Känsla av kontakt

Ibland så träffar man på människor som man bara känner en omedelbar koppling till. Det bara klickar och man tänker ”det här kan bli min vän”. Det är inte alltid det blir så av olika skäl. Det vanligaste är väl att man aldrig stöter ihop mer. Så var det när jag träffade Britt-Inger från Skellefteå när jag skulle operera mitt andra aneurysm. Vi bara fann varandra och följdes åt till narkosläkaren, väntade på varandra inför olika kontroller, hade så fantastiskt roligt på kvällen på avdelningen att vi fick frågan ”vem av er är patient?”. Ingen kunde tro att två patienter kunde ha så trevligt kvällen före en hjärnoperation. Min operation var större och tog längre tid än hennes så när jag var tillbaka på salen efteråt så låg jag i en annan säng, med fördragna draperier, och hörde henne fråga ”var är min kompis?”, men då var jag för dålig för att orka ropa. Vi har aldrig träffats efter det, men det är en människa jag aldrig kommer att glömma. Vi hjälpte varandra genom en dag och kväll som kunde varit betydligt jobbigare.

Idag hände det igen. När jag stod och väntade utanför biblioteket, som ännu inte öppnat, så dök det upp en dam i min ålder. Vi började prata bara så där helt apropå och vi fortsatte prata inne på biblioteket. Vi skildes åt med orden ”vi kanske ses i kväll på plantbytarträffen”. Jag skulle så gärna vilja träffa henne igen, få knyta kontakt helt enkelt för det känns som att vi skulle kunna bli riktigt goda vänner. Så märkligt det kan bli ibland.

Färgerna över Öjen var lite mer dämpade igår kväll, men det är alltid lika vackert. Tänk att man aldrig tröttnar på utsikten!