Att gå in i väggen…. igen…….

Det kändes ganska bra att åka vägen tillbaka till Umeå i vetskap om att Livskamraten befann sig någonstans bakom mig längs E4:an, tryggt nedbäddad på en bår och med kompetenta människor omkring sig. Väl framme i Umeå fick jag hjälp av ytterligare en god vän att ta mig från biluthyrningsfirman och hem. Lk ringde och berättade att det skulle göras en mängd undersökningar på honom så det blev inte operation på fredag.

Alltså fick jag göra något som jag inte gjort på många år; kolla busstidtabellen för att kunna ta mig upp till vännen. Där fick vi veta att operationen skulle påbörjas kl 08.00 på söndag. Narkosläkaren var väldigt noggrann i sin beskrivning av vad som skulle göras, tog sig tid och kändes väldigt trygg. Alla som haft någon närstående på operation vet hur det känns när man väntar på att få höra att operationen är avklarad. Timmarna segar sig fram som sniglar i tjock dressing.

Men jag fick träffa honom redan på söndag eftermiddag och beskedet var att operationen i ryggen gått bra. På måndag kom avdelningsläkaren och vi hade ett samtal. Då berättade han om den andra frakturen i nacken…..på C:2…..en sådan skada är inte att leka med. Livskamraten var så drogad efter operationen att han insåg nog inte vad läkaren sade. Men jag insåg det, jag insåg vad som kunde ha hänt; när han tog av sig nackskyddet, när han klättrade nästan hela vägen upp ur brunnen, när jag körde honom till akuten….. Tur i oturen kanske att han var så sönderskuren i bakhuvudet att jag gav honom en handduk att trycka mot såret och på det sättet så stabiliserade han ju faktiskt skadan lite……

Vi, eller rättare sagt jag, insåg också att de ”fina” ryggfrakturerna blivit förvärrade av de dagar Livskamraten varit uppe och rört på sig. Han skulle varit fixerad i ryggen, sängläge eller korsett. När vi frågade efter någon form av ryggbälte på Sundsvalls Sjukhus så blev svaret -nej, några sådana har vi inte.

Tankarna på allt detta mal runt och runt i huvudet. Visst vet jag med förståndet att allt gått bra så här långt, han lever, han kan röra sig och sköter han sig ordentligt så ska allt gå bra. Men känslorna…..var gör man av dem? Ilskan över att en fraktur faktiskt missades, att man sade att det var svårt att tolka bilden och ändå inte satte patientens säkerhet högst, att en operation kanske hade kunnat undvikas. Det var ju ”fina” frakturer.

När blir man av med de inre bilderna av vad som hände vid själva olyckan? Hur blir man av med bilderna av vad som kunde hänt?
När ska man bli människa igen?
Var rädda om varandra, kram!