Tillbakablick – familjekrönika?

Tyst smög sig Lennart fram till tältduken, vek undan dörrfliken, stängde den snabbt igen och sträckte på sig. Månens blåvita sken reflekterades mot den vita snön. Han frös i den kalla vinden som drog fram över fjället och skyndade sig snabbt fram till den utvalda fjällbjörken. Han lät strålen strila mot björken samtidigt som han lät blicken svepa över området. Där var det lilla tältet där de två tyska desertörerna förvarades. De två unga män som de stött på under en rekognosceringstur under gårdagen. De båda männen var vapenlösa, genomfrusna och oerhört rädda. ”Schnell, schnell” viskade de och pekade bakom sig. ”Hilfe, hilfe”.

Dagen före hade en norsk familj bestående av man och hustru samt två små barn lyckats ta sig över den norska gränsen och även de tagits om hand av den svenska truppen. När de kom tillbaka till baslägret med de tyska soldaterna hade den norske mannen sett dem och alldeles ifrån sig av ilska hade han rusat fram mot dem och försökt kasta sig över dem. Han hindrades förstås av de svenska soldaterna men det var nog en och annan som muttrade: – låt han slå ihjäl dem…..Lennart suckade, det var inte lätt att se de unga vettskrämda tyskarna som några odjur när man såg dem så här. Han tänkte tillbaka på när de vaktat tysktågen genom Myrheden. Hur soldaterna i de tåg som åkte mot Norge sjöng och skrattade och vinkade åt de unga flickor de såg. När tågen gick åt andra hållet var de fyllda av tysta, magra figurer som knappt tittade upp när tåget stannade vid stationen för att granskas av svenskarna. Lennart knäppte omsorgsfullt alla knappar i vapenrocken, snöt sig i näven och gick tillbaka till tältet för att avsluta sin eldvakt.

’**************

I Myrheden vaknade pigan Mary i utdragssoffan. Nu var det dags att skynda sig upp och börja ta hand om hushållsarbetet hos lärarfamiljen Klint.Hon hade tur som fått ett så fint arbete, familjen var snäll och arbetet inte särskilt tungt. Dessutom var det bara fyra kilometer hem till föräldrarna och syskonen i Matmyr. Hon tänkte tillbaka till den vinter då de inte kunnat plumsa de fyra kilometrarna in till skolan i Myrheden därför att de inte hade skor som klarade snön. Burr, det var tråkigt och hon mindes lärarens min då han noterade detta i skolboken. Nåja, det var då. Nu närmade sig sommaren i alla fall och kanske skulle de svenska soldaterna komma tillbaka igen och vakta tysktågen. Det kändes konstigt att se tågen rulla ut från hemmastationen, fullastade med tyska soldater, hur hade detta kunnat bli så? Med ungdomars hela tillförsikt såg Mary i alla fall fram emot den kommande våren och sommaren.

Kanske var det så det var när mamma och pappa snart skulle mötas, då under beredskapstiden. Jag har länge funderat på att skriva ihop en liten familjeberättelse, men kommer mig inte för. Men kanske kan jag använda min blogg till detta? Skriva något kapitel då och då och sätta ihop till en bok, komplett med bilder och allt. Ska fundera på det. Det kanske blir lite skrivet då och då. Den som inte vill läsa kan undvika att läsa inslagen med rubrik Familjekrönika.