Nu är silltårtan färdig och vi ska snart gå iväg knytkalas. Kul.
Tändstickorna som sitter där är bara för att hålla plasten från själva tårtan. Hoppas den smakar bra. Om inte så lär det finnas mycket annat gott att äta där antar jag.

Jag lägger ut en bild på kökstapeten, det är den genuina från 50-talet och nu är det väl det enda som är i original i köket. Allt annat har förändrats men tapeten kommer att få vara kvar. Den är så mysig och helt ljuvlig att ha som fondvägg i köket.
Visst har den sina skavanker på diverse ställen, men på det stora hela har den klarat tidens tand väldigt bra. Den är ju ändå ca 60 år, vi är nästan jämgamla och jag önskar jag stått lika väl emot tiden……….

Igår natt kunde jag inte sova därför att jag bara tänkte på min väninna och hennes man. Idag har jag haft ont i huvudet och nacken, typisk spänningshuvudvärk. Men nu är jag insmord med smärtstillande salva och redo för att bara ha trevligt.

Önskar er alla en avslappad och skön kväll!

Idag mår jag dåligt. Av en ren slump kom jag att tala med en man som jag känner.Till min stora förvåning lät han inte nykter fast det var en vanlig fredag eftermiddag. Men det värsta var när han började tala illa om sin fru som ju är den jag känner mest av dem båda. De saker han sade, de anklagelser han kom med, allt riktade sig mot henne och jag blev alldeles stum. Min första reflex var naturligtvis att säga -det är inte sant det du säger. Men han lät så otäck att jag vågade inte. Istället stod jag där och lyssnade och försökte bara avsluta samtalet.

Sedan sökte jag reda på frun och berättade att jag haft ett obehagligt samtal med hennes man och undrade förstås vad som hänt. Hon blev alldeles chockad över att han burit sig åt på det viset, men berättade så att han faktiskt förändrats och blivit väldigt obehaglig mot henne. Till den grad att hon var rädd för honom…….

Något mer vill jag inte skriva om vårt samtal, men mina tankar rusar kors och tvärs. Att vara rädd för den människa som ju ska stå en närmast i hela världen, en partner, en livskamrat……. hur kan man leva med att vara rädd för den personen? Vad har hänt som kan få en person att förändras från en älskad människa till någon att vara rädd för? Vad kan jag göra för att hjälpa henne? honom?

Jag får fortsätta fundera på detta. Jag vill behålla dem båda som vänner men kan inte acceptera hans beteende.

Vi har bara fortsatt med att lägga golvgips idag. Vi var även iväg för att köpa det som saknas, men det var slut i butiken, kan man tänka sig. Jag ville lägga mera men istället gjorde jag en stor silltårta till morgondagens knytkalas. Ser fram emot festen!

Så här mycket buktar ytterväggen;
….man kan se var golvgipset går och hur mycket väggen buktar, här blir det till att lägga en sträng fogskum.
Önskar er en trevlig helg!

Tanken att kanske skriva ihop ett litet häfte, en liten bok helt enkelt, väcktes när jag berättade den sammanhängande historien om My och Alfons för mina barnbarn. De var så positiva och tyckte att det var en bra historia så jag blir lite sugen……… i mina tankar har jag redan ett nytt avsnitt på gång, en historia som jag inte tordes berätta när L och J sov här utan föräldrar, jag var rädd att de skulle få svårt att somna. Men lite spänning måste väl ändå få finnas också i en barnbok?

Om det blir en lugn vinter, utan några projekt, så kanske tiden räcker till för att skriva ihop den lilla berättelsen. Få se vad som händer. Just nu känns det som att jag skulle vilja ha en lugn och arbetsfri höst/vinter. En period där jag bara kan pyssla, umgås med vänner, läsa bra böcker och må gott.

Idag har jag i alla fall tömt hela köket och börjat lägga golvgips. Två plattor har jag limmat och skruvat och hoppas nu att det är bra. Det är ju inte direkt så att man bara lägger ut skivorna jäms med väggen. Nej, här måste man ta i beräkningen att köksväggen buktar utåt så det måste vi fylla ut med lite fogskum. Ja, så är det.

En lärdom som livet har gett: man klarar sig inte utan fogskum och latexfog, massor av latexfog!

Vi åkte till Byggmax idag. Stackars de två killar som jobbade när vi kom; lång kö till kassan, kassören fick både stå i kassan och ut och mäta varor, båda truckförarna på lunch, en stackare som skulle hjälpa alla frågvisa kunder…… inte lätt. Att jobba i affär är det nog det sista jag skulle kunna tänka mig.

Med lite hjälp så fick vi i alla fall tag på det mesta vi tänkt; golvgips och lister. Så idag har jag börjat sätta lister i köket (1 st) och lister runt dörröppningen ut mot Salen, känns bra. Jag har dessutom börjat tömma de två Billy bokhyllor vi har i köket. En är nu tom, så imorgon ska jag försöka baxa den in i gästrummet. Sedan återstår ytterligare en hylla att få bort plus det lilla matbordet. Mitt mål är att det som flyttas bort inte ska vara i vägen någon annanstans, utan vardagen ska fungera på ett bra sätt, trots golvläggning. Inte helt lätt kan jag tala om.

Även ett hyllplan inköptes och har sågats för att passa in i det mest besvärliga hörnet. Vinkelsågat har jag minsann och det var inte det lättaste. Men nu är hyllan gjord och ska sättas upp så snart jag kaklat väggen. Det kommer inte att bli någon riktigt snygg ihoplappning men jag har kommit på lösningen! Jag köper några snygga, lite större vinglas, gärna med färg, och tillverkar en liten vinglashängare. Bilden från www.styleroom.se

Fast jag gör den nog i trä, liknande detta
Det blir dekorativt och döljer skavankerna. Man får inte vara dum………. då kan man inte ha ett sådant här hus som uppenbarligen byggdes på gehör och helt efter byggarens fantasier. Jag älskar det; att känna att man inte behöver hålla någon viss given standard, att få pussla ihop, använda fantasin helt fritt, att bara rikta in sig mot att få det ombonat och mysigt.

För att inte tala om att man kan sitta vid datorn och titta ut på detta

Tittar jag lite till vänster så ser jag detta
I den stora tallen händer det mycket saker, ekorrarna springer förbi, fåglarna sitter och filosoferar eller letar mat i barken, helt plötsligt drar ett gäng Kanadagäss eller tranor förbi, varvat med ett eller annat sportflygplan, omväxlande syner erbjuds. Oftast bra mycket trevligare än något som går på TV:n.

Jag hoppas ni haft en bra dag, att ni minns glädjen hos de svenska fotbollsdamerna som gjorde en sådan fantastisk match igår. Heja svenska damer!

Ensamma igen,,,,,,, Tystnaden sänker sig återigen över vår lilla stuga. Vi har haft så mycket hjälp av sonen och sonahustrun och vi är så tacksamma att de fixar och grejar. Denna gång med elen och den är ett sant mörker, (lite lustigt va) gammalt och nytt i en salig blandning. Tid har det tagit och även vår granne, elektrikern, var över och tittade. Sonen är envis så han fick ordning på grejorna i alla fall och det känns tryggt och bra.

Det enda spår som finns kvar här av denna fina familj är en liten, sorgsen fjäder som Jako lämnat efter sig. Ja, att den är sorgsen det kan kan väl vara mina egna känslor som dyker upp.

Men gissa vad vi ska göra? Vi måste lämna tillbaka vad-det-nu-var-grejen till grannen (mätte elektricitet på något sätt) och vi ska blanda lite gin och tonic och citron i en karaff och ta med oss över tillsammans med den lilla el-grejen. Även lite chips ska vi ta med. Livskamraten är och handlar så snart ska vi gå över.

Man måste ta vara på möjligheterna till socialt umgänge, eller hur?

Tänk att få vakna av att en liten 6-åring kryper upp till en i sängen och säger: -farmor, vi är vakna nu. Därefter traskar han nerför trappan igen och jag kan ligga kvar en stund och lyssna till ljuden från de två barnbarnen, papegojan som snackar lite strunt, Livskamraten som kokar kaffe……… jag bara njuter.

Dagen ägnas åt barnen, även om jag faktiskt varvar deras göromål med mina egna ärenden. Nyss har vi varit och badat, kändes lite chockartat först, men efter att ha doppat sig så var det riktigt skönt. Vilka friskusar de är. Jag har ingen bok att läsa för dem vid sänggåendet så jag har börjat berätta om barnhemsbarnen My och Alfons. Igår berättade jag om när My och Alfons fick nya föräldrar, Stina och Leif, och de fick fara till leksaksaffären och välja gosedjur och leksaker. Det slutade med att barnen blev kvar i affären när den stängt och de fick bädda åt sig i ett litet barntält som de fyllde med mjukisdjur. När jag berättat färdigt sade Lilla L: -jag önskar att det var en film så jag kunde titta på den igen och igen……… Kan man få bättre betyg på en historia än det?

Men sedan läser man om Turkiet som nu vill sänka åldern för rätten att ha sex med barn. Just det, barn för en 12-åring är ett barn. Fy sjutton, hur kan det komma sig att det finns så många ”fula gubbar” idag? När jag var barn så var en ”ful gubbe” någon som lockade barn med sig upp i skogen för att göra ”fula” saker. Nu verkar de ”fula gubbarna” finnas överallt, i regeringar och riksdagar, de kryper fram överallt. Det är skamligt att Margot Wallström ska behöva gå upp till Turkiska Ambassaden för att få en avhyvling för att hon sagt som det är:

barn ska få vara barn!

Tänk att det kan vara ett sådant äventyr när man går en promenad och har en 8- och 6-åring med sig. Detta att stanna till hos den äldre bonden och titta på hans traktor från 1948. -Den är lika gammal som farfar, säger man. -Oj, är den såååå gammal, blir svaret. -Varför har han så många blå traktorer, varför han han ingen röd? -Ja, varför har jag aldrig tänkt på att fråga det.

I diket kollar man inte så ofta, men tänka sig, just idag har 2 kaveldun dykt upp i diket.
De skulle jag aldrig sett om jag varit ute själv på promenaden. Inte heller den stora larven. Susanne lånade ut sin bilnyckel bara så vi kunde få något att jämföra med.
Vad ska en sådan larv bli när den blir stor? Förslagen var många. Till slut var det nästan så vi blev lite rädda för larven, tänk om den blir en jättestor fjäril, lika stor som pergolan hos oss, alltså 3x3m.

Sedan avslutar man promenaden med ett dopp i sjön. Men idag var det kallt så bara 8-åringen vågade gå i vattnet. Vi andra avstod, fega som vi är.
Det verkar alltid finnas något spännande på botten, alltid något att titta på. Livets efterrätt, det är precis vad barnbarnen är.

Dagens bad var lite stormigt. Vågorna gick höga, skönt var det men jag blev faktiskt lite huvudyr. Det märkte jag när jag skulle gå upp ur vattnet och ramlade pladask så foppa-tofflorna flög all världens väg. När jag försökte resa mig så snurrade det bara runt. Balsamflaskan hade flutit iväg så jag fick formligen krypa efter den. Ibland märker man att man inte längre är den starka människa man varit; lite ”emligare” har man allt blivit.

I kväll är det Ernst, spännande att se vad han hittar på. Vi har lånat ut betongblandaren men när vi får tillbaka den, då ska jag gjuta. Jättesugen är jag på att gjuta de krukor Ernst göt i förra programmet (heter det så; göt eller heter det gjöt?). Solen skiner in genom fönstret där jag sitter och jag känner att fingrarna börjar värmas upp efter badet. Jag sitter här och längtar efter betongblandaren………..

Som det har regnat idag! Ett jämnt, strilande regn hela dagen. Nu mot kvällssidan är det nästan så att solen vill titta fram, men vi stannar inomhus. En riktig lat dag har det varit för min del, skönt. Ibland vill man helt enkelt inte göra någonting utan bara vara. På eftermiddagen piggnade jag till och började fundera över alla lister som ska sättas i köket efter att golvet blivit lagt.

Det är vid sådana tillfällen det blir väldigt tydligt, det som man vet, och alltid har vetat; det finns inga raka kanter eller hörn här, framförallt inte i köket. Nu när allt ska fogas samman, det gamla med det nya så blir det riktigt knepigt. Som ett jättelikt pussel där bitarna faktiskt inte passar ihop. Detta hörn är ett utmärkt exempel på detta.

Bilden är svår att tyda, jag vet, men det är faktiskt svårt att förstå i verkligheten också! Nu har jag i alla fall kommit till beslutet att göra det lilla området till höger om hyllorna till en slags tavla. Jag fick två jättefina betongtavlor av en god vän och jag ska sätta upp dem tillsammans och binda ihop det med lister som blir som en tavelram. Jag klarar inte av att fixa det på något annat sätt. Har man inte rätt pusselbit så får man väl kapa till något som lurar ögat.

Just nu är jag lite less på att lägga pussel……. men det gäller att bita ihop, det känns bättre imorgon och jag vet inom mig att det kommer att bli jättefint. Längtar efter gästerna som ska komma, vill ha lite omväxling.

Sköt om er!

Det börjar komma lite luft från kranen när man spolar vatten, inte bra. Vi har sett all den sand som rasat in i brunnen och nu börjar sanden tydligen täppa till vattenintaget. Vi inser att att vi måste åtgärda detta vilket betyder att någon måste klättra ned i brunnen och gräva bort lite sand så vi kan börja göra färdigt de sista ”små” justeringarna. Vi var helt överens och åkte till Jula för att köpa en ny talja att ha vid arbetet, men jag kunde se på Livskamraten att detta var jobbigt att tänka på.

Så till middagen dukades upp med snaps till maten och vi var noggranna med att formulera skålar varje gång vi tog en liten hutt. Då kom det fram; Livskamraten kan inte /vill inte gå ned i brunnen ännu. Han kan heller inte tänka sig att jag ska klättra ned, men jag hörde på honom att den tanken börjar slå rot i hans huvud. Vi fick alltså göra ett omtag och återigen bestämma att vi avvaktar med att göra något definitivt i brunnen. Den får vila så länge och blir vi utan vatten så får vi väl hämta vatten från sjön till att diska och städa med.
Dukat för middag, inklusive O.P Andersen.

Fallolyckan har satt djupa märken, inte bara kroppsliga sådana, och det är bara att acceptera. Vi har i alla fall varit och tittat på golv idag och tagit ett nytt beslut om köksgolvet. Jag har insett att jag kommer inte att få hjälp av mitt äldsta, manliga barnbarn för att lägga nytt golv och lika väl inser jag att jag klarar inte av att lägga ett vinylgolv alldeles själv, inklusive golvgips. Köket är helt enkelt så oregelbundet och kräver så mycket skarvning att jag ger upp före jag ens gjort ett försök. Istället ska vi gå på klick-golv, något som jag inte gillar i ett kök, men ibland har man inget alternativ. Med de nya, förbättrade klickgolven så ska det nog gå bra. Imorgon ska vi således beställa golvet och köpa golvgipsen, så kan jag kanske göra något i slutet av nästa vecka, när våra nästa besökare åkt hem. Så är det när man bor i stugan, den mesta planeringen anpassas efter besöken (och de andra aktiviteterna som planeras).