunde motstå. Den ena är en liten karaff i spansk stil som ska pryda sin plats i köket i SpanskaVillan (när det är renoverat). Den andra var denna vas som jag bara inte kunde motstå.
Mysig eller hur?

Nu sitter vi här på vår favoritplats på jorden. Elden sprakar i både köksspisen och kaminen. Vi har ätit middag lagad på köksspisen, enkel middag med pasta med bacon. Vitlöksbrödet värmde jag i köksspisens ugn, hur gott som helst. Till vår stora glädje har inte rören frusit i källaren så allt fungerar med vattnet. Fantastiskt, det gör att man inte behöver frukta för isoleringen av rören, det kommer att gå bra eftersom de nu är helt oisolerade och har klarat >-21 grader under en längre period. Ja, som ni förstår så blir det nu till att gräva den sista halvmetern i brunnen, sedan ger vi oss med grävandet (hurra!!).

I bilen lyssnade jag på en kvinna som var ett av de norska barn som avlades fram mellan en tysk soldat och en norsk kvinna. Ja, jag använder ordet avlat för det handlade inte om någon kärlekshistoria. Nej, hon var en av de kvinnor som valdes ut för att föda ett ariskt barn med blont hår och blå ögon. Med hjälp av Röda Korset har kvinnan lyckats hitta, och träffa, sin biologiska mor, men man har inte kunnat hitta igen fadern. Uppenbarligen hade många av de soldater som valdes ut för att bygga upp den ariska rasen redan familjer hemma i Tyskland och använde därför falska namn i registren.

Denna kvinna valdes ut som en riktigt fint exemplar och blev alltså skickad till barnhem i Tyskland. Hon var drygt ett år gammal när kriget slutade och då uppstod ett problem; vare sig tyskarna eller norrmännen ville veta av dessa barn……..Man försökte skicka dem till Australien men australiensarna vägrade ta emot dem!

Tydligen engagerade sig Alva Myrdal i detta och resultatet blev i alla fall att ett antal av barnen fördes till barnhem i Sverige tack vare de Röda bussarna. Kvinnan beskriver själv att det kom ett lantbrukarpar till barnhemmet som letade efter en son som skulle ta över jordbruket. När hon såg en man med världens snällaste ögon så gick hon och satte sig i hans knä. ”-Jag reser inte härifrån utan detta barn, hon är min”, sade mannen och så blev det. Får man gråta lite… Tack och lov att det finns vettiga människor.

Dessa barn har jag nog hört om, men att de blev så illa hanterade efter kriget, det kände jag inte till. Nu måste jag se om jag hittar några böcker i ämnet och lära mig lite mer. Ja, det har nog alltid funnits barn som som blivit illa hanterade, så även i dessa dagar. Inte bara barn, läs och begrunda Marjas tankar.