Den blomstertid…..

Idag blåser det kring öronen minsann, solen är framme men nordvästan tar fart längst ned i sjön och kommer ilande med snabba pustar. Jag kan aldrig förstå hur det kan vara lä på solplatsen, Playan, halvvägs ner mot sjön. Lä är det i alla fall och idag har jag legat där en lång stund och funderat på vilka blommor jag ska sätta där. Just nu lutar det mot att det blir någon form av Canna, om jag nu får tag i någon. Var säljer man dem?

Den rhododendron som jag flyttade till en plats mer i skogen verkar trivas. Den har en blomma just nu och skjuter fina skott.
Det blir nog att göra likadant med övriga rhododendron; flytta dem till en lite skuggigare och mer ”skoglig” plats.

Den här lille stackaren ser bedrövlig ut, men den försöker ändå blomma. Ja, det får bli en flytt när den blommat färdigt.

I min lilla rabatt längs slänten blommar det i vitt, precis enligt plan. Just nu är det mesta smultronblommor, men det ser bara trevligt ut. Revorna får man rensa bort längre fram.

Vindruvsrankan har börjat skjuta skott, man kan formligen se hur den växer i storlek från dag till dag, hoppas att det blir en varm sommar så man kan få några fina klasar att mumsa i sig.

Varje gång jag söker en bild så bläddrar jag förbi bilderna jag knäppte på Livskamraten precis när jag fått upp honom ur brunnen. Hur tänkte jag, varför tog jag fram kameran vid ett sådant tillfälle? Har inte den blekaste aning, men någonstans i bakhuvudet mumlade en röst som sa ”som bevis”. Bevis för vadå? Det är konstigt hur man kan reagera i en nödsituation. Många har frågat hur jag kunde vara så lugn att jag hissade upp Livskamraten med talja, varför ringde jag inte ambulansen? Men visst är det så att om någon ramlat i en brunn så vill man ha upp den personen snarast, det finns liksom inte utrymme för annat. Vi mår lite dåligt båda två när vi går ner i källaren, men vi går dit ändå. Idag har vi köpt Klorin och hällt ned. I vattnet finns ju Lk:s pipa kvar liksom spettet, kofoten och några brädor som också ramlade ned den 27/3. Vi dricker inte vattnet utan har tömt brunnen ett par gånger för att rena alla rör. Burr, när jag tänker på allt blod som måste ha runnit ned. Visserligen tömde jag brunnen direkt när jag kommit från lasarettet, men det känns bra att rensa den igen och igen. Det kommer att dröja ett tag innan någon (jag?) klättrar ned och hämtar upp skräpet som ligger där. Jag får ont i huvudet vid tanken…..