Oro för Jocke

Vår lilla Jocke har ju varit på semester i 14 dagar hos svågern. När vi hämtade honom i söndags så upptäckte vi att hans visslingar blivit mycket lägre, om han vore en människa så skulle vi säga att han viskade. Nu är det tisdag och han viskar fortfarande. I morse tog jag ut honom och dukade upp med hans favoriter, perkulatorn och två gamla mobiltelefoner. Dem brukar han spegla sig i och spela för mycket vackert.

Nu tycker jag att det ser ut som att han haltar lite och rösten är fortfarande så svag, så svag.Vi vet ju att han är 30+ så man kan befara att han ska trilla av pinnen närsomhelst. Men jag vill inte det! Han är en länk till mamma, pappa och syrran. Det finns så många minnen där han finns med; ilsket rufsande till mammas hår när hon städat hans bur eller tagit perkulatorn, sittande på pappas axel i förväntan på att få smaka vad än pappa tuggade på, sittande i syrrans burspråk där han glatt sjöng för hunden Singel….. listan kan göras lång.

Nåja, vad kan man göra åt tidens gång, absolut ingenting. Han verkar trivas i alla fall med att få komma ut ur buren så det är ju bra.

Idag blir det en långpromenad med ännu en promenadkompis. Vi ska njuta av solen och att få vara ute i det gnistrande vita. Jag önskar er alla en fin dag.